måndag 31 augusti 2015

måndag


Idag på rundan - jag tänkte gå varje morgon under resten av årets ljusa vardagar - funderade jag på saker som tröstar. Vädret är fuktigt och det är vindstilla, ett ickeväder skulle man kunna säga och sådant passar bra för tankar. Rundan tar 3,5 h och jag går nästan oavbrutet med några stopp för fotografering och björnbärsplock. Idag hade jag med den gamla telefonen (iPhone 3), den saknar finesser och har en skrapad lins men är lätt och opretentiös.

För varje gång jag vandrar runt här kommer nya saker till ytan, det beror mycket på hur ljuset faller och vad ögonen fokuserar på. Idag var det grådisigt, så därför såg jag trädstammarna och lövverket på ett annat sätt än när solen strålar in och avgör blickens riktning. De gamla stammarna är lätta att känna igen sig i, det är enkelt att falla in i animism och antropomorfism när man går här för sig själv och ögonen och hjärnan är enda referenspunkten. Jag skulle så gärna ha någon med mig ibland, någon som kunde ge biologiska förklaringar till saker jag ser. Oftast har jag glömt bort det jag tänkte när jag är hemma igen.

Idag såg jag tre forsärlor redan ute på sjön vid Skäralid och familjen sångsvan kom för att hälsa, de trodde väl att jag hade något gott med i fickorna men mina träningsbyxor var tyvärr tomma. Längre in undersökte jag stället där jag hade lagt den lilla skadade pipistrellungen som hade landat litet oturligt förra veckan, jag hoppas att den fick luft under vingarna och lyckades ge sig av. Det var ganska mycket ljud i skogen, en liten gärdsmygunge dök upp från under spången och flög framför mig ett tag, innan den fortsatte in åt vänster och försvann in i det täta älggräset. Jag tyckte först att det såg ut som en liten mus, med sin lilla stjärt rakt upp och den gråbruna fjäderdräkten, det tog ett par sekunder innan jag fattade vad det var. En fin liten stund.



Uppe på krönet hade den gamla stubben där koralltaggsvampen växer fallit omkull, men sådan är naturen, inget är för evigt. Jag känner till ytterligare ett ställe, på andra sidan Röstånga, så den vägen tar jag en annan dag. En blank och fin kopparödla låg på stigen och jag var nära att trampa på den där den låg och solade sig, alldeles blickstilla. Fick ett par bilder innan den räddade sig in bland blåbärsriset. En andhona och hennes hybridfamilj hade tagit rast i grannens dammar, och vid tallarna inne på det gamla grustaget satt en grupp tjurnackade talltitor, vid sidan av de vanligare entitorna och talgoxarna, och tjattrade. En mindre hackspett hördes en bit längre in.



Det är ganska torrt i markerna nu, trots att det var fuktigt efter nattens regn och trots att sommaren har varit så grå. Björkarna har börjat gulna och en del fäller sina löv, ljungen har nog aldrig varit så praktfull som i år. Jag ska ta med mig en spade ut och plantera i fönsterlådorna en dag i veckan, idag hinner jag knappast, nu ska jag kela med katten som ropar och sen blir det en runda till badhuset med tösen. Vattnet i brunnen behövs för tvätten.

Hagfibbla funnen i Småland, och så har Ojnareskogen blivit fredad. Sköna nyheter.




söndag 30 augusti 2015

klick


en alldeles vanlig söndag med frukost utomhus. Ännu är den formen vanligast, vill inte fundera längre än så, inte än. Tösen är på övernattning och jag ögnar igenom internätet, fastnar, klickar, gillar och kommenterar. Läser och fördjupar mig en smula, går vidare och beställer den där boken jag snubblat över ett par gånger, tänker på min situation och på andras, på tur och otur, medan ödesmättade moln tornar upp sig, men vad är en maskin med tvätt när barn sköljs upp på EU:s stränder, eller när flyende människor dör i lastbilar. Tänker: var är EU när det verkligen gäller? Läser en kommentar och blir ledsen, ser kloka motformuleringar och tröstas ett tag. 

Under nödåren i mellankrigens Europa tog Sverige emot flyktingbarn med öppen hand. Det var Röda Korset som organiserade resorna då och utan dem hade min farmor inte kommit hit, pappa hade inte funnits till, inte jag eller min bror heller. 

Under nödåren var alla människor drabbade på något vis och man förstod hur illa det kunde vara. Man kunde relatera. Människor hjälpte varandra till ett drägligt liv, för att man kunde, för att det var en bra sak att göra, för att det gav status. 
Idag reser vi till Kos för att solbada eller till Medelhavet på nöjeskryssning. Ofta för lånade pengar.
Vi har aldrig någonsin haft det så bra som idag. Avståndet till dem är större än någonsin.

För att verkligen klara av att känna in och förstå människors belägenhet i nödsituationer verkar det krävas att vi själv har varit med, fått känna på hur det verkligen är. Vi kanske behöver ett jämförande material som går under huden på oss och som får oss att inse vad som står på spel. Jag återkommer ständigt till Lévinas tankar kring acceptans av den Andre som just en annan. Att styrkan hos oss som humana människor ligger i acceptansen av den andre, utan reduktion, utan bedömning. Varför är det så svårt att förstå att vi är individer, med samma behov? Att oavsett hur vi ser ut har vi exakt samma innanmäte. Med samma färg.

Vad krävs för att vi ska förstå varandra på djupet?
Bilder på, eller lukten av kött och blod? 
Röster som talas, eller stympade meningar, rader av ord, bokstäver på en skärm?
Pengar eller liv? 
Abstraktion eller konkretion?

Lévinas svarar: vi måste mötas ansikte mot ansikte.

Internet. Du underbara lilla värld av likasinnade som tycker så mycket, där rädslor sås och slår rot, fördomar sprids, lögner dubbleras och repeteras, sväljs hela och rapas upp till något sensationellt. 
Här samlas vi och göds, 
här bläddrar vi oss vidare, 
in i framtiden. 

Internet. Du som lovade oss gränslös kärlek. Vem är du nu?





och det högerextrema näthatet fortsätter idag:


Jag ser fram emot veckan, med promenader i timmar och långa stunder utan forcerade informationsflöden. Tid för att se inåt är tid för fördjupning, som Thoreau beskriver livet i Walden.

lördag 29 augusti 2015

Force majeure


hade tänkt ta Torbjorn Säfve på orden och inleda resten av sensommaren med en lång promenad, varje morgon, innan arbetet hemma. Ofta går jag på blåsiga grusvägar som så småningom leder mig in i bäckravinen. Där, djupt inne under kronorna, hörs en hög smäll och ljudet av något tungt som faller genom grenar som knäcks, eko. Står som förstenad, i spänning, varifrån kom ljudet, varför ingen duns? Avvaktar och fortsätter, söker med blicken. -Kommer det tyska paret jag gick om nyss att ta samma stig? Jag skulle ha talat om för någon var jag är.

Västliga vindar. Asparna på andra sidan vägen hemma vid stugan står hotfullt nära och de har vuxit fort. Aspar rasslar högt och otåligt, det enda trädsus jag kan vara utan. I bäckravinen, däremot, hörs ekarna och bokarnas mäktiga sus och uppe på krönet brusar de våldsamt i kastvindarna.

Sommarvindarnas ljud och jag är hemma hos tant Stina, det är lugnt och ljust och solen silar snett in genom höga fönster och träffar den väggfasta bokhyllan av oljad ek framför mig, i periferin bokryggar av läder som kastar solblixtar av guld och på skrivytan framför fönstret med utsikt över altanen omfamnas pennorna av en generös kvinnofigur i orange och brun keramik. Bakom almarna skymtar mitt hem.  Jag lägger patience, omgiven av nittonhundratalets trygga färgskala; små glas och stengodsminiatyrer i den vita, väggfasta hyllan i alkoven, silverdosor och pokaler under spegelns blanka glas, bonad mahogny, ekparkett, mjuka textilier i tunga ädelstensfärger, gröna växter i djupa fönstersmygar och över alltsammans vilar ett mjukt ljus som får allt att vibrera av liv. Föremål är minnen, bevarade genom ömsint behandling, var sak bär en separat familjär historia.

I köket under vasken, vet jag, ligger torkdukarna och vid telefonbordet i entrén hänger den mjuka, dyra dammvippan av strutsfjädrar som känns som en smekning mot min kind. Från den öppna altandörren hörs almarnas sus i sommarvinden. Kaffekoppar klirrar, Maria biter i en av Stinas smörkakor, de spröda cigarrerna är särskilt uppskattade men idag får jag inte smaka. Jag är granntösen som brukar komma förbi och tigga dumleklubbor, barnbarnet Maria har varit min barnvakt och hennes föräldrar umgås med mina, trots generationsskillnaden, hennes bröder och min far var skolkamrater och bästa vänner, jakt- och fiskekamrater och best men vid alla bröllop. När min farmor kom som krigsbarn från Wien runt 1920 togs hon omhand av Stinas svärföräldrar, på så vis är det. Kakorna ska sparas till Maria, särskilt cigarrerna som är hennes favoriter.

Kastvindar får dukar att kasta av sig allt som tynger i en yster snärt. Hemma hos Stina hänger små invirkade glaskulor i varje dukhörn. I varje klot ryms ett universum.

Terry Reid - Seed of Memory

torsdag 27 augusti 2015

rötmånad


utan kamera i skogen, låter inte det som en dansk gladporrfilm från 1970-talet? Utan trosor i Tyrolen, Mazurka på sängkanten, Kyrkoherden, jag minns de där affischerna som biografgubben kom och satte upp på familjens kondis, och som jag tittade på med lysten blick. Vad synd att jag aldrig samlade på dem. När jag kommit upp i åldern smögs det in på porrmatiné tillsammans med bästisen, salen var i det närmaste tom och vi delade den med en av handlarna i byn; en helgrå ungkarl som hade en trist klädbutik ihop med sin lika grå syster. Hur läckert det än kan låta, så såg jag inget annat än en tragikomisk gestalt i mannen som för att undvika igenkänning hade tryckt ner sin långsmala gestalt djupt ner i de vinröda manchestersätena. Ganska osmidigt, om man såg ut som Ville Vessla.

Utöver porrfarbrorn fanns såklart även Barfotanisse och han blev misstänkt för allt som hade med sexuella anspelningar att göra. Eftersom han gick med foten bar i trätofflorna fick han utgöra blottaren, fullgubben och snuskgubben, allt enligt uttråkade ungars hemska logik.

Biografen i Örkelljunga ja, vilka minnen. Där la man många timmar, både i kön till visningarna och till den lilla kioskdisken av glas och bajsbrunbetsat björkträ. Att fyrtio- och femtiotalet hade varit bygdens ekonomiska peak syntes tydligt i både inredningen till bian och kaféerna. När Örkelljunga mådde som bäst fanns det inte mindre än fem kaféer och en ölhall, där du kunde spela biljard(!). Det var bästisens pappas hak. Benno hade säkert fullt sjå att bearbeta de frireligiösa själarna som kommunen till så stor andel bestod av - som den osynlige gubben i manchestersätet framför oss och hans syster. Jag vill inte tänka på vad deras lördagsnöjen bestod av... lingonrisbassning, svamppockning, sen sju Ave Marior på bara knän till ackompanjemang av den niosvansade katten. Bredvid kaféerna är frikyrkorna smakprov på tidsfördriv som florerat här i bibelbältets sydligaste utlöpare, frikyrkosamfunden vann kampen och tog snart över byns nöjesutbud. Det är nästan som i Amerikat: Femtiotalsvurm och sexuell dubbelmoral. Nej, förresten, här regerar total dubbelmoralism, från politik till handling. Egentligen fanns det bara en ärlig utpost och det var en blogg som vågade göra revolt mot all ytlig präktighet och låtsad god smak, men "Örkelljungabilder" vilar numera i frid. Salig, Salig.

Det närmaste jag kommit erotik idag är synen av de regnfuktiga, seniga avenboksstammarna och ett hett bastubad bland överviktiga tanter. Men när byxvätan kommer utifrån kan man hålla sig från lystna suckar, trots att den varmfuktiga rötmånaden är här.



Tame Impala - The Less I Know the Better


onsdag 26 augusti 2015

såld

jag är fruktansvärt tråkig. Jag sa det med eftertryck, med stolthet, som om jag bekände färg, som varande annorlunda. Jag är inte actionorienterad, jag är en tänkare, en filosof - ett av de tabubelagda ord jag använde i intervjun, för att testa gränser. Visa mig orädd, vara ärlig.

Det svarta kaffet i en liten kopp med guldkant, bakom skrivbordet, nere i källarkontoret som förra året hade stått under vatten efter sensommarens översvämningar. Det luktade fuktigt, jag vädrade efter nymålat, kommenterade några stolar som stod på hög. Fina, Österrike? Han presenterade sig; en konstvetare, arkeolog, sommarcampare, bergsvandrare, drömmare, kattälskare och estet, precis som jag. Avväpnad och totalt såld. Kanske även lycklig? Vem vågar hoppas.

måndag 24 augusti 2015

du, ett varumärke



VD på företaget trummar in devisen och vi skålar i champagne. Vi har gemensamt lyckats öka värdet på namnet Bukowskis. Veckan därpå får hälften av de anställda gå, och namnet säljs för högstbjudande till Lundin Oil. Vargar, vargar, överallt. Huvudfåran av tidningarna ger oss den överraskande och splitternya nyheten att vi är vårt eget varumärke (som om den var ny), att om vi bara förvaltar oss omsorgsfullt kan se oss i stjärnorna. Med litet tur, mycket guld och några kontakter kan vi så ett gruskorn och skörda ett imperium. Ansvaret är ditt. The sky is the limit.

Bakom skjutdörren träffar jag Lisa, 56, Lasse 68 och Håkan 45. De har med sig klenoderna och vill skörda det familjen har lämnat efter sig. I det lilla båset trängs vi i parfymerad stressdoft, maskerad till igenkännlighet. På skjortkragen en smutsfläck, det slingade håret med utväxt, läppstiftet i en torr rand längs ytterkanten. Jag vädrar olust bakom fasaden av stolthet och de tre bildar en vägg av motstånd. I mitt ordförråd samsas trend, efterfrågan, smak, överskott av tavlor från 1900-talets mitt, skador, slitage, dessvärre, vänta och avvakta bättre tider, rekommenderar att ni lämnar in sakerna lokalt, och ni är alltid välkommen åter. Jag är barriären till deras lycka. Utanför patrullerar VD för att lyssna om jag avverkar dem snabbt och koncist nog, för där ute väntar hundra och åter hundra på svar, på att få sin lycka gjord. Du är ditt varumärke. Kommer du in här har du redan passerat en skräckens barriär, här har du bara att skaffa med sådant som är värt att hantera, som marknaden tycker är värt att hantera.

Marknaden är nyckfull. Ägarna vill se vinstsiffror, den kinesiska marknaden är bra nu. Den ryska marknaden är bra nu. På tråden en oligark som bjuder på porslin. Tråden bryts och spänningen ökar värdet, linan slaknar och sträcks, slaknar och sträcks, tills den äntligen brister. En miljonfemhundrafemtiotusen kronor. Pang. Bara likviditeten stämmer med förväntan. Äh, nu tar kassapersonalen över. En tallrik av porslin läggs till hyllorna, så till nästa. Varje hand som hanterar den svettas, vem ska ta över ansvaret. Ingen vet, för ansvaret är personligt. Du är ditt eget varumärke, det kan lika gärna krossas bakom hyllplan av porslin som bakom ratten, i hemmet och i luren. För åttio kronor i timmen.


Och i morgon är jag på intervju, igen. 

söndag 23 augusti 2015

Trauma

gamla vänner från två sidor av byn

litet trött i håret idag, har varit på femtioårskalas i uppväxtorten och träffat gamla vänner och bekanta, några där som älskar mig, eller min bror eller min mor och så en och annan annan. Jag hade förberett mig på att min misshandlare N skulle vara där och visste att han skulle komma sent, däremot var det svårt att förbereda sig på de andras reaktioner. Öppet förakt och ryggar från tre personer, varav en jag har haft en intim relation med en gång i tiden. Jag hälsade extratydligt på dem; Hej X. Hej Y. Hej Z. X anses vara finfin vän, men då har man aldrig utmanat hans vackra självbild, gör man det får man se en helt annan människoversion. Om man hade kunnat skära luften mellan oss med kniv skulle den korroderat direkt. Bland alla de ord jag har blivit kallad av honom i meddelanden kan jag i brådrasket minnas hatisk, sjuk, orättvis, elak, stalker (i ett långt meddelande fick jag läsa att jag addade “hans” vänner för att “komma åt honom”, låter inte det litet sjukt, särskilt som de vänner vi har gemensamt har bett om min vänskap. Jag stod naturligtvis inte ut och tog bort honom som vän). Men så känner en sin omgivning som en känner sig själv, och piller och vin gör inte en människa fin, så är det.
Y skriver gärna statusrader om orättvisor och arbetarklasshjältar men bryr sig föga när verkligheten kryper inpå och om det ankommer honom personligen. Att anstränga sig på riktigt har aldrig varit hans starka sida, utom när det handlar om att vara otrogen. Y är notorisk. Pojkar håller ihop i Ö-a, särskilt om de kommer från samma väderstreck och utpekar sig som traumatiserade och utanför  – hatobjekten är ungarna som bor inne i byn. Av någon anledning utmärker sig ungarna från grannbyarna T, S och H genom att prata med knytnävarna, så har det alltid varit. Råskinnen, som är för fega för att prata ut och vars flickvänner har fått foga sig i en upprepad litania; “vi från utanförskapet ska hålla ihop”, och istället för att resa sig mot slagen och supandet har bildat karteller mot allt det som hotar deras världsbild.
Nu är jag inte någon skicklig skribent som Mustafa Can, inte heller kan jag urskilja tydliga kulturella skiljeväggar i mitt försvarstal. Ändå finns de där omkring oss. I den seglivade myten om “vi” och “dem”, utmejslad genom geografiska avstånd och påstådda orättvisor döljer sig en rädsla för det okända och en stark vi-känsla. Samhörigheten som effektiv demarkationslinje mot det som inte är vi. Kanske det är just därför som Ultranationalism har ett sådant starkt fäste här. Eller kanske det stämmer, som jag läste i The Guardian idag, att trauman ärvs genetiskt. För isåfall skriver jag förgäves.
men utöver den petitessen vill jag bara slutligen få nämna att festen igår vågade trotsa alla gamla löjliga barriärer, vi kom från olika håll och hade en person som gemensam nämnare. Martin knöt oss samman. Hade det inte varit för tre små personer som idogt valde att hålla sig på sin kant, så hade festen gått till bygdehistorien.



Men jag hade åtminstone väldigt, väldigt roligt.

Talk Talk - It's My Life

fredag 21 augusti 2015

Erinaceus europaeus

Kotte var sömnig och ville inte vara med på bild
en hel skolvecka är förbi och vi andas ut. I måndags fick jag träffa alla de nya lärarna, ja nästan alla, på grillafton och T verkar nöjd efter lektionerna och med rasterna, hon har skaffat sig nya vänner och var glad på vägen till simningen idag. Hon har en given plats och är accepterad som den hon vill vara, det är en bra känsla, den bästa. Nu skypar hon med en kompis från Stockholm och visar upp sina senaste låtar, det har blivit en per dag under senaste veckan och de är riktigt bra. Lyriskt, musikaliskt, rytmiskt. Hon kan faktiskt skapa musik, också.

Träffade en fågelskådare på rundan idag och vi pratade litet. Jag hade sett en falk i början på min runda, som satte griller i huvudet, och när han sa att de östliga vindarna kunde föra med sig aftonfalk så berättade jag om vad jag hade sett och vågade röja min misstanke. Vi får väl se om fler har sett den. På en av spängerna inne i bäckravinen låg en skadad pipistrell som jag flyttade undan tjocka skosulors tramp, längre in hade jag kunnat få en fin närbild på en hackande nötväcka och på gråhägern som plötsligt dök upp och seglade iväg mellan mig och grenverket. Naturligtvis hade jag inte kamera med mig, varför är det så?

Hemma fick jag höra ett misstänkt ljud från rabatten under toafönstret och fann där en vuxen igelkott ligga och hulka högljutt. Först trodde jag att hen var skadad, men lade sedan märkte till att den sov och tydligen var djupt inne i en dröm. Igelkottar kan visst göra så... visst smälter man? Detta är den första levande igelkotten jag har sett här sedan jag flyttade hit och jag blev jätteglad, jätte-jätteglad! Rapporterade givetvis direkt till Naturskyddsföreningen. När jag var liten hade vi alltid igelkottar i trädgården, ja hela familjer. Några blev ganska gamla hos oss och helt orädda, kom och tiggde mat under matbordet då vi satt samlade utomhus och visade upp sina ungar för oss. Igelkottar alltså... da shit.

inte Korre heller, han var mest arg

Senaste nytt på konstfronten: Dismaland. Senaste på kultur: Ramsberg. Stay tuned!

onsdag 19 augusti 2015

skogsliv


måste läsa Walden av Thoreau. Läste ett utsnitt på toadörren i Naturum idag som lät lovande, det känns faktiskt litet pinsamt att erkänna att jag inte har läst den än. På dass hörs fågelsång så snart lampan tänds, det är väl en rörelsedetektor som startar naturen där inne, och i utsikten från sitsen kan man på dörren läsa kända litterära naturskildringar. Hittills har jag läst En världsomsegling under havet, idag blev det alltså Walden inne på handikapptoan. 

Walden alltså. Det är svårt med närminnet, jag funderade lätt skräckslagen på det när jag vandrade under trädkronorna idag, att jag har börjat sysselsätta mig med tankar på sådant som hänt mig när jag var liten, jag som brukar skryta med att jag inte är sentimental. Det hänger väl ihop med åldern, bara att ge efter för det oundvikliga. En dag måste den väl komma, insikten om att allt redan är gjort, känt och tänkt - hemska, hemska tanke. Det var litet läbbigt att det kändes tryggare i hjärnan att minnas än att tänka framåt. Första tecknet på Alzheimers, jag visste det. 

Idag lugna brisar under en stor varm sol och doften av het tall, och den där omisskännliga lakritsdoften - kan det vara upphettad sand som doftar så - jag var plötsligt hemma hos familjen Almer i deras vackra funkisvilla på Skytteparksvägen. Man kunde stå på ovanvåningen och titta ner på vardagsrummet, där fönsterna ut mot skogen gick från golvet ända upp till taket och spred solkatter på väggarna oavsett väderlek. Där utanför såg jag en berguv en gång, jag tror det var tumultet kring den som gjorde att jag drömde mardrömmar om ugglor som liten. På deras stora skogstomt stod en liten stuga som hade fungerat som scoutstuga när min pappa var barn, Maj var tillsammans med Ekis bygdens första scoutledare, och på den tiden, på 50-talet, var detta Sveriges största scoutkår. Idag är en inte lika stolt längre, om man betänker hur många som lägger sin röst på ultrahögern häromkring. Förutom Almers tomt och den nerlagda järnvägen har kanske inte så mycket förändrats sedan 50-talet ändå, människor är desamma. Den stolta trädgården som sträckte sig ner till Pinnån har idag blivit uppstyckad till villatomter i miljonklassen och den utsikten vill jag bespara mig. 

I den lilla stugan fanns en kista med leksaker, och i den en låda som när den öppnades sköt upp en clownfigur med ett elakt tjut. Jag måste ha blivit skräckslagen. Minns att jag blev besviken den dagen den lilla lådan var borta.

fredag 14 augusti 2015

Avant-garde or Off-guard

Jindřich Štreit
jag hade tänkt skriva något glatt och glädjefyllt men eftersom veckan har varit full av intryck och det sätter spår i själen blir det en harang av den känslan istället. Du kan alltid välja att sluta läsa här och välja saker om färgglada varmluftballonger och glada kafferep istället, det hade jag nog med gjort.

Idag hämtade jag den sista tavlan hos konservatorn och fick en fin pratstund. Vi pratade bl.a om kvinnovåld och att kunna ta sig igenom svårigheter och att bibehålla sin integritet och människovärde trots orättvis behandling av omvärld och myndigheter. Min konservator har själv råkat ut för ett övergrepp, en kväll överfölls hon i parken av en okänd mansperson och det traumat bearbetar hon fortfarande. Hon ser inget värde i det hon har tvingats erfara, men hon har tvingats göra prioriteringar som har fått henne att växa som individ. I striden mellan att gå under eller vidare, valde hon livet, för sina barns skull. Jag känner igen mig, även om det ofta känns svårt att erkänna att det vore skönt om förövaren fick ett lika långt straff som jag. En stor del av mitt inre liv kommer för alltid att vara borta, livsglädjen är för evigt stukad i kanten. Vem lagar för det?

Jindřich Štreit

Människovärdet är ringa, i jämförelsen mellan en vådaskjuten varg och ett dödat barn står sig barnet kort. Ett enda dödat lejon uppbringar horder av medlidande, medan svält och systematiskt övergrepp på kvinnor ses som grått nyhetsstoff, sådant man bläddrar igenom och glömmer bort så fort kaffet är urdrucket. Att vara kvinna innebär att förväntas ta hand om sig själv, stålsätta sig och vara vuxen situationen. En man kan förbli liten pojke hela livet, han tillåts hålla på med sina sandlådelekar i större format, medan kvinnorna tar ansvar för det praktiska arbetet runt omkring. Det är orättvist om du frågar mig. En mamma med barnasinnet kvar ses snarare som debil än charmig, särskilt om hon är ensamstående.

Eugen Wiškovský

I förlusten av sin barndom låter man andra leka i körsbärsträdgården, det är trots allt bättre att få titta på på håll än att inte uppleva någon glädje alls. Kvinnor väljer ofta barnsliga män, jag antar att det är en kompensation. Sorgligt ändå.

Efter upphämtningen av tavlan, som även om den var en trevlig stund innebär en mental pärs för mig,  gick jag på Landskrona museums fotoutställning, en utställning jag har sett fram emot under lång tid; Landskrona Foto View: Czech Republic. A century of Avant-garde and Off-guard photography. Tjeckiska fotografier i två plan, en utsökt samling konstnärer som spänner över ett helt decennium av estetiska, politiska, mänskliga och kroppsliga frågor.

Oerhört gripande och vackert. Jag låter bilderna tala för sig själv.

Dita Pepe



Modrý Efekt - Armageddon

torsdag 13 augusti 2015

cogito ergo sum

en lång promenad igår, en långsam frukost idag efter en natt under Perseiderna. Dagarna flyter fram och fylls med små bildminnen; påminnelser om att stanna upp och lukta på rosorna. Nuet. Ibland spelas ljudminnen upp för mitt inre, men elaka röster från det förflutna suddas bort i naturens kakafoni, för även om flertalet sångfåglar tycks har tagit semester är naturen full av ljud. Identifierbara likväl som mystiska.

På sätt och vis är jag glad över det som hänt mig, jag skulle inte vilja återgå till det liv jag tvingades in i för några år sedan. Kroppen har sagt sitt och det är bara att lyda. Jag försöker ta saker i tur och ordning, arbetar långsamt och metodiskt, fastän jag innerst inne vill vara effektiv. Drivet i mig är ett gift, jag vill så mycket den ena dagen och orkar sen inget den andra... det tar tid att ändra på gamla tankar och invanda mönster. Minns hur mina chefer brukade kommentera mina steg i korridoren: du går som en kulspruta, alltid på väg, alltid lika rask. Och jag som trodde att det var bra, ökade stegen. Löste problem, tyckte utmaningar var roliga, gjorde stressen till min arbetsyta. Utveckling, framsteg var alltid på mina egna initiativ - på egen bekostnad. För vem stressade jag, egentligen?



Tänk vilken tur ändå att jag slipper sitta i rullstol, som min kollega fick göra efter sin krasch, och vilken tur jag har som har kunnat skaffa mig ett eget hem och slipper vara i klorna på banker och kreditbolag, vilken tur jag har som har riktiga vänner som vet att tystnad inte innebär ondska utan som ger mig den tid jag behöver för att tänka. För tänka det behöver jag, hur mycket du än kan tycka kring den saken. Jag har mycket tanketid att ta igen.

Även om jag ibland kan tycka att jag är ensam i mina beslut vet jag i stigande grad hur viktigt det är att be om hjälp. Det är något jag håller på att lära mig, att be om hjälp. Jag är en person i en länk av händelser, en person i ett bredare sammanhang. Den meningen är vad jag tagit med mig, och med hjälp av den enkla tesen har jag kunnat mejsla ut min framtid. Mitt mål och mening med livet är att leva för den som vill ha mig där, och tittar jag noga ser jag en mängd människor (och en del djur) som skulle sakna mig om jag var borta.

Nej, livet är så mycket mer än arbete och att tjäna pengar. Jag säger som en av mina viktigaste vänner brukar säga till mig, och som har varit mitt valspråk sedan tjugo år: Du, allt löser sig. För det gör det, med vänskap ordnar sig allt.




tisdag 11 augusti 2015

serious shopping

Herringbone.
Klassiskt, ekonomiskt och värdigt
sådärja, upp med fötterna, en halv kopp kaffe och en öppen marshmallowpåse och jag kan andas ut. Det är ganska påfrestande med shoppingdagar, även de som bara är till lyst. Lund är en fin stad om man är vuxen och bär en laddad plånbok - eller har någon med en sådan med sig. Jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att som lundastundent ständigt känna sig åsidosatt och fattig, stan kryllar av lockande butiker och jag vet av erfarenhet att höstarna lockar ännu mer med sina mjuka ulltextilier och höstfärgerna. Jag är en ekonomisk själ och unnar mig sällan saker och när jag gör det vill jag att de ska gå att använda i trettio år, minst. Är man vänligt lagd kallas en sådan som jag klassisk i smaken, ekonomiskt klassisk. Aka Snål och trist. Min vän, som är en stolt höginkomsttagare, bjuder gärna på en lunch mot att i gengäld få shoppingtips av mig, på så vis kan jag handla utan handla s.a.s. Idag tvingade jag honom till ett tweedvästinköp på fina gatan, medan jag själv fyndade en kasse på digra Erikshjälpen, det blev en pläd, en kudde och två skivor samt ett paraply för summa summarum 100 riksdaler och jag är helnöjd. Ja, och en ost kunde jag inte låta bli, efter att ha smakat av Bengtssons sortiment och ställt den numera obligatoriska frågan; har ni Trentino? Jag skulle bli mycket förvånad om de svarade jakande, vilket gör att jag har en relevant fråga och slipper handla. Idag hittade jag ändå en snarlik ost till ett vettigt pris, Alpost från Österrike. Om du hittar en sådan, eller ännu hellre - en italiensk Trentino - slå till! Du kommer inte att bli besviken.

Jag hittar alltid en mängd saker jag gillar, men aldrig något jag behöver. Det gör att jag kan ägna mig åt seriös shopping utan att bli ruinerad, för jag köper sällan något jag inte behöver. Eller aldrig. Och har jag väl spetsat in mig på något kan jag inte byta inriktning, det finns säkert en diagnos för mitt syndrom. Stövlarna jag vill ha, t.ex. kan jag se mig i stjärnorna efter. De jag har sökt ut måste ha högt och smalt skaft, eftersom mina tunna vader annars skramlar runt och släpper in regn, vilket motverkar syftet. Dunlop heter ett känt däckmärke som även säljer gummistövlar och det bådar gott. De senaste gummistövelinköpen har varit en djup besvikelse, eftersom de har visat sig innehålla mer plast än gummi och har därför torkat ut efter ETT ÅR. Observera de arga versalerna. Gummistövlar ska hålla i 25 år, minst, eftersom de inte är modeprylar utan praktiska utensilier.

Nå, så långt. Och nu ska jag kolla upp om skivorna jag handlade för 10 Riksdaler har varit ett klipp. Tills dess!

hmmm

måndag 10 augusti 2015

meningen med livet

bron mellan kaos och kosmos
strax före gryningen igen. Något väckte mig, kanske nacken som gör sig påmind. Armarna har domnat. Ute är det stjärnklart, två stjärnskott och en kärlekskrank önskan. I sängen känns det kallt, men jag har ingen tid att passa och har vant mig vid att invänta sömnen utan att stressa.

På morgonen dimma som snart övergår till högsommarvärme. Trädgården har aldrig varit i så fint skick, gräset är grönt och det är t.o.m. prydligt i rabatterna. En anmärkningsvärd sak för att vara jag. Vart tog rebellustan vägen? På radion en ny serie om meningen med livet, hon som intervjuar går runt i grannskapet och frågar mötande. Mina rosor behöver luft och jag rensar bort vitplistern, dricker te och kaffe och funderar. Det blir till slut två stora korgar ans och sekatören skapar skogsstigar för ögonen. Jag går tillbaka till söderläget, likt en konstnär som tittar på sitt alster, går fram och tillbaka, tills jag är nöjd. Nu skymtar bron från det som ska bli en utblick under pergolan.

Meningen med livet kan vara att skapa något vackert för andra att njuta av, meningen kan också vara en chimär, som en av de intervjuade sa: vi har inte bett om att bli födda, därför finns det ingen mening. De flesta verkar rörande överens om att det är barn som är meningen med livet, därmed inte sagt att det handlar om egna barn, någon sa att reproduktion var meningen med livet, men då handlar det mer om det som kommer efteråt... helt uppenbart var ändå att den som var deprimerad ägnade mer tid åt tankar på meningen med livet än den som inte var det, precis som de som kommit upp i åldern. Kanske det hänger ihop. Mognad kan innebära insikten att vi en dag ska dö och att vi därför måste göra något av vår tid. Något som skapar mening.



I ett meddelande från Oslo får jag beskedet att tösen nu har fått sin första förstärkare och att hon mår bra. Så långt är meningen med livet fulländad.


söndag 9 augusti 2015

indiansommar

Kvesarum

tornseglarna, tranorna, trollsländorna och fjärilarna har blivit fler de senaste veckorna och jag har aldrig tidigare sett så många storkar ute på fälten. I förrgår åt jag sommarens första primörer och nyfångad torsk hemma hos en vän. Ute i naturen känns det som om sommaren summerar sig, tar farväl, men vi får åtminstone några riktigt fina dagar innan skolstarten. Jag är nu glad över att slippa ha mer än korta tider som väntar på mig där, på andra sidan sommarskranket, tösen börjar åttonde klass och får nya lärare i alla ämnen utom två, grannarna med klasskompisen har flyttat och barnen ska byta skola, så det känns bra att jag finns här i absoluta närheten, ett tag till.

augustiprimörer


Det hade varit lätt att falla in i tillbakablickar och melankoli men under en blå himmel är den känslan avlägsen, inte ens en envis förkylning eller mensvecka lägger full sordin, möjligen att orken och en saknad efter tösen känns trist och litet ensamt, men jag vet att efter några dagar har jag vant mig och går då in i en annan sorts mood; förstärkt från boken jag läser. Sjöfartsnytt är en svart, humoristisk berättelse om en otursförföljd stackare, en looser med ett stort hjärta. Man-vänjer-sig-attityden är tät och lätt att känna igen. Jag älskar den.

Igår lyssnade jag på Annika Norlins sommarprat i P1och blev sedan tvungen att leta upp Liv Strömquists dito från 2013 också. Tänk att jag hade missat den, och vilken guldgruva P1:s arkiv är! Nej, mig går det inte någon nöd på.

Från min morgonplats på trappan hör jag tvättmaskinen och längre bort porlar bäcken, det vet jag. Sommaren har varit generös med vatten och brunnen är välfylld. Så nu har jag bara en matta kvar att tvätta och sedan kan jag vila mig inför sensommaren. Funderar på att lägga några internetminuter på att fortsätta leta efter de där gummistövlarna jag vill ha till hösten, och på vad jag ska skriva om på boken som ligger på jäsning, någonstans där i bakhuvudet... Bredvid mig ligger boken och väntar, det är en gammal tummad upplaga jag köpte för 5 SEK på loppis, den tar jag nu med till hängmattan, och sedan ska jag gå en runda i trädgården, titta på den från olika vinklar, tar med en sekatör och plockar litet, ta cykeln med de nypumpade däcken på en liten tur och leta kantareller till lunch.

hemma igen







fredag 7 augusti 2015

det vill gärna bli bra


jodåsåatte

så har en en röd bro i trädgården, hux flux sådär bara. Efter en hel del slit, massor av tur, en snäll och kunnig vän, överblivet virke och de sista gamla krocketkloten (jag får leta fler nu), kan man sitta och njuta av porlet från en bäck i skymningsljus... 

och när huset varit fullt med maskiner har jag även kunnat passa på att tillverka golvsocklar till bokhyllorna, sådär tre år senare. Jag har fräst listerna och målat dem så nu ska de bara geras in på plats, men idag for tösen och hennes pappa på sista semesterturnén så då passade jag på att måla bron och städa, tvätta mattor och göra litet annat plock istället. Och ikväll ska jag ut och nattsudda, så det är skönt att ha sådant klart när en kommer hem...

Det vill gärna bli bra.


invigningskalas

Mashmakhan - Days When We Are Free

onsdag 5 augusti 2015

trädgårdar och nya broar

hos Mandelmann
det händer mycket nu. Livet ändras minut för minut och jag försöker hålla jämna steg, men det ser ljust ut; igår ringde en person, inom den bransch jag har försökt att hålla mig en armslängd från, med ett förslag jag inte tror att jag kan motstå. Jag som hade tänkt mig ett sabbatsår... men samtidigt är det trevligt att slippa oroa sig för ekonomin och erbjudandet passar mig kanske, vi får se om han återkommer efter mina krav. (Härligt att vara nödbedd och vem älskar inte smicker!)

Idag har jag varit på utflykt med en god vän, vi tog en fin tur längs östkusten och besökte två prisade trädgårdar. Jag fick ett gott snack med två trevliga trädgårdsmästare och en mängd nya uppslag som stack prydliga hål i min resignation. Min trädgård, som ligger i skuggan av söderåsen och har visat sig vara ett köldhål, håller inte zon 1 som jag hade hoppats utan ligger mer kring 2 och ibland ner till zon 3. Och som lök på laxen ligger tomten på veritabel sandmark, så odlingar för egenbruk är i det närmaste en utopi, om jag inte vill ägna resterande livet åt att tilläggsgödsla. Livet som skulle bli enkelt. Som väl är har jag en vän som har försörjt oss med obesprutade primörer fram till nu. Men idag fick jag riktigt bra tips och blodad tand. Det blir litet omplaneringar och när detta året är över kommer gräsytan att decimeras, precis som planen har varit från början. Vem behöver gräsmattor!



Under tiden jag har varit på nöjestripp och smörjt kråset på White Guide-restaurang på Österlen (!) har tösen och hennes pappa ägnat sig åt en överraskning som jag storögd och tårögd fick se när jag kommit hem. Bron över bäcken är klar och i morgon kör jag in till Lantmännen och skaffar röd oljefärg!

en egen bro!


tisdag 4 augusti 2015

trams

not by the book
våga vara löjlig! Hur skulle politiken, vetenskapen, forskningen och människan sett ut om vi inte vågade tramsa, gå emot strömmen och säga det vi innerst inne tycker?

Alldeles för ofta hör jag gnällspikar dryfta klagovisor kring känslomässiga angreppssätt, att det är fel att ändra sig och att det är en dygd att hålla kvar vid sina mossiga principer. Alldeles för ofta har jag erfarit skambeläggning för att jag har vågat visa mig odefinierbar och flummig, eftersom den som skambelastat mig har ansett fakta vara enda vägen till insikt och kunskap. Men förlåt mig min inställning - om inte Galileo Galilei hade stått på sig hade vi fortfarande haft stollar som påstått att jorden är platt som en pannkaka.

Att vara boklärd utan erfarenhet är en ytterst farlig egenskap som kallas fundamentalism när det kommer till omfång. I mer allmänna fall kan det gälla vännen som har lärt sig ett nytt område genom att googla och titta i böcker som fakulteten har lagt ut som kurslitteratur. Vem som helst kan bli beläst men inte alla kan bli lärda. Och kvantitativ kurslitteratur instuderad på loftet utan kvalitativ granskning och seminarier är inte kunskap, det är babbel.

När Schlaug beskriver samma fenomen som jag själv har grunnat på under lång tid, handlar det om visioner och om att gå emot strömmen. En uppfattning behöver inte ha stöd i litteraturen och massan för att visa sig vara rätt, och det beror på din subjektiva synförmåga, uppfattning och perceptionsförmåga om du har kapacitet att se bortom det invanda. Allt i livet är en fråga om lek med sinnena.


Kreativitet är kunskap som har kul
A. Einstein

måndag 3 augusti 2015

söndag

relativt tidig morgon, te och yoghurt ute, och medan T riggar upp en provisorisk uteplats att måla på så börjar jag riva bland ogräset bland rosorna. Det tar hela dagen... vädret är tillåtande och milt för pyssel och sekatören och pennorna får arbeta. Armarna blir strimmiga av rospiggar och nässlor, trots jackan, och det blir en dusch innan inköp. T målar vidare, jag tror det blev totalt tio timmars teckning i solen.

Eftermiddag, kväll och nattsudd ihop med en kär vän. Vin, nötter och oliver och sedan gemensamt arbete inför grillningen. Gylta och lammkött, sallad och vin, så ännu mer vin. Dessert, cigarr och whisky. Nattsuddet inomhus ger mig vind på kvarnen till så mycket jag har funderat kring. Bekräftan och uppmuntran, pepp och omsorg. Planer.
Det har varit en riktigt fin söndag.

Texas - Say What You Want

lördag 1 augusti 2015

paradox

Om man ser på jordklotet från en rymdraket syns begränsningarna klart och tydligt. Hur kommer det sig att de som anser sig klokast och viktigast är de som blundar hårdast?

En teknisk artikel beskriver rymden som ett batteri. Pluspolen i batteriet är jorden medan lagret av biomassa underhållsladdas genom ackumulerad solenergi. Den negativa polen är rymden, där sedan allt överflöd hamnar i form av värmestrålning. De flesta länderna försörjer sig ännu med bioenergi, och i takt med att vår energikonsumtion ökat laddas batteriet snabbare ur. Så långt har vi alltså kommit, att vi inser att världens resurser är ändliga, men inte att vi måste dela med oss av det vi har. Genom snygga grafer slipper vi se förlorarna. Sanningen är förklädd till snygga siffror.

Energiförbrukningen har ökat drastiskt under det senaste decenniet, varför tror du? och till vilken nytta? Energiförbrukning kräver resurser i form av anläggningar, forskning, juridik och ekonomi, resurser som hade kunnat användas till att lösa akuta mänskliga problem istället, som hade fått oss att kunna sova med gott samvete, om vi bara såg med samma ögon som en astronaut. Men kanske somliga behöver göra den där rymdresan för att verkligen inse...

Kina får OS 2022. Det är en god idé att bli gravid det året, menar Pekings medelklass, eftersom trafik och industri stängs ner till stor del och utsläppen minskar. Luften blir renare och vips är allt bra för en stund. Paradoxalt nog ser vi samband när det ankommer oss personligen, men vad händer, egentligen? Förmögna kineser flyr landet eftersom naturkatastroferna inte går att blunda för längre, de andra syns inte. Hörs inte. Finns inte.

Det är enkelt att peka finger på Kina och Indien och säga att de minsann gör mycket värre saker och i större omfattning... men det är ändå vi som har möjlighet, kunskap och resurser att inse begränsningarna och strypa vår egen förbrukning och konsumtion, för vem ska gå i bräschen? Vem är  egentligen orsak till att världen valt ett ekonomiskt system som det vi nu dras med? för ansvaret bär väl ingen.

Jag försöker att se världen som en sfär, där allt går igen, påverkar, och där inget är överflödigt. Mycket av problemen världen står inför beror istället på en lineär uppfattning; att något skapas (föds), odlas (växer), raffineras (utvecklas) och konsumeras (dör). Om man väljer att se saken som en enda lång linje slipper man ta konsekvenserna för kommande generationer och man slipper se sammanhang som handlar om gemensamma intressen, behov och krav. Man slipper ta ansvar. Man ser inte att linjen man hanterar har ett slut.

Vi föds med en gemensam resurs och måste ta tillvara på den, roffar någon åt sig blir någon annan utan.

Vi vänjer oss gärna vid mer teknik som skall förenkla livet, men blundar för att största delen av världens befolkning inte har tak, vatten, sanitet eller mat för dagen. Det sorgliga är att alla som vägrar att se sambandet mellan "livsstil" och nödtorft säger sig vara upplysta och kloka. Hur viktig du är syns på lönelappen om inte annat... Jag säger vägrar se, eftersom insikten hänger ihop med samvetet. Vem orkar sova med en bild av svältdöende barn på näthinnan?