Trollsländekalas

Spjutflickslända, Coenagrion hastulatum

Eftersom det är trollslände- och fjärilstider igen blir det inte så många långpromenader just nu, istället håller jag mig i närområdet och helst omkring vattendragen. I morse tog jag en tur till de tre nyanlagda dammarna från Bolmen-projektet, som ligger ca 150 m från torpet. Platsen har blivit gravt förändrad i omgångar, från att ursprungligen ha varit en grusås med stora omkringliggande alkärr, till tallskog och nu en bred grusväg... För ca 30 år sedan etablerades det ett grustag här, och för sju år sedan när jag flyttade hit, hade såren efter grävmaskinerna täckts igen av en tät tallplantage med tjocka ljungmattor inunder. Det var ett omtyckt ställe för hackspettar och kungsfågel men även blåvingar och lustiga långhorningar, tallbock syntes ofta.

Damm 1

Efter den senaste grävningen tog man bort större delen av tallbeståndet och passade även på att schakta bort det översta, kvarvarande sandlagret. Eftersom sand är en eftertraktad naturråvara idag, och det syns på flera håll runt omkring, grävs det och schaktas bort enorma landareal i norra Skånes skogstrakter. Det är verkligen bedrövligt att se hur en råvaruexploatering av en produkt som ändå är så billig som sand kan förändra jord och mark för boende och levande här, för all framtid.  Nåväl, detta är visserligen en annan historia, och kanske orkar jag ta mig an den en dag.  Just nu har jag beslutat att se på förändringen med uppskattning, för det jag kallar trasig natur kan ge förutsättningar för andra levnadsbetingelser än den antropocentriskt präglade nyttan. Trollsländor är ett utmärkt exempel på liv som snabbt är på plats vid nyetableringar, till skillnad från de flesta fågelarter som tråkigt nog måste se sig utmanövrerade av plötsliga, människorelaterade habitatförändringar. Näktergalen är ett praktexempel, då buskage och ytvatten ofta schaktas undan för att inlemmas i allt större odlingsmarker.

Damm 2

Eftersom två av dammarna har fin natursandbotten tänker jag att det borde finnas goda förutsättningar för trollsländelarver att etablera sig här. Vid den tredje dammen, som ligger alldeles intill, har har kossor gått och betat i hundra år, så därför är botten slammig och vattnet visar tydliga tecken på övergödning. Här växer en helt annan flora som är slemmig, fet och tät av bl.a andmat och trådalger.
Skillnaden mellan de tre dammarnas flora och fauna ska bli väldigt kul att följa framöver. Jag hoppas särskilt på vattenaloe, för den tjusiga, gröna mosaiksländans skull...

Damm 3

Förra sommarens torka gjorde att den lilla dräneringsfåran som utgör dammarnas ena tillflöde torkade ut väldigt snart, men dammarna har grävts där det tidigare varit alkärr, så tillflödet är säkrat. Det syntes tydligt idag, och jag blev väldigt glad över att se att grodorna hade etablerat sig här, särskilt i den första dammen som har minst kantvegetation. I den andra dammen har starr, svalting, dybladsväxter, kaveldun och nate slagit rot, och det var även här jag hittade dagens första flickslända.
Även om jag nu måste lära mig de knepiga flicksländorna, så bådar det ju gott för framtiden!

Brunsås

Efter gårdagens val ser det ut som om svenskarna har valt diametralt omvänt i jämförelse med övriga Europa, det är bara ultrahögern och fascisterna som klafsar genom Europa i raka, bruna led. Politisk framgång handlar idag om att utmejsla ett problem och peka dithän med hela handen. Åtgärd och förståelse betraktas som snömos, eftersom det är svårare att begripa än hot och respekt. Nä, raka rör ska det vara.
När klyschorna blivit kraftlösa (vilket de alltid blir efter en tids nötnig) vänder man sig likt en vindflöjel mot nya angreppsmål. Med samma retorik och hatanda belyses ansiktslösa grupperingar med skoningslös skärpa, det är denna kallhamrade cynism och splittrande retorik som benämns ärlighet. Så länge du själv står i skuggan av strålkastarljuset blir massinvandring, Islamism, feminism, intellektuella, romer, arbetslösa, funktionsnedsatta enkla mål att välja ut och missilbeskjuta. Vinna eller försvinna.
Följarna sitter i ett järngrepp, för när Råttfångaren från Hameln spelar på sin pipa dansar råttorna på led.

Människor i grupp är som ett elakartat virus, vilket är precis var populism handlar om. I ett samhälle där människor slås ut av ekonomiska skäl finns det en guldgruva av vilsna själar att plocka. Lovas rotlösa människor tillhörighet, ordning och reda, och ekonomisk framgång, erhålls fullständig lojalitet i gengäld. Så simpelt, så enkelt att genomskåda - ändå görs inget åt grundproblemet, inte från något håll, och absolut inte från högern, där fördelningspolitik är ett skällsord, mångkultur liknas vid kostnad, intellekt är suspekt.

Allt större andel media är i klorna på tyckare, och i exakt samma riktning går politikerna. En miljon flugor kan väl inte ta fel?

Kurt Vile - One Trick Ponies

Ideal

 Så har vi firat morsdag med allt som hör därtill, som strömavbrott i halva huset, sen i hela. Har man otur och väljer att bo på landet, kan något så simpelt som fasfel i en närliggande anläggning straffa sig och ta en hel ledig dag i anspråk. Men som luttrad lantis vet man om att ingen från elbolaget ändå kommer att ta kontakt, så man lever som vanligt mellan omanmälniningarna och påminnelserna, och går ut i närområdet och tittar på fågelungar, lyssnar på näktergalar, tittar på nykläckta trollsländor och slår upp nyfunna arter från gräsmatteinventeringen i den tjocka Floran. Landet är så mycket mer än elproblem, serru.

Gomphus vulgatissimus

Sen var det ju EU-val idag. Vår vallokal heter Tornsborgs Tivoli och är något så kongenialt som en dansbana och nöjestempel. Hit går, eller cyklar, eller tar man bilen i glad och samlad tropp.

En ideell kärntrupp bestående av fyra trofasta lokala kändispersoner hade dagen och stadgarna till ära ställt upp tre hemligbås inne i rotundan och dukat upp fikabröd med kaffe och te för varje hugad väljare inne i köket. Vi kan verkligen snacka om demokrati som dragplåster. Att välja är litet som en fest, och val och fikastund med de boende i området hör ihop som ler-och långhalm. T var förstagångsväljare i år, så för henne blev det en trevlig mix av högtidlig folklighet, precis som hon har vant sig vid från de andra åren när hon har följt med mig. Det kan ha varit den tredje valomgången för oss sedan vi flyttade hit, och inte en enda gång har vi behövt visa legitimation. Kanske vallokalerna är den sista blippfria utposten? Skönt att något fungerar som det ska, trots allt.
Nu får vi väl bara hålla andan så att festen inte urartar som brukligt på dansbanevis. En halvtimma kvar...

Calopteryx splendens

Paul Weller - Walk on Gilded Splinters

Animist, jovisst

Visste du att ekblomman doftar lilja, och har du varit med om att vandra i en skog, vars mark är täckt av bokblommor, så att dina steg blir alldeles ljudlösa och det känns som om du vandrar på gungfly?
Lövträdsskogen i maj bjuder på mängder av små och stora överraskningar för den som har lust till fägring. Det vet myran, och det vet även gråsuggan, och självklart vet även tordyveln det, även om de kanske inte tänker på det hela tiden, och särskilt inte när de håller på att sortera ut trädens och däggdjurens nedfall, men jag är säker på att det är en drivkraft!

Ordningen är perfekt i skogen, inget förfars. Det är tack vare denna oerhörda möda om detaljerna som jag har möjlighet att vandra oberörd, och förundras över allt detta vackra.
Tack, kära Natur, för att jag också får lov att finnas till här. Du bara är, och du låter mig få vara, på ett sådant osentimentalt och kravlöst och äkta vis som bara du kan. Som ett litet tack låter jag nu min gräsmatta få vara precis så som den vill vara. Ingen blir väl gladare av att jag, svettig och arg, brummar mig igenom helgerna? allra minst jag själv.

Le Carnaval des Animaux (Cygne) - Camille Saint-Saëns, Yo Yo Ma/Kathryn Stott
Le Carnaval des Animaux - Camille Saint-Saëns

Trendspaning

 Nätterna bär fortfarande med sig minusgrader och jag eldar om morgnarna. När tösen har åkt till skolan går jag igenom saker som sker omkring mig, ihop med resterna av morgonteet och med katterna liggande på var sin plats.


Det har talats en del om serien Vem bor här på arbetet och jag blev tvungen att ta en titt igår.  Programmet kretsar kring fem hårt stylade personer som visar upp sina lika hårt stylade hem för Peppiga Pia. Du som tittare ska, med hjälp av en hårt marknadsförd smartphone-applikation, tävla om att gissa dig till vem som bor var - vilket inte alls är särskilt svårt. Enkelheten i upplägget och svårighetsgraden i gissningsleken döljer ett mycket mörkare budskap som jag har svårt att svälja. Med hjälp av lyckade, hårt nischade statister smyger sig en unken politisk poäng in hos dig som tittar, och den kretsar bara kring din, din makes, eller dina föräldrars lön - för vilken doktorand/undersköterska/statligt anställd kan bo så? Det är Konsumenten som kommer i första hand här, inte individen, hur mycket manusförfattaren än vill få oss att tro på det.

Igår var jag på ett nytt möte, och det gick bra. Min framtida gruppchef vill att jag börjar så snart som möjligt, men eftersom jag nu är anställd som vikarie gäller inte uppsägningstiden på en månad, och sistadatumet (31/8) på kontraktet är bindande. Jag har sett fram emot mina första fyra veckors betald semester på jagvetintehurlänge, och hoppas att detta lilla lyxproblem går att lösa utan slitningar. Inom en snar framtid kommer jag att ha en ny titel, och nya göromål, som jag hoppas att jag både kan axla och utveckla. Kanske du snart kommer att se även mig göra karriär, och figurera på TV som stylad reklampelare?
Nä förresten, det tror jag att du slipper.

Och i gårkväll anlände göken! Ko-ko

Shinrin-yoku

 Senast det föll ett riktigt skyfall här måste ha varit för mer än ett år sedan. Idag har det regnat ordentligt. Det kylslagna vädret kan vara optimalt, om det gör så att träd och hydrofila växter måste ta det litet lugnt med det ansatta grundvattnet. När det är vindstilla dessutom kanske lättare regn och dimslöjor lyckas bygga upp små vattenreserver i skogen igen. Jag hoppas på det.

Efter regnet tog jag mig till skogen för att duscha av mig veckans tristess och tråkigheter. Skogen är en oslagbar kompis, hen sviker aldrig, är inte snål och girig, gemen eller korkad. Kort sagt, skogen är min bästa vän och den kyrka som jag alltid är välkommen i och därmed, återvänder till.
Jag har ingen brådska, går i min egen lunk.

Efter regnet kan man se fåglarna på nära håll. De håller sig i skyddet från kronornas täta grenverk, som uppe på toppen av åsen är ganska lågvuxna. En svartvit flugsnappare flög intill mitt ben och satte sig i en grenklyka i ögonhöjd, och på andra sidan om samma träd satt en vacker bofinkhanne och betraktade allt. Dimmor sveper över och får avstånd att verka mer avlägsna och närhet att verka målad, det är som att gå omkring i en tavla av CD Friedrich. Avstånd och närhet är ett, jag andas och badar sfumato.

Nere i dalen färgar kronornas penslar spängerna gröna. Grönsångare och rödvingetrast. När en död gren faller ner från kronan landar den mjukt, de levande grenarna tar emot så att inget tar skada av nedfallet, och där nere kan sedan grenen ligga och mata andra organismer, i lugn och ro.

Hur olika ser vi inte på tingen? Jag upptäckte aldrig att skådespelaren var utbytt mitt i serien. Kanske det är för att rollbäraren är oviktig för mig, det är berättelsen som verkligen gäller. Jag ser nyanser av ett annat slag, detaljer är väl ändå bara det som skapar helhet. Eller är jag bara slarvig? Holism är ett slitet ord.

I skogen känns kärlek utan slut, naturen är slösaktig. Här är värdena omkastade.

Chime Of the City Clock - Nick Drake

Dunning-Kruger

 Äntligen är det måndagkväll, den långa arbetsdagen är över och jag kan pusta ut ett tag. Jag tänkte skriva litet om saker som jag gärna vill minnas framöver, som att ärtsångaren verkar ha hittat en respit i min trädgård t.ex. För några år sedan var ärtsångaren en fågel som jag aldrig hade hört, och nu är den och tranorna, stjärtmesarna, gärdsmygen och morkullan nästan ett dagligt inslag här (beroende på årstid, såklart). Måtte jag aldrig ta sådant som fågelsång för givet. 


I FNs stora rapport om biologisk mångfald har det visat sig att en miljon djurarter närmar sig utrotning, och hastigheten för försvinnande arter eskalerar. Om inte något drastiskt görs med vår västerländska livsstil, och om vi inte slutar att enögt stirra på människan som om hon vore den enda arten, kommer vi nog snart att se oss själv som en i mängden arter på väg mot utrotning. På många vis tycker jag att vi redan är där, men vi ser det inte själv. Krig och massutrotning sker på grund av huvudlös slakt på våra habitat och matförråd, monumentala felprioriteringar av resurser och forskningsresultat. Jo, vi måste vara jordens mest korkade organismer.

Godnatt, jord.

 Lucifer Sam - Pink Floyd

Heart is a drum

Drömmen inatt, eller tidigt i morse, har lagt sordin över halva dagen. Drömmar gör ofta så, de följer med dig in i vakentiden och känslorna man haft under natten dröjer sig kvar, allt sunt förnuft och rationellt tänkande till trots.

Jag satt i en bilkö tillsammans med en vän, vi var just anlända med färjan till Helsingborgs hamn efter en resa till Berlin. I handen hade jag en liten telefon utan smartfunktioner, den var en gåva av vännen under resan, varför vet jag inte, men jag minns att jag var lättad efter samtalet med mamma. Under debarkeringen vid färjeterminalen fick vi via en ekande högtalaranläggning höra att det inte skulle vara möjligt att fortsätta resan, det var någon form av generalstrejk och all form av fordonstrafik var förbjuden i hela landet.
 Bilkön stod helt stilla, det var mitt i natten och vi var mycket trötta. Jag åtog mig att skaffa oss en övernattning och klev ur bilen för att gå till närmaste hotell. Ljudet från resväskans hjul slamrande mot gatstenarna, och jag tänkte att det nog skulle bli svårt att finna sovplats nu, när det fanns så många behövande. Särskilt svårt skulle det säkert bli med tanke på vårt behov av parkeringsplats, tänkte jag.

Under vandringen passerade jag flera stillastående bilar med trötta passagerare i. Allt var märkligt tyst och stilla, bara mitt bagage hördes. Hotellet, som var ett ganska flott men litet ställe, hade en mässingsblank vestibul och en reception en trappa upp. Damen bakom disken bekräftade att det finns rum kvar, och dessutom en parkering för bilen, den kunde få stå i källaren bakom gården. Mycket lättad över svaret, och överraskad över att det gick så lätt, fiskade jag upp telefonen för att lämna besked, men hittade inte något adressregister och ingen samtalshistorik heller. Telefonnumret till vännen hade jag inte memorerat.
Jag ägnade lång tid åt att försöka förstå funktionen bakom knapparna, som bestod av två pilar, en till höger och en till vänster, och tio siffror. Vilsen och splittrad av att vara övermannad av tekniken, försökte jag förklara för kvinnan i receptionen varför jag inte mindes några telefonnummer, och blev alltmer stressad. På något vis fastnade drömmen i en tankeloop, jag fick tunnelseende och kunde inte se annat än telefonens knappar och sifferkombinationer. Det var som om den delen av drömmen gick i repris, länge. Jag tryckte och tryckte förtvivlat på knapparna, och sökte fram och tillbaka med piltangenterna, tills jag plötsligt råkade låsa telefonjäveln och displayen dog! Nej! Hur skulle jag nu meddela vännen i den allt kallare bilen den goda nyheten, och hur skulle vännen nå mig? Vad tänkte hen om mig nu, att jag hade svikit? tankarna var förvirrade, splittrade, jag kände hets och skam om vartannat och det enda fokus jag hade haft - på telefonen - hade gått upp i rök. Jag var fullkomligt fast, liksom paralyserad, eller förtrollad och helt i teknikens iskalla grepp. Det kändes som om livet stod på spel, och i den hopplöst meningslösa insikten att livet hängde på en teknisk apparat som jag var oförmögen att kontrollera - vaknar jag plötsligt, svettig och med rusande hjärta och hjärna.


Under veckan som gått har jag skaffat mig mobilt bank-id och Swish, trots massivt, personligt motstånd. Jag erkänner mig besegrad.

The Heart Is A Drum

Bubi

Jag läste något vackert idag som jag gärna vill dela. Måhända är det för att jag ofta känner mig förbisedd av personer med större karaktärsfasthet och sinne för kategorisering, måhända för att jag bara är människa och en simpel humanist, bland så många storslagna humanister (med orden i sin hand). Jag delar texten i sin helhet. 

Saklighet odlar tvivel och tveksamheter. I det reella samtalet är den klokes villrådighet inte något svaghetstecken, vilket kanske i förstone förefaller besynnerligt. Swift noterade med sympati hur de kunskapsrika ”blir förvirrade av överflödet av åsikter och har svårt att välja.” Och det är den kloke Russell som hävdat att ”felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak — och de kloka så fulla av tvivel.” Vördnad för det som är större än en själv kännetecknar för övrigt religionen — precis som den utmärker sakligheten. Detta är något som exempelvis pastor Christer Sturmark missat. Det hela har naturligtvis med mognad att göra.
Martin Heidegger, som väl bland vanliga dödliga mest är känd för sin dunkelhet, talar ovanligt tydligt när han gisslar dem som slavar under det anonyma begreppet ”man”:

Vi roar oss och har trevligt som man roar sig, vi ser, läser och dömer om konst och litteratur som man läser och dömer, vi drar oss tillbaka från mängdens vimmel som man drar sig tillbaka, och vi uppröres över det som man finner upprörande.

I de reella samtalen skärps känslan för det väsentliga. Att söka svaren, men också frågor som vi har ”överblivna” svar på. Willy Kyrklund inleder sin Mästaren Ma med de undersköna orden; ”Jag söker den fråga på vilket människolivet är ett svar.”
I sitt gröna Walden konkretiserar Thoreau problematiken: ”Jag hade tre stolar i mitt hus – en för ensamhet, två för vänskap (samtal, min anmärkning) tre för sällskap.”. Det är viktigt att genomskåda konventioner och genomleva traditioner. Att bli sig själv är också att avlägsna jagfixeringar och nå ner till det gemensamma. ”Det som är botten i dig är också botten i andra”, hette det ju förresten hos Ekelöf.
Hos de stora essäförfattarna återkommer en sak ofta: varningen för kvickhuvuden (det är därför jag ogillar de vanligaste göteborgsskämten, trots att jag är urgöteborgare; eller kanske just därför). Tråkigare än folk som aldrig skämtar är ju endast folk som bara skämtar. Också skämtet är en alldeles för allvarlig sak för att överlämnas åt professionella. ”Kvickheten är förståndets apa”, konstaterade Thorild.
Avslutningsvis. Samtalets språk är i viss mening amatörens, autodidaktens. Amatörens språk är sökande, trevande, avlyssnande, försiktigt erövrande, ständigt omprövande. Om jag då skulle försöka mig på att knyta ihop en eller flera säckar, vad skulle jag då säga? Jag refererar till Martin Buber:

Att bli delaktig är det egentliga verkliga alternativet om man vill möta människor. Iakttagaren är spänd på den andre. Iakttagaren noterar och genomsöker och letar igenom den andre. Han strävar efter att vinnlägga sig så många ”drag” som möjligt. Betraktaren intar den attityd som tillåter honom att se den andre i frihet. Han inväntar vad som måste ske. För betraktaren är helheten det viktigaste. Då iakttagaren kör hem gräset som grönfoder vänder betraktaren det för att det skall kunna ligga i solen. Att bli delaktig i mötet är det enda sättet vi kan möta den andre på. Gränserna för dialogens möjligheter är desamma som delaktighetens.

Buber menar att leva är att bli tilltalad. Det enda vi behöver göra som människor är att svara på livet. Livet finns alltid där men problemet är att vi inte alltid är där eller att vi inte förstår att vi skall svara helt enkelt. Dock är det inte så konstigt i vårt samhälle att vi inte svarar menar Buber. Då vi sätter tillit till vetenskapen sätter vi livets tilltal ur spel.

”Hela vår vetenskap försäkrar oss: ”Var lugn, allt sker just så som det måste ske. Till dig är ingenting riktat, det är bara världen. Du kan uppleva den som du behagar, vad du än i och med det månde påbörja inom dig själv utgår det från dig allena. Det krävs inget av dig. Du är inte tilltalad allt är tyst”.” (Dialogens väsen)

Då jag ger mitt svar tar jag mitt an-svar. Vidare menar Buber att ”den som vill tala med människorna utan att tala med Gud, hans ord går icke i fullbordan; men den som vill tala med Gud, utan att tala med människorna, hans ord far vilse.”

Carsten Palmer-Schale för Opulens

 

slackin

fotobomb med känsla för det lilla extra

Där ute sitter nu T i en bil med körövningsdekal, det är första maj och vi har planerat att gå en sväng när hon är tillbaka. Bilen är besiktigad och klar, sista dagen innan körförbudet, den har fått sommardäcken på och jag har fått beröm för att den är vid god vigör.


Nu sjunger fåglarne bland buskar och nedfallna grenar och ogräset blommar i gräsmatta och rabattkant. Mest är det gula blommor där nu men om ett tag kommer margueriterna som tycks blomma med ett intervall på fyra år. Jag tänker inte klippa gräset eller påta ogräs på ett tag, det gör större nytta för pollinatörerna än tusende bihotell.
Marken är fortfarande litet daggfuktig från nattens kyla, det märks när man går ut till dasset utan strumporna på i sandalerna. Från glipan i dörren kan jag betrakta fågellivet i den solitära boken. Rödstjärten har skaffat sig en partner och hoppar uppspelt mellan grenarna och guppar vilt med gumpen. Honan spelar likgiltig, hon hoppar litet lojt åt sidan och låter honom följa efter. Från den högsta alen vid bron spelar taltrasten, han har övat sedan länge och testat både småfågelsång och rovfågelskri, senast igår lät han höra ett nötskrike-krax, kanske det är årets melodi, vem vet?

I morgon är det arbetsdag, efter nära en veckas uppehåll är jag utvilad och lugn och tänker att det ska så förbli. Jag har siktet inställt på långt framåt och har startat två nya tankeprojekt som känns riktigt roliga. Livet är rätt bra när man låter det gå som det går.

Kurt Vile - Bassackwards