bad, no bad

Två dagar kvar till semester. Måndagen och onsdag, sen drar jag ett streck över branschen och går över till offentlig verksamhet för första gången sedan den sommaren då jag sommarjobbade som hemsamarit i hemorten. En evighet sedan. Privat verksamhet i ett helt liv, inte att undra på att en blev utbränd.

Det blev en cykeltur till gölen efter jobbet istället för utebadet idag. Stället, alltså badet, var fyllt till bredden av uppblåsbara hoppborgar och leksaker. Jag såg dem inte, men bilarna som hade transporterat alla lekgalna gamänger fyllde parkeringsplatsen. Hade jag inte glömt baddräkten hemma så skulle jag säkert trängts för min rätt att simma. Man har tur att vara glömsk.

På bryggan såg jag en geting landa med en larv av något slag under sig. Tänk dig att flyga med en kropp lika stor, om inte större, än du. Naturen är fantastisk. Igår hörde jag näktergalsungarna flöjta på gamla stället vid Svältebacken, det måste ha varit näktergalens småttingar, så starkt som tjötet var. Två nya var det, ett välkommet tillskott sedan de sista årens stadiga nedgång.
Det är något visst med näktergalens sång, i mitt liv är den närmast magisk. Jag tänker alltid på min pappa då jag får höra den, han sitter garanterat intill och ser leende på mig när jag lyssnar.

Tösen har det gott i Dalsland, jag har blivit bättre på att meddela mig och vi hörs av med jämna mellanrum. Den där rädslan för att störa är bara dum. Man tror att man tar hänsyn och i själva verket gör man sig osynlig och verkar ointresserad. Det är alltid bäst att ta kontakt och hålla den.

I morgon blir det ett tidigt dopp, jag ska cykla till utebadet, simma och basta så snart stället öppnar. På vägen hem tänker jag planera för kvällen, om jag inte fastnar för något spännande under tiden. Så mycket som händer i naturen nu, jag har svårt att hinna med. Det ska bli skönt med fyra veckors betald semester, första gången sedan mitt senaste, fasta jobb.

Denhär känslan, vitt vin i glaset, med en nyskördad jordgubbe i. Två dagar kvar till semester. Oslagbar. 

Johnny Cash - I See A Darkness
Lucky - Regi John Carroll Lynch på SvtPlay, från 2017

ett jävla solsken

Det tar några dygn innan jag har varvat ner och fått ut Stockholm ur kroppen. Hur mycket jag än turistar i mitt eget tempo, så kryper sig ändå den där hetsen in i mitt omlopp. Det är så mycket att se, så mycket att göra och att bry sig om i den där staden.

Här hemma är ljuden av ett annat, och mycket kärt slag, närmast hörs de humlor och bin som kalasar bland rosorna och den nyutslagna spireans långa gräddvita vippor. Den älskade koltrasten, rödstjärten, trädgårdssångaren, kärrsångaren, ärtsångaren  och svarthättan flöjtar från solskuggans glitter inne bland trädkronorna alldeles intill, och på litet längre håll hörs lövsångaren, grönsångaren och duvan. Allra längst bort i mitt hörselregister hurrar en gök.

Sommaren är här. Det är obestridligt, ovedersägligt, oomkullrunkeligt, absolut säkert och sant. Varje år vid den här tiden känns det extra angeläget att påminna mig om att tiden flyter på, även om (och kanske särskilt för att) nuet känns som en outslitlig evighet. Jag vill bromsa, trycka på stoppknappen. Lägger mig sent, som för att sakta ner, spelar samma visa om igen. Påminner mig om förra sommarens ökenlika torka och medföljande umbäranden och tänker att det ändå är fantastiskt att flödet finns, och att jag kan känna, se, höra och förnimma det. Här inne i trädgården känns den cykliska och sol-månbundna tiden i sin återkommande och  tröstande, eteriskt sköna skepnad, den som är av ett annat slag än den tekniskt mätbara, armbandsberoende, och som ger mig stöd för livet jag lever, emellanåt.

Bo Hansson - Solen (parallellt eller 90 grader)

 

Dungen på Mosebacke

en bärs på plattan

Tösen och jag har varit i Storstaden och lekt av oss. Första kvällen rivstartade vi med Dungen på Mosebacketerrassen, där minglade vi med trevliga musiker och konstnärer och jag fick återse SB igen, efter en evig tid. Konserten var överraskande bra, jag har hört att Dungen är ett band som inte brukar vara särskilt begivna på att jamma, men det ryktet kom verkligen på skam. Kanske det berodde på att de spelade på hemmaplan (lokalen är fantastiskt fin med sin utsikt över Riddarfjärdens glittrande vatten), eller så var det det soliga vädret, hur som helst så var alla i bandet på topp och tösen fick sig en liten pratstund med GE efteråt. Vi stannade kvar efter spelningen och pratade vidare med gänget i/kring Pershagen, som är ett band som jag nu tänker promota litet skamlöst, inte bara för att de har ett fantastiskt gung, utan för att de är ett oerhört sympatiskt och roligt gäng. Pershagen är stora i Japan, dessutom, men i Sverige är de ännu okända. Vad är det med folk!

en per i hagen

Hemma hos kompisen var det svalt och skönt och vi somnade sött på nybäddade lakan efter att ha pratat litet till. S hade ytterligare en dag kvar till semester och behövde sova...
Dagen därpå drog vi in stadsluften i långa, giriga andetag. Vi ägnade oss åt sådant som man gör när man är på drift i en gammal välkänd stad; litet skivblädder, litet secondhand-häng, några vattenhål och en obligatorisk falafel, kompisträffar och några kalla glas på trevliga solgläntor. I gamla hoodsen lämnade jag av tösen hemma hos en kompis, och stötte själv på en bekant vid Odenplan, pratade skäggdoppingar med en cykeltant i Hagaparken och drack ett kylskåpssvalt glas vitt vin hemma hos Ch&M. Jag struntade blankt i att gå på museum eller ens de nya hippa utställningarna, tänker att sådant tar jag nästa gång, när det är regnväder.

ett par kalla på trottoaren

Stockholm är sig, glädjande nog, likt. T.o.m mitt gamla Vasastan som jag hade blivit varnad för att besöka såg ut som jag kommer ihåg det. Man ska undersöka saker på egen hand, ting ter sig litet olika ur olika människors perspektiv.
Under dagarna gjorde jag sådant som jag inte har kunnat göra på år, ihop med kompisen, och fick mig t.o.m. köpt en fin liten gladblus på NK-REA. Och efter fyra härliga storstadsdagar, på tåget hem på midsommaraftonsmorgon, kände jag mig litet uppladdad inför kommande arbetsveckor.

en droppe på glaset

Kl 14.30 under midsommarafton landade jag på båda fötterna i spenaten runt Ankhult, efter att ha blivit upphämtad av P vid stationen i Hässleholm. Hussain och hans gulliga dalkulla bjöd på chokladkaka med turkish delight och jag fick gullat med kossorna och de veckogamla kalvarna. Efter att ha dragit upp grönsaker och sallad inför kvällens middag for vi vidare mot kåken på skånes minsta ås, där det bjöds på god middag och ett obligatoriskt midsommarhällregn. Regnsmattrets ihärdiga trummande mot uterummets glastak varade under en hel jazzlåt, och jag tror faktiskt att Bird aldrig har kompats så perfekt förut.

Dungen - Ta Det Lugnt
Det Du Tänker Idag Är Du Imorgon 

en disco

Kurt Vile och Jorge Elbrecht på Mejeriet

Konsert på Mejeriet igår. På vägen dit från parkeringen hejade jag på gamla kollegan som stod vid gungorna ihop med sina två barn och mannen, som också var väg till samma event som vi. I kön träffade jag O med sonen, det blev ett kort hallå och en kram innan vi steg på. Där inne var stämningen god, ölen dyr och lokalen till en början ganska tom, men sakta fylldes den på av samma prokrastinerare och kärlekstörstande dagdrömmare som huvudnumret Kurt Vile beskriver i sina texter.

Scenen intogs först av ett hemligt nummer. Synthar och hårda beats i ackompanjemang av en fantastisk psykedelisk bakgrund komponerad av foton på växt- och parasitliv. Kapade myror och blad flöt i ultrarapid över den lilla gruppen bestående av tre maskerade personer. Jorge Elbrecht, likt Leon Russell på albumet Carneys, med vitkalkat ansikte, hår och skägg framstod som mentalpatient, hukande på golvet under en prickig filt med skötare och allt. Tamaryn kompar iförd vit mask och toga, dräkten hon bär animerar ljuset och bildscenen. De mentala mellanrummen vi bevittnar är oerhört suggestiva och vackra. Elbrecht har en ängels ljusa och klara röst, musiken är suggestiv och rytmiskt dunkande; tidiga synthbeats ihop med progressive och hardcore, ibland med så högt uppskruvad volym att dunket känns långt in i benmärgen, det är omöjligt att avvärja och blir till slut litet för mycket. Mot slutet delar Elbrecht ut skivor från scenkanten, krypandes i den prickiga filten. Nu lyssnar vi på hans första album "Here Lies", titelns dubbeltydning är lika självklar som att utgåvan saknar label. Effektiv gerillamarknadsföring, men jag köper den!

Jorge Elbrecht - Here Lies

Efter en något lång souncheck stegar Kurt Vile och hans två Violators upp på scenen. Han är liten och litet kutig, det långa krusiga håret döljer ansiktet och den litet skeva munnen som jag har tyckt så mycket om sedan ett halvår tillbaka när jag först hittade honom på något forum, minns inte vilket.
Berättelserna är traditionell americana, mycket Neil Young och Johnny Cash, litet av Lou Reed, men med en berättarteknik som känns fri och enkel men utan att vara simpel. Tänk att få så mycket sagt genom yeahyeah och wowowow, dessutom alldeles utan cynism och ironi. Lyriken är avskalad och ärlig, självutlämnande och naken, och väldigt vacker. Och publiken var med på noterna; ackompanjerande med ett glatt tjo, eller med en lätt inkännande och litet melankolisk nick.

När vi åkte från Lund genom den skånska natten ekade slingorna kvar och jag vet att det finns ett särskilt utrymme för oss prokrastinatörer och dagdrömmare med alldeles för många blygt dolda talanger för profitörernas bästa. Fast, visst är vi ändå ganska nöjda med vår tillbakadragna tillvaro?
Framstegstro och vinnarskallar, vem tar väl sådant på allvar idag.

Kurt Vile - Wakin' On A Pretty Day
Wild Imagination 

Pretty Pimpin

posthumanism

Ledig tid mellan arbetspassen innebär att en hel del har hunnits med. Garaget har fått belysning (heureka!) och så har jag äntligen fått upp rören till sommarens vattenreserv. Förra året bestämde jag mig nämligen för att göra slag i den fyndiga planen att samla upp regnvatten från garagetaket i den stora vattentank som jag hade fått hit för några år sedan. Igår tycktes mig vara en bra dag, eftersom det var lagom varmt, och jag lagom ledig. När jag just hade fått alla rör och vinklar på plats - efter åtskilliga abråvinklar och nödlösningar, justeringar och skrapsår, litet tur och ett stort uns tålamod - då faller naturligtvis den sista rörvinkeln ner i tanken! Där låg den och hånlog på sitt litet skeva vis och jag fick gå och avreagera mig med annat. Tillsammans med tösen och hennes pojkvän lyckades vi ändå slutligen få upp rörstumpen med hjälp av en fjärilshåv och bambukäpp, och nu sitter den fast med gaffatejp. Ikväll ska det bli regn...

Sömnen har varit skakig på sistone och jag har känt mig stressad. Vid gråväder blir jag dubbelt påverkad av sådant som tynger. Det där är sådant jag känner till om mitt sinnelag och inte kan göra så mycket åt. Jag har nog en känslig själ.
A propos själen så är jag glad över att svensk filosofi nu på allvar börjar se sig om efter andra vägar än den traditionellt kartianskt/aristoteliska. De allmänmänskliga humaniorafrågorna ställs igen, efter hundra år i träda, och t.o.m. rationalitetsbegreppet ifrågasätts, äntligen!
Varför får dessa tankar genomslag nu, frågar du nog. Det är ofrånkomligt, säger jag då. Den tidsålder vi nu lever i, och som kallas Antropocen, är en tid där människans påverkan på planeten - eller rättare sagt: en mycket liten grupp människors påverkan, är synliggjord av geologer. Med andra ord: den livsstil, som den lilla förmögna klick av välmående människor i västvärlden förfäktar, påverkar både dem själv och grunden de står på, akut. Därav frågan.

- Om en människa är en rationell varelse, varför finns då krig och miljöförstörelse?

Den vetenskapliga metoden är ett linjärt tankesätt. Arvet efter 1700-talsrojalisten och kolonialprogrammeraren Carl von Linné ifrågasätts idag och ersätts gradvis av ett cykliskt tänkande. Alexander von Humboldt var en av de vetenskapsmän som tidigt insåg att naturen är inte en gåva för ett fåtal att utforska och exploatera, utan består av så mycket fler, och komplexare levnadsmönster som både påverkar oss och omvärlden mer än vi kan föreställa oss.
Det är då nyfikenheten bär kunskapen som vi gör verkliga framsteg, inte tvärtom. En stockdum fackidiot är, och förblir, en idiot.

 Vi har kört fast i en tredimensionell världsbild som vi har betraktat utifrån en humanistisk tanketradition. Genom att kartlägga och kategorisera den lilla lilla del av världen som vi har förstått och haft behov av, har vi bortsett från ting och mönster som vi människor inte har sett som nödvändiga.

När Descartes i sina barocka teorier separerade kroppen från själen kunde människan släppa samvetet och självgranskningen, särskilt när hon hanterade den fysiska och mätbara omvärlden. Under kommande århundraden blev det fritt fram för den rationella människan att exploatera, katalogisera, bedriva rovdrift, och förinta. Och slutligen, med transhumanismen, när alla behov blivit rationaliserade, mekaniserade, och vi jämför våra kroppar med formler och statistik, har vi gjort oss själv överflödiga. Är det då inte underligt att det uppträder ett inre vaacum?

Vad innebär det egentligen att vara människa? Vad är det jag känner, när jag förnimmer. Har djur och växter något som är jämförbart med det jag så vanvördigt kallar själ? Vad är min uppgift, finns det något som kan kallas syfte med livet, och i så fall det finns ett syfte, skiljer sig det från djurens eller växternas?

Efter en lång vår kom sommaren tillbaka, jag kan inte minnas att jag har jag upplevt så många aurorafjärilar eller tistelfjärilar förut. Men vem är jag att berätta, och vad gör den upplysningen om hundra år. Det som räknas är kanske det torra faktum att vi kan uppskatta och förnimma fjärilar, trollsländor, rödstjärtar och humlor i vår omgivning även i framtiden. Eller?


Posthumanism - Filosofiska rummet
Hundratals växtarter har redan utrotats - Aelys Humphreys, (DEEP), Stockholms universitet
En annan sorts hjälte - Andrea Wulf, DN

en helt vanlig onsdag på landet

Det har varit en het arbetsdag idag, så het var den, att kunderna nästan uteblev, och vi har snudd på hunnit färdigställa måndagsutställningen. Under hemfärden visade bilens termometer 28° och då jag kom hem var det sköna 23° inomhus, det var nästan så att jag övervägde att inte öppna dörrarna och släppa in värmen, men bara nästan.


Tösen har fått sommarlov och idag är det stora utspringardagen för treorna. Studenterna kunde inte fått bättre väder! Här ute på vischan kan det vara litet knepigt om man vill fira alla vännerna, så det gäller att ha en bra plan och någon som kan skjutsa.

Ebbarp, som var platsen för kvällens första hämtning, är ett av dessa vackra små samhällen häromkring som fortfarande bär på en gammaldags bondeprägel. Nordvästra Skånes inland har aldrig varit dyrbar odlingsmark och därför är den relativt ostörd från sammanslagningar och stordrift. Under enskiftet 1803, och ännu mer; laga skifte 1827, splittrades de ursprungliga, små, skånska jordbrukssamhällena brutalt upp och bönderna fick antingen se sig om efter annat att livnära sig på, eller flytta ut i en ensligt belägen gård, mitt ibland ägorna. Det är detta vida och rationellt odlade slättland som utgör den mer kända bilden av Skåne idag, medan de mindre lönsamma, och kuperade betes- och hagmarkerna uppe i norra regionernas skogar som sluppit detta ofog, lätt glöms bort. Idag finns det enbart två byar med den gamla bondgårdskärnan kvar i Skåne: Bonnarp, och Färingtofta, och båda ligger i samma kommun.

Det finns så många vackra ställen här omkring oss, särskilt intagande är de förstås nu, när grönskan ännu är frisk och ljus och lagom lurvig. Jag är naturligtvis jävig att fälla omdömen, eftersom jag själv har valt att bo här, men jag kan inte tänka mig något ljuvligare än det kuperade landskapet, med de små trädbevuxna beteshagarna och lundarna med sina stengärden och tegar.
Nu stannar en bil till, jag ser den inte men kan höra prat och motorljud från den andra sidan om häcken. Det är tösen som har fått skjuts hem, nu från festen i Färingtofta. Hon rundar huset och strax kommer jag att få höra henne berätta om dagens eskapader. Här slutar därför min dagsrapport från livet på landet.

Pedestal of Infamy - Flea

Sweet Freedom

Tösen är på resa med spanskklassen och meddelar att hon vill flytta till ett land där man dansar på natten och klättrar i berg på dagen, träffar människor med filosofisk esprit och filosoferar över livet över en kopp kaffe. Hon är lyrisk, lycklig, livsbejakande, levande, läcker.


Tänk dig ett land där danstillstånd är något man skrattar åt, där kontanter räknas och värderas efter arbetsinsats, och där människor möts öga för öga. Ett land där politikernas galenskaper är något man har vant sig vid att ignorera, och att man vet att livet är så mycket mer, och för kort, för gnabb och tjäfs.

I en miljö där det finns utrymme att delta frodas kulturella enklaver, och ungdomar, arkitekter, konstnärer, författare och musiker är grunden för förändring. Oavsett vad som censureras hos press och internet, kommer konsten alltid att vinna, därför att människan har en inre frihetslängtan och drivkraft. Det är i mellanrummet allt viktigt sker.

Frihet kvävs av skenbar frihet, och dess största fiende är perfektion och bekvämlighet. Ett samhällssystem som ger med den ena handen och tar med den andra skapar slavar. Tänkare göre sig icke besvär här, vi har tänkt ut allt på förhand, bara luta dig tillbaka och enjoy the ride.
Frihet är en andlig sak och aldrig förhandlingsbar, den är, likt kulturen, fatet varpå samhället vilar, inte tvärtom.

Jag har varit på 75-årskalas i Arild. Anslutningsvis for vi hem till det danskritade radhuset i L. som just har renoverats och byggts ut. Vitahemshäxan regerar nu i ensamt majestät, av de två barnen syns inte ett spår. Namnkunnig Signature-art och en Marimekkotextil på väggen ger den där fräscha, litet avslappnade looken som bara en Art-Director och mäklaren känner till. En plastbenjaminfikus som står i skuggan vid TV:n tappar blad, den skall visst bytas ut snart.
Genom de enorma, skjutbara fönsterna skådar vi ut över en snaggad gräsmattekorridor, ögonen vilar på en grön bokhäck som skymmer cykelvägen. I grillhörnet som snart ska få ett trädäck, står de omsorgsfullt snickrade och svartmålade trälådorna som för fem år sedan fylldes med dyrköpt matjord. Under härligheten dväljs resterna av det rivningsmaterial från Helsingborgs hamnar som blottas när något nytt skall planteras. De stammade äppelträden och rhododendronplantorna förtvinar, jordgubbarna togs bort när kirskålen tog över och grannkatterna bajsade i rabatterna, och insekterna är bara ett bekymmer.

När jag öppnar grinden till mitt ovårdade hem känner jag att jag djupandas igen. De höga grästuvorna glittrar i månljuset, bäcken porlar och katterna krusar och vill in. Jag unnar oss en brasa.

Pilgrim - Uriah Heep
Människan och maskinen - SR