Pentimento

Jag mötte en jägare på promenaden, jaktvapnet obrutet, GPS i hand. Frågade om det var hans tax som hördes borta vid mitt torp. Jägaren svarade ja. Frågade om han jagade vildsvin. Jägaren svarade nej, taxen hade fått upp vittring på rådjur. Vildsvinsjakt var svårt. Frågade varför man lägger ut mat till vildsvin när man vet att de då förökar sig. Frågade om han förstod sammanhanget. Frågade om han någonsin jagade vildsvin. Frågade hur han kunde vara nöjd med fyra vuxna grisar om året. Frågade om varför vildsvinskött inte finns i affärerna, om det är så gott, och så lönsamt, och så enkelt att registrera. Frågade hur mycket han tjänade på att arrendera ut sin arrenderade mark i andra hand, till någon som sköt sin rätt för 10.000 sekiner. Jägarens blick hade nu mörknat bakom glasögonen, vapnet ännu obrutet, frågade mig om jag var jägare. En markering, bredbent.

När jag insåg att jakt inte handlade om att se samband, eller att vara ödmjuk mot naturen, som jag hade fått för mig en gång, utan enbart handlade om att ha, och ta rättigheter; var det inte längre något jag ville ha att göra med. Det vore alldeles för enkelt. Simpelt.
Kontroll är inte att bära ett vapen. Det är möjligt att det ger en känsla av makt och övertag, men det är en annan fråga. Att ha kontroll är att se helheten genom att lyssna på tusende detaljer, och att inse att man aldrig, någonsin kommer kunna kontrollera det vilda, eftersom det vore en anomali. Kontroll är att inse sina begränsningar och finna sig i dem. Att vara nöjd med det lilla.

Människor har kontrollbehov, men saknar kontroll. Det räknas, kontrollräknas, organiseras, kategoriseras. Det sätts i fack, ges namn, systematiseras. Människor älskar känslan av att ha övertag. Ju mer övertag, dess bättre. Det ger mening, en sysselsättning. Det läggs på hög, i drivor. Hela livet går ut på att organisera det kaos som är natur. Och när kategorierna är gjorda, sätts motstående specimen in i fack. Bakom dörrar och luckor med prydliga etiketter ligger döda skal av utdöda liv. Museum. Musealt. Ett minne blott.



Den Inre Skogen

influenser

Det är sex dagar nu sedan influensan tog ett järngrepp om min kropp och hjärna. Bara tre dagar kvar.

Blev inbjuden till en ny musikgrupp, och den passar mig nog. Med bara trettio inbjudna går det att hålla koll på flödet. Grupper som flödar över blir som en bångstyrig deg, och det är alldeles för svårt att hitta rätt på russinen.

Jag eldar och läser, eldar och läser. Dricker te, hinkvis, eftersom kaffet smakar illa och vattnet som jag hämtar utifrån är för kallt. Under veckan som gått har jag ändå gjort en intervju utomhus, lämnat in bilen på service och däckbyte, och så har jag fuskat med motionen för att undvika den annars förestående och ökanda åkomman rumpveck. Hängröv gör ingen människa glad.
Nu hostar jag och rosslar, igen. Det är så tråkigt att till och med facebookflödet verkar upplyftande.
Jag är en true sucker för elände.

Townes van Zandt - Lungs
Waitin' Around to Die 

Allhelgona

Det är redan november. Regnet som har strilat hela dagen är ändå bättre än ickeväder. Jag gillar regn, och nu, när taket blivit tillfälligt lagat med en nödplåt, behöver jag inte oroa mig för huset längre. Att behöva vänta länge på hjälp är en trist sak med att äga hus på landet.


Det blev en tur till Traneröds mosse idag, eftersom det är kongenialt väder för både november, regn och mitt humör. På myrmarkerna känns det som om mina nervtrådar hittar hem, det är något med luften, dofterna, lugnet och den där känslan av tidlöst allvar, som tilltalar mig. Till och med de där irriterande granarna stannar i växten och blir som svarta och förkrympta repliker av sitt storvulna ego. Mossan som täcker marken är väldig, mjuk och skrämmande på samma gång. Det är som om jag återvänder till en tid före allt, där hud och hår existerar sida vid sida om mossa och vatten. Sinnligt och varsamt, jämlikt och ödmjukt. På samma gång mystiskt och fridfullt.
Under min tyngd hörs gasbubblorna spricka, över mig en hackspetts nervösa vingslag och så kungsfågeln från tallarna. Annars är det tyst som i graven.

Under skogspromenaden ser jag ting jag aldrig riktigt sett förut. Det är naturformer: förvridna, krossade, vittrade och upplösta, som i dimman ter sig mer levande än flertalet människor jag känner. Stenen gör inga utvärderingar av hopplösa projekt, den gamla boken gnäller inte för en förlorad gren och stubben skvallrar inte missunnsamt över sin högvuxna granne.
Tänk om människosläktet ändå gav skogen rättigheter snart, så att det kunde lära sig att leva varsamt och förstå att tid inte läker alla sår.

 

This is the Kit - Bullet Proof (live at KEXP)