Bootsy

 Idag känns det bra att vara i mina kläder, skamligt nog kan jag säga att sedan mamma gick bort har jag blivit friare och mer tillåtande. Färre tankar kring oro eller telefonsamtal som aldrig blivit av, inga fler bortförklaringar eller mindervärdeskomplex, istället har jag en mer pragmatisk förhållning till livet och det som hör därtill. Jag är jag, gör det jag är bäst på och går inte att jämföra med någon eller något annat, that´s it. 

Receptet på denna framgång är tid. Lägger man till en snar framtid med värmande solsken och ett fysiskt arbete med synligt resultat kan man snart kalla sig själv för lyckad. Inte lyckad som framgångsrik, för vem önskar sig oöverstigliga krav utan gränser och horande för pluttiga sekiner, utan medvetet självsäker och trygg i sitt skal. Jag vet vad jag går för och vet mitt värde och dessutom har jag skinn på näsan nog att säga nej. Pondus, men utan att vara okritisk. Ödmjuk utan att vara mesig. Man kan säga att jag har gått igenom elden och kommit ut hel.

Det kommer självklart dagar då jag känner mig nere, men jag tillåter mig att vara ledsen eftersom jag vet varför. Så länge jag vet att min inre kompass är hel får jag tillåta mig att göra avstamp från produktivitet- och duktighetskrav. Jag lever ett liv, lär mig av det som kommer i vägen och vet att jag är bäst på att vara jag. Det räcker fint. 

Om någon skulle tycka att jag verkar onödigt positiv, världsfrånvänd eller rentav naiv - ord som oftast används inom högerfalanger när det kommer till säkerhet eller trygghet, kan jag bara säga att vi är en fluga. Inget att oroa sig för. Även om vi optimister är många, så vänd bara huvudet åt anda hållet, slå dövörat till och låtsas som att det regnar. Vi kunde inte bry oss mindre. 

 

Bootsy Collins - The Power of The One

Funkadelic 1970

 

Kontroll

 Jag tittar på Youtubeklipp med flinka händer som lagar hål i jeans, där blir stickade tröjor och annat trasigt helt och jag kommer på mig själv att njuta. Det är något visst med skickliga händer, jag blir inspirerad, får lust. 

 Efter att ha avslutat en bok som jag haft svårt med inledningsvis (den tog sig mot slutet) beslutade jag mig för att ta mig till saneringsarbetet och avsluta det som jag påbörjade igår. Vid det här laget är de stora riv- och slitprojekten färdiga och nu börjar det bli svårt att ta tag i saker. Märker hur svårt det är att fatta beslut, vilket var anledningen till varför jag tog mig an jobbet på egen hand. Tänkte väl att det kunde vara enklast att riva och slita och slippa alla jobbiga kognitiva saker, men så hittar man grejor och börjar grubbla. Går ner sig i detaljer och funderar istället för att få saker ur händerna. Men inte är väl det konstigt, huset har varit mitt hem sedan jag var tre och mamma bodde där i snart sextio. Man drar sig för att plocka på ställen som inte har rörts på länge, som på vinden och källaren, kattvindarna och dialysrummet. Idag tog jag tag i tre rum som har renoverats i omgångar och där minnena är blekare. Hemma igen kunde jag ta mig en god öl som jag hittat i "vinkällaren", ett rum i källaren med nätförsedda skafferidörrar och enkla träbritsar, typiskt för svenskt funkis, och när maten lagades tänkte jag att det har varit en bra dag. 

Det går naturligtvis upp och ner, utöver begravningen har även ett annat nedslående dödsbud från Oslo kommit. Men tösen har varit här och tillsammans har vi hållit ljuset för varandra, vi gör det vi är bäst på. Värre är det för hennes pappa och farmor, jag har svårt att tänka mig ett värre ont än att överleva sina egna barn. 

Gasolin - Hva gør vi nu, lille du? Live 1975

Jag har läst Drömmen om ett träd av Maja Lunde och läser nu Skogslandet, en granskning av Lisa Röstlund

Hej vår, hej helg!

inte riktigt än, men snart så

 Jag sitter utomhus på trappen igen, med helgfrukost och hett te till vårens fågelsång. Just idag har en av de stationära koltrastarna beslutat sig för att stämma in, litet motvilligt efter att ha inväntat alla de andra trastarna. Först hit kom som vanligt dubbeltrasten, därefter taltrastarna och i år kom även muren av rödtraströster tillbaka. Nu sitter herr koltrast och djupsjunger från väst medan taltrasten undervisar från öst, lika påstridigt som vanligt men inte lika tjatig som gransångaren förstås. Kolis tar i från tårna, braverar med koloratur och övertoner och den hona som inte har öron att höra med är det verkligen synd om. Över ängarna jagar skogssnäppan, som med sitt omisskännliga joddel inte påminner om något annat man kan höra här. Där bröt just årets första lövsångare in, en oerhört uppskattad första gladsång. Det dröjer inte länge innan luften fylls av dessa ivriga lyckoröster, men den första är alltid den första, och det bådar gott. Mindre hackspett trummar nu på mindre än tjugo meter från mig, och två stjärtmesar som har fattat tycke för varandra jagar spindlar under takfallet. Omedvetna om min existens kommer de så nära att jag nästan kan spegla mig i de små pepparkornsögonen. Vilka busiga skönheter! Snabbt försvinner de in i mitt blandskogsparti. Gärdsmygen, den lille luftmusen som leker rövare inne från träskets virrvarr av nyutspruckna bladrosetter av salix och häggar gör att hjärtat tar ett glädjeskutt varje gång trumvirveln drar igång, lilla älsklingen. Tranorna spelar och lockar till dans, och snart är trädlärkan på sin dagliga visit, med sin känsliga röst får den varje nervtråd att vibrera i samklang.

Idag bröt även min inre gladröst igenom, efter en lång tid av tät och grå dimma och otäcka koncentrationssvårigheter är den också varmt välkommen. Idag ska jag och en kompis hand om resterna av den fådda veden, och under tiden kan jag njuta av veckans slöjd som blev ett skyhögt ärttorn och nya flätade ramar till odlingsbäddarna, och finns det ork kvar kanske jag gör klar spaljén. Igår baxade jag bort innerdörren till köket och en tvätt med trasmattor rullar på från lillstugan. Det ska bli varmt och torrt idag igen, hela sjutton grader så man får sannerligen passa på. Hej våren, hej på dig helgen!

Skinshape

spegling

Banksy

 

Jag har aldrig blivit mobbad.

Eller rättare sagt, jag har aldrig sett mig som mobbad. Kanske är det därför som jag har förstått mekanismerna och kan se på dem utifrån. Måhända är det även därför som jag har haft styrkan att ge mig av när det väl startar. Jag kan ha varit provocerande vid det laget, för det har varit frestande att istället för att visa att jag är sårad och ledsen ge kärlek tillbaka. I sådana fall har mobbaren blivit perplex och per automatik gett mig ett så kallat moraliskt övertag. Ibland har detta övertag kostat mig mer än det smakat, för en mobbare är okänslig för ironi och ser sig själv som överlägsen. Har man då otur kan responsen bli att mobbaren tar till hemskt drastiska metoder. 

Jag brukar litet raljant säga, att då mobbning är en metod som följer en logik är den även lätt att genomlista. Ofta räcker det att vara kvinna för att bli utsatt, men även kvinnor är mobbare. Dock oftast utan den drastiska slutsatsen som går ut på att förgöra den andres existens. Mobbning är en strukturerad och dualistisk stridsmetod som kräver två sidor. Den ene kallas stark och den andre för svag. Detta spel kände Mahatma Gandhi till, och vattnet, vinden, och vågorna. Till och med fröet känner till att verkligheten är mycket mer komplex än den som uttrycket mobbare vill göra gällande. 

Att besvara mobbning med ickevåldsprinciper är med en spegel i handen omedelbart skicka tillbaka den sura trasan i nyllet på den som kastat den. I bästa fall är trasan så infekterad att stanken måste skrubbas varje timme, minut och sekund, påminnande om att livet är ett livslångt lärande. I värsta fall är trasan ett skarpladdat vapen, riktat mot en person som saknar självkänsla (och den där spegeln som hade kunnat skicka tillbaka skulden och hatet där det hör hemma), blir domen hård. Hela samhället sviker den som av olika anledningar saknar självkänsla.

Mobbning finns hos alla sociala kategorier och åldrar, jag har själv sett det pågå i skolgården och från lärarpulpeten. Försök att mobba mig har gjorts, till och med i det egna hemmet. Oftast har jag sagt till, kanske inte riktigt så ofta som jag borde, för när ironi eller självbespegling inte räcker kan utfallet bli fatalt och mobbning för all tid stanna kvar i väggarna.

Nonviolent Communication - Marshall Rosenberg