söndag 29 januari 2017

Grawlixes



så gick ytterligare en dimmig januarihelg till ända, i denna mörka vintermånad. Men hav förtröstan, snart kommer februari, mars och april, och sen, kära vänner, kan vi börja fundera på att öppna dörrar och fönster på vid gavel igen.



Visst låter det glättigt och trevligt, men egentligen har jag varit på ett skitdåligt humör. Efter att ha godkänt pappans alla förslag på helger, semesterdagar och övrig värdefull tid som man kan ha ihop med sitt barn efter veckodagarnas slit, kommer han på att han inte kan denna helgen. Heller. Så jag får ställa in mina egna planer. Igen. Han är totalt ute ur mitt liv, ändå bestämmer han över det, och jag blir så... #@X#¤@!!!



Som väl är har jag förstående vänner, och efter att ha testat tvättmaskinen efter flera månaders torrperiod så fungerade den igen! Friheten att få tvätta sin tvätt vid passande tider och utan att be om lov, tacka eller beklaga för använd plats och tid är ojämförligen en av de bästa saker jag vet just nu. Jag är utan tvekan i enormt behov av att inte göra squat. Nada. Nunca. Niente! tänker att det vore skönt att bli bortskämd en helg, med frukost, någon som eldar, lägger en filt om mig, serverar te... fast för en sådan sak krävs uppoffring och jag har inte råd med sådant just nu. Är för självfixerad för att orka med en vänskaplig gest så nära mig.
Vid kaffet hos ridtränarn och hennes man (som förövrigt är en gymnasiekamrat) fick jag höra att deras kompis (och tillike stadgade och väldigt trevlige kompis) minsann var singel nu sedan hans fru lämnat honom. Jaha? Skrattade bort saken, och tillade att jag inte skulle vara ett trevligt alternativ till en sådan trevlig man, eftersom jag har svårt att tänka mig själv i bilden som syster Jane. Tror även att jag berättade om tonårsromansen som visade sig ha sin mamma som förebild, och att det var därför det tog slut. Nå, vi är väl alla olika. Jag är i alla fall inte redo för en snabb fix än, åtminstone inte om jag inte själv får välja...



onsdag 25 januari 2017

Interaktion


förra inlägget tog oerhört lång tid att skriva, jag fick lov att redigera om och bättra på ett tjugotal gånger innan jag slutligen själv kunde förstå vad det var jag ville säga. Text och tecken är svåra grejor.

Det sägs att det är enklare om man träffas och det vill jag gärna hålla med om, det är bara så, att jag ofta verkar bli involverad i känslomässiga intriger som absolut inte varit min avsikt. Jag orkar inte! Tag igår, när en ny vän bad om att träffas i Lund efter en viktig arbetsintervju. Jag föreslog ett café, visste att hen hade familj, och tyckte att det kunde vara en trevlig stund, både för mig som aldrig kommer utanför min sfär, och för jobbsökarpersonen som behöver ett nytt, skånskt nätverk. Så blev det alltså inte, utan hen tog träffen som en date och resultatet blev att jag senare på kvällen fick ägna åtskilliga textrader åt att rädda både mitt och den andres ansikte. Herregud... denna orimliga desperation. Varför man inte bara kan träffas som vänner och förbli vänner, tycks mig just nu vara ett av livets svåraste frågor.

Nu har jag lyssnat bort mig med musik, läst fortsättningen på boken jag började på igår - läsning är jag så glad att jag äntligen orkar ägna mig åt igen, efter ett tragiskt uppehåll på över 4 månader. Utan böcker blir jag nämligen som en krukväxt utan vatten...

Marianne Faithful - Why D'ya Do It?

söndag 22 januari 2017

les Cellules på Louisiana


Vad gör man om två inplanerade träffar uteblir och man har en hel lördag för sig själv? jo, man far till Louisiana förstås. Konstmuseer är platser där jag kan få gå i lugn och ro i min egen lilla bubbla och tänka tankar som intresserar och skärper mitt sinne, här känner jag mig hemma och lugn. Lyckan är att dessutom ha en dotter som tycker om att utmana och vidga sitt intellekt.


 I möten med konstverk av Louise Bourgeois kaliber utmanar du fördomar, smak och idéer och det blir aldrig någonsin trist eller tröttsamt. Skulpturer måste man gå runt, de utmanar ditt synfält och personliga utrymme och inte så sällan måste integriteten överskidas en smula. Louise Bourgeois är mest känd för sina stora skulpturer av spindlar som hon kallat Maman,  men har även gjort andra och minst lika imposanta verk. Rumsskulpturerna t.ex, som utställningen på Louisiana visar just nu kallas för Les Cellules eller The Cells, är emellanåt enorma, komplexa konstruktioner av återvunnet byggmaterial. Olika slags dörrar, fönster, rostiga galler, nät och ofta spruckna glasrutor är nervigt och, till synes, slarvigt sammanfogat på traditionellt Bourgeoisiskt vis. Tillsammans interagerar rumsskulpturerna med dig sceniskt och inte så sällan provokativt och halva nöjet är naturligtvis att lyssna på besökarkommentarerna. Chock och förfäran blandas med tysta suckar.


Samtliga verk är daterade och betitlade och alla har fått en beskrivning (utan tråkiga pekpinnar eller förklaringar som väl är), men även den som väljer att strunta i texterna förstår att gestaltningarna handlar om det inre rummet. Du kan ibland kika in genom hål, fönster, glipor och gluggar och möts då av olika stämningar och berättelser. Ibland är cellerna som Faradays burar; öppet visar de innanmätet men samtidigt skyddar de oss betraktare från den skadande kraft som pågår därinne.

Rumsligheterna är fyllda med rekvisita från hennes liv och barndom, som parfymflaconger av hennes favoritdoft, den komplexa och kryddiga Shalimar, eller gobelängbitar, nålar och tråd. I andra finner vi känsligt utförda skulpturer av hennes sammanflätade eller kupade händer, eller av barndomshemmet, allt hugget i rosa marmor. I mindre rum står en ensam stol eller en pall, kanske upplyst av en läslampa eller med ett enkelt redskap. Det är skulpturer av ljud, ljus och dofter. På ett överkast i ett av cellerna har hon broderat "I need my memories, they are my documents" och i glaset på en oval spegel skymtar en broderad kudde med texten"Je t'aime" i rött, som ligger dold i en undangömd vrå. Materialet på rekvisitan inuti de husliga formerna är taktilt och organiskt och man vill känna efter, men hindras bryskt av de ljudlarm som går på med jämna mellanrum.


Eftersom rumscellerna är många, tätt placerade och väldigt olika till sin karaktär, övermannas du snart av konstnärens intima tankesfär och kraftfält. Hennes berättelser handlar ofta om smärtsamma minnen och erfarenheter som hon villigt berättar om för den som vill och orkar lyssna, men det går även att betrakta verken på avstånd utan att förlora hennes närvaro.



Cellerna är varmt och mjukt belysta och ger en samlad yttre vision för den som inte vill ge sig in i det inre och respekterar deras integritet. Ångest, ilska, raseri och kärlek går som en röd tråd genom allt Louise Bourgeois har skapat och det är inte fel att påstå att hennes konst är psykisk, även om jag ibland har tyckt att den tolkningen är ganska uttjatad. Placeringen av verken gör att det går att betrakta dem utifrån alla vinklar och från alla utgångspunkter, som alltid med lika stor dos humor som bottenlös ångest -  i hennes sfär blir inget mänskligt skamligt och därför blir vandringen genom cellerna nästan som en bikt. Utan att gå in i några trånga teoretiska prång som avskräcker, låt mig bara få säga att det enda som krävs av dig är att du tar med dig själv och ditt bagage. Du förstår när du är där.



Riktigt bra konst lämnar över en stor dos personlig tolkning åt betraktaren, och Louise Bourgeois stryka är, att när hon naket och ärligt utgår från sig själv, alltid låter dig fylla i den sista biten. Hon vet att vi alla är olika men ändå väldigt lika... en insikt som kommer med åldern, tror jag. Hennes sista verk utförde hon endast veckan innan hon gick bort den 31 maj 2010. Vid det laget hade mycket ångest och ilska över sin uppväxt, och framför allt faderns svek som hon hade burit under hela sin livstid, gradvis övergått till ökad förståelse både för sig själv och andra. Summan av min personliga upplevelse är att psyket är den största och kraftfullaste naturtillgång vi människor har.

Inget mänskligt är galet, klandervärt eller värdelöst, så länge som fantasier kanaliseras genom konst och ingen tar skada under produktionen skapas inga sår.

Take your broken heart, make it into art



onsdag 18 januari 2017

Badrumsmusik

Jean Auguste Dominique Ingres
på simhallen i en av grannkommunerna har det nyligen satts upp separata duschbås hos damerna. När de där fina små utrymmena för spontana samtal kring duschtvålar krymper har ett allmänt förhållningssätt till våra kvinnokroppar inte bara utbytts mot en privatsak, utan vi sexualiseras på ett tråkigt vis med. Kroppar är sensuella, de berättar ordlösa historier och kan ge både tröst och glädje. Vi ska inte skämmas över den historia vi bär på och det vore synd om vår inhemska hamamtradition dog ut nu när vi som mest behöver den. Badhus är sinnenas anläggning, här har vi kunnat mötas över gränser och bejakat varandra som människor i årtusenden.

När jag var liten brukade jag sitta hos mormor när hon gjorde sin toalett, det luktade så gott från tvålarna och här hade mormor skapat sig en alldeles egen sfär av skönhetsprodukter och vackra ting. Från en liten radio stående på en separat hylla strömmade vald musik. I Spanien var det flamenco, i Tyskland gamla schlagers. Mormor var en liten och nätt person som lätt kunde svinga upp sina ben i handfatet, däremot var det svårare att själv tvätta ryggen och det blev snart min uppgift att tvätta henne där. Den stora tvättlappen vättes ordentligt i varmvatten och tvålades sedan in med ljuvligt doftande, spansk tvål. Jag minns exakt hur hennes kropp såg ut, och ryggen där hon stod med ansiktet mot spegeln, med den lätta rundningen vid nacken, pigmentfläckarna, den spända blanka huden och den vita lilla rumpan. Armarna, vars gäddhäng hon brukade vifta med och som vi skrattat åt tillsammans. Hela mormors kropp var så ljuvlig och doftade alltid gott. När jag själv står och tvättar mig framför spegeln ser jag i min egen kropp min mormors, hur jag på samma vis som hon svingar upp mina ben i handfatet, tvålar in mig och sköljer om i flera heta vatten. Genom den blå imman på spegeln ser jag hur traditionen befästs, för på samma vis har min mormor hjälpt sin mormor, och skrattat åt åldrandet och kroppen och alla de tokiga funktionerna den har. I badrummet har vi kunnat dela på kvinnliga erfarenheter och anekdoter, och inget har varit pinsamt. Bräcklighet, skörhet, skönhet och sensualitet, brister och förändringar, allt har rymts framför handfatet.  Tvagningsritualen skapar band som är viktigare och starkare än något annat.

den här är till dig, Omilein

tisdag 17 januari 2017

Empty Kingdom

Ana Cabaleiro
fyra dagar utan sömn. Igår glömde jag bort när jag skulle hämta tösen för simning, en tidpunkt vi har haft i över ett år nu. Hon kontaktade mig via mail och undrade om vi skulle simma idag, och om jag kunde hämta henne hos väninnans mamma, en adress jag har varit vid ett par gånger. Jag hade just kommit in och väntade på att ge mig av, en timme försen men säker på att tiden stämde. Satan.

Kompisens adress består av radhusvillor i två plan, varannan dörr till höger, varannan till vänster om en garagekropp, i en prydlig spegelvänd ordning utan vidare särprägel eller personlighet. Herregud.

Jag började ringa på... en man öppnade och jag frågade efter kompisens förnamn. Hennes efternamn och adressen var som bortblåsta. Tyvärr, vi känner ingen här än, vi är nyinflyttade. Panik.

Snart hittar tösen mig, hon står ute på gatan i motljuset och jag kan se på hennes kropp att hon är undrande, kommer emot mig. Vi sätter oss i bilen och jag torkar tårarna. Är det så här det känns att vara dement? Stackars tös...

Ana Cabaleiro

Efter ett pass på simhallen känner jag att andarna kommer tillbaka, och med dem en slags eufori. Jag har åtminstone en kropp som är hel. I affären efteråt möter vi E och hennes dotter som tösen brukar rida med. Jag berättar för E som har varit med om samma sak, det känns skönt att få bekräftelse av någon som inte skämtar bort eller förminskar. Huvudet i en dimma.

Hemma lagar vi asiatiskt, det blir en enkel men god wok med risnudlar och vi hjälps åt att strimla grönsakerna. Tittar litet på film och släcker lampan, jag är så trött, så trött. Natten blir lång och om morgonen när klockan ringer är jag yr och svimfärdig. Stiger upp, klär på mig, sätter på tevatten och går in i tösens rum. Då snurrar allt, och jag måste be om att få lägga mig ner. Tösen tar hand om frukost, eldning i vedspisen, katterna och kramar adjö medan jag ligger kvar där, under täcket, och lyssnar på vägmaskinerna som bullrar förbi. Tre timmar går, sen stiger jag upp, fortfarande trött men så mycket vaknare, och yrseln har försvunnit.

Vart är jag på väg? kommer jag att kunna repa mig. Kommer jag någonsin att bli mig själv igen.

Ana Cabaleiro


söndag 15 januari 2017

en orange käpp




jag tog bilen till vännen med tvättmaskinen igår. Utanför min lilla ort, på vägen mot nästa lilla ort, gick en man i grå huvtröja. I ena handen hade han en brun kamphund i koppel, i den andra en orange vägkäpp som han svängde med, frenetiskt, som om han såg något ondskefullt, hatat. När han såg min bil som nalkades kom han rakt emot mig. Jag saktade in, svängde ut på andra sidan, försökte få ögonkontakt, vinkade åt honom, för att visa att jag inte hade onda avsikter. Så som vi lantisar gör när vi möts på landsvägarna. Lugna ner. Vara lugn.

Tusen tankar.

Hunden såg rädd och skamsen ut i det spända kopplet, svansen mellan benen. Husse drog fram med sitt vapen, blicken under den uppdragna huvan var blind, av raseri, och svart som natten. Jag hann precis förbi innan nästa sving från käppen som skulle träffa bilen föll bakom mig. Tur. Ett par ögonblicks död vinkel, sedan kunde jag se hur han gav sig på något i vägrenen på andra sidan gatan. Det han såg där skulle dö. Det som låg där skulle mosas, krossas och förgöras med det orangea svärdet, och när det gick sönder skulle han hämta nästa, och nästa och nästa...
Ett sådant ursinnigt vansinne. Besinningslöst raseri.

Jag frös till is, benen kändes stumma. För ett par ögonblick såg jag framför mig hur han var inne i mitt sovrum och fäktade, träffade tavlorna, golvet, fönstret, mig. En man i femtioårsåldern, storvuxen, stark, ursinnig som med all kraft slår mot någon som ligger ner och skyddar sig med händerna.
Jag förstår det inte, kommer aldrig någonsin att förstå.

Jag bad vännen ringa polisen medan jag själv satte på en maskin tvätt. Tösen som var ute på promenad hade tagit det andra hållet.

onsdag 11 januari 2017

de sista fem åren


Det går en biografi på SvT Play just nu som handlar om David Bowies sista fem år som artist och människa. Viss information är känd sedan tidigare, annan är helt ny; som att han länge sörjde en förlorad flickvän, en kärlekshistoria som han verkade bearbeta in i det sista. Kärlekssorg som grunden till kreativt skapande är känt sedan mycket länge och har dokumenterats i västkulturella sammanhang alltsedan de grekiska tragedierna. Aischylos var den förste att bygga upp ett drama genom att låta en skanderande kör berätta historien, medan olika huvudpersoner fyller i med detaljer. Strukturen är vad vi brukar kalla klassisk och går även att se i bildkonsten. Uppdelningen där bakgrund och förgrund ger dramat dimension och struktur syns tydligast hos Nicolas Poussin eller Claude Lorrain, vars världsbild skulle återspegla en toppstyrd maktordning, men även hos konstnärliga efterföljare inom romantiken, fast då var världsbilden snarare en hegemonisk ordning. Strukturen står dock klar. Även inom politiken går det att se en klassisk uppdelning, tydligast i den marxistiska ideologin, som bygger sin idé kring bas/överbyggnad.


Det är inte förrän under senmodern tid som den strikt dualistiska strukturen splittras upp, och filosofin kan beskriva en mer spiralformad, icke-absolut världsbild. I Fichtes dialektik förklaras likt en trestegsraket hur det moderna livet inte längre ryms i två motpoler, då det finns fler orsaker till vår vilja till liv, än hat och kärlek. Det jag brukar kalla gråzoner kan jämföras med vad en idealist kallar syntes, d.v.s. summan av två säkra motpoler som i sammandrabbningen tillsammans skapar en motsägelsefull, men inte dess mindre betydelsefull och komplex, slutsats.


Vardagsrutiner ryms inte i en dualitet som bygger på motsatser och en stor del av den historieskrivning som produceras idag försöker fylla i den klassiska ordning som tidigare utgick från två sidor, två blickar. Historia och personliga redogörelser berikas, liksom fysiken av det okända. Precis som John Berger beskrev det under 1970-talet är bilder aldrig statiska, de berättar utifrån förklaringens horisont och berikas av tiden som har förflutit, och styrks av det som aldrig blivit uttalat. Idag är vi mogna för synteser och tolkningar utifrån våra egna, subjektiva erfarenheter, och rörliga bilder genom tid och rum ger oss möjlighet att skapa ett personligt sammanhang till någon vi aldrig har mött. Vi andra - publiken/åskådaren - har fått en röst i och med internet.

Dokumentären om Bowies sista fem år visar en syntes av två olika formstudier; den av en ouppnåelig divakult skapade svarta stjärnan, och den utifrån en försynt och mycket försiktig, rädd och normalt fungerande liten människa av kött och blod. Tillsammans bidrar detta till ett vibrerande och ständigt skiftande, för evigt inbjudande, ämne för tolkning och betydelse. Vad nästa generation anser är upp till den att berätta. Makten sitter i gråskalorna.



lördag 7 januari 2017

homelessness is a constant state


Tusen år av sömn - Danilo Stankovic
det blev sent. Där ute lyser världen upp en smula av snön som föll i natt, vädret har slagit om igen och snart är det plusgrader. Jag ser från platsen på schäslongen på hur skorstensröken rasar nedåt och passerar i tunga slingor utanför fönsterrutorna. Ljuset där ute är grått och saknar skuggor. Här inne är det gult och artificiellt. Jag släcker och tar på mig jeansen och går ut.

Snöplatåer under tofflorna. Trampar snett och förlorar balansen en sekund. Fyller förrådet under farstubänken med ved, sköljer ut kaffesumpen i bäckens enda isfria fläck vid ekorrspåren och går in igen.

Känner mig rotlös, inget är förevigt, världen är stadd i ständig förändring. Ändå är allt som vanligt.

Ghost Painter - Danilo Stankovic