måndag 25 september 2017

genom elden

Under frukosten roade vi oss med att räkna ut hur mycket kaffeved jag har lyckats klyva under de timmar som sol och ledighet infallit, och kom fram till att det är exakt 4 m3. Inte så illa pinkat ändå. Det är studiedag och måndag och solen glimtar fram litet skyggt, vi har fått i oss kaffetåren-på teslurken och den obligatoriska ledigadags-kanelbullen och snart ska utekläderna på. Tvätten gjordes igår, alla vintermattor är på plats, frysen är full med kantareller och gräset är nästan klippt; ja åtminstone så långt som den gamle knarren orkade innan den lade ner verksamheten med en knall och en svart rökpuff.

Kanske det är idag som mitt gamla ledighets-jag skall återuppstå? jag har visserligen smygstartat med att vara social. Fatta hur skönt det är med opretentiösa vänner som är nöjda med ett glas öl och wasabinötter till osammanhängande samtal om politik, konst och film, om vartannat. Fatta! hur skönt det är att slippa förklara sina osynliga krämpor, eller bli jämförd medelst ovidkommande andrahandserfarenheter, och fatta! hur skönt det är att få vara välkommen människa bland andra en stund. För, oss emellan, så har det varit tufft på sistone. Om jag ska försöka rekapitulera allt i bloggfart så kan jag såhär, och med solen i nacken, konstatera att jag gjorde rätt som drog i nödbromsen i onsdags och bad tösen stanna i Skåne över helgen. Hennes närvaro har märkts även när hon har varit på fest och bio med vännerna, och blotta känslan av att ha henne omkring mig har gjort att orken finns kvar och spiller över. Nu sitter hon här i mitt köksvardagsrum och filar på sitt senaste alster, en bok med vänskapsbilder till en kompis i Holland. Jag ser henne genom strimman av sol, krökt över skalpellen och pennorna och med den bilden för näthinnan kan jag gå igenom eld.

Keep Your Head Up - Ben Howard

torsdag 21 september 2017

Ardently, prudently

John Singer Sargent
Mitt åldrande är ett privilegium som inte ska lullas in i falsk skönsång om styrkan av att äntligen vara kvinna i klimakteriet, eller brukas i förödmjukande ordalag, som fet klimakteriekossa. Den övertygande retoriken, att med rätt inställning eller rätt kost kan du bromsa detta onämnbara, farliga, fula, oönskade och oundvikliga öde, åldrandet - skuldsätter mina tillkortakommanden och döljer mina tillgångar. Erfarenhet är ett ord på utdöende, åtminstone i djupet av dess forna innebörd.

Skulden läggs på den redan övertunga bördan av det egna ansvaret, anledningen till att jag mår som jag mår och till att krämporna är för tidiga, är att JAG borde ha gjort något åt det innan det var försent. Jag borde ha lyssnat på kroppen, sagt till, satt ner foten, markerat, innan jag blev en börda. Men var gränsen går för vad som är för sent, det varseblir du inte förrän det är uppenbart... Att bli medelålders innebär en osynlig skam eftersom vi lär oss att vår sargade kropp är ful och att vi ska dölja vår slitna själ. Några av oss har ärr i övertal medan andra lever som om varje dag är den första, vi är rustade på olika vis och livet går inte att förutse, som väl är.

Stefano Maderno

Att åldras är en bedrift som förtjänar att synas, höras och märkas. Det är väldigt märkligt, ja rentav kusligt, om en människa som har levt i ett halvsekel inte har fått ärr av sina upplevelser. För inte så länge sedan kallade vi femtioåringar medelålders. Åldersidentiteten tillät den som så önskade att vara trött, tyst och tillbakadraget beläst, och framför allt erhölls respekt för ålderskrämporna som ibland t.o.m. framhölls som en tillgång. En klok gumma, en vis kvinna, en rådig änka, en gammeltant, gammelmormor, är ord som jag tycker förtjänar att återuppstå som de hedervärda epitet för åldrandets grace de faktiskt är. En åldrad person är någon att värna om och rådfråga, med särskilda behov, önskemål och nöjen. Varför kliver vi inte bara ur hjulet och erkänner, att utan spår av åldrande vad är vi då för människor, annat än ett skal som går att fylla med produkter fram till den dag hen går i pension och ingen bryr sig längre? Vad är det för samhälle vi skapar, om lönsamhet endast räknas i antalet köpta och sålda varor, och där klokhet är synonymt med att luras tro på den heliga tillväxten?
"Var lönsam, lille vän."

John Singer Sargent





fredag 15 september 2017

a giant step for womankind

inte alla piller i paketet
Idag är jag två erfarenheter rikare; 1) jag har blivit stucken i ryggen inte mindre än tre gånger och av två läkare utan att man lyckades tappa mig på ryggmärgsvätska, och därför, för att kompensera detta blev jag äntligen! erbjuden antibiotika - och 2) så har jag prutat på Apoteket. Mitt Apotek visade sig inte ha rätt antal piller i paketet, så jag blev hänvisad att köpa två askar för ett högre pris, men där någonstans var mitt något prövade tålamod slut så jag lyckades förhandla mig fram till att betala samma summa som för den ordinerade asken. En liten vinst i det stora hela som gör gott för självförtroendet. Men nu är det ändå fredag. Glad helg!

Savoy Brown - I'm tired

tisdag 12 september 2017

Fotofestival i Landskrona 2017

Pieter Hugo
Fotofestivalen i Landskrona bjuder som vanligt på både skratt och skräck, och årets teman passar mig som gillar båda delarna. Humor, identitet och miljö utgör årets tre huvudfåror och inte sällan sker en underfundig korsbefruktning av dem, som då humorn kryddas av pinsamhet, fördomar och/eller allvar. Olivier Culmann gestaltar sig själv i olika indiska nationella identiteter och vid första anblicken blir det dråpliga inslaget av en dåligt retuscherad person framför en lika dåligt utförd kuliss ganska pinsam. Snart varseblir vi att en indisk identitet är uppbyggd kring betydelsebärande detaljer.  Det är alltså klichéerna som skapar dig som person, inte din inre självbild, och tanken bävar - vår antagna besatthet vid original och äkthet är ändå inte särskilt långt från det indiska tankesättet. Tag exempelvis våra "unika" Instagrambilder och reklamfoton, där retuscher och klichéer radas upp och blir ideal, eller hur vi väljer att inreda eller bygga efter IKEA-katalogen eller Hemnet. Alla husägare har väl snart en helikopterplatta, a.k.a trädäck av tryckimpregnerad tall eller lärk i enlighet med de reklamstinna branschtidskrifter som månadsvis skräpar ner våra brevlådor...

Olivier Culmann
Identitet är en rolig sak att gestalta och bland det roligaste jag vet att betrakta och tolka, och när en konstnär släpper taget om sin prettoidentitet och ger sig hän och berättar om sig själv utan skydd av gråskalor, teknik, allvar och snobberi, då händer det saker med oss betraktare. Vi börjar samtala, skratta och umgås, och det är då en hastigt igenkännande blick från mannen i ögonvrån, en lätt nick från konststuderande tonårspojken, eller ett genant litet leende från damen i guidegruppen berättar att vi hör ihop, trots allt. Det friskt överraskande med årets utställning är nämligen hur gestaltningen av traditionellt manligt-kvinnligt har suddats ut och ersatts av en allmänmänsklig bild av oss.

Irina Werning

Problemställningarna går naturligtvis även att se ur ett globalt perspektiv, åtskilliga fotografer kommer från Sydafrika och Sydostasien, men framförallt är det de kroppsliga och ganska allmängiltiga frågorna, som ungefär: "Vi har en kropp och den är oftast pinsam" som framställs. Hasse Alfredson förresten, var mästare på sådan humor, och genom att anknyta till barndomens kissochbajskomik får han oss, ja åtminstone mig! att känna att det trots allt är gott att vara människa, och att vi aldrig måtte tappa taget om det som roar oss... kroppen är en pinsam (och därför också väldigt kul) manick.

Joakim Eskildsen

Ibland bränner det till litet extra, som när Joakim Eskildsen, en för mig ny fotobekantskap, gestaltar människor han möter ute i världen. Hans bildvärld är nyromantisk, färgerna och kompositionerna är konsthistoriska ekon, nästan klichéer, och är därför som en godisbutik för en konsthistoriker... men det är bara på ytan. Ganska snart varseblir vi att hans gestalter bär vittnesmål om saker som vi gärna undviker, eftersom de är svårgripbara när de kommer för nära oss, som fattigdom och ensamhet, smuts, hunger och misär. När det nostalgiska plötsligt blir samtid övergår tankarna från att handla om estetik till att beskriva verklighetens politik, och det är då det slår oss; hur lika vi är, och hur sköra. Livet är skört, och det är just det som är så vidunderligt vackert, och när vi inte längre kan skratta åt eländet, det är då vi är riktigt illa ute.

Ann-Sofi Sidén



Den som inga byxor har - Hasse Alfredson

måndag 11 september 2017

En god man


En ovanligt stark solstorm nådde jorden i torsdags och det kan förklara det oförklarliga som hänt på sistone. Tele- och internetavbrottet, tröttheten, ont i magen, tandagnisslan, bakfyllan, och världens alla stormar och regnoväder, alla tokstollars galenbeslut och groteskerier... och så Hjältens död.

Hasse Alfredson med det stora hjärtat, som skapade allt ifrån dråpligaste galghumor till svartaste gravallvar har gått ur vår tid och vandrar hinsides. Nu ter sig den andra sidan plötsligt väldigt, väldigt lockande.

Även jag har en anekdot där Hasse figurerar - nej förresten, jag har åtskilliga - Hasse har tagit en sådan stor plats i mitt liv att den berättelsen skulle ta väldigt lång tid, så jag besparar er dem. Kanske de dyker upp i mina berättelser framöver, det är inte omöjligt. Nå, i alla fall. Jag är lycklig över att ha fått ta del av en tid när man ännu värnade om den svagaste, arbetade för fred och använde humor utan att krydda den med elakheter. Och så drogs Svea Hunds Limerickar fram till morgonteet.

Sov lilla Totte

lördag 2 september 2017

T.O.

ett lånat minne
Jag gråter mycket nu. Skulle behöva semester, en riktig, med sol och vackra vyer, mycket vatten och kultur. Bara slippa göra saker hela tiden, slippa ha huvudet fullt när jag blundar, slippa ha ansvar och ta ansvar. Bara en liten stund, snälla.


Dödsbabs - Allt Kan Dra Åt Helvete

fredag 1 september 2017

Jobbigt

Om fredagarna brukar dimman som har lägrat sig inuti mitt huvud skingras så pass att jag orkar vara social och rolig, men så var inte fallet denna fredag. Kanske det inte är så märkligt, med tanke på allt som har hänt på kort tid. När man befinner sig mitt i stormens öga märker man inte tumultet och det kan vara svårt att veta var man ska börja nysta, sen börjar det röra på sig och plötsligt kanar allt likt ett jordskred och det tycks inte ta stopp. Och ovanpå allt, denna tröstlösa väntan på besked.

Om fjorton dagar skall jag infinna mig på infektionskliniken vid sjukhuset i Helsingborg för en förhoppning om ett slutgiltigt och avslutande besked angående borrelian. Spruträdd som jag är, hoppas jag att jag slipper lumbalpunktering, men den förhoppningen lär nog komma på skam...
Beskedet från rörmokaren, angående kostnadsförslaget som vi diskuterade som hastigast via telefon under arbetstid, har heller inte kommit än. Jag väntar.
Det är svårt att ringa privatsamtal från jobbet, eftersom jag aldrig vet när en kund kommer in, eller vilket humör chefen är på. Nu hade jag visserligen gjort fruktansvärt bra ifrån mig dagen innan, så jag hade inte behövt oroa mig, men han är opålitlig och nyckfull och ilskan går sedan ut över mina kollegor. Allra värst är det dagarna runt löning. Han och sonen hade dagen innan jag kom till arbetet gått igenom kollegornas (och säkert även min) mailbox, och ställt till oreda genom att beskylla kollegorna för att vara slöa, och krävde att de måste arbeta hårdare. Nu arbetar dock alla redan så mycket som krävs, och det finns inget som ställer till det värre för arbetsmoralen än tryckande stämning och hot.
Vi arbetar mot ett datasystem som listar inskrivna objekt, och det första man ser när man loggar in är listan med kollegornas namn och antal inskrivningar. Annat arbete, som efterforskning, kundkontakter via telefon och mail, hembesök och värderingar, transportarbete, lagerarbete eller städning - som vi nu också måste utföra eftersom chefen anser att städerskan är en onödig utgift - registreras inte och hamnar utanför listan på jämförbart arbete. Det är ett elände, för alla inblandade. En person som är rutinerad arbetar snabbt och utan avbrott, medan mindre rutinerade tar längre tid på sig, det är så inom alla branscher, det är bara det, att vi alla anställs som generella tjänstemän, inte experter och lönerna är därför lika och kan på så vis hållas mycket låga. För en person med högskoleutbildning kan det därför bli en kostsam affär att arbeta vid auktionshusen, och om man dessutom måste pendla med egen bil förlorar man både tid och inkomst. 

Tituleringen som ligger till grund för din lön är helt upp till chefernas godtycke. Är chefen snål eller elak, blir din titel i enlighet. Jag har valt att inte bråka mer om saken, eftersom sådant inte lättar på den allmänna stämningen. Så länge det är lugnt och trivsamt på kontoret uppväger det orättvisorna och ju mindre grubbel jag tar med mig hem, dess snabbare repar jag mig när jag är ledig. Så jag sliter med inskrivningarna, så att kollegorna ska slippa elaka påhopp. Ibland, som i tisdags, kan man ovanpå allt ha otur med hemresan. Två krockar på motorvägen utanför Lund gjorde att resan tog två timmar istället för en. I en bil som kan haverera vilken dag som helst blir det ett stressmoment jag egentligen kunde vara utan och när jag kom hem grät jag av utmattning vid middagsbordet. Dagen därpå frågade chefen om jag ville gå upp i arbetstid, strax innan hade vi pratat om problemet med borrelian och tröttheten och om vikten av god stämning på jobbet. Hans timing är kass, det är allmänt känt, och jag bad om att få återkomma.

I torsdags ringde den nya platschefen på auktionshuset i Helsingborg, och vi har stämt träff för ett samtal nästa vecka. Den förra platschefen, som jag talade med för ett halvår sedan, har nu själv fått foten, och det är därför rekryteringsprocessen stått stilla. Stackars gamla HAV... du var så väl skött en gång, och vad händer nu? Jag undrar hur många anställda som finns kvar, och om någon i det gamla gardet är kvar, jag tror faktiskt inte det. Så många frågor...


Jag beklagar att det gnälls mycket på bloggen nu, och jag ber litet om ursäkt för tristessen. Hoppas att detta är en övergående fas i livet. [rättning: det är en övergående fas, givetvis.] Att bli påmind om hur utsatt och svag man är som ensam gör att man lätt kröks. Varje liten motgång blir längre och tyngre av alla kompromisser och analyser som måste utföras innan man kan ta ställning. Ett noggrant övervägande kan innebära skillnad på hundratals kronor och många tårar i slutändan.

Ensamhet är en dyr lyx, men jag har svårt att tänka mig ett annat liv än detta: frihet, tystnad, lugn och skönhet må kosta... och när solen skiner, det är rent och fint inomhus, och jag har ved och mat i förråden, då kommer den där sköna magkänslan tillbaka. Och när vänner plötsligt dyker upp och hälsar på, och påminner om allt jag höll på att glömma bort, då är jag övertygad om att kampen inte är förgäves.

Kenta - Just idag är jag stark