Köttets Tid

I Lina Wolffs fjärde roman Köttets tid undersöks gränserna mellan människokroppen som handelsvara och den ofta fasansfulla dynamik som kan uppstå i en konstruerad grupptillhörighet. Om nationalism och kroppen som slagfält berättar även Iryna Hauska i utställningen som invigdes på Klippans Konsthall igår. Men till skillnad från Wolff, som i boken kallsinnigt hänger ut andras kroppar som handelsvaror, och därmed objektifierar sitt ego som ett allseende öga, exploaterar Hauska enbart sin egen kropp. 
Som vitryska med textilen som vapen räcker psykologin vida över skrämseltaktiken. Hauska ställer sig medvetet vid sidan av sig själv, dockorna är gjutna efter hennes kropp och i ett par av verken är det hennes använda strumpor vi  betraktar. I en performance föder hon fram sina alster ur sitt inre och så framställer hon bilden av sig själv ur ett gränslöst perspektiv, skamlöst och chockartat. Vi konfronteras med våra egna föreställningar om hur det är att bo i en kropp som kvinna, vitrysk, vacker, färgstark, ouppnåelig, och med full kontroll över våra blickar (och tankar) duperas vi från att se - till att inse.
Det är en både glad och sorglig historia hon ger oss, och jag önskar att alla som har möjlighet att ta sig till Klippans konsthall gör det. Boken kan du alltid låna på biblioteket intill.

Ride Into The Sun - The Velvet Underground

om ett demokratiskt uppdrag

 I Stockholm har en koltrast fått ungar i en av innergårdarnas julgranar och här sjunger alltfler småfåglar. Gärdsmygen, som vanligen brukar fly längre söderöver, har spelat för oss hela vintern och över landsvägarna kryssar bergfinkarna när jag kör rundor i omgivningarna och skapar små reportage.

Jag har ett enkelt men delikat uppdrag. Mina berättelser skall kännas allmängiltiga och positiva för det uppdiktade distriktet kallat Mittskåne. Det har visserligen varit grått mestadelen av vintern, och mörkret parat med det platta ljuset förstör även den vackraste fotovyn, men det är äkta. Och äkta måste vara rätt - särskilt i tider där sanningen har förskjutits och sminkats och tillrättalagts i media, menar jag. Alla känner nog igen ett filter när vi ser det.

Då bilder talar mer än ord gäller det att vara försiktig med vinklar och utsnitt. Det jag minst av allt vill bli förväxlad med är reklamfotografiet. Turistbyråernas bildkataloger ser snart likadana ut allihop; fokus på något konsumerbart i förgrunden och soliga/suddiga och glada människor i mellangrunden, ibland en brygga eller vattenreflexer som skall förhöja ledighetskänslan, i bakgrunden. Prippsblå-solnedgångar. Staffagefigurer, som det heter på konstspråk, är inget vi kan relatera till känslomässigt. Sådana bilder är bara säljnonsens och genererar mer klick än verklig aktivitet. Jag vill visa att alla kan agera. Jag vill få människor att förstå att de inte står ensamma i sina aktiviteter, och att det är enkelt att skapa nätverk. I mitt uppdrag får jag inte skapa värde, däremot får jag ge impulser. Det är en ständig avvägning.

Människor vill umgås och känna tillhörighet mest av allt i livet. Om känslan av tillhörighet och möjligheter skapas, istället för avsaknad (som är reklambildens uppdrag), då har jag lyckats.

flärdfritt

Vet ni, det finns andra värden än ekonomiska. Filosofi är grundstenen, the philosopher's stone, anledningen till att jag faktiskt flyttade ut i spenaten. Att tjäna mycket pengar kan ge falska förhoppningar och fel vänner, så om du vill vara solidarisk och hjälpsam och ekologisk och flärdfri: välj en filosofisk bana

Sydsvenskan: Filosofiexamen ger mager utdelning i plånboken

om att avkoda sin historia

Arkeologer och konstvetare sysslar med att animerande berätta om historiska händelser som handlar om människans utveckling och tro, och behandlar ting som går utanför det upplysta ratiot. Ratiot är det omedelbara förhållande som åskådliggörs med hjälp av matematiken, och har skapat ord som värde, mervärde, och mycket-mervärde och samtidigt gjort oss räddare än någonsin. För visst är det så, att där ljuset faller som starkast uppstår de djupaste skuggorna? Upplysningen gav oss ljuset i vetenskapen och kategorierna, men påvisade samtidigt skillnaderna. Kategorisering innebär uteslutande, och är en rationell värdering av det vi människor vill se som användbart och därför värdefullt. I talet om att utjämna är det topparna och dalarna vi åskådliggör, och när det pratas om jämlikhet är det skillnaderna vi menar. Upplysningen tar vid där människan förlorat sin tro på godhet och ordning, ja upplysningen är ett uttryck för misstro skriver Olga Tokarczuk. Tillväxt är en avhumaniseringsprocess, säger jag.

Om människan bör använda sig av det dyrbaraste hon har, det vill säga förnuftet, då spelar inte sådant som hudfärg, familjebakgrund, vilken religion man bekänner sig till eller ens kön längre.


På morgonens radio talades det om yrkesskolornas vikt, och man påpekar speciellt fyra skolor som nu får utökat stöd för att man vill öka tillgängligheten. Samtidigt har det i Sverige aldrig funnits så få hantverksskolor som idag. Hantverksskicklighet är något vi importerar, och design är fördyrande.
Jag noterade på vägen till Humlebæk att elstationerna i Danmark är utformade som mycket små och vackra kuber och smälter in i omgivningarna. Här omkring skymmer de stora elstationsklumparna gärna gamla kulturbyggnader, och vägen där eldragningen går är utmärkt med pinnar i elakt lysande gult. Teknik går i Sverige före skönhet, ja om skönhet ens noteras. Rationellt ska det vara, för mätbarheten är en dygd.
Jag undrar hur framtidens arkeologer tänker då de står framför högarna av vridet ledningstrassel, plastbitar och vittrad betong. Kanske tänker de på vår civilisations relationer, tankar, känsloliv och umgänge på samma vis som Wall-E gör när han kastar förlovningsringen över ryggen och istället sparar den lilla asken med gångjärnslock. Den mekaniserade tidsåldern, så torftigt deras liv var då.

Upplysningen har mer gemensamt med vetenskap, med abstraktionen, medan kulturen utgör en fulländning av de mellanmänskliga kontakterna med hjälp av ord, litteratur, konst och musik.

Citaten är hämtade ur Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk (s. 154), och P1 nyheter

Marsden Hartley på Louisiana

Nytt år, igen! Det stämmer att tiden går snabbare när man blir äldre - nu är det mycket som måste hinnas med innan man blir både blind och halt. Året som gått har varit snällt mot mig och kom utan några större omvälvningar, förutom att jag har bytt jobb, yrke och karriär. Om det inte är alltför våghalsigt, eller rentav dumt att börja om vid 50+, får framtiden utvisa.

Gråväder och temperaturer som gör att det känns som om jorden fastnat i omloppsbanan med inställning på november gör att man ständigt längtar bort. För att stilla våra ögons krav på färg for vi till Louisiana i fredags. Marsden Hartley är en konstnär som jag inte hade hört talas om tidigare, en snabbsökning väckte mitt och tösens intresse. Så många frågor! hur kan en sådan skicklig konstnär bara ha undgått min radar? hur stora är bilderna, hur känns handlaget, ytan, är han genuin, och varför har han blivit så oomtalad... här finns det fog att undra över konstvetenskapens räckvidd. Marsden Hartley har definitivt kommit på onåd inom den europeiska konsthistoriska traditionen, varför är en viktig fråga.

Om man är det minsta intresserad av 1900-talskonst och vill få en snabbgenomgång av det tyska, franska, italienska och ryska avantgardet och samtidigt fördjupa sig i, och få en grundlig genomgång av det amerikanska nationella måleriets uppkomst, ja då måste du se utställningen på Louisiana som pågår till den 19 januari. Hartley är inget mindre än 1900-talsavantgardet personifierad. Verkligen. Nämner du ett konstnärsnamn från tiden dyker han upp - och inte bara det, utan han excellerar verkligen. Hartley är skicklig, såväl tekniskt som koloristiskt och förmår utan vidare att vara både originell och egensinnig, trots att många av hans tidiga verk består av fragment av kollegornas egensinniga små infall - alltså sådant som kallas ikonografi och som en konstvetare älskar att frossa i. Kandinsky, Klee, Gertrude Stein, makarna Delaunay, Cézanne, Matisse med många fler ingick i samma krets som han. Att hans namn raderats ur konsthistorien framstår för mig som helt oförklarligt, åtminstone till en början.

Det sägs att han själv varit missnöjd med att inte ha fått ta plats inom konsthistorien likt sina samtida giganter, vilket uppenbart beror på helt andra sammanhang än de måleriska. Konsthistorien, precis som vilken historia som helst, har ett syfte och skrivs av individer med ideologiska och religiösa kvarnstenar hängande runt nackarna. Det är inte första gången som en konstnär har raderats, för att plötsligt hoppa upp likt gubben i lådan, då belyst i ett helt nytt sammanhang och med nya metoder. Feminismen och genusvetenskapen har gjort många "nyupptäckter".
Hartley, som högst troligen var homosexuell, tycktes till skillnad från sina franska, avantgardistiska vänner och kollegor vara ytterst benägen att vilja dölja det. En annan sak som säkert har skavt var hans i det närmaste fanatiska dyrkan av tyska soldater under det första världskriget. Men även de italienska modernisterna dyrkade ju kraften och styrkan hos krigsmaskinerna. Marsden älskade män i uniform, precis som GAN gjorde och även sjömännen figurerar hos de båda, så det är egentligen vare sig särskilt nytt eller kontroversiellt. Hartley råkade ändå på något vis illa ut i beskrivningen, och jag tänker att det faktum att han var både tyskvänlig och homosexuell kunde räcka för att etablissemanget drog åt sig öronen.

Hartley skapade tillsammans med andra, tidiga amerikanska avantgardister, en amerikansk måleritradition och företrädde delstaten Maine där han bodde till sin död. Inom dessa nationalromantiska strömningar, som t.ex. regionalismen, kunde en "avvikande personlig sexualitet" vara en belastning. Marsden Hartley var för skicklig för att bortse från, och han hade det rätta kulturella kapitalet genom kontakterna inom det konstnärliga avantgardet både i Europa och på den egna kontinenten. Det gick inte att blunda för att han var en perfekt förgrundsgestalt för en ny amerikansk målerisk tradition, det gällde bara för etablissemanget att framställa konsten salongsren för publiken. Jag tror inte heller att världen har varit mogen att ta emot honom i helhet, förrän idag, när det är möjligt att presentera en komplex person och i en komplex tid. Att både vara homosexuell och nationalsymbol har varit svårsmält med tanke på den amerikanska nationens självbild och dess förtryckande homofobiska ideal (eller den europeiska för den delen) under större delen av 1900-talet.

Den amerikanska nationalsymboliken kom tidigt att kretsa runt landskapet, som alltsedan renässansen och Albrecht Dürers alplandskap ofta har haft pikanta, homoerotiska undertoner. Hartley ingick i den lilla kulturkretsen som kom att kallas Transcendentalisterna, och där ingick även Thoreau, som då han skrev Walden misstänkliggjordes eftersom hans vänskapskrets nästan uteslutande utgjordes av unga, vackra män. I dyrkande och beundrande naturskildringar kunde konstnärer och författare på ett kyskt och snyggt vis undgå misstankar om homosexualitet. Med tanke på den då rådande dubbelmoralen var det inte underligt att konstutövare kring det förra sekelskiftet i så stor grad kanaliserade sin sexualitet genom konsten. Kultursektorn var ofta den enda tillåtna platsen för sådana fria utsvävningar. Det tog etthundra år av HBTQ-aktivism innan världen slutligen insåg att homosexualitet inte är en sjukdom. Idag är det åter en högst infekterad fråga som har blossat upp inom extrema nationalistkretsar. I Sverige har nyligen foton av Elisabeth Ohlson Wallin refuserats på grund av verkens öppet sexuella tematik.

Under modernismens utveckling övergick successivt dyrkan av maskin- och natur till dyrkan av den manliga kroppen. Vid tiden för det andra världskriget tog kropparna allt större plats, särskilt och paradoxalt nog inom den fascistiska kultursfären, där blanka manskroppar, i starkt motljus utomhus och i en omgivning som andas frisk luft och oförstörd natur, skulle symbolisera nationens handlingskraft och monolitiska otvetydighet. I själva verket var filmerna av Leni Riefenstahl rena predikningar om den sexualiserade manskroppen. Visst är det ändå litet lustigt att bilder på kraftfullhet, styrka, nakenhet och spelande muskler inte har satts under lupp av konstvetare förrän långt efter fascismens fall? Men så är det väl som så, att det man inte har framför näsan det vädras inte, och vore det inte för genusvetenskapen skulle Columbi ägg fortfarande vara oöppnat.

Genom hela livet ägnade Marsden Hartley sig åt att heroisera och ikonisera manskroppar, ofta fokuserade han på den manliga bringan som målades med varma kulörer, och i starkt sidoljus för att muskelmassan skulle få fritt spelrum. I landskapens stadiga klippor och berg syns formerna och färgerna från mansporträtten gå igen. Det är en närmast religiös dyrkan vi ser i måleriet, och färgerna han har använt är de dyrbaraste tänkbara. Ytan är fetblank och levande, varje penseldrag spelar glittrande i det vackra släpljuset. Det är som om landskapen vore mer levande och tillgängliga än de massivt utmejslade och frontala manskropparna, och jag undrar om Hartley någonsin vågade vara mer öppen än i sina landskap.

Utställningens kronologiska uppbyggnad och hängningen gör att vi kan göra jämförelser och dra paralleller utan att för den skull dra några absoluta slutsatser. För i första hand är konsten sin egen och lever ett eget liv, även om det är väldigt kul att spåna över vem verkmästaren egentligen var.