Panta rei

vulgär och oanständig enligt en del, men vem vill vara annat?

 Det finns en första gång för allt, och även om det årsförsta doppet i gölen, första grillkvällen och den första utecigarren har gjorts tidigare år så känns varje första gång som att bli pånyttfödd. Man kan, som bekant, aldrig stiga ner i samma flod två gånger. Under helgen har en kär vän avlidit, som väl är gick det fort och under vackrast tänkbara omständigheter. Vad som händer nu är obekant för oss alla, och väl är det. Tänk om det fanns en plan för allt, hur meningslöst skulle livet inte kännas då, hur orättvist hade det inte varit? Sedan liten har jag förstått att oförutsägbara ting sker, och bestämde mig tidigt för att göra så mycket av livet som det bara är möjligt. Tid kan inte köpas för pengar och det dyraste vi har är vänskapen och tilliten. Den kommer med tiden att slitas ut, prövas och omvärderas, och det blir onekligen så att vi antingen måste välja att stänga in oss, eller se skeenden som slumpmässiga och möjliga att ta lärdom av. Det är genom sådana beslut vi formas, som människor.

Det är en vacker tid nu, grönskan är ljus och frodig och fågelsången livsbejakande. På vägen hem från badet passade jag på att hälsa på en nygammal granne som flyttat tillbaka igen efter en uppslitande separation, båda parterna har träffat en ny kärlek och är idag lyckligare än någonsin. Eftersom det inte går att förutse och planera det vi kallar livet kan vi bara försöka greppa tag i tåten och flyta med. Rätt vad det är dyker det upp något flytbart som tar oss till en plats som är perfekt att börja om på. Det gäller bara att hålla näsan över vattenytan. 

Jag läser Montaignes essayer No3

Neil Young - Nowadays Clancy Can't Even Sing

IKB

 På häckens grenverk ser jag kattens rörelser, hennes halsband hörs inte genom pälsen. Två gröngölingar ropar till varandra från den unga eken på andra sidan om grusvägen och tre droppar kramas ur skyarna. Lindhäcken börjar skottas, rödstjärthannen har magrat och syrenerna blommar. Ute doftar det av grönt, lila och gräddvitt och den tjockaste tröjan ligger bredvid mig på platsen där en kompis snart ska få sitta. Ska det bli regn nu igen, när jag just har plockat fram madrasser och duk. Ja, det är sommar.

Nyss hemkommen från första dusten med terapeuten, igår fick jag första vaccinsprutan och för två dagar sedan avslutade jag arbetet med presentationen, den läggs ut när chefen är färdig med inledningsorden. Drar på mig tröjan och tänker på vad jag ska skriva, låter det komma utan att leta efter ord, tankarna far som en tornado och ibland sluter jag ögonen och känner på dropparna. Luktar på verkligheten, samlar ihop smulorna, dricker en skvätt kaffe och beslutar mig för att plocka in alltsamman.

Trettio sekunder senare. Sitter under taket på dubbla madrasser och lyssnar. Koltrast, taltrast, rödhake, svarthätta och rödstjärt fyller regntystnaden. Ladusvalor. Framför mig hönorna, de äter på maskrosbollarna och jagar fram, litet framtunga i det våta, höga gräset. Det ser så gemytligt ut, vem orkar tänka på ondska när man har djur? Obegripligt, sådant överstiger förnuftet och tar makt över orken. Tänker på fågelsång och insekter istället, sådant som inte tillhör någon, till alla för lust och färgring. Försöker verkligen hitta tillbaka till glädjen, den som stals och patenterades. Hoppet, som grusades efter att sista stenen hade vänts till småsmulor.

Där kom solen. Och där försvann den.

 

Nordisk kärrtrollslända, för alla och envar

Jag läser Sockerormen, av Karin Smirnoff

International Klein Blue 

Positively 4th Street

Uppskattat

en plats som näktergal och kärrsångare uppskattar

 Man kan gnugga sig fördärvad genom att älta vad och varför saker skett, och varför ting ser ut som de gör i livet. Slutligen når man till en punkt där man måste släppa taget och intala sig att otur sker, precis som tur. Att hamna i livssituationer beror oftast inte på planering eller brist på densamma, utan handlar mest om tillfälligheter. Slumpen har en enorm inverkan på allt liv, det är ett faktum som ofta förbises av oss kulturella varelser. 

Vi är bra på att krångla till saker, den saken står klar. Jag läste en artikel som handlade om hur vi gör för att uppnå förändring. Flertalet bakar in problem genom att addera, lägga till och linda in och därigenom sker förändring på ytan istället för att angripa problemets kärna. Det var väl inte mer än 20% som enligt artikeln verkligen gick på djupet för att förändra situationen. Det säger en hel del om varför organisationer, datasystem, eller samhällsinstitutioner för den delen, ser ut som de gör. 

Ytrenovering verkar vara tidens grej. Ingen behöver konfrontera och adressera det eller den som gjort fel, istället kan en ny installation, program eller myndighet få ett nytt liv. Det är ju bra för BNP! ja, som du har förstått, så tillhör jag den ironiska generationen och är ganska dålig på att hålla masken. För mycket krångel i våra liv gör att när vi vill ändra på något, då köper vi till och bakar in oss i den där kokongen som kräver mer arbetstid, fler lån, mer tid framför skärmen. Livet är det som blir över. 

Igår kväll och i morse hade jag en forskare från SU på besök i trädgården, hon har nu gett mig i uppgift att dokumentera och kontrollera besökande fladdermöss för att kunna addera data till en kunskapsbank som ska undersöka varför fladdermöss, och främst nordfladdermusen minskar i Sverige. Med litet tur har jag en koloni vid murstocken, och mycket pekar på det. Heather kommer egentligen från Nordirland och bor sedan nio år med familjen i Vasastan, inte långt från där jag bodde ett tag. Vi pratade litet om situationerna i Nordirland och Vasastan, liksom jag själv hade hon och familjen börjat se sig om efter ett litet hus på landet, men insett att så länge barnen var små och forskningsprojektet höll på, så var närheten till arbete och dagis/skola viktigast. Jag berättade för henne om mina erfarenheter, om den bristande servicen och omsorgen på landsbygden, men även om värmen från grannarna och möjligheten att kunna vara i naturen och arbeta, samtidigt. Vi pratade om Irland, om platser som skulle besökas och om människors förmåga och oförmåga att se det som finns framför näsan på dem. Och om coronans framfart i våra liv förstås. För egen del gav mig samtalen insikter som jag tror behövde komma från någon utomstående, för hennes del hoppas jag kunna bidra litet till forskningen. Att hon fick en inblick i Skånes mest obekanta landsända vet jag att hon fick, och uppskattade.

Se dig inte om - Svt Play

Keep Your Head Up - Ben Howard

Jag läser Sen for jag hem, av Karin Smirnoff

A-76

 Så heter ett isberg som kalvade nyss, det rapporteras att en yta stor som Mallorca flyter runt som ett flak i det antarktiska Weddelhavet. Vattennivåer höjs, de matematiska uträkningarna visar att värmepåverkan skenar. Miljö och klimatpolitiken annonseras som en säkerhetspolitisk risk och gränser säkras. Det pekas finger utåt, taggar fälls ut. Antarktis avsmältning skapar utrymme för hamnar. Inte bara i Gaza bombas invånare med fel ursprung, konflikter ökar på fler fronter men vem talar om orsaken. 

Nu är det vackert i naturen, om än en smula kyligt, de senaste nätterna på 1° och näktergalen och härmsångaren har inte har hörts på några dagar. Det jag läser smetar av sig på tankarna och jag gråter ofta. Kenzaburo Oe mixar myt, historia och biografi och jag påverkas känslomässigt av hans stil och på ett sätt jag trodde var omöjligt. Det är en krönikeskildring med upprepningar av ikoniska ord och uttryck som är obekanta för mig, och jag tror att det är med hjälp av nyfikenhet som han lockar mig in i skogen, den hemliga dalen, och den märkliga stammen som utvecklades där. Det är kanske en berättelse om en förfluten tid, men hans arkaiska skildring av jättefierade galningar utan moral, så som vi känner moralen idag, skapar tankar kring vad som är rätt, och vad som är fel. När tiden skildras som en gränslös enhet i det mytiska, historiska, och personliga, sker något i mitt huvud. Var vi som människosläkte gick fel är ointressant, utan det handlar om att skaka om burken vi lever i, och börja om från början. 

 

Keef Hartley Band - Too Much Thinking

Traffic - Something To make Us All Happy, live at Fillmore East 1970

 

Lyckan är

  Trickstern är en filur som brukar dyka upp i romanerna för att visa alternativa handlingsvägar, han är alltid lycklig och bekymmersfri och framhåller sig själv som dum och ointelligent. Mot slutet av berättelsen är det alltid trickstern som vinner våra hjärtan och kniper hem segern med sitt okontroversiella, lustiga och ogenomtänkta sätt att vara. Myten om personen som pekar ut kejsarens nakenhet är långlivad och jag kan föreställa mig att den säkert kom till när människor började specialisera sig i yrken och kunnighet, och när samhällena som vi känner dem idag, började formas. Att kunna vara lycklig som en fågel ställer saker på sin spets. Själv är jag som lyckligast när jag befinner mig på en plats, mentalt och fysiskt, där jag slipper tänka efter och bara lyckas flyta med. Det händer inte så ofta, ska jag villigt erkänna, eftersom jag har en tendens att formulera problem och försöka komma på lösningar varthän jag går. Jag tror faktiskt att skärselden är ett ställe där man aldrig får vara nöjd.

I morse hade jag sotaren på besök, det visade sig vara en f.d. skolkamrat som tillhörde en släkt som gick under namnet skit-J's. Familjen brydde sig kanske inte så mycket om prydlighet eller renlighet eller så  fastnade de i det där facket av en annan anledning, frågan är hur och hur länge namnet hade funnits innan jag hörde det först. Epitet är inte ovanligt på små orter där den sociala pressen är stor och viljan till förståelse liten. Under arbetets gång pratade vi om några sådana outsiders som vi kände gemensamt från hemorten, och som uppenbarligen fortfarande fick oss att skratta. När han var färdig med sitt arbete tog vi farväl och jag återgick till mitt eget arbete, som välutbildad i ett litet kyffe utan varmvatten och mobiltäckning... Ibland tänker jag att vore det inte för att vi hade målat in oss i ett kunskapens besserwisserhörn, kanske livet kunde vara drägligare och roligare, och funnes det inte besserwissrar som hittar på saker att sälja med ursäkten att det underlättar livet, då vore kanske livet enklare för gemene man. Många av de saker som kallas innovationer är trots allt sådant som människan har kunnat göra sedan hon upptäckte händerna och fötterna, och att återställa är ett sätt att hitta på nya arbeten där effektiviseringen har urholkat såväl orsaken som meningen med livet. Ledsnad och depression kommer inom alla socialgrupper och arbetskategorier, det hänger ihop med mänskligheten, och nog vore det trist att gå runt och tycka att man är olycklig när man kanske är lycklig, egentligen... vår hjärna är helt enkelt för intelligent för vårt eget bästa.

 

 

Idag fick jag svar på min förfrågan på 1177 och ska på samtal om ett par veckor. När jag tog kontakt mådde jag riktigt dåligt, men jag har lyckats kravla mig upp till en dräglig nivå igen, mycket tack vare ljuset och våren. Nu återstår frågan om jag är redo igen för en dust med dammet från det förflutna, kanske det är bäst att lägga locket på och bara inse att med åldern kommer vissa krämpor. Glömska, förvirring, ledsnad och trötthet är trots allt min förbannade rättighet att känna, och jag vet faktiskt varför. Nog är att kunna se perspektiv på tillvaron också en slags lycka? för vad är lycka egentligen, är den en subjektiv och krånglig känsla som människor värdesätter såsom onåbar, eller något vi alla har inombords, alldeles gratis som luften vi andas. Att bemöta världen med respekt, få och ge svar på tal, sådana fina grejer får mitt hjärta att klappa gott eftersom de inte är lika självklara som man kanske tror. Vänlighet kostar inget att ge men skapar rikedom.

James Gang (Joe Walsh) live 1971

Jag läser M/T och berättelsen om skogens under, av Kenzaburo Oe 

 

himmelfärdsdag

Nordisk kärrtrollslända, Leucorrhinia rubicunda

 När sommaren kommer märks det tydligt, på en och samma dag hörs åskmuller, härmsångare och näktergal och de första riktiga trollsländorna torkar vingarna inför sin korta levnad som flygande insekter. Det är nu man kan passa på att fånga upp dem på fingret för närmare inspektion, för när vingarna väl är torra är det inte mycket som rår på deras flygförmåga. Trollsländor är t.o.m. skickligare matematiker än rovfåglarna, och förmår triangulera sina byten ännu snabbare än en pilgrimsfalk, men då har de ytterligare några miljoner års övning på nacken. De är makalöst skickliga. 

Vid de nya dammarna fiskade ett gäng obekanta ansikten idag, de såg en smula bistra ut när jag spatserade förbi med kikare och kamera i en svångrem om halsen. Jag misstänker att de hyr den lilla nybyggda stugan intill för en diger summa, jaktstuga med fiskerätt i Skåne klingar fint. Att nyanlagda dammar inte ger så mycket god fisk, och att jakträtten handlar om tidiga morgnar för att skjuta tjocka grisar var det säkert ingen som hade upplyst dem om. Dumheter. Men snart glömdes tramset för årets första trollsländor som hägrade i dammen intill.

Efter en lång och långsam promenad med både härmsångare och näktergal på platsen jag trodde att de hade övergivit, och ett ögonblick med kungsfiskaren, slängdes en skånsk äggakaga ihop, och medan den gräddades läskade jag mig med årets andra GT utomhus. Det blir några fler i år, kan jag lova! 

 

Pearls Before Swine - Another Time

James Gang - Collage

RL Burnside - Let My Baby Ride

Jag läser Svamparnas planet, det uråldriga nätverket som bryter ner och bygger upp vår värld, av Jesper Nyström

Musöron

 Rödstjärtens frilla hade förvirrat sig in i hönsens nätade domäner i morse och hanen satt därför utanför och ojade sig, men så snart dörren öppnades flög hon rådigt ut. Nu blir det nog en omvärdering av bostället som inspekterades av henne igår. Det är en praktisk plats han har hittat under det överskjutande garagetaket, det är säkert därför den lockar eftersom här inte behövs några större kraftåtgärder - om honan bara godtar arrangemanget förstås. Bara timmar senare satt en svartvit flugsnapphane på samma ställe.

Sedan två dagar hörs göken och vi är inne på tredje dagen med len värme. Vinterns stränga konturer börjar ersättas av ljust gröna slöjor och häggen doftar inne i skogsbrynets söderläge. Här på fel sida av åsen tar våren god tid på sig, ännu blommar vitsippor på långa stänglar medan strutbräken visar sina första lockar. Bokens blad är ännu hoprullade som bruna cigarrer, men i dalarna grönskar det.

Kirskålen har tagit kontroll på rabatterna och intar karskt gräsmattan, det går i marschtakt. Genom kikaren ser jag katten komma emot mig men fågelsången fortsätter oförtrutet. Det är svartvit, rödstjärt, koltrast, gran-, trädgårds-, löv-, ärtsångare och ladusvalor med annat i tankarna. Ibland rasslar det till när fjolårslöv släpper från bokhäcken, och över alltsamman hörs binas dova surr från körsbärs- och plommonskyarna. Snart är det äpplena som står på tur att bli omskötta. Plantor är satta i bäddar och pottor, och rosorna är beskurna. 

Tim Buckley - Get On Top

Jag läser Insekternas planet, av Anne Sverdrup-Thygeson 

 

Ljuvligt

Strax innan solen sprack upp

 Där kom den, värmen som fyller hjärtats alla skrymslen till bredden. Jag har haft en fantastisk skådarlördag ihop med M med inte mindre än tre hemliga observationer, och sett både fantastiskt vackra och mindre sköna miljöer runt Lund, för sådant hänger ihop med fågelskådning. Med restenergin från lördagen åkte idag samtliga vintertröjor och -mattor upp på vinden, och gammalt gömt damm städades bort i lugn och ro. Jag var nästan helt färdig när sommarvärmen anlände och båda dörrarna ställdes på vid gavel. Med fågelsång och musik kunde jag, hönsen och katterna njuta av resten av söndagen på det sätt vi fann bäst. Jag med ett glas kylt vin och en bok, katterna sovande, och hönorna sandbadande och pickande i solen. Grannfruarna var lika glada de, och vi snackade en stund genom häcken och sådär i förbigående som grannar gör. Rödstjärthannen har åter intagit toppen på boken, talgoxarna har fått ungar i holken, och årets första röda flickslända har siktats i trädgården. Nu har vi nått till punkten vi alla har kämpat för. Äntligen! 

Henry Cow - Teenbeat

Mark Lanegan - One Hundred Days

Ollie Halsall - Stepping Out

zeitgeist

 Den kom inte som en stormvind i år, våren. Däremot tassande och liksom trevande, litet hemlighetsfull och mystisk, långsam och tystlåten. Ömsom torr och knastrig, ömsom fuktig och sval, men åh, så vacker. De små rundorna i närområdet har givit nya insikter, tankar har kretsat runt saknad och tid. - Vad händer när bonden har skaffat sig gps till traktorn, måste han sälja mer, och är det därför han plöjer bort de gamla och i mina ögon så vackra ängskanterna? är det därför han fäller storbokarna och gammelekarna? det finns så mycket frågor som behöver svar. Men just idag infann sig ändå lugnet under kvällens promenad. Ja, efter en tidlös stund ihop med taltrasten, vitsipporna, lärkorna och tranorna var veckans inomhustristess som sopad under mattan. 

Hos mamma var det rent och fint, en stek puttrade i grytan medan vi planerade för en picknick under fikat med ett tummat fotoalbum. Ute på gårdsplanen under det magnifika körsbärsträdet pratade vi om nyplanteringar och andra små planer, och ett par caféstolar fick följa med mig hem. Nu står de fint på stenplattorna under pergolan och lyser som himlen på en tavla av van Gogh. 

Ömsom vilsen, ömsom lycklig, jag tror att det är tidens melodi. 

Våren

Handen som föder

 Det händer mycket sorgliga saker på nyhetsfronten och emellanåt tycker jag att allt det goda gällande miljö och klimatet under pandemins inledning inte bara har mattats av, utan nu går i en helt motsatt riktning. De enda positiva rapporterna handlar om börsnoteringar. Eftersom ingen vill notera sammanhangen mellan konsumtion och klimat på Schibsted blir förstås summa, summarum. Jag hittade till Ekonomibyrån en bit in mot mitten av pandemin och har nu sett alla avsnitt, som skapades veckovis och med för tiden rykande färska inslag. För en historiker är det extra kul att se hur prognoser och utfall har stått sig, så kanske det går att se om igen om ett år.

Nu regnar det. Jag är gladare igen, och igår fick jag ork att göra en anmälan hos vårdcentralen via 1177. Inga rubriker passade, inga telefonnummer finns, det är omöjligt att anmäla komplicerade frågor. Ja, alla som har behövt ta kontakt med sjukvården vet hur det är ställt, och börsen fröjdar sig. Här har jag svårt att se att det kommer att bli en förbättring. Jag får vara glad över att mina ångestkramper bara kommer ibland. Kvinnorelaterade sjukdomar, som stress och utmattning, avvisas som påhittade, det är påtagligt när man måste söka, för symptom måste knytas till muskler och vävnader, och helst ska du redan vara inne i systemet. Corona ger klirr. Det är också tydligt. 

Men det regnar äntligen, och jag har planterat luktpion, honungsros, rosenbräcka och två tuvor backtimjan där de gula tuvmyrorna bor. Kanske att jag ändå ser en framtid här, med svingande blåvingar och en vildvuxen honungsros på det gamla stormvräkta äppelträdet, doftande blommor och rika torrängar. Ute i markerna blommar täta bestånd av vitsippor som leder blicken djupt och skingrar förvirringen och mörkret. En respit för en romantiker. 

 

Jag läste igår att städerna urholkas, och särskilt London, som blir som en sockermunk med hål i. Där har bostadspriserna sjunkit upp emot 40%, står det. Mellan raderna läser jag att de rika blir allt färre och förmögnare, och skaffar sig större bostäder utan anknytning till kontor. Mellan raderna läser jag att affärerna blomstrar i de mindre kranskommunerna, där servicen ännu har råd att bo. För visst är det bra att hyrorna sjunker, men jämfört med sjuksköterskornas, sophämtarnas, och lärarnas löner är det en kamp med klart utfall. Mellan raderna syns det, tydligt, vilka som egentligen när, och vilka som verkligen tär, men det är inget som skrivs. Man får inte bita handen som föder. Det är vad som står. 

Snart kommer göken. 

Och näktergalen!

 

Tim Buckley - Make It Right

The Feelies - Slipping (Into Something)
 

 Jag läser Vi for upp med mor, av Karin Smirnoff

Fri som korpen

 Vilken fin söndag det blev! med en hel helg fylld av kul saker och toppenväder så kändes den bonusen som litet onödig, man är liksom inte så van längre. Fredagen skådades det ihop med M igen, och tanken som först tänktes kom förvisso på skam, men jag undrar om inte rundan blev bättre ändå. Inte mycket slår att skåda en spelsjuk tjäderhöna i en hembygdspark, och det med en glass i handen. Faktiskt bland det knasigare i skådarväg jag har upplevt, må det komma mer sådant. När vi kom dit hade hönan placerat sig väl synlig uppe i ett träd, och medan fågelskådarna stod på rad under med sina enorma objektiv riktade upp mot primadonnan, putsade hon sig litet lojt och försökte sova en stund. Hon såg faktiskt ut att gilla läget, men så är pullan förstås van vid värre ståhej den här tiden på året. Det såg för dråpligt ut med alla vildmarksutstyrda vuxenpersoner bara tio meter från glass- och våffelstugan, rutschkanorna och ponnyridningen. Någon farsa hade dock valt att kamouflera sig litet smakfullt genom att ta med barnen, men kikaren röjde uppsåtet. Ja, alltså jag hoppas att kikaren var för fågeln. 

På kvällen planterade jag alla tulpanlökarna och knölarna som hade följt med hem, med den nya löksättaren och en blank dekorkula stacks ner och krönte en av rabatterna. Hela följande dag tillbringades sedan på alla fyra med hönorna kacklande i närheten, det var dags att få bukt på kirskålen på söderläget och frigöra de små rabatterna runt pergolastolparna och den blivande syrénbersån. Jag har en idé om att låta klängande tomat, klätterböna, och kanske även gurka klä stolparna i sommar, så det blir att inskaffa krukor som passar för det. Har man tur kanske det blir en repris på fredagens inköpsturné. På kvällen hade jag bjudit in en kompis på middag som kompensation för uteblivna födelse-, och andra dagar. Nu när mamma har blivit vaccinerad kan jag lätta på restriktionerna och samvetet. Det är faktiskt på tiden. 

Idag har jag lagt en heldag ute i korgstolen med fötterna uppe på bordet och med näsan i första boken i trilogin av Karin Smirnoff. Den är fruktansvärt bra. Rödstjärten, svarthättan, ärtsångaren och gärdsmygen har stått för bakgrundsmusiken, och hönorna har fått picka i sig myror och kirskål och purrat nöjda som tack. Under kvällsrundan vadade jag i ett hav av diskret doftande vitsippor bland lövkullar och ekorrar, fick se en enkelbeckasin flyga upp från sitt vattenbad, hörde skogssnäppans glada melodi, och sånglärkans porlande bäckserenad. Därefter har jag ätit en god söndagmiddag på resterna från gårdagens fest, och nu ser jag bara fram emot att få glida ner i sängen och fortsätta läsa. Tänk, den som hade det som jag.

 

Leonard Cohen - I Can't Forget, But I Don't Remember What