Hemvägar

 

När jag vandrar på vägarna numera funderar jag alltid på hur sträckningen kan ha sett ut för hundra år sedan och vilka omständigheter som skapade just denna förbindelse. På gamla kartor går det att utläsa en hel del, men jag har märkt att många mindre vägar och samhällen inte är utmärkta av olika skäl. Kan detta exkluderande av byar och stigar ha att göra med framtida planer på exploatering av naturråvaror, som kaolinlera, sand eller grus, vilket är vanligt i mina egna trakter såväl där jag bor, som där jag kommer ifrån. Det påminner mig om ett samtal jag förde med en kommunanställd strateg, som menade att anledningen till att jag inte skulle oroa mig för en framtida järnvägssträckning där jag bor berodde på att staten såg för allvarligt på kaolinfyndigheten i närheten, och inte ville förlora den täkten för framtida brytning. Till skillnad från vad man kan tycka som boende och landägande, är landsbygdskulturen och människorna här alltid underordnade en ekonomisk agenda som är väldigt toppstyrt planerad. Järnvägen är i första hand en linjesträckning mellan storstadsregioner för att uppehålla handeln, och då får inte mark som tillför denna handel ytterligare ekonomiska fördelar förstöras. Det är ett kortsiktigt synsätt som sätter den samtida människan i fokus på ett ohyggligt dumdristigt vis. 

 

 

För inte så längesedan fann jag bara ett stycke från mitt lilla torp en sådan omärkt väg som ägaren hade varit förståndig nog att inte anlägga granplantering på. Den nästan osynliga och smala vägen, som kröker sig invid Rönne ås västra strandbank, är kantad av kraftiga stengärden och leder till ett stort mossbelupet och komplext stenupplag. Platsen som t.o.m. under min okunniga blick framstår som en planerad stensättning, består av flera lager historiskt material. När jag konsulterade kartorna igen kunde jag se att detta måste ha varit huvudleden in till Västra Forestad, och att stenlämningarna åtminstone har tillhört den del av det stora komplex bestående av inte mindre än sex stora fyrlängade gårdar som en gång hade stått här, och som ursprungligen utgjorde bykärnan. Ja, åtminstone sedan 1600-talet, när den första detaljerade kartan över området gjordes av svenskarne för härens behov, dessvärre är de tidigare och bevarade kartorna över området mycket skissartade. Med tanke på de rationellare jordbruksmetoderna och barnrikedomen som uppstod runt det förra sekelskiftet, med hög grad av utflyttning och nya yrkesspecialiseringar, hade de gamla gårdarna slagits ihop och grunderna lagts under plogen och på hög - en del bildar säkert brofundament och väggrunder vid samma tid. Efter en förödande brand som härjade här vid sekelskiftet 1900 hade resterna av gården som ägdes av nuvarande markägare flyttats intill den rakare landvägen mellan Röstånga och Färingtofta, det som idag utgör Forestads bykärna, (om nu något sådant epitet ens är möjligt utan service eller skola). Gården ligger än idag med gårdsplanen öppen mot stora vägen, på typiskt 1900-talsvis. Strax nedanför vilar den magnifika stenbron över Rönne å som delar byn Forestad i två socknar.  Namnet Forestad som betyder 'ett viktigt vadställe', att jämföra med engelskans ford, ger en inblick i hur viktig platsen har varit för samfärdsel och handelsutbyte mellan risbygdsfolket och slättbönderna.

 

 

Precis som i Forestad har vägarna där jag ursprungligen kommer ifrån förändrats och utplånats från kartorna. Härens kartor över området är väldigt sparsmakade och den bästa kartan över Skåne, Skånska rekognosceringskartan från 1812, når inte ens upp hit. Fortfarande för etthundra år sedan gick de bästa vägarna uppe på rullstensåsarna där det var torrt och stenfritt och man hade god sikt över rövarstråt och annat illasinnat knytt som kunde dölja sig i dalgångarna. Av den enkla anledningen sträckte sig vägarna utefter naturens former, och i sin tur skapades boställen och byar efter vägarnas olika handelsmöjligheter. Dessa nordliga gränstrakter, även kallade tassemarker, har stått under långvarigt hot från myndigheter och girigheter, och gör så än idag. Okunskap kring hur vatten och jord fungerar, både kulturellt och hydologiskt, har fått sprida sig likt en cancersvulst över mossar och blötmark, styrt av kontor utan intresse för platsens särskilda historia eller värden. Motarbetande intresseföreningar och ideellt arbete görs av en åldrande skara individer som får kämpa i motvind och uppförbacke mot nya markägare som tycker att smarthet är att göra sig en snabb summa pengar på tusenårigt slit, och tjänstemän utan vare sig anknytning eller känsla för den marktyp som står på agendan.

 

Viktiga samfärdsleder som förbundit människors handel av livsuppehållande och nödvändiga varor och tjänster under den era som föregick det allt snabbare 1900-talet håller i rask takt på att försvinna under rovgiriga grävskopor och förnedrande granplantage. Ekonomiska kalkyler eliminerar de få torpruiner och rester av gamla vägkrogar som kunde berätta för efterkommande om deras särskilda historia, den stolthet som växer långsamt och bara förekommer i samklang med den natur som kallas hemma. När nu även de sista människorna från den påminnande generationen går bort, kommer mycket specialkunskap och erfarenhet försvinna som har med det nya modeordet resiliens att göra. Resiliens är inget mindre än kunskap knuten till närområdet, och handlar om att ta tillvara och förvalta olika värden för kommande generationer. Att se och ta ansvar för konsekvensen och vikten av långsiktigt handlande och planering utöver en femårsplan är sorgligt nog en utdöende managementform. Underifrån kommer kunskap och behov, överifrån kommer krav baserade på forskning kring dessa behov. De båda måste lära sig att samarbeta igen, så som skedde före kvalitetsstyrningens tid som inleddes under 80-talet, detta torra tankeväsen, byggt på enkla excelfiler har exponerat sina svagheter under pandemin. Med kvalitetsstyrningens förlorade krav på verklig kvalitet, och som saknar bärighet på den fysiska världen, sitter vi med de samarbetsproblem vi har idag, och som yttrar sig i att den ena handen inte vet vad den andra gör hos våra stora institutioner och organisationer. Det är som om kontoren inte längre samarbetar, eller talar med varandra, kanske på grund av risken att ertappas för den dumhet tjänstemännen en gång anställdes för... När enskilda personer med makt att påverka andra glömmer sina styrkor och svagheter som människor, blir en statsapparat väldigt farlig för henne själv. Enklaste lösningen på detta komplexa problem vore att staten gjorde sig synlig ute i kommunerna igen.

 

 

Att lita på kunskap innebär inte per automatik att vara bildad och beläst, utan lika gärna om att stå nära det ämne som påverkas. Nyligen utnämnde HD nordvästra Skånes hundra mäktigaste personer, varav de flesta är kommunalpolitiker. Makten att påverka andra står högt på läsarlistorna eftersom ordet sedan länge har implikerat saker som har med pengar att göra. Men i några briljanta fall sticker humanismen igenom i journalistiken, och där tycker jag att tidningen lyser som klarast i sitt underifrånperspektiv och som landsbygdstidning. Människor som gynnar andra människor kan lika gärna handla om välvillig respekt, ödmjukhet och godhet, det är inte svårt är att se hur omsorg över generationerna kan ge efterskalv, däremot är det svårt att få tidningens chefredaktörer att inse att detta är vad läsarna vill ha, och att det som skrivs faktiskt påverkar. Liksom kommunstyrelserna har landsbygdstidningarna blivit centralstyrda enheter med allt mindre tid (om inte helt försvunnen) att granska nyheter på plats. När liv och lust reduceras till budgetstyrda enheter blir vägen till målet mindre värd. Sådant som tur eller slump kan spela avgörande roll för att ditt hem får stanna kvar på det framtida kartmaterialet, men så är det ändå alltid slumpen som styr evolutionen, och vem vet vad som sker om några år.  

Som avslut vill jag ändå skriva hur omåttligt stolt jag är över att ha fått tillhöra och träffa den där Kulla-Gullagenerationen som har lyckats behålla handen vid foten. Det är vår generations livsuppgift att uppfostra en ny generation ömmande, vårdande, älskade och djupsinniga människor som tar sig an de spillror av värden som faktiskt finns kvar. Jag tror att kunniga människor som tar individualitet in i en ny form av kollektivism är vad som krävs om vi ska överleva som varelser. Visst vore det väl för tradigt om vi som släkte plötsligt såg oss utmanövrerade av ett litet osynligt virus utan sinne för humor, ortsskrönor, familjeband, historia eller skönhet. 

 

Skånska Mord - Snow