Spår

här har ett svin varit

 Ett mäktigt svavelgult ljus silar in. Genom en liten sexdelad fönsterruta syns en upplyst talgoxe putsa sig en stund, flyga iväg och komma tillbaka med ett litet hungrigt gäng. Bakom en kal lindhäck och på andra sidan av en liten krokig väg, lätt skymd av en grå rygg från en enskildvägskylt, skymtar dagens äventyr. Just nu pågår det jakt där men om man tar 266 och sen ytterligare 283 steg över öppet fält landar man vid Rönneås mest dolda sida. De snåriga djurstigarna intill vattnet är så tuffa att ingen vuxen man törs ta sig in där. Det är på motstående sida drevet går, där som skogen glesats ut leker en vuxen och två små enmeterspojkar viltvård i gula västar, jag ser i kikarsiktet att de inte ser mig. Så länge de går där kan jag förvissa mig om att ingen skjuter hitåt. Förhoppningsvis har tretaggaren inte vadat över.

Här på min sida ryms allt som har med livet att göra och det är inget för den veke, här blandas ömhet och lek med rå brutalitet. Rovfåglar bråkar om ett jaktbyte, dofter från ett stressat djur, högar av spillning och guano under en klen björk och det är färska blodspår i höstlöven. Jag hör en knall och en kula går genom tiden, passerar genom ett fönster och sprider glitter över matbord, stolar och golv. Hålet efter den förlupna kulan täcktes länge av en åttauddig stjärna av gaffatejp för att skydda mot kalldrag. Då var turen på min sida men bara några månader senare skulle nya märken uppstå och då var villebrådet jag. Minnet och slumpen, tur eller otur. Att ondska och dess motsats finns det har tiden så prosaiskt visat, men att tiden är så påtaglig, och att den är nödvändig för att ärr och sår ska kunna läka, det förstår bara den som har tagit sig genom och är förbi.

Vi går genom livet som hukande djur mellan skräck och sällsamt sköna upplevelser. Nu höjer sig en blek vintersol över alarna i sydöst och lyser över trädridån i norr. Med kopparglans av samma kulör som gärdsmygens lilla stjärt kläs alla kala grenar i galaskrud. Värmen från gårdagens brasa dröjer sig kvar, helgen kom till torpet med två olika sändebud och berättelserna handlade om dåtiden och framtiden. Likt andra djur bjuder även jag mitt liv och tid åt det okända. 

Så går solen i moln och skuggorna bleknar.

 

och här med

Villebråd - Agnieszka Holland efter en roman av Olga Tokarczuk, går att se på Drakenfilm.se

november

 Det har blivit gråväder igen, efter två snödagar vilar landskapet åter i en skugglös höstdvala. Några tjickande gulsparvar och hackande spettar hörs mellan arrendebondens malande klippande vid kvarnen. Det är visst några pigga grässtrån på ängen där borta som ska mejas ner, femte gången i år. En glada, en ormvråk, en korp och en sparvhök kontrollerar så att allt går rätt till, inget missas. Jag har just lämnat min dagliga inspektion av Rönne å bakom mig, dagen avlöpte utan plums. Det är väldigt torrt för årstiden och åbrinkarna blottar jord och rötter som vanligtvis bara brukar synas av fiskar och dykänder. Vännerna från Ankhult har i nuläget 2,5 m längre vattenspegel i brunnen jämfört med samma datum i fjol, men jag tror inte att det är så många fler än småbönder och sådana som jag själv som märker av torkan. Man vrider på kranen och klagar över ökade priser.

Om någon skulle få för sig att ta med sig en nagelsax och med den knipsa av, låt säga tio granskott från ett plantage, och sen bli ertappad skulle det nog med stor sannolikhet leda till åtal, men inte att ta ner hundra hektar gammelskog och därefter plöja marken för att plantera gran där. Jag undrar hur försäkringsbolagen resonerar med tanke på granplanteringarnas riskabla och förutsägbara framtid. Torka och granbarkborrar är ingen ny företeelse, jag har själv sett hur det ser ut vid de forna Östtyska granplanteringarna. Rad på rad av döda träd, hektar efter hektar av sur och arid jord. Trist för alla, inte minst för framtidens ungar. I dagarna har Grupp Aurora stämt svenska staten för kontraktsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Börje Salming gick bort igår, märkt av ALS, det är verkligen sorgligt. Han kallas stor och stark och snäll, en human och varm människa som har gjort allt för sitt lag. Och aldrig hade han tagit skit eller smutskastat eller förnedrat någon, den hederligheten vittnar hans egen kropp om. Han borde inte bara vara hockeyspelarnas, utan var mans förebild. 

 

en liten berättelse om trygghet

 Hon såg ut genom fönstret. Utsikten som var en exakt ratio baserad på det gyllene snittet bestod av ett lätt kuperat landskap och havet som osynligt övergick i skyarna. Det var spänningen mellan elementen parat med den matematiska perfektionen som gjorde att hon hade valt platsen. Det hon såg nu var, liksom den ordning hon älskade att betrakta, något som aldrig skulle gå i vila, bli omodernt eller försvinna. Genom att se på när havet omärkligt övergick i himmel kunde hon känna hur alla knutar löstes upp och utsikten utlovade en ny dag, varje dag. Känslan av att stå inför en storslagen plan gjorde henne alltid euforisk, hon var en del av evigheten, andades den, kände den. Ibland hände det att utsiktens nedre del befolkades av pastoralt betande får och ibland fick hon se en ensam vandrare bland skocken. Att se hur de där märkliga vandrarna böjde sig ner, eller såg på något i kikaren och inte förstod att det är på håll som ett mästerverk skall ses, det var för henne ett att livets stora mysterium. Den listiga planen blev sannerligen fulländad ett stycke på avstånd. Hon brukade roa sig med att anteckna när en klappersten försvann ner i ryggsäcken, och anmälde det då till styrelsen för golfklubben där hon var livstids medlem sedan tre år tillbaka. Att leva här var som att befinna sig mitt i en skiftande duk av storslagna konstverk. Vid storm lät utsikten henne leva hos Rembrandt, vid dimma bredvid Turner, och när solen sken fram bodde hon under Tiepolos magnifika italienska takvalv. För att att nå hit hade hon kämpat, försakat mycket och arbetat hårt, men det var värt det. Allt slit hon lade ner under sin tid som börsmäklare och samtidigt avlade sin nationalekonomiska kandidatexamen Cum laude vid Harvard skulle ge avkastning. För sin första lön köpte hon sig ett par tvåcarat solitärer som hon nu bär i öronen till vardags. Kort därpå hade hon gift sig, och med sin mans goda efternamn togs åtskilliga uppdrag för storbanker världen över, fem barn hann det bli med honom innan han försvann med en kvinna lika ung som deras äldsta. Hon hade inte slutat arbeta för det, hjälp med det praktiska fanns alltid att få och precis som hon själv hade gjort skulle barnen finna sig själv i internatskolor världen över. Slutbudet hon hade lagt på villan blev den högsta noterade för området någonsin och hon hade så det räckte för en härlig pension och samtidigt säkrat för sina barns framtid. Allt slit för att skaffa sig ett fuck-offkapital gav henne friheten att välja var hon ville bo och vad hon ville göra under resten livet, precis som vem som helst kunde göra i landet, om de inte vore så lata.

Inga mörka moln i sikte alltså, förutom möjligen de som faktiskt tornade upp sig i horisonten. Det var svårt att tänka på annat, NATO-medlemskapet måste bli verklighet, kosta vad det kosta ville. Det var en fråga om överlevnad, om existensen. Tänk att inte kunna leva det liv man hade skapat ur så mycket möda. Sedan några veckor tillbaka hade tavlan antagit en dyster ton och hon hoppades nu att vädret skulle låta henne och caddien gå ner till golfgreenen, annars skulle det bli ytterligare en tämligen händelselös dag vid den uppvärmda infinitypoolen. Kostnaderna under energikrisen skulle staten täcka upp för, tack och lov. Det var skönt att veta att man ändå kunde leva ett tämligen normalt liv, trots det stackars Ukraina. Hon bad en bön för dem varje dag. Regnvädret som föll under sommaren hade skadat några av vännernas nybyggda villor i grannkommunen och händelsen skulle tvinga henne att resa till vinterresidenset i huvudstaden redan i augusti. Hon hade behövt något meningsfullt att göra där, särskilt som barnen hade börjat bli oroade för fallande bopriser och för försäkringsbolagens eviga tjat om att ständigt höja premierna. Dessutom började ett av hennes barnbarn att bli en alldaglig, trist och grå person, fullständigt visionslös och gnällig och helt utan den esprit som hon uppfostrats till vid Sigtuna. Hon hade alltid gett sina barn det bästa, berett vägen till rätt skolor och sett till att de fick tillgång till det kontaktnät som var så viktigt när man skulle ut i arbetslivet. Dotterdottern hade alltid varit litet udda, satte sig tidigt på tvären och uppförde sig väldigt märkligt, nästan pöbelaktigt. Det blev inte bättre av att hon sedan den tragiska händelsen skulle börja ställa opassande frågor. Man talar inte om familjära angelägenheter och allra minst med familjen, man tar sig ett glas eller en lugnande tablett, eller både och och om det skulle krävas, man går vidare. Sett ur familjens långa historia var ett självmord en petitess, hon skulle lära sig att vårda familjens goda namn och rykte så som vi alla hade gjort och se att svaghet rensas ut av naturen. Flickan kunde få en välgörenhetsgala att slockna bara genom sin uppoffrande uppsyn som bestod av lika mycket världssamvete som pålästa besserwisserideal. Och kläderna sen! Det var inga tyngre droger i bilden, tyvärr kunde hon tänka, för nog hade hon behövt litet avkopplande stimulantia emellanåt. Flickebarnets sinnesstämning var av ett slag som hon vare sig kunde planera eller hitta botemedel för. Hon hade sannerligen försökt att vara tillmötesgående genom att få in flickan på konstakademien där hon faktiskt verkade trivas, kanske litet för mycket för hennes tycke och smak. Det skulle aldrig bli någon verkstad av flickans år där, tvärtom tycktes hon bli alltmer negativt inställd till allt det som lät henne hållas och som faktiskt täckte över för hennes obotliga talanglöshet. Att förstöra sin framtid sådär, genom att hålla på med aktiviteter som bara ställde till det för hyggligt folk. Oavsett livsfas eller ej, litet tacksamhet hade faktiskt varit på sin plats. Hon hade själv varit tonåring, haft ett antal faser faktiskt, fast på hennes tid var det förstås Ibiza, Saint Tropez, och Puerto Banùs som gällde. Glamour! Stil! Man knullade med vem man ville och inte brydde man sig om vad föräldrarna tyckte. Det var ingen som brydde sig om något annat än att ha kul, det var fritt fram att ta för sig av allt vad livet gav, något annat vore slöseri. Det var faktiskt vår plikt, för utöver oss fanns det föga lika bildade skönandar som verkligen kunde se och uppskatta världens skönhet till fullo. Det fanns så mycket orättvisa fördomar om privilegier, de som yttrade sig var enbart fulla av avund, mindre intelligenta varelser kunde ha kul och ändå tjäna en slant på vägen. Snart skulle även dotterdottern inse var lojaliteten låg och besinna sig, det låg i hennes natur som sprungen ur en källa av historiens mest framgångsrika och intelligenta vinnare. 

Vännerna ja, dåtiden låg visserligen bakom men de var alltid där och ställde upp för varandra när det knep. Nu hade hon allt styrelsearbete och ideellt arbete med, allt som hon hade åtagit sig, utöver sitt helhjärtade ekonomiska engagemang vid WHO, gjorde att det fanns verkligen inte tid över för bekymmer. Förutom det småsinta debaclet med bevattningstillståndet och de där löjeväckande protestaktionerna vid golfbanorna, där dotterdottern vid flera tillfällen hade ertappats, och hon hade varit tvungen att få ut henne ur det där gräsliga häktet innan det blev uppmärksammat av pressen så flöt livet på som det skulle. Litet ungdomligt bus kunde man ju stå ut med, det hörde till, men denna gråtrista syn på världen och oförmågan att se framtiden med tillförsikt var bara så fruktansvärt trist och espritlöst. Att aktivister alltid måste vara så ohyggligt fula, plufsiga och bleka, det var oförlåtligt. Det var säkert bara en övergående period i livet, allt skulle blåsa över, så snart hon fick fason på planerna på vallen som riskerade att störa både golflivet och vännernas utsikt så skulle hon få fart på flickan också. Hon hade tillsammans med mäklaren och arkitekten utarbetat en detaljerad plan som regeringskansliet hade lovat att ombesörja. Vallen skulle hamna på rätt sida om golfbanan och utan att kommunens skattebetalare skulle behöva bli lidande, det var viktigt. En av ministrarna skulle få bygglov på stiftelsens mark och ett utskott vid finansdepartementet skulle få förstahand till en fin liten lägenhet vid Karlaplan. Det var den typen av vänskapliga gentjänster som hon kunde ombesörja och som alltid hade fungerat. Att riksdagsvalet utföll som det gjorde var gott, för med fler vänner på kansliet kunde hon även i fortsättningen vara försäkrad om att kunna föra slagfärdiga resonemang och ligga steget före i beslutsordningen. Hon hade alltid varit noga med det, att ligga steget före utgjorde hennes styrka redan då hon var i yrket, och med sitt breda kontaktnät såg hon till att krossa allt motstånd. Hon var en vinnare, född av vinnare och det låg i hennes gener att vinna. Livet var till för att levas, regler till för att bändas, inget skulle få henne att hägnas in som ett dumt får. Och om det fanns något hon föraktade så var det otacksamma gnällspikar. Kunde de inte bara titta på fotbolls-VM och vara som folk. Var det för mycket begärt? Livet var ju ändå bara en fråga om prioriteringar.

Ulf Lundkvist

David Ritschard - Sockenplan Revisited

 Jonatan Unge - Må jag aldrig känna mig Quatarisk, Aftonbladet 26/11-22

litet mer om trygghet

Winter is here

 Det har skett en drastisk ökning av ungdomars psykiska ohälsa på senare år, hiskeliga 33% enligt en ny rapport. Så unga barn som 10-åringar ordineras antidepressiva läkemedel idag och utredande läkare anser att det är en rimlig och bra metod. Rimlig? Det är så mycket som förblir oklart för mig. Varför ska medicinering ses som rimlig om ohälsan bland unga ökar, och varför hamnar barn i så tidig ålder i en situation som kräver tung medicinering som vi vet kommer att äventyra deras framtid och märka dem för resten av livet. Vad är det som får expertisen och myndigheterna att tro att en snabb medicinering är svaret, och varför frågar sig ingen om det verkligen inte finns några bättre alternativ?

Ångest och psykisk ohälsa ökar så lavinartat att det ses som en folksjukdom idag. Mängden sjukfall leder till att Försäkringskassan måste underkänna läkarkåren för att inte de statliga kostnaderna ska skena. Myndigheten kräver idag att bevisföringen måste vara stark för att vi inte skall riskera bidragsfusk och ökade kostnader för skattebetalarna. Detta med skatten har varit en stark fråga under valdebatten som har skapat tunga tidningsrubriker med följd att kraven på bevis har framställts som entydig. De åkommor där smärta och psykisk ohälsa är gällande saknar adekvat bevismaterial, och de som lider utan att det syns, hörs eller har en röntgenplåt som bevis, avslås ekonomisk hjälp utan vidare utredning.

Ponera att du har levt i skuggan av ett normalt liv sedan tio års ålder, och att du nu är tjugo år och förväntas ta ditt ansvar som vuxen, för att kunna bli lönsam och delta i arbetslinjen ända fram till pensionsåldern. Nog skulle detta bortfall gå att räkna på? Och visst borde det gå att räkna på den kostnad som även skolan måste ta, särskilt en skola utan befintliga kuratorer eller vårdpersonal. Nyligen fick en lärare med utmattningssyndrom rätt i domstol över försäkringskassan som hade avslagit hennes krav på förlängd sjukperiod med hänvisning till de svaga bevisen. Om fallet med lärarinnan blir prejudicerande för andra i samma eller liknande situation kommer staten i framtiden behöva stå för en mycket hög utgift. Med en mängd stämningar och rättsfall i sikte kunde det faktiskt likna rättsröta, nu skulle vi behöva peka ut orsakerna och vem som bär skulden. För en annan sak som inte gärna nämns är de särskilda och kända förhållanden som framkallar ohälsa. Allt som kan bevisas genom en stor mängd befintlig forskningsdata, fallstudier och ekonomiska kalkyler. Ändå talar ingen högt om varför. Varför?

Min humanioraskolade åsikt är att det beror på frågan. Varför är en frågeställning som kräver kunskap som inte är kvantifierbar, medan Hur ofta och Hur mycket går att kvantifiera. En myndighet med krav på sig att vara lönsam och rationell kommer aldrig att få dispens för en frågeställning som inte går att kvantifiera, eftersom politiska beslut som avgör deras agens utgår från en budget. Det är därför Försäkringskassan avslår expertutlåtanden från läkare när det gäller psykisk ohälsa, och det är även därför som tabletter ordineras istället för terapi. Sak samma gäller vid politiska beslut. En fråga som inte kan ge klara och entydiga svar är svårare att ge definitiva prognoser för, och är därmed omöjlig att kvantifiera och faller lätt vid sidan av, medan det som går att kalkylera, (det säger sig självt) är kvantifierbart och därmed enkelt att prioritera. Miljö- och klimatfrågor går inte lika lätt att kvantifiera som polis, militär, energi och omsorg, vilka alla har genomgått en hårt strukturerad modell kallad NPM sedan nittiotalet, och är därmed kvantifierbara idag. Det är därför barns- och ungas mående så enkelt kan kopplas ihop med brott och straff istället för till sin uppväxtmiljö.

Kravet på kvantifiering av områden där människan ska få plats är som att försöka trä in en manet i ett nålsöga. Litet kommer alltid igenom, men största delen kommer att bli väldigt kladdig och hamna utanför.

Är det inte hög tid att vi istället kollar på hur mycket staten har att vinna på att förebygga skador? Barn, oftast är det unga kvinnor som mår sämst i samhället idag, far mest illa och lyssnas på i mindre grad. Ger vi alla människor i samhället en rimlig chans och möjlighet att leva ett rimligt liv - med tanke på ungars mående särskilt föräldrar med barn, de bär idag en alldeles för tung ansvarsbörda och särskilt i de områden där staten har dragit sig tillbaka och sålt ut ansvaret till en kortsiktig lösning som enbart gynnar ägare och börsmarknader. Jag säger därför: inför medborgarlön. En återkommande, säkert pålitlig och månatlig grundplåt skulle drastiskt minska risken för fler utbrända föräldrar och fler förlorade barn, och i förlängningen bli avsevärt mycket billigare än alla plåster och bandage som behöves för att täcka över beslutsmisstagen. Det finns enorma mängder tvärvetenskaplig forskning som tyder på att en ekonomisk lösning är bäst både ur ett kort och ett långt perspektiv. Barn som far illa bär oftast sitt underläge av socioekonomiska skäl - vilket bara är ett nyord för samhällsklasser där högsta kasten blivit osynlig. Människohandel, droghandel, våldet på gatorna och i hemmen är en liten och bidragande del av hela den problematik kring människors mående som staten måste ta ansvar för. 

Jag säger det igen: inför medborgarlön.

Om trygghet

Hur står man ut som människa under 2000-talet. Går det att motsvara vår tids förväntningar och kan man ställa motkrav?

Det är svårt att leva i en tid när allt ska optimeras och utvecklas. När informationen du söker kräver att du först måste scrolla igenom ordfält av påståenden och tyckanden innan du når fram till någon form av sammanhang. Du märker inte ens att klickar och avvägar styr dina tankar, plötsligt väntar du på att en ny spännande bok eller ett par urpraktiska trädgårdsbyxor ska dimpa ner i brevlådan och du har totalt glömt bort vad det var du letade efter. 

Jag tänker ibland på hur det måste ha känts för den vanliga människan efter berlinmurens fall. När de tidigare så välkända uttrycken, orden, vars innehåll du kunnat hantera med sådan ironisk finess och humor plötsligt beskrev sin motsats. När allt du visste och kunde ställdes på ända. För många blev det svårt att förlika sig med den världsordning vi kan kalla senkapitalismen om vi vill, eller marknadsliberalism om vi vill det. Skit samma om du frågar mig. Omvändningen var nog särskilt obegriplig för det stora flertalet äldre som hade lärt sig leva under en strikt regim där allt hade varit detaljreglerat. Övervakningssamhället hade skapat en nödvändig distans till makten. Ur det gemensamma hatet mot förtrycket kom en speciell sorts humoristisk jargong som skulle skapa slitstarka band och allianser människor emellan. Ibland kunde allianserna handla om simpla tjänster och gentjänster, ibland var de blodsband. Maktförakt föder vänskapsband, det är så man överlever på gatan. Det är också därför som maktelitens kadrar blir paranoida. Jag tänker på den mentala process som sker när en människas förhållanden vänds så fundamentalt. När ditt tidigare visserligen hårt reglerade men ändå begripliga liv släpps fritt på en oreglerad marknad och du måste ta personligt ansvar för minsta detalj. Från att söka jobb, skola, vård, omsorg, till vilken tandkräm eller mjölk du ska välja. Plötsligt är allt det som varit livets nödtorft märkt med olika prislappar och du förväntas protestera för att få din röst hörd, prioritera för att överleva. Ditt hem renoveras av hyresvärden och du finner dig oförmögen att betala, så du flyttar ut till en perifer kranskommun. Där är kollektivtrafiken avreglerad eftersom det inte varit lönsamt och du behöver köpa en begagnad bil för att kunna ta dig till arbetet, handla och hämta ungarna på dagis. Kärran kräver ständigt underhåll från en verkstad som ligger i en motsatt del av staden. Dina gamla kvarter och dina föräldrars med, rivs och ersätts av perfekta fasader med chica butikslokaler, italienska snabbkaféer, mäklarfirmor och flotta bankpalats. Och där som du och dina kollegor hade tjuvrökt under alla de otillåtna pauserna, står det nu en pretiös bilfirma intill en park med tuktade blomsterrabatter och bänkar som designats för att ingen ska kunna lägga sig ner.

Jag kan inte tänka mig något mindre erotiskt än ett utstuderat genomestetiserat liv. När allt slitet och bekant är nytt och blankt, och de nya hyresgästerna anmäler den sista ölkrogen och kvartersbageriet för att de har sådana högljudda och störande nattgäster. När hundarna och barnen rastas av betald personal i därtill avsedda rastgårdar. Och när allt du gör registreras av en ständigt påslagen kamera. Inne i sovrummet, ditt vardagsrum, i hallen och i köket. Är det för din säkerhets skull?

Göra inget kan vara det bästa man gör. Som Henry Miller sa. 

 

Om vi stirrar på ideologier blir vi lätt blinda, det gäller även att granska narrativen. Det är ord och uttryck som visar inriktningen. Sett i ljuset av en grundlagsändring är en sådan attack mot demokratin direkt:

 Men ibland är en simpel spade bara en simpel spade... Lawrence W. Britt 14 Charecteristics of fascism

 

 

Ebo Krdum - Al-Habeeba

Edgar Broughton Band - Evening Over Rooftops

trygg

 

Du är med mig varhelst jag går, pappa. Du är där när jag sitter på bryggan och dinglar med benen, och när jag snubblar i bäcken på mossiga stenar, du ser mig när taggtråden river hål på de nya byxorna, och i duggregnet är du min varma ulltröja. Du pratar med mig genom fåglarnas sång. Jag hör hur du skrattar åt min klumpighet, kluckande som bäcken. Det smittar, ska du veta! 

Jag ser dig i allt det vackra, i naturen går jag aldrig ensam.

Björn J:son Lindh - Brusa högre lilla å

punkmark

 

Erwin Wurms, Fat Car Convertible

 Budgetpropositionen visar på regeringens plan och framtid. Planen är att punktmarkera och utradera allt som har med miljöpartiets politik att göra. Utsikten är att skapa så mycket kaos framöver att hårdare tag är det enda som blir kvar. 

Så enkelt är det att sticka hål på ballongen kallad paradigmskifte.

Jag letar febrilt efter en kur, och finner den i samvetet. Jag ser den i kulturen och hos naturen, jag ser ett hopp i alla luckorna som kommer att uppstå. För det är inte bara i budgeten som luckorna finns. Den som letar efter hål kommer bara att se kanter, för den som gömmer sig däri syns skyarna. 

Med en ytterst vag förhoppning om att budgetpropositionen inte går igenom eftersom den skulle innebära tidernas största kapitalförstörelse, så vänder jag mig inåt och ser utåt. Det är dags att mobilisera. 

Nazareth - Hair of the Dog

Ray Charles - Let The Good Times Roll

Flum

 Om man tar den nya leden som förbinder Söderåsen med Klåveröd är det inte långt kvar till Traneröds mosse. Strax innan jag får känna gungfly under de trötta fötterna står det största beståndet av hagvaxingar jag någonsin sett. I Grindhus trängs scharlakan- blod-, mönje- prakt-, honung- och gul vaxskivling tätt bredvid varandra på ett litet naturbetat område där stenmarken är lagom skuggad av enbuskar, slån och några bokar. Mot mossen går man sen på en av de finaste fägatorna jag känner till. Grindhus är ett riktigt smultronställe och en plats där inga sorger tänkas kan. 

 

 

Igår pausade jag från vandrandet. Efter ett jobbigt möte på vårdcentralen under förmiddagen tog jag en simrunda och toppade med en trevlig bjudlunch på Bjärhus ihop med en rar vän som hade hört av sig med frågan dagen innan. Maken till timing! Motgångar och tråkiga besked är visserligen lättare att tampas med efter den långa ledigheten, men goda vänner är överlägset bästa receptet för att hålla humöret uppe. Efter en massa snack om dåförtiden och nutiden och litet annat smått och gott, samt väldigt god mat och två koppar kaffe (minst) förstås, så körde jag hemåt igen, riktigt glad i hågen. Natten blev väl litet orolig i ärlighetens namn, för det är jobbigt att gräva i allt det där som man vill glömma bort, men på morgonen kunde jag ändå avsluta texten till vänföreningen och sätta punkt. Jag firade med att packa en ryggsäck med lunch och sedan ta mig en härlig, lång promenad. Drygt fem timmar senare, inklusive sopplunchen på högmossen, ett återbesök hos hagvaxingarna och ett överraskande möte med en gammal kollega, var jag tillbaka vid Skäralidsdammen igen. Uppe på promenadspången dröjde jag en stund för att sträcka på ryggen och titta på gräsänderna. Plötsligt dyker det upp en mandarinandshanne rakt under mig. Helt perfekt och orädd flexar den fram och tillbaka. Jag fick faktiskt några korniga mobilbilder innan den tyckte att det räckte, och seglade vidare mot andra sidan dammen. Kanske den stannar kvar ett tag, enligt uppgift från trovärdig källa är det precis en sådan miljö de vill ha. Man kan väl få hoppas i alla fall. 

impressionistisk mandarinand

 

Slowgold - Kärlek

Caravan - With An Ear To The Ground You Can Make It - Martinian - Only Cox - Reprise

Donovan - Get Thy Bearings

Allhelgona

 Jag går ut och går. Höstlöven är färdigkrattade och det ligger lagom mycket löv kvar. Prydligt passar inte med det övriga intrycket i trädgården. Passar inte mig. Där ute vill jag koppla av, åtminstone när motorsågarna är tysta. 

Det är vindstilla. Jag kan höra löven prassla när de faller och trädkryparnas ljusa röster. Domherrarna hörs allt oftare. Några rödvingetrastar svirrar förbi i klungor, det låter mindre nu än i våras. Regnet gör luggen tung och jag får svepa bort håret från ansiktet ibland. Det är skönt att känna duggregnet i ansiktet och jag gillar verkligen färgen som vassen får när den har blivit fuktig. Vid fårhagarna har flera olika hagvaxingar slagit ut, och hättor och sprödingar som balanserar hattarna på tunna stänglar där de står mellan grästuvorna och fårskitarna. Dimman sveper över kullarna med vresiga tallar och enar, en glada flyger förbi. Över stenbron flyger en gråhäger med benen på släp, den landar fjäderlätt där som ån gör en skarp krök. Det är lugnt och ljumt och tiden är tillbaka på normal. Allt är som det ska vara en dag som idag.

I boken jag läser påminns jag om att se själarna i tingen. Under Mechthild von Magdeburgs tid var det självklart att människan hade ett sinnligt intellekt, eller en intellektuell sinnlighet. Det djupet försvann när vi separerade kroppen från själen, sen följde en kroppslig hierarki och gissa vad som fick stryka på foten. Sinnligheten förstås. Via Aristotelisk vansinnlighet trängdes naturen in i en barock syn på livet. Den perfekta världen liknades vid ett urverk, och den osynlige Röraren fick slippa ta ansvar. Sen kom tiden när allt ljus föll på nyttan, och där är vi... Mechthilds (och Tomas av Aquinos) medeltida Rörare var i allt, genom hennes blick på världen blev Röraren synlig, och de var oumbärliga för varandra. Tanken på att det finns ett ömsesidigt behov som mer liknar ett kärleksförhållande mellan skapelse och skapare gjorde att hon avfärdades som mystiker och glömdes bort.

När jag började skriva bloggen tänkte jag att den skulle handla om sinnligheter, men jag har börjat bli precis lika träig som de flesta andra bloggare. Undantag är pensionerade bibliotekarier eller mycket envetna människor som struntar i vad omvärlden anser om deras djupare tankar. En skogsarbetargubbe jag mötte för ett tag sedan drog allt som inte var rationellt över en kam och kallade naturen för flum. Så enkelt allt är om man avfärdar det man inte förstår, som flum. Maskiner är då inte flum och särskilt inte om de är dyra. Börshandeln är förstås inte heller flum, trots att allt som sker där handlar om magkänsla och tur. Men den gamle skogsarbetargubben valde sitt jobb en gång för att han tyckte om att vara i naturen, och närheten var så viktig att inget fick komma emellan. I hans värld finns det ett hot för den fortsatta kärleksrelationen, och det är den intuitiva skammen över att känna så mycket för en sak som han är bidragande till att förstöra. Det är synd om skogsarbetargubben.

På internet söker jag efter en svamp. Jag slussas via tips på bekämpningsmedel och brittiska gräsmatteentusiaster tills jag hittar en robotwikipediasida med ytterst kortfattad beskrivning utan foto. Hade jag inte känt till Skogens Röst skulle jag inte hitta någon information. Det är bedrövligt att veta hur enkelt enkelspåriga tankar formas. Kritiskt tänkande handlar numera om att jämföra befintligt material, och känner man sig nere finns medicin att beställa direkt. Utan internet stannar hjulen. Ibland önskar jag att det blev ett rejält elavbrott. 

 

Gillian Welch - Tennessee