torsdag 27 februari 2014

synkront

en av de saker jag älskar. Spansk barock.
helt utan förekommen anledning
att vara kär har ingen ålder och visst är det är en himla tur det! trots allt vi brukar matas med på film och musik så förekommer kärlek även hos oss som kan kalla oss vuxna. T vet det och kommenterade det senast vi tittade på senaste favoritfilmen "Despicable Me 2" som har gått varm på torpet under de senaste veckorna, och jag undrar om vi någonsin kommer att tröttna på den. Maken till humor och värme. Filmen kan bara mäta sig med "Up" eller möjligen "Robots" och jag är inte det minsta ironisk, jag är nämligen helsåld på amerikanska animerade filmer. Animerad film talar direkt till hjärtat och jag kan ibland även se på dem ihop med dottern utan att be om ursäkt för eller behöva bortförklara en förutfattad mening, politiskt budskap eller kvävande sensmoral som tyvärr, alltför ofta sticks in mellan raderna. Amerikanska barnfilmskreatörer har ofta greppat det där med genusperspektiv och visar det i berättelser som skall tilltala beläsna akademiska föräldrar... allt som är från Amerikat är faktiskt inte gjort av grus. (Antar att jag skrev det sista för att övertyga mig själv.)

Utöver animerat kan jag nu naturligtvis även se en hel rad av spelfilmer ihop med T, som jag tidigare varit tvungen att undanhålla henne. T är oerhört snabb att ta till sig och förstår mycket mer än jag först trott. Genom filmerna kommer vi fram till diskussioner om saker som i andra fall skulle kännas krystade och ibland behöver vi bara se för att förstå. Det känns skönt att slippa förklara det uppenbara… Vi förstår varandra, ordlöst. Jag vet vad jag känner och jag vet att hon gör detsamma. Kärlek är universellt och gränsöverskridande och oavsett ålder gör den oss båda lika allvarliga och tramsiga ibland…

Djup suck och fnitter.

Leslie West – Blood Of the Sun

tisdag 25 februari 2014

tumult

jag for även iväg för att slippa tänka. Det gick fint och jag har klarat av det förvånansvärt bra. Märkligt nog är det först när man får ett glatt besked som dammen brister. Märkligt nog är det just när man borde kunna jubla av glädje som man som mest behöver någon nära. Märkligt nog är det just när man kan börja andas igen som mellangärdet knyter ihop sig och man inte klarar av att äta eller tänka. Människan är en märklig figur och alls inte så endimensionell som många tycks ha för sig, känslor är ett svårt kapitel.

måndag 24 februari 2014

borta bra

vägen hem till mitt rum. Rödbo
hemma och fullproppad med intryck! sådär känns det alltid efter en bortavaro, man ackumulerar intryck och känslor och väl hemma bubblar de upp under vedhuggning och hemsysslor. Vi hann med mänger av saker, inte minst träffat goda vänner, ätit gott, tagit slaskiga promenader, gått på vernissage, fyndat på megaloppis och skrattat över livet, universum och allting. Jag hann dessutom med en runda magsjuka men den försvann efter en kväll och natts pärs.

Jag tog time out från saker jag älskar; hemmet, kärleken, katten och hönsen, mitt stilla liv - och vann åter insikten om att jag har det väldigt gott. Nu har jag packat upp och diskat mina loppisfynd, städat och värmt upp huset. Katten ligger på fotpallen framför brasan och radion står på. Solen skiner och tvätten hänger på tork utomhus, snacka om rekord… Jo, det finns några få saker jag önskar lägga till men den tiden kommer. Det vet jag.


Vänner för livet

onsdag 19 februari 2014

en snabbis

kaprifol!
om man är trött bör man inte sätta på kaffet på kontoret om morgonen, inte heller tro att man är kapabel att slappna av vid arbetsrelaterade telefonsamtal som leder ut i ditten och datten, när arbetsschemat är pressat och man har stämt träff under lunchen. Lådorna under bryggaren blev dock renare, kunden gladare och jag mätt, så jag borde inte klaga. Allt är väl mitt eget fel som tror att jag kan skypa vännen mitt i natten. Jag är nöjd i alla fall, nu är det bara en dag kvar på arbetet och sedan bär det av till Götet för en liten trevlig schernivasj och besök hos goa gôbbar på landet utanför Kungälv. Vi tar bilen, lillaT och jag och, vis av tidigare resor med SJ. Förresten så fick jag idag utbetalningsavin från förseningen under min förra resa- 263 riksdaler som enligt den tryckta utsagan skall vara avgiftsfri. Tilläggas bör att jag kan använda den på redan på förhand bestämda utbetalningskontor och affärer. Fri marknad heter det visst, på nyliberalska.

Jo, sedan fick jag ytterligare en vernissageinbjudan via brev idag. Eftersom en kom redan förra veckan och en till på mail så kan jag nu ta med hela släkten. Kanon!

Nu ska jag lyssna litet på tystnaden, kanske sätta på en kopp te och låtsas att det känns skönt och avslappnat, precis som det brukar se ut på bild. En gigantisk mugg ska man ha och så ett vitmålat rum med spetsgardiner där solen alltid skiner in genom. Egentligen längtar jag mig fördärvad men det låtsas jag inte om. Det kommer en tid när även denna känsla är över och i morgon är det torsdag!

lördag 15 februari 2014

Sopor

vi ger mer och mer. Jobbet, hemmet, vänner och bekanta, bloggar och sociala nätverk ställer krav på oss. När vi slutligen inte orkar längre stänger hjärnan av och säger stopp, nu räcker det. Att gå in i väggen, bli utsatt för stressymptom, vara utarbetad, dränerad, oförklarligt olustig med overklighetskänslor, få depression och vara nere är alla diagnoser på att vi inte pallar för trycket. Kroppsliga tecken som oöverstiglig trötthet, amnesi som gränsar till Alzheimers och nedstämdhet gör att du plötsligt slutar fungera som vanligt och måste inse att något drastiskt måste ske med livet för att du inte skall sluta som en ruttnande grönsak.

Vår generation har lärt sig att åtgärda fel, sätta in akuthjälp och medicinera bort det som är otäckt. Detta innebär att vi aldrig har lärt oss ta vara på det som redan finns där. Att förvalta ett arv innebär så mycket mer än avkastning, det betyder även att lyssna på saker, historiskt. Att inse att lärdom är en ackumulerad kunskap som spänner över generationer, och som inte går att läsa sig till genom att öppna en bok eller genom ett nytt dataprogram, kommer att bli en dyrköpt erfarenhet i framtiden. Förebyggande vård, varsamhet om kroppen tillika själen är idag något som går att läsa om i fitnesstidningar och livsstilsmagasin, dock är detta långt ifrån applicerat på det verkliga livet. Sociala klyftor visar sig öppet i hur vi väljer att ta hand om oss och vår kropp. Tag som exempel den äldre patienten hos tandläkaren i min lilla by, som tyckte att det nu fick räcka med undersökningar för hans del. De 700 kronorna kunde han lägga på att åtgärda problemen på egen hand. Hur tänkte han då? säkert på samma vis som de flesta som lärt sig att värdera livet efter plånboken och magen. För 700 spänn kan han visserligen köpa tandkräm, tandborstar, tandtråd och en tång - men aldrig insikten om att tänderna och munhygienen hänger ihop med det totala välbefinnandet. På lång sikt.

Ibland är 1+1 inte så enkelt som man kan tro. Nollan är ett begrepp som vi har lärt oss trolla med, den tomma mängden berättar kloke Herr Birger om här, så mer habilt än så blir det nog inte. Men blotta tanken på att vi har lärt oss trolla med siffror och att detta har fått konsekvenser för vårt leverne är rätt skrämmande. Bara tanken på att många idag faktiskt väljer att se framtiden som ett tandlöst leende med sugrör i käften är hemsk nog, särskilt som vägen till ett lustfyllt liv med ett äpple i den åldrande mungipan inte kräver mer än en ganska liten uppoffring.

Om vi bara insåg att förebyggandet och den långsiktiga planeringen även gällde oss på ett personligt plan skulle vi kanske slippa sophögarna i framtiden, såväl de kroppsliga som de materiella… Det behövs fler människor i vår omvärld som förstår och tolkar tecken på missförhållanden, eftersom det är omöjligt att förstå dem själv. En ångar på som vanligt, ovetande om att reserverna håller på att ta slut och när de gör det, är det för sent.

tisdag 11 februari 2014

Vanlig

det är gråskalorna som utgör livet, vägen till alla händelser, det som vi oftast inte berättar om, av rädsla för att vara "trista". Ligamentet, kittet, länkarna och kopplingarna sammanför oss. Jag läste någonstans i en liten comicstrip (just den, ja) att vi gör allt för att maskera det vi är, med förhoppning om att framträda som mer spännande. Men vem avgör vad som är spännande för den andre - du själv?

När jag gick i hantverksskola träffade jag ett syskonpar som hade bestämt sig för att inte gifta sig (läs flytta ihop) med någon. Deras argument lät övertygande för mig då; det handlade om att slippa be om ursäkt för att vara sig själv och lägga fokus på att klä upp sig för varandra istället, slippa smutstvätten och den osminkade kroppen. Nu vet jag annat. Jag vill veta allt om min partner. Hur skulle vi kunna hjälpa varandra om vi inte förstod vad som pågick där bakom masken? Hur skulle vi kunna älska varandras små egenheter, om vi inte insåg sammanhangen som hade skapat dem? Hur skulle vi då veta att vi skulle bli förlåtna för ett felsteg, att det inte var illa menat eller av ren elakhet, utan bara ett dumt infall. Barn blir förlåtna för sådant som dumheter, vi vuxna har en tendens att lägga alldeles för stora och stereotypa förväntningar på varandra. Vi tolkar det vi ser, det vi får och det vi känner - något annat vore omöjligt.


måndag 10 februari 2014

rutin

så har jag tagit in ved, matat höns och katt, dottern i skolan och radion är på, P1 såklart. Nu börjar min måndag, ingen stress, ingen press, jag kan se dagen an och besöka människor eller skriva litet, kanske läsa eller titta på en film. Om jag vill. Ibland bakar jag och förbereder veckans middagar, tänker att det snart blir dags att peta i jorden igen, men att det ännu är för blött och kallt och svart. Jorden, liksom jag, behöver sin vintervila.

Måndagar kan för en del av oss vara en pina. För mig är den en vila, jag har valt att göra annorlunda. Måndagseftermiddagarna vigs åt skjuts till ridskolan och blir då för mig en spakväll på simhallen med anslutande bastu. Jag får då oftast hela bastun för mig själv och kan därefter duscha och tvaga mig i rikligt med hett vatten. Sen tar jag tjuren vid hornen och storhandlar inför veckan, det är alltid bäst att passa på när man är i närheten av affären.

Jag har alltid skytt rutiner, det var inte förrän jag fick lillaT som sådant kom in i livet på allvar. Hennes behov styrde min livsrytm och jag gillade det, till en början. Det svåra var att få in egentiden mellan amning, studier, inköp, läkarbesök, sömnpromenaderna men snart fann jag att det fanns en glädje i de rutinerna också, eftersom jag genom dem fick se saker jag aldrig hade upptäckt förut. Nu är jag glad över att rutinerna finns och jag vet att det är mina alldeles egna beslut som har format dem.

fredag 7 februari 2014

Salud

om man fick välja sina blå stunder… jag har just druckit ur det tredje glaset vin från förrådet sedan besöket förra (eller var det förrförra eller den innan?) helgen och känner den där mjukvarma känslan av att vilja krama om hela världen. Just nu.
Men det går över. Precis som den antagligen gjorde för OS-arrangörerna som hade mått bra av ett par glas vin för mycket ibland. Ofta. Särskilt innan startdatum. Litet avslappnat libidiellt glädjerus skadar aldrig, särskilt inte om du är 60+ för det har jag läst i HuffPost. Nåja… drömmen lever vidare och under tiden dränker jag sorgerna i någons kvarglömda röda blod. Salud!


måndag 3 februari 2014

hel

ja, så är man hemma igen, jag skulle kunna berätta en svidande historia om SJ och baletten kring dåliga rälsar, sprickorna mellan teknisk Know-how och hantverksstolthet, om den svenska centralstyrda, datoriserade teknokratin som har urholkat Sverige som helhet, men det är oviktigt. För även om resan tog dubbelt så lång tid p.g.a. lokfel, signalfel och väntetider beroende på utredningar, och utlovade taxibilar som avbokats, panikinbromsningar för rådjur och blixthalka, var det värt allt. Jag skulle gladeligen gjort om resan igen. Helgen gick bara alldeles för fort.

Jag har tillbringat helgen i närheten av de trakter där jag gick i hantverksskola en gång i tiden. Det var en tid där jag fann att kunskap och intelligens även sitter i handen. Att färg och form inte bara är ett samtalsämne utan ett språk, och där jag insåg att en människa är i behov av lika delar kroppslig som själslig stimulans för att må riktigt bra. Sedan de två åren har jag medvetet försökt att inrätta mitt liv efter den enkla teorin, att huvudet och kroppen är ett. Kropp och själ är omöjliga att separera, det existerar ingen åtskillnad, för själen är en konstruktion som har använts i maktsyfte och för att styra över människan till att bli ett användbart redskap i samhällets tjänst.
Ändamålsenlighet.
Kyrkan var först, sedan förstod kronan att använda och utnyttja situationen. Genom att separera kroppen och själen gick det även att åtskilja människor på individnivå. Skadan var redan gjord, i.o.m. den dualistiska principen. Att vara blåblodig ställdes i motsats till kroppsarbete - precis som vi än i dag delar upp hästar i kallblodiga och varmblodiga. Humoralpatologin sedan Aristoteles, Hippokrates och Empedokles spreds och gavs en vetenskaplig form med Galenos skrifter. Än idag pratar vi i termer av temperament, överskott, normalitet och balans då vi kommer till kroppen och kroppen har i sin tur använts för att beskriva samhället. Samhällskroppen som skall förstås som en apparat, möjlig att bota, amputera eller medicinera genom tillskott eller devalveringar men även att "naturen" tar hand om och läker ut det som har blivit skevt. Naturens läkande kraft är en gammal väl beprövad tankebild, särskilt inom nyliberalismen. Ja, ni förstår kanske vart jag vill komma. En separation mellan kropp och själ var nödvändig för att skapa åtskillnad mellan vetande och görande. Maktmetoder, ni vet, är skapade i tron att någon är mer värd än den andre. I löneförhandlingar underförstås mycket som i grunden kommer från humaoralpatologins tid, nämligen att tänkande och handlande bör värderas olika - särskilt om tänkande på kort sikt kan generera mer nytta (läs: pengar) än handlande - och om handlande behandlas som en outsinlig naturresurs.

Under helgen har jag tagit hand om balansen och jag är ett med min kropp. Jag älskar. Igen.