Klapp

St Nicholaus vägrar dricka sin mjölk

 De här underbara mellandagarna. Man spinner vidare på saker som man har gjort, kylen är nästan tömd på julmat och pyntet hänger litet på sned under det lägrande dammet. Att fundera ut stora planer passar sig dåligt dessa dagar av tomgång. Istället kan man få fundera litet bakåt och tänka, att även om året har varit mörkt ur så många perspektiv ändå visade sig innehålla guldkorn. Saker som man kan få vara litet nöjd med. För även om världsläget är oroväckande och nyheterna randas av katastrofer och allt verkar dystert och tungt, så gillar jag personligen när saker i mitt eget liv förändrar sig. Inom rimliga gränser förstås.

Förnyelser som är hållbara och goda kommer stegvis, det är de sömlösa övergångarna som bygger på erfarenhet och kunskap som är bäst när man vill nå resultat. Men för det krävs tålamod, detta otidsenliga lilla ord. Tjugosjutusenettundramiljoner maskor med varmt och hundraprocentigt ullgarn i knäet är ett bevis på det. Att jag, som metall- och träutbildad konstvetare, på egen hand skulle klara av att gå utanför min comfort zone och skapa små tekniska underverk med hjälp av två pinnar och ett snöre är inget mindre än en bedrift. Den första tröjan bär jag stolt och nog oftare än jag borde, den andra är levererad till mamma av tomten under jubel, och den tredje är till en vän och växer stadigt. Med lönen har jag inte bara kunnat köpa fint garn och en resa till Grekland ihop med vännerna, nej, garderoben har fyllts på med saker och ting som jag har trånat efter i flera år, som vandrarkängor och örhängen att bära när jag själv vill, och jag har köpt mig ett helt och olappat duntäcke så att jag slipper kalla fötter, åtminstone nattetid. Jobbet som ändå till viss del matchar min utbildning har skänkt mitt nya, ensamstående liv en äkta guldkant. Men viktigast av allt är att jag kan få äga det livet. Att vända på slantarna och tycka att slöseri är en elak sak kommer alltid att vara viktigt, för jag har lärt mig att kreativa lösningar med små medel resulterar i mer än döda ting (prylar i all ära). Hantverk är en fantastisk grund för personlig utveckling om man är intresserad av det, men för att kunna testa vingarna och göra ett språng ut i det okända utan risk för kostsamma eftergifter, krävs en trygg grundplåt. Det är tyvärr så det ser ut och inte mycket att göra åt (inte på kort sikt i alla fall), för det krävs pengar för att vara fri i ett samhälle som vårt, där orättvisor är inbyggda i systemet. Min chans inföll nästan samtidigt med en utflugen unge och möjligheten att kunna arbeta som en relativt hel människa. Detta är få förunnat och absolut inte en självklarhet - särskilt inte som kvinna - och inte ens i ett land som kallar sig jämlikt.

Trots att jag avskyr romantiserande berättelser kring fattigdom - eftersom allt i livet verkligen är relativt - och för att jag starkt ogillar självgodhet, så kommer ändå slutklämmen med något i den vägen. Orden är riktade till mig själv och till alla och envar som läser detta: Man måste komma ihåg att klappa sig själv på axeln ibland, och vara tacksam över det man har fått. Att inte gråta över spilld mjölk, men om man mot förmodan skulle ångra sig, ska man ångra sig i tid eftersom nästan allt går att reparera. Att alltid göra det bästa man förmår och att tillåtas att få vara nöjd med det, och därmed kunna vara snäll. För snällhet är ett annat förvanskat och gravt underskattat ord som jag alltid tänker slå ett extra slag för. Så, slutligen: gnäll inte över småsaker, gör dig aldrig mindre än du är och särskilt inte om det är obefogat.

Med detta önskar jag ett Gott slut och ett Gott Nytt 2024.

Knocking On Heaven's Door - Antony and the Johnsons

Mannen från Billeberga

 Där som Kvärkabäcken och Skårån förenar sig har en bro slagits upp. Det är en ganska oansenlig bro, men ändå tillräckligt stadig för att vandrare skall kunna ta sig över ravinfåran och fortsätta åt det håll som skyltarna visar. Just idag sitter det en mansperson där, han har just börjat inta sig en macka och litet kaffe eftersom han har varit på väg ett tag. Fem timmar var det visst, det är litet oklart hur länge, och eftersom han har dåligt lokalsinne och saknat mobiltäckning hade han irrat rundor för att hitta platsen vars namn han nu kunde läsa på skylten där han satt. Han borde kanske känna att han är på rätt väg, men samtidigt är han litet lättad över att det kommer en person från det håll som han tänkt ta efter pausen. För han är litet osäker. Visst var det åt det hållet där alla träden låg huller om buller, och han hade fått ta en omväg som fört honom en bra bit uppåt och sen hade han hamnat i en okänd dalgång och måst vända tillbaka. Fem timmars vandring var ändå en ganska ansenlig tid, och snart skulle det ju bli mörkt också. - Jodå, kunde den mötande bekräfta, jovisst var det rätt väg. Han skulle bara fortsätta stigen fram längsmed bäckfåran tills han kom in i ett kvillområde som var mycket vackert, och där som bäcken grenade sig och bildade en ö skulle det finnas ytterligare en bro som skulle föra honom över bäcken igen, och sedan måste han ta till vänster där stigen delade sig. Så sa hon, vänster sa hon. Eller var det höger... Det var viktigt att tänka på att han skulle följa bäcken, ta bron över, sedan följa bäcken tillbaka och därefter ta sig uppåt, och att platsen han letat efter sedan 09.00 låg där uppe, på bara en halvtimmas vandring härifrån. Så sa hon. Han tog en tugga på mackan, tittade sedan upp mot skylten igen och funderade över vad det var han skulle tro. Hur enkelt kunde inte en sådan skylt kunna vridas. Och kunde han lita på en kvinna, som påstod sig komma från en plats som han han själv hade passerat för några timmar sedan, men utan att se några fallna träd. Han hade inte sett någon bro där för tre timmar sedan däremot, men ett stort antal fallna trädstammar. Han visste inte vad han skulle tro.

När jag bara en halvtimma senare passerade blåsippegläntan och gick förbi platsen där gråhägern brukar flyga upp, det var alldeles innan bäckstenarna som strömstaren gillar att dyka från, och ungefär i höjd med stigen där vattnet hade stått upp till knäskålarna förra vintern och blivit ett vadställe, där ungefär låg nu mitt minne av den täta skogen istället som en ansenlig mängd omkullfallna trädstammar. 

 

Det finns en sensmoral i denna lilla vandringsberättelse och den handlar om ontologi. När vi saknar ord som kan definiera vår omvärld försvinner det där som är mycket specifikt i den, och det blir inte bara svårt för oss att navigera, utan det som har uteslutits tystas också, mycket effektivt. Det är litet som berättelsen om två personer som gick in i en skog, där den ene hör näktergalen hör den andre absolut ingenting annat än brus. Finns det inga begrepp kan vi heller inte få access till världen. Och om begreppen abstraheras och förenklas i alltför hög grad kommer innebördernas exakthet och mångfald att suddas ut. Detta är en medveten strategi inom politiken. Ord som Nation, Medborgarskap, Kriminell. Eller Kvinna. Och Skog? Äger definitionen konsensus, anses det vara en överenskommelse, något för alla att hålla med om, eller finns det gråskalor här? Var går gränsen mellan den som tillhör eller inte, och vem har bestämt demarkationslinjerna? Den medvetet dolda avsändaren arbetar med grova drag och grovt tillyxade tilltal. Förvirringen blir total för den som vet att verkligheten är sann, men saknar hen ord för att förtydliga sig eller en röst för att göra sig hörd är det omöjligt att förklara sig. Ord är makt, den som är medveten om det kan genom att äga begreppen påverka andra utan att det märks. Det gäller politiker såväl som lärare. Så var på din vakt, särskilt du som är privilegierad nog att inte behöva tänka på om dina påståenden är en del av konstruktionen. Var ingen floskelmaskin. Vackra ord som demokrati, rättvisa och människorätt har olika innebörder beroende på vem som yttrar dem. 

I slutändan kommer alla kanske att nå fram, men omvägen kan bli både onödigt kostsam och farlig - och med tanke på sensmoralen - farlig för demokratin. Jag hoppas verkligen att mannen från Billeberga hittade hem till slut. Om han lyckas lita på någon.

Noam Chomsky on the key problem of the palestine-israel conflict

Emotionell kapitalism

 En besökare som just gått ut med sin fru vänder sig plötsligt om vid bilen och går tillbaka in igen. Jag ser att han är i tankar och frågar om han har glömt något. Namnet under texten han läst i konsthallen, säger han, hade påmint honom om en tid när han gick i realskolan i Örkelljunga, så han undrar om jag vet vem Staffan var. De två hade varit bästa vänner. 

Kanske att det var sättet han sa det på, så vänligt men rakt på, eller att han nämnde namnet på min pappa, en person som de flesta har glömt idag. Eller var det närvaron av en person som har känt någon i mitt förflutna, en påminnelse om något jag förträngt, som en hastigt förlorad barndom. Det som gjorde att jag fick en klump i halsen, fick svälja och trycka tillbaka. Där framför mig står en man som är lika gammal som min pappa skulle varit, och som delade minnen med honom från en tid långt före min, och vars bild av honom skulle bestå av en över tjugo år yngre version av mig. Jag kände att han letade efter spåren i mitt ansikte, trevade efter något som var bekant i mina ögon. Den där undrande blicken som man får när tiden har blåst bort minnet och man greppar efter halmstrån för att förstå vem man är.

Jeff Buckley - Grace

 

energisparmyndigheten rapporterar

Après nous, le déluge

 Jag undrar om det verkligen inte är fler som undrar över framtidens eskalerande energibehov. För att tänka som jag gör, över hur fördelningen ser ut över världen, och på vad som krävs för att få fram billigt material till tekniska lösningar, krävs ingen doktorstitel i antropologi eller humanekologi. Den gröna omställningen och särskilt den "förnybara gröna industrin" innebär en massiv omdirigering av alla tillgängliga resurser för att kunna fortsätta med svensk stålframställning - en industri som vi redan vet är på fallrepet. Stålet har brädats av alternativa, lätta och starkare material, och det effektivaste, inhumanaste och mest förödande sättet att kriga på - för att vara med och leka krig (och att tjäna pengar på det) är väl själva grejen med att gå med i NATO - är med AI och drönare. Gubevars. Och att koka vatten med kärnbränsle, va? I Norge gavs idag klartecken för gruvdrift på havsbotten. Den gröna omställningen kräver dylika mineral. Det är fördömt.

 

För litet mer än två hundra år sedan startade industrialismen, och se vart det fört oss; Krigsindustri. Bilindustri. Urbanisering på bekostnad av naturmiljöer. Klimatet förändras. Miljoner år av evolutionära sammanhang rubbas. Matbrist, vattenbrist. Snabbare och fortare ska det gå, det är som om hastigheten har gått mänskligheten på hjärnan. Ja, en del av mänskligheten. En pytteliten del. Resten får bara åka med, kosta vad det kosta vill. 

Jag behöver inte gå över ån efter vatten för att peka ut orättvisor, inte heller behöver jag göra det för att se korruption, maktfullkomlighet och ren och skär ondska*. Om man kan välja livsstil, vilket många i vårt pyttelilla land med enorma energikrav faktiskt kan och bör, så ska vi vara jävligt försiktiga med hur vi prioriterar. Det gäller alla. Att skala ner sina krav, få mer tid för annat hänger intimt ihop. Det som Hartmut Rosa kallade resonans innebär tid för kvalitetstankar. Vi måste lära oss att ställa de kraven.

Vårt viktigaste livsmedel fick upprättelse med domen som föll idag. Grattis till Pfasföreningen. Och för egen del fick förtroendet för det goda samhället en liten knuff i rätt riktning. Det var på tiden.

Jag läser Nakba av Bernt Hermele med foton av Cato Lein. 

 

Regina Spektor - Après moi

 

*DN: Regeringskansliets nya direktiv: Den som arbetar för tidöavtalet kan få högre lön.  Om politiseringen av svenska tjänstemän.

*Ekonomibyrån SVT Play:  Gängmiljarderna, om hur gängen använder sig av anställda infiltratörer på bankerna.

*DN: Hur kommuner och regioner kan infiltreras av dömda brottslingar med (lagenliga) ekonomiska upplägg

*DN:  Hur kriminella nätverk kan äga samhällskritiska byggnader, (Domstolen i Södertälje)

Vakuum

 ...är ett fysikaliskt uttryck för ett utrymme som inte innehåller någon materia alls. Så står det på nätets visserligen bristfälliga men ännu så länge tillgängliga informationskanal. Ordet vakuum kan man som kulturintresserad applicera på litet alltmöjligt - inte minst på samtiden. Opportunisten ser tomheten som en möjlighet, och sådana finns det gott om idag, opportunister. Jag har själv hävdat att det är i gråskalorna det spännande sker och att det är där som allt det som verkligen är värdefullt bor. Eftersom jag är benägen att i hög grad se på världen ur ett existentiellt perspektiv, vilket såklart beror på min utbildning, som är grundat i ett livslångt intresse för hur människor tänker, funderar jag ofta i antimateriella och metafysiska banor. 

Men även en fullödig materialist ser värde i det som ingen annan ser, det kan då kallas saker som finansbubbla och avvecklingspolitik. Ett flagrant exempel i nutid är hur bankväsendet skapar pengar ur luft för att ge bolån till de som verkligen inte har råd med lån, och som jag tidigare nämnt - våra politiker som ser till att detta och så mycket värre ting sker. Detta är människor som aktivt arbetar för att skapa missämja och hat där det inte ens är nödvändigt, och enbart för att nå personlig framgång. Framgång genom materia, vill säga. För den som vill att poängen med att bli betraktad som framgångsrik ska nå fram, måste framgången visas upp och bevisas. Och när denna materiella värdeskala har blivit satt i system, och många övertygande arbetar mot samma destruktiva mål, ja då är det ännu svårare (om inte omöjligt) för gemene man att fråga sig varför vissa skall ha i överflöd, men andra får sakna det mesta och måste betala för kalaset. Sammanhanget är ganska enkelt. Killen som dödar en annan för att slippa skulder, och bankchefen och politikern som vet att deras beslut kommer att påverka många andras framtid i uppenbart negativ riktning, de vet att det är fel men gör det ändå. För att de kan och för att de tjänar på det. Kortsiktighet ingår i paketet.

Men hur är det med måendet?

Där ute lyser min värld upp av snön som föll i natt, och det har varit riktigt bisterkallt några dagar. Det är gnistrande tyst, bara stickorna hörs. Att få sitta framför brasan efter en lång dag, se på hur elden sakta äter upp veden och blir till värme, och känna den nedlagda energin från våren och sommaren, det är grejor som värmer både fötterna och själen. Brasan får mig att varva ner och fundera på saker och ting och detta enkla ringar in allt som är gott med att vara människa. Sköna tankar kommer med mättnad, värme, litet lugn och ro i en egen vrå. Det tomrummet är det värdefullaste som finns.
Ett annat fint tomrum är hoppet om att det politiska vakuumet en vacker dag kommer att fyllas med substans och goda gärningar. Men det får bli en ny berättelse. 

Kurt Vile - Back To Moon Beach

Ett spartanskt liv i Lakonien

 Av den minskade arbetstiden med mer egentid blev det tvärtom. Resorna, arbetsbördan och det minimala intellektuella arbetet gjorde att tankarna på framtiden mörknade. Jag såg hur min semesterledighet skulle få klämmas in under en beordrad vecka i taget på senhösten, och hur solljuset och sommaren skulle gå förlorade för all framtid. Ju mer jag tänkte på att mina fritidsintressen, vännerna, huset, trädgården och allt det praktiska måste klämmas in på dagar när vännerna arbetade, och då jag sneglade på vandrarkängorna som jag hade köpt inför den tänkta fjällturen tyckte jag att allt varit förgäves. För det kändes som att mitt lilla liv hade krympt för att realisera en annan människas dröm, och när jag slutligen fick nog en dag sade jag upp mig för en struntsak - åtminstone tror jag att det var vad jag gjorde. För när chefen sa att det skulle vara en katastrof för honom kom vi överens om att "titta på saken". Jo, nog var allt en enda sörja, dagarna flöt ihop och jag minns knappt hur jag kom hem efter jobbet. Mörkret är en välkänd fiende som brukar komma krypande. Under normala förhållanden går det att vänja sig successivt tack vare sommarminnen och något fint att se fram emot, men när vintertiden inföll blev mörkret kompakt. Det var som att livsglädjen rann ur mig och jag stod än en gång med nästippen på den där satans väggen.

Precis då hörde min vän K av sig och frågade om jag var intresserad av att följa med på en resa med sonen och jag sa -Wow... ja!!! Att göra en verklighetsflykt (en årstidsförändring fast i fel riktning dessa dagar), tillsammans med en likasinnad, den tanken var verkligen som en skänk från ovan, så jag ringde och berättade för tösen som hurrade på, och jag fixade kattvakt, besiktigade bilen (och fick tid för reparation och återbesiktning), ordnade nytt pass, bad en vän om hjälp med att kolla stugan, och sa till chefen att jag tog ledigt. Ungefär i den ordningen. Det finns fördelar med att sakna anställningskontrakt. 

 

En vecka tog det, sen satt vi, en nyligen arbetslös parkarbetare, en trött universitetslektor med avslutad kurs och en förvirrad kulturarbetare, på en hyrbil på väg mot Greklands mest glesbefolkade område: Mani som klon på den av fastlandets fyra tassar som klöser sig längst ut i Joniska havet heter. Här har Odysseus suttit och ätit manouri-ost och olivolja flera gånger, och hit hittar bara ett fåtal turister. Resvägen hit från Aten tar lika lång tid som det tar för en stockholmare att resa till Skånes kuster. Här är vikarna svårtillgängliga för nyseglare och mellan bergen växer taggiga ekskogar och stränderna består av vassa stenar men bland allt snårigt och otillgängligt klappar ett hjärta som är vilt och vackert. Vi har likt partisanerna, herdarna och olivbönderna känt phryganans väldofter och badat vid dolda stränder av perfekta marmorägg. Vi har hört sjakaler yla under den hisnande vandringen tillbaka ned från ett nunnekloster högst uppe på toppen av ett berg, sett två svarta landsköldpaddor para sig under olivdungarnas skugga, och vandrande ängstrollsländor flyga över solgassiga getstigar, och även om småviltet är fåtaligt har vi fått se hökörnen speja högt över de fuktiga ravindalarna, där som ekskogen gömmer svartbräken och dungar av trädljung och myrten, och vi har fått höra en minervauggla ropa från en av de många småkyrkorna i byn. Livet här är verkligen som en saga, och jag hoppas att jag får lov att återkomma. 

 

En vecka återställer naturligtvis inte en utbränd, jag ställer fortfarande saker på fel ställe, säger saker utan att tänka efter och får hjärtklappning och ångest utan orsak. Men jag är gladare och sover litet om natten igen. De dumma misstagen som har gjort att jag har isolerat mig för att inte riskera att göra bort mig och slippa förklara, känns oviktigare. Jag är mindre viktig och går att ersätta. Heureka för den friheten!

 

Aphrodite's Child - The Four Horsemen

 Socrates Drank The Conium - Death Is Gonna Die

now and then

 Trots att jag ännu bara har hört en bråkdel säger jag: Jag älskar den, älskar den, älskar att den ger mig sådan styrka att jag bubblar över och måste skriva ner detta. Lyriken, det smäktande omisskännliga beatlessoundet, Lennons röst med det varma budskapet, vemodet och allt det där kärleksfulla arbetet som ligger bakom publiceringen av ett gammalt knastrigt band. Vad jag älskar det. 

Tänk vad musik och genuin kärlek kan göra. Världen behöver mer sådant.

Tack!

som hund och katt

ägd

 Vi pratade hund på vernissaget idag. Till saken hör att min arbetsplats är hundvänlig och att hundvänner mer än gärna välkomnas. Detta, antar jag, har med omdöme att göra. Hundmänniskor är av ett bättre virke, de är väsensskilda från kattmänniskor. Går att lita på. En hundmänniska skulle inte ens nämna ordet katt i sammanhanget, för hundmänniskan vet att alla älskar hundar, det är självklart. Och om inte kärleken är besvarad då är det något fel i huvet.  På människan förstås - inte hunden. Hundens instinkter tar aldrig fel. De är som ett lackmuspapper. Det vet alla. Hundmänniskor vet sådant.

Någon nämnde att hundar kommunicerar bra för att de är intelligenta. Jag tyckte att hundar kommunicerar bra med människor därför att de är framavlade för att de ska göra det. Programmerade tror jag visst att jag sa. En varg skulle inte gå att kommunicera med, inte på människans villkor i alla fall. En katt skulle också klara sig fint utan mig, men vad är vitsen med att ha husdjur om man inte tar hand om det och ser deras behov, sa jag visst också. 

Hundar ja. De rår ju inte för att människor genom århundraden har avlat fram en sorglig och deprimerad leksak som aldrig får växa från valpstadiet. Hundmänniskor är i mina ögon mer benägna till karaktärsmord och räddare för ljud om natten än kattmänniskor. Det för att hunden är framavlad till att antingen bekräfta sin husse eller mattes självbild, eller på annat vis vara till nytta. Katter är nyckfulla sällskap och så fångar de sin egen mat om de får vara utomhus. I bästa fall bara möss och råttor, vår slarviga livsstil var orsaken till att katten valde att närma sig oss en gång, där det fanns människor fanns det mat. Sen har vi förstås skapat en del framavlade kattmonster också, men de är fortfarande svårdresserade. Katter hämtar mer sällan pinnar, och de är ganska omöjliga att ha med på drev eller vakt och försvar. Helt värdelösa egentligen, så vad säger det om kattmänniskan.

Jag har inte läst många författare som vågar erkänna att de inte är hundmänniskor, men Tomas Bannerhed har gjort det många andra säkert tänkt på. Ganska vassa formuleringar dessutom, riktigt underhållande. Han sitter förstås också inne med en hel del cred i förhållande till andra djur, han är helt klart på plussidan och slipper kallas djurhatare. När jag säger att jag inte är hundmänniska utan kattmänniska gör jag det nog för att förfära och provocera litet grand. Men så är det ju Halloween. Miau.

 

Kiki & Jiji

Jeanette Köhn · Mats Bergström · Jonas Knutsson · Georg Riedel - Havet låter på ett särskilt sätt

Firelei Báez på Louisiana

Black quantum physicists/Duppy for Delacroix

 

Efter att alldeles för länge ha markerat och tjatat för oss om värdet att vara "neutral" kring ämnen som kolonialism och nazism har sanningen slutligen nått vägs ände. Det gäller att vara modern på riktigt och inte bara till namnet, så Louisiana vågar ta steget och testar sin egenbild som den Andre. Forskningsledningen har nämligen tvingats till att äta upp sin gamla hatt (Kolonialism, nazikopplingar och vad som bekostade konstsamlingen och bokförlagen som sprider en oomtvistlig kulturkanon sedan 40-talet har knappast kommit från ost). För att hålla måttet som en av världens stora kulturspridare måste Louisiana som institution skärskåda och kritiskt granska sin bakgrund  - och pudla - Big Time. Så varför inte driva gäck med sitt förflutna, sådär käckt som bara en lebeman kan? För något har fått ledningsteamet att på ett bräde visa fyra utställningar med uppenbart koloniala och feministiska förtecken. Ragnar Kjartansson, Pussy Riot, Cave Boureau - och Firelei Báez - en ung karibisk-amerikansk konstnär som vare sig skräder orden eller kuvar sig. Dessutom är det för första gången hon visas på Europeisk mark. Vi snackar kungspudel.

 

A structure of feeling

 Utställningen är ett intellektuellt och omfångsmässigt kraftprov. På papper och duk visas en mix av historia och nutid, men istället för att peka ut västerlandets arroganta självförtroende i förhållande till det där andra som inte ens har ett ord i den västerländska vokabulären, tvingar Báez oss att se bortom den nedvärderande och förminskande synen på kolonialismen som offerlund. Med självklar ton och utan ironi visar hon upp sin historia och sagovärld, och ett gap öppnas. Trehundra år av skapad och befäst eurocentri i form av kartmaterial, uppslagsverk, kolonialstrategier och nationalekonomisk historia, denna kunskapsmakt består i ett omfångsrikt bundet och tryckt organiskt material sedan 1500-talet, som hon effektivt målar över med sin egen bakgrundshistoria och erfarenheter. Resultatet är slående intelligent, anslående vackert och en helt makalös palimpsest över allt vi kallar vetande. Jag vill ha mer. Och mer får jag. Inte mindre än halva utställningsytan och två våningsplan fylls av hennes berättelser. Jag skådar in i allt från frimärkessmå bilder till väggtäckare, och verkshöjden är enorm. Allt går att skärskåda med lupp och se på från håll, och med en sällan skådad teknisk skicklighet (jag begriper inte hur hon har gått tillväga). Men jag vet att hon har golvet som staffli, och har en bakgrund som performanceartist, och med kopplingar till afrofuturism och musik kopplar hon greppet om min totala fascination och serverar klimatfrågor, kolonialhistoria och identitet. Måleriet liknar en dans och den karibiska magin är inte påklistrad som en exotisk salespitch, utan genomsyrar allt hon skapar. Det är som om hon ville berätta för mig att allt liv är magiskt, det är bara så det är, och jag landar i en fantastisk, kaotisk värld där allt kan förklaras och inget är för litet att förstå. 

 

Encyclopedia of gestures/Jeu du monde

Bilder av vatten, eld, hår, och blod är målade med jordarter, mineral och metaller, som guld och glimmer - kolonialismens motor, dess påtagliga materia som skapar katastrofer. Som för miljön och kulturen hos de ögrupper som snart kommer att slukas av havet. Färg är kemi, och kemi är en reagens på yttre agens. Utan respekt för de simpla reglerna, ja utan respekt för jorden är vi snart en del av framtiden på ett sätt som vi inte kan förutspå. I Báez värld går ett hårigt troll med bakvända fötter genom världen, Ciguapan är en opålitlig trickster, hennes värld är dold och gömd för blickarna och hon arbetar med motsatser. I Ciguapans natur råder inga vetenskapliga naturlagar, hon är sin egen agent och hon avgör sitt alldeles eget öde.  

Se på henne!

Trust memory over history

 

Jag läser Troll, av Rasmus Daugbjerg

Bangemand. Ragnar Kjartansson på Louisiana

träffsäker parodi på institutionens bakgrundshistoria

 När det handlar om att vara först med trendspaningar och allmänmänskliga tankeströmningar är konst och kultur bäst - men helt beroende på hur det demokratiska systemet ser ut och hur friskt det fria samtalet är vågar även institutionerna hänga på. Ett öppet samtal borgar för hur spridningen till allmänheten ser ut och detta är särskilt viktigt på platser med lägre boendedensitet. Gles- och landsbygden är ett tacksamt studieobjekt för inkludering och exklusivitet, här blottläggs öppet en tydlig struktur bestående av ett fåtal röster i maktposition. Islänningen Ragnar Kjartansson har gjort den manliga självironin till sin måltavla, han frilägger med sig själv som utgångspunkt det simpla spel som pågår i maktens olika korridorer, det där som så ofta kallas politik och vars misstag och övertramp brukar avfärdas med "det var bara på skoj". Med humor avväpnar han alla som saknar vett att inse, att enbart en auktoritär stat slipper sådana där asjobbiga hårklyverier som feminism eller kolonialism, för där får nämligen bara en sanning plats - i taget... 

 

träffsäker parafras på västvärldens kulturhistoria

 I salarna på ett slitet men bebott mellaneuropeiskt slott ligger sladdar från förstärkare på antika möbler. Musikinstrument och mikrofonstativ står spridda över rummen likt fysiska palimpsest, det är ostädat och unket. Röda, gula, blanka och asdyra breder tekniken lika nonchalant och självmedvetet ut sig på de slitna mattorna, som jakthundar i väntan på action med sina unga brats. Varje sal är filmad så att publiken kan få bevittna hur ett indieband far fram över interiörerna. Det börjar som en romantisk melodi från höger, där syns en större mixad grupp människor i ljusa kläder lättjefullt hänga på en solbelyst altan. Med akustiska gitarrer och mjuk stämsång intar de efter ett tag i samlad tropp den engelska parken, och försvinner sedan ur sikte bakom kullarna, varpå skärmen släcks. Ljudet från bandet dyker upp på skärmen till vänster, men nu är gruppen inomhus och har reducerats till ett antal män. Allteftersom vi vrider och förflyttar oss i takt med utvecklingen, ser vi hur bandet intar sal på sal, blir allt färre, tills två personer återstår och slutligen är alla skärmarna släckta. Jag kan inte säga när musiken tystnar, det är bara ett stilla konstaterande. Och när jag lämnar verket The Visitors bakom mig, tillsammans med de övriga i publiken, återstår en ödslig känsla. 

 

träffsäker parafras på västvärldens 1900-tal

En vettskrämd man utklädd till Agent 007 står uppflugen på en smal avsats över en stentrappa som leder upp till ett musikaliskt videoverk. Vi kan höra sången därifrån samtidigt som performanceverket Bangemand pågår. Ett perfekt valt namn på danska, förövrigt. Säkerhetslinan som följer med mannens rörelser i sidled är dold under kläderna, och fäst vid taket liknar det ett löpkoppel eller en snara. Där uppe på avsatsen kommer mannen att kliva fram och tillbaka under resten av dagen, medan videoverket på andra våningen spelar upp till dans. No Tomorrow som verket på ovanvåningen heter, tillkom när Trump inaugurerades och filmades kort efter Rysslands invasion av Ukraina. Texten består av utsnitt ur den erotiska litteraturen, alltifrån Vivant Denon till Sapfos dikter. Till formen består verket av en krets av skärmar med bildytan vänd inåt. På skärmarna ses en grupp kvinnor med akustiska gitarrer, alla är likartat klädda i blekta jeans med uppvik, vita strumpor, vita t-shirts och med utslaget rentvättat hår och de rör sig runt, vända mot kameran. Publiken samlas i mitten. Kvinnornas danssteg synkroniserar våra blickar, emellanåt samlas de på samma skärm, emellanåt sprider de ut sig i ringens samtliga skärmar. Nio musiker, eller muser, som spelar, sjunger och dansar med strumporna släpande i marken och håret svepande, bildar ett drömskt och luftigt lätt utrymme, en plats för glömska, men trots anslaget är det otäckt. Likt sirenerna och sektmedlemmarna jag minns från Betania på 70-talet, eller de tvålprydliga scoutledarna, är dessa kvinnor både kollektiva och uteslutande. Jag går utanför ringen och ser grottan i den mest kända liknelsen av Platon. Här på baksidan mellan verket och väggarna är det ensamt, trist och trångt på ett annat vis, och jag tar några bilder för minnet. 

 

träffsäker parafras på västvärldens 1800-tal (von Rosens Nordenskiöld)

Porträtt föreställande ensamma, magra unga män i Speedo, med vapen, gitarrer, cigaretter, glas och flaskor och som lutar sig mot en möbel i en målad men tom rymd. Bakgrundsfärgerna alluderar på lag och grupptillhörighet, det är bredrandigt och enfärgat, ofta svart. Männen är målade i helkroppsfigur, de är av samma slag och ålder och så många att målningarna hänger omlott i två salar. Mitt i salen visas två videoverk. En bredbent man står i ett kalt vinterlandskap, ibland avfyrar han en gevärssalva från höften, i handen håller han en tom gul plastpåse som fladdrar lätt i vinden. På motstående vägg visas ett porträtt på en generalguvernör i full regalia och en video på en man i vit allongeperuk som piskar en mansstjärt. The End utfördes under tiden som Kjartansson ställde ut på Venedigbiennalen 2009. Samtidigt som intrycket är tragiskt i sin endimensionella tvådimensionalitet av vad som kallas manlighet, blir det väldigt lustigt. Mängden bär ironin. Vi är många här som känner igen poserna från ett slitet gammalt idol-ideal och kanske känner vi igen oss själva? Hur vi möter bilderna beror på vilken kulturgeneration vi tillhör och vad tiden har gjort med idealet. Skrattspeglar visar mänskliga belägenheter, och är de riktigt bra kan de även visa oss baksidan. Innerst inne är den manlige hjälten smal, vek, rädd och blek och paniskt rädd för att kläs av och bli utskrattad. Det visste även H.C. Andersen.

Haughty or Hero?

Sarah Klang - New Day Coming

 

ominös

 

Stålblank och klar som ett källvatten lyser supermånen in i glipan mellan gardinerna. Det är stilla som i graven, till och med kylskåpet är tyst. Ute på trappen syns trasiga skyar blåsa över en isvit måne, som likt en odiskad tallrik balanserar uppe på lillstugans gavelspets och riktar sitt hänsynslösa sökarljus mot norr. När jag vrider på huvudet kan jag se hur övertunga moln tornar upp sig, likt en upplyst, blytung, brinnande kuliss mot en fuktskadad fondvägg hotar himlen att falla ner över Ljungbyhed. Nattdjur stryker oroligt omkring, de söker absolution från månljuset som har förvandlat deras kroppar till långa svarta skuggor, likt osaliga andar släpar de sig över markfukten. 

Jaja, jag borde inte ens försöka att göra en Poe, dessutom är världen mycket mer oroande än en spökhistoria från en lantlig trädgård.

Jag somnade om och vaknade sent, det var kanske gårdagens råröj i trädgården eller torsdagens kulturvandring som tog på krafterna. Månen kanske. Köpenhamn tillsammans med K (som i filosofen), en lunch på studentcaféet Paludan (som i fredstöraren), och arbetaröl på flaska vid kanalen intill pusher street. Däremellan konstutställningar, secondhandaffärer, konstgallerier och solupplysta gränder. Dronningens By var på sitt bästa humör, svenskarna lös med sin frånvaro. Vi pratade om livet, fåglarna, naturen och böcker vi läser, om intressen som delas och smittar och om måttfull njutning i en tid som vill oss annorlunda. 

Snart är den ljuva september slut och i frysen ligger kantarellerna på lut... men idag blir det tranbärsplock, jag låter bara regnet dra förbi först. Trädgården surrar och sisar, suckar och poar, den sortens tystnad som gör gott för örat och hjärtat kommer från flit utan krav, från måsten utan pekpinnar, från riktning med mening. Över allt detta brummar ytterligare ett patetiskt weekendflyg. Ska detta hat mot moder jord aldrig sluta? Skor har sorterats, vintermattor ligger på golv, en skur faller utan förvarning. Än är det ljumt och grönt och tranorna dröjer kvar längre än någonsin. Det är för många trista rekord.

Maria McKee - Life is Sweet

Jag har läst Tomas Bannerhed, Hemma vid myren, och läser: Kerstin Ekman, Grand final i skojarbranschen.

mödrar och fäder

slaggsten efter myrmalmsframställning, på en plats som är avverkningsanmäld

 Med Karin Bojs senaste bok klargörs en misstanke som har stärkts allt eftersom. Ägande gör oss dumma och handel främjar misogynitet. Vi utgör en mix av gener, framför allt är det de kvinnliga generna som uppbär en högre variation, männens går att härleda till något man kan kalla stam - eller det populära uttrycket klan - eftersom större delen av deras genbank kommer från en och samma Wolfpack. Det var en gång en herdekultur kallad Jamna som för ca 5500 år sedan tog sig över stäpplandet med sina stora hjordar. De mejade ner allt i sin väg och plockade på sig det som var av värde, bondekvinnor, deras tekniska kunnande och tillgången till dricksvatten. När marken var uppäten vandrade de vidare. Med uppfinningen av oket, hjulet, och de oxdragna vagnarna kom muskelkraften att bli än viktigare, och underordnade de äldre kulturerna som baserades på textilframställning, keramik, samlande och småviltsjakt, alltså arbete som gick att utföra med ett barn på ryggen. I dessa äldre kulturer hade storviltsjakt varit en sällsynthet, och då var det fest med dans och musik på tapeten. Den nya kulturen fokuserade på ett stort intag av proteiner medan övriga kroppsliga behov och kunskaper, som skönhet, trivsel och fredlighet, underordnades. Att de tidiga indoeuropéerna var starkt patriarkala stöds av lingvistiken, som med värdeord härledda till faderskap visar oss att vi än idag är en vital del av den kulturen. Svensson är ett lysande exempel på det. Fader Vår med. Det har alltså ansetts viktigast att härleda vem som är far i ett släktled, modern var sekundär och utbytbar och hennes kunskaper var visserligen nödvändiga - men ägda.

 

 

Det finns mycket som bevisar att vår civilisation har gått från att vara tämligen jämställt matrifokal till att bli alltmer hierarkisk-patriarkal. Inte minst genom ny teknik som kan visa hur kvinnligt hantverk och kunnande har varit centrala i ett mycket tidigare stadium än man tidigare har trott. Textilframställning och smycken, flöjtmusik och dans är kända genom avbildande figuriner som Fanny von Galgenberg. Hennes typiska pose, med armen över huvudet, antyder att rörelser koreograferades redan så tidigt som för 43.500 år sedan. Det var troligen ett folk som idag kallas Aurignacierna, som kommit från Donau i södra Tyskland och sakta spred sig över kontinenten. Ungefär samtidigt för ca 37.000 år sedan försvann den siste neandertalaren men exakt varför vet man ännu inte. Alltsedan den senaste istiden har sedan strömmar av olika folkslag dragit fram över Europa i jakt efter mat och bosättning, och med olika härskartekniker har somliga kuvats medan andra har främjats. De värsta framfarterna utgörs alltså av ett herdefolk från Sibirien som kom dundrande över Mellaneuropa för 5000 år sedan, drivande sina hjordar över fasta bosättningar och på så vis utplånande hela civilisationer - att jämföra med cowboys och indianer, eller gauchos och indianer under historisk närtid. 

Med tanke på herdekulturens hunger på egendomar, deras enda drivkraft, undrar jag ofta om det vi idag bevittnar är kulturens sista suck. 96 % av jordens totala biomassa utgörs nu av betande och gräsätande djurhorder, och när det drickbara vattnet tagit slut är sagan faktiskt all. Snipp - snapp - snut.

Jag har läst Europas mödrar de senaste 43.000 år sedan, av Karin Bojs. Nu läser jag Den tysta kraften, av Louis Couperus. 

 

Hard Rain - Bob Dylan

Woman - Neneh Cherry

som man ropar

 Sitter ute med teet och njuter av morgonsolen. Emellanåt hörs ännu gransångaren och lövsångaren från västläget där asparna står, deras sång är omisskännlig. Entitor, ringduvan såklart och en spillkråka från öster och i söder, alldeles intill lillstugan sjunger en gärdsmyg. Allt som oftast ger sig de unga koltrastarna till känna, deras tillhåll är vindruvspergolan där de hittar både getingar och frukt som droppar ner som spillning över söderläget och fönstret. En koltrast som skuggsjunger för den som spetsar öronen. 

I september blir det fler timmar hemma, arbetstiden har kortats av och jag kan återgå till att njuta och göra saker jag har försummat, som trädgården och att besöka vänner. Sista tvätten, med god lunch och varma samtal med K och P i hennes vackra trädgård gjorde jag i söndags. Samma dag åkte innerfönsterna in och så slipper jag morgonkondensen, som alltid blir när jag väntat för länge. Dagen därpå kom faktiskt en rörmokare förbi. Han fixade snabbt brottet och skulle återkomma med litet saker att täta toastolen med. 258 dagar. Efter så lång tid torkar membran och gummipackningar. 

I går fick jag min första TBE-spruta, och firade med att möta upp S som var i Hbg för en utelunch. Tre år sedan senast vi sågs, det är inte klokt. S är sjuksyster i Sthlmsområdet och hon berättar att hon har haft smärtor och blödningar sedan ett år. Symptom som de manliga gynekologerna hon besökt ständigt har avfärdat som typiska för övergångsåldern, och alltså inget att bry sig om. Undrar om hon hade struntat i att få en ny tid, på ett annat sjukhus om hon inte varit syrra, och undrar hur det hade gått om hon bodde på landet och varit hänvisad till ett sjukhus och samma expertis. Kvinnokroppen har förbisetts lika länge som den kliniska synen på kroppen infördes, nu höjs visserligen röster som kräver ändring men det är ännu mannens organ som styr vetenskapens syn på sjukdomar. Hon ska in för akut operation vid onkologen på onsdag.

Sitter fortfarande ute i den friska morgonluften och tänker. Boken jag läser lämnar spår, det finns både nya och gamla minnen mellan raderna, och mitt i eländet och igenkänningen av olika former av misshandel får jag lov att tänka att det kunde vara värre. Jag vill inte säga att Yanagihara skriver mästerligt, men det är ganska modigt, och nära. Hudlöst. Ett litet liv ger en beskrivning av hur väldigt god och riktigt dålig vänskap fungerar, och om du vill ha en roman som vältrar sig i känslomässigt elände och sorg är valet utmärkt. Läsningen är inte så litet som ett självskadebeteende men jag kan inte släppa taget nu. Retar mig på att jag gråter, men låter mig förföras. Och visst är det precis detta jag har bett om så många gånger; en litterär genre där känslosvall, romantik och skönhet får regera igen.

Höst

 Jag känner inte igen mig i min egen tid. Det gick så fort, alldeles för fort, denna nedmontering av det lilla som ändå fanns kvar av stolt nation med demokratiska jämlikhetsideal, sin urgamla vikingafeminism och det stadiga samhällsbygget som var till för alla oavsett bakgrund. Fransmännen jag varit hemma hos under 80-talet och som ville veta allt om mitt liv som svensk, det liv de beundrade så, de undrar säkert lika mycket som jag gör. "Marknaden" har tagit över, det vill säga den globala arenan utan ansvarstagande huvudman som kan ställas till svars för varför ungdomar saknar sin framtid.

Jag har också gått bet på det mesta av mina ideal känns det som, kör bil nästan varje dag och låter mig hunsas som privatanställd, igen. Underställd en lön som skulle få en teknisk eller ekonomisk akademiker att skrocka. Det där med att säga ifrån, det funkar bara om det finns någon att säga ifrån till. Jag gör allt på jobbet nu, utom maten.

Nå, men ändå. Jag har det gott emellanåt, trots att sommaren gick åt till att arbeta och för att mina semestrande vänner kom på besök när jag var ledig och fick hålla mig hemma så höll jag huvudet högt och svansen lågt, även när kommunen valde att stänga utebadet i förtid. Man ska alltid jämföra. Det hade kunnat vara så att vännerna inte kom förbi. Mina chiliplantor är förkrympta men har fått kraftig frukt, det finns mycket svamp i skogspluttarna i närheten och äpplena frodas på mina små träd. Ibland tänker jag att det vore skönt om jag slapp saknaden efter en mjuk och vänlig någon, en åtrå som jag på något vis alltid ansätts av när jag är trött, men också vet att det beror på utmattning och att det snart går över. Tänker då på den där hundraåriga damen som menade att receptet på hög ålder är att leva utan man, och så skrattar jag till inombords och nyktrar till igen. Det är tragiskt men sant. Litet kul också. Vem vill bli gammal, liksom.

Det har gått över nio månader och fyra kontaktade rörmokare sedan jag blev av med vattnet i lillstugan. Innan frosten kommer sätter jag min tilltro till en person som är bosatt en timmes körväg härifrån, eller rättare sagt, en kollega till den personen. Samma visa. Livet på landet är avskildhet, lugn och ro, och frihet från påpekanden och krav och det kostar ett högt pris. Ungefär samma inflationsnivå som vedpriset. 

Nu avslutar jag den här litanian med en liten trudelutt istället. Yunchan Lim är 19 och spelar Liszt som besatt, hans tolkning är teatralisk, purung och ursinnig och det bästa jag har hört. 

milstolpe

 Hon har lämnat in sin uppsats nu, den som ventilerades i förrgår och som har fört henne in i den akademiska världen. Historiskt sett den andra akademikern i familjen, någonsin. Från och med nu kan vi inte bara kalla henne biolog utan att se till den resa hon har gjort. Coronagenerationen, ensambarn till ensamstående mamma, uppvuxen i en av Sveriges fattigaste kommuner och i en valkrets där biologer (och akademiker) ses som paria, konstnärlig, musikalisk, vänlig och rättfram och orädd, och som alltid tar den mindre partens parti. Alltid. Därför skriver hon om granbarkborren, för att popularisera den lille gynnaren och för att belysa de fördelar som kommer med dess existens. Därför tar hon sig in i den mest mansdominerade av alla branscher. Skogsindustrin.

Är jag stolt?

Det kan du skriva opp.

Kvinna, biolog, stridbar amazon. Min dotter.

Mama's Broke - Dirty Mattresses

Tunbjörkland

Hej mitt vinterland

 På Fabriken i Bästekille pågår det nu en spektakulär utställning med 400 foton av Lars Tunbjörk, tagna mellan 1988 och 2004. Flera av dessa är till salu, många kallas retro (vad det betyder i sammanhanget är litet svårt att avgöra), och åtskilliga har framkallats postumt. Utställningens väggar har bemålats och pyntats med kongeniala, matchande stolar - till och med avfuktarna som står på golvet känns som en del av utställningen som utgör hela Fabrikens totala yta, och den är inte liten. Jag tänker på mottagandet, inte på det personliga som blev just personligt, eftersom jag hade tagit med mig material från vår egen utställning pratades det litet om personligheter - men på entrén. Dörrarna öppnas och där hänger han i storformat, den sedan 2015 avlidne Lars Tunbjörk, och ler varmt ner mot oss i en lappad sticketröja och med de typiska, fyrkantiga glasögonen med stålskalmar. Ett vackert porträtt på en snygg man, en man med sociala värderingar, återkommande vinterdepressioner och ett omisskännligt drag av grannpojke. Han var född i Borås, och jag tänker att knallelandet var nog ändå den mest perfekta utgångspunkten att skapa socialt pathos på. Hans samtid krävde dessutom en känsla utöver det vanliga. Ironisk, men stålvass gestaltade Lars tankar kring avvecklingen och kommersialiseringen av folkhemmet, och fick ganska snart ett eget uttryck: tunbjörkare. 

När jag vandrar genom den tematiska utställningen, byggd efter rubriker som han själv varit med om att författa i fotoböcker och brödfödeuppdrag för tidskrifter - slås jag ständigt av hur svårt det måste ha varit att frikoppla sig själv från verket för att kunna återge något så allmänt. Eller så är det bara så, att ärlighet varar längst. Eller rättare sagt, som jag känner igen mig och mina egna tankar från tiden då bilderna togs och hur bilderna påverkar mig idag. För jag vet att jag tillhör en minskande skara människor som tänker på samhället, och nationen - på gränserna som något konstruerat. Idag har nog flertalet anammat privatkonsumtion som något naturligare än sådant som det gemensamma arvet, det förra har blivit så påtagligt och reellt och det andra känns kanske mest som en abstrakt utopi, jag vet inte. Jag tycker mig ändå se hur alltfler har gått från att se möjligheterna i ett eget engagemang till att tro på en snabb utveckling mot en fiktiv trygghet, baserad på statlig övervakning och strängare straff. Undrar, då jag ser på Tunbjörks bilder, om inte hans dystopier av människan i en avhumaniserad värld har slagit in. Det misstag som varit möjligt att förändra har konsoliderats och befästs, och om det inte går att hänga på en vägg som ett uttryck för privatägande, är det inte värt att beakta.

På mitt galleri hänger just nu Carsten Regilds kvarvarande verk från perioden 1966-1990, en annan av de nästan-samtidiga samhällskritiker som liksom Tunbjörk har har kommit att bli en ikon för det omvända. Ironi, elakhet, konservatism och konsumtion tycks mig vara svåra, ja till och med omöjliga att runda i nutidsdebatten. Jag gör som alla andra, skyller på något osynligt. På AI.

The Groupies - Primitive

 

Jag läser Utan konst kan jag inte leva. Om Agnes Widlund och konstsalongen Samlaren av Eva-Lena Bergström

full av mind

 Det är gärdsmygens tid. Under taksprånget och från lindhäcken hörs den sjunga så innerligt att det är som om den skulle explodera av all sin vilja till liv. I morgonsolen syns hans lilla skugga styvt hoppande mellan hängrännan och taket, över till någon eller något - kanske är det ett bo där inne i häcken? Jag har inte klippt den sidan i år, och lika bra är det. Just nu sitter han på en mosstuva på taket och kikar över sina domäner, lysande varmt rödbrun i solen och med den lilla stjärten sträckt som en lans. I skogen växer kantarellerna och aspen rasslar stilla. På vägen, som snart tar mig över norra länsgränsen, ska jag lyssna vidare på P2 och försjunka i det vackraste som någon någonsin har skapat, det som hörs där är fullkomligt kongenialt med småvägarna genom ett älskat landskap som andas stillhet, frihet, helhet och ro. Sedan, när jag är fullmatad av skönhet och laddad av energier, skall jag ge tillbaka till dem som lyssnar på berättelserna om konsten, drömmarna, och längtan. 

 I går morse, under det att jag lyssnade på några missade avsnitt av filosofiska rummet, kom ordet mindfulness upp i sammanhanget. Jag reagerade starkt fysiskt, det var det enda antipatiska som grumlade morgonteet. När Åsa Nilsonne talade målades ordets raka motsatta innebörd upp för mitt inre, där befann sig en hårt hållen person med rösten präglad av tillbakahållen ilska och stress. Undra på det, tänkte jag, när all tid vi har, varje mätbar sekund måste fragmentiseras, beskrivas och ekonomiseras. Det är som med det mesta som har beskrivits under modern tid - det kan bara bli fel. Vi har en kropp, ett liv och en fantastisk förmåga till njutning. Det är allt vi behöver veta. Allt annat är naivt. Fråga Huxley...

Lilla Charles, sov sött i frid - Ola Sandström och CM Bellman

 

Den 30/7 skrev sociologen Johan Alfonsson detta vansinnigt träffande och roliga inlägg på DN kultur. "Se för guds skull till att återinföra förmögenhetsskatt så att medelklassen kan återgå till att njuta av livet!"

svep

 Jag fortsätter vara svepande i mina formuleringar, ser ingen anledning till varför jag inte skulle vara det, och ingen annan möjlighet. Att vara säker på min sak är ett tecken på osäkerhet, ett sätt att visa brist på omdömesförmåga och gör att jag fångas in i polemiska betraktelser som enbart gynnar en tvärsäker demagog som vinner på dikotomier och polemik. Att skriva är att få fatt på de flyende tankarna, brodera dem till kropp och besjäla dem. Jag växte upp under det svenska 1980-talet, när diktatorer sågs som avskum och demokratiska värden ansågs självklara. Då var det lika självklart att kunna uttrycka sina känslor som att vrida på kranvattnet. Krig var något som utkämpades på en annan horisont, pengar fanns för att ha kul. Min generation kunde resa, skriva, dricka oss fulla med vem vi ville, och vi kunde ångra oss. Det fanns ett skyddsnät av strategier bakom som tog tag i, och fick oss att vilja studsa upp igen. Människorna av kött och blod bakom spakarna och rattarna på arbetsförmedlingen och försäkringskassan, på banker och kontor, som med sina olika förmågor och tankar gick att avfärda eller ta på orden, och eftersom det alltid fanns någon anställd där som tänkte som du gjorde, var det bara att ta en ny kölapp och vänta. Det var känslorna som knöt samman, enade eller särade, men som laddade upp och fick oss att vilja leva. Inte pengarna. Vägen, inte målet.

Jag återkommer alltid till existentialismen. Det är nödvändigt eftersom jag vet att vi är en existens bland andra, jag vet att det går att bryta igenom barriärer genom att se den andre som en annan person. Det är respekt. Ibland uppskattar vi det vi ser, ibland inte, men respekten för olikheterna bygger upp individer och skapar grupper. Kalla det samhälle, kalla det familj. Relationerna mellan oss är avgörande för hur vi ser på vår omvärld. I ett ögonlöst, hudlöst och könlöst samhälle existerar inga känslor eller spänningar. Utan existentiella ögonblick finns inget som matar minnet. Eller samvetet, själva ordet är uppbyggt av existensens grundstenar.

Jag saknar ord för att formulera den tomhet jag känner då jag läser romaner från en tid när triviala litterära känslostormar är bärande för berättelsen, och hur mycket jag saknar detta i den allmänna debatten. Mötena mellan människor, beskrivningen av intrycken, detta vaga och fullkomligt underbara något som uppstår när vi möts öga mot öga, är fundamentala för att vi ska vilja och kunna förstå. Antingen vi avfärdar och sveper vidare, eller stannar, nosar och dröjer en tid, så är detta vad som utgör ett liv.

 

 

Samhällets idé delas alltmer upp i två motstående läger. Antingen betraktas människan som en social varelse med potens och möjligheter, eller så är hon en enhet, skapt för en uppgift och enbart gjord för att arbeta enligt den principen. Å ena sidan är samhället en process, å den andra en arena för tävlingar. I avgrunden mellan ståndpunkterna syns vem som får tillhöra samhället och vem som styr det. Kontraktet är juridiskt, men djupt berörande, och därför sker förändring främst med känslornas kraft. Ilska är en urkraft som bär med sig snabb förändring, men om ilskan inte själv förändras och utvecklas kommer den göra att samhället förlorar bärkraft, stagnerar och slutligen imploderar. En revolution är bäst när den kommer som en sommarbris.

Mycket pekar på att Europa har spelat ut sin rätt som moralens, historiens och det goda samhällets stöttepelare. Den gamla världen är i klorna på ett fåfängt fåtals kamp om världsherravälde, men - och jag menar men (för det finns alltid en utväg i eländet), om vi inser vikten av principerna vi har byggt upp gemensamt och ser dem som en urkraft, då skulle människan kunna uppvärderas, och ekonomin ses som en konstruktion, ett redskap möjligt att förändra. Lägg den politiska makten hos den som vill ge oss freden, inte hos den som tjänar på kriget. Ge existensvärdet en röst innan det är försent.

Angélique Kidjo - Lonlon (Ravels Bolero)

blötdjur

vattenaloe, dyborre, Stratiotes aloides

 Jag behöver bara klyva ytan för att komma in i en annan dimension, och som en saltvattentvål som kastats överbord kan jag sedan glida fram över vattnet, känna väderleken förändras och simmarna avlösa varandra. Solen värmer ryggen, vind skakar trädkronorna, regn smattrar och vattenbrus i öronen. Jag andas rytmiskt, sträcker ut och sparkar bort, blir lång som en ål och lämnar vardagen. Nu är jag turkosblå, och jag räknar ett, två, tre, tretton, tjugofem, trettio. Sista längden intar jag på rygg och ser vädret ovanför, skyarna med molnen som tornar upp i horisonten, regndroppar som krossas och förenas med membran, och så vindarna, ljuden och solskenet, stegvis kommer omvärlden tillbaka in i kroppen och jag blir varse simmaren intill, badvärdarna som håller på att dra presenningen över poolens motstående sida, en mås som passerar. På en bänk under taket, snett under klockan, sitter det en man och väntar. Han spanar över bassängen. Jag står på botten nu och löser upp flätan under vattnet, dold bakom presenningens stora blå rulle tar jag tag i stegen och drar mig upp på land. Drypande våt, blank och hal glider jag som en törstande snigel längs bassängens kortsida och passerar oseende i riktning mot dörren. Inom kort återstår bara trettiosex blöta fotsteg av min tid i offentligheten, den yttre medvetenhet där andras lagar regerar. Bakom dörren bildas jag åter. 

Jag läser Kvinnor som älskar av DH Lawrence

 

G.F. Telemann - Wassermusik 

Händel - Water Music (Hornpipe)

post post

 

 Träbit, vad vill du bli?

Jag minns ditt åttiotal, och ditt nittiotal. När tankens form överordnades allt och materia fanns där för att realisera ett ego. Du ville bort från materias fängelse, glömma allt traditionellt, förlegat och stockat, och jag var ung, snabb och fri. I en tid av kompromisslöshet hade du allsköns idéer som du realiserade med en ständig ström av finanser. Tryckpressarna matade framtiden, och precis som Prometheus lärt dig människa, skulle de galnaste idéerna ge högst avkastning. 

Träbit, vad vill du bli?

Jag kan, med din traditionstyngda, materiefixerade bakgrund se vad vi har gjort. Revolutionen bort från det materiella har varit lyckosam, framgångsrik, givit dig välstånd. Jag kan, därför gör jag. Det hål som jag har grävt fram och fortfarande gräver ut ur materia, ur det som bara finns, finns inget kvar som kan vittna om processen. Ett hål är inte ens noll med teknikens logik.

Hantverk. Kvalitet. Ursprung. Värde. Mångfald. Så fort människan glömmer. Vad sårbar den är. Stackars lilla varelse. Träbit, vad vill du nu bli?

 

 

Donnerwetter

efter regn kommer sol, följer regn

 Sedan några dagar har skyar med åskbyar dragit in från väst och sköljt över min landsända. Som väl var, om man får vara så egoistisk med tanke på hur det ser ut i övriga världen (och på arbetsplatsen), hade min lediga vecka under midsommar några regnfria dagar så jag tog mig ut på tur för att besöka vänner tillsammans med tösen som kommit ner på besök. Under lediga dagar och de sommarljusa kvällarna gör jag sådant som hör sommaren till. Vandrar, badar, påtar, träffar människor och läser. Att få vara utomhus är för mig lika livsviktigt som växternas och djurens vattenförråd, och jag älskar regn. Jag bor dessutom nära allt som räknas och gör gott för själen. 

 

Kreatursregn

 

Att ta hand om en trädgård gör att man ser sammanhang och blir ödmjuk, så egentligen är det trädgården som tar hand om mig. Tänk att få lov att släppa loss sin skaparlust, och bara genom att flytta löv, frön, pinnar och bråte från ett ställe till ett annat - en minimal insats - kan man forma sin alldeles egen version av paradisets lustgård. Resten av arbetet står naturen själv för. Världens mest sinnrika ingenjörskonst, fotosyntesen gör att efter en tid med sol och regn kan ett torrt frö och rasslande grenar spira upp och bli rikgivande och höga träd eller veka doftande kärlväxter, arter som i sin tur gynnar många fler arter än jag någonsin kan räkna under min livstid. Inte ens en riksbank kan räkna dem alla. Det är sannerligen magi. 

Under torkan i juni gick det inte att göra mycket åt trädgården, mer än stödbevattna det nödvändigaste morgon och kväll så länge regnvattentanken höll, och hoppas att allt det biologiska livet orkade med ansträngningen. Nu hinner jag med allt det där andra, som att beskära häckar, kanta rabatter och klippa gräs och så slipper jag få stenlunga av vägdammet efter traktorernas och bilarnas framfart. Nu när allt är friskt och fräscht glänser till och med bilen. 

 

Bredbrämad bastardsvärmare, Hagstad äng

 

Simmar gör jag nästan varje dag, i ur och skur, väder och vind. Utebadet i Ljungbyhed håller öppet om kvällarna så att en pendlare hinner njuta både bad och bastu efter arbetet innan det blir hemtur. En vän har lockat med mig till närmaste allmänna badsjö, och dit har vi cyklat och simmat rundor under långa samtal, ensamma under åskbyarna. Sjön, som är djup och känd för sitt kalla vatten, har i år varit lagom ljummen, och särskilt skönt är det när åskan drar över med mörka regnskyar och ytan krusas av tunga regndroppar. Då simmar vi bara närmare för att lyssna på allt som sägs. Åskväder har en enastående förmåga att framkalla friska tankar ur en aldrig så sjuk värld. Uppe på stranden kämpar tusentals smågrodor, idogt krälande uppför slänter och vägar och letande efter en ny tillvaro. För att inte avsluta deras framtida livsresa under en skoningslös fotsula skuttar vi hit och dit. Tillsammans eller för mig själv har jag cyklat och vandrat på kvällarna. Under de häftigaste skurarna har trädkronorna delats med nyfiket gloende kossor innan man cyklat vidare mot kvällens mål. Igår blev det Söderåsen. Där ropar nu uggleungarna och emellanåt tog man skydd för regnet och höll för öronen under åskknallarnas ljungade mellan ravinkanterna. Uppe på de högt belägna platåerna med de böljande gläntorna och stengärdena betar korna sida vid sida med hjortar, och inne i stugorna hukar sommargäster runt middagsborden med levande ljus tända. Det finns gott om meningsfulla saker att göra, hela tiden. Hemma hittar jag på sådant som skingrar tankarna och får mig på gott humör (för det behövs sannerligen, för aj vad jag har varit arg, en riktigt härlig urkraft som jag kanske berättar mer om en dag). Och slutsatsen är alltid densamma: att kunna leva som jag, och att vara född in i denna ofantliga rikedom, är inget mindre än ren, förbannad tur. Semester det får jag väl ta en annan gång.

 

Ravinregn

Ali Farka Touré - Voyageur

Jag läser Fattiga riddare och stora svenskar, av Klas Östergren.

Förresten så har jag visst vunnit ett fotopris. Visas någon gång i höst, vill man veta mer kan man läsa här.

tankens vingar

 I min trädgård trivs hassel och ek, dessa två vedartade växter som gillar de flesta biotoper här i den södra landsändan finns även på flera ställen i vårt land, liksom gran, asp eller björk. Trädgården hyser även grönvit nattviol och flera fuktälskande mossor, och bara ett par meter från min tomtgräns står lönnar som inte alls verkar ha etablerat sig i min lilla täppa. Om jag nu varit fast rotad vid min lilla plätt skulle jag kanske ha trott att allt runt mig var lika variationsrikt, jag skulle dock inte veta om att asken kan sprida sig som frötallarna, eller att trattkantarellen existerade. En person i en bil skulle förmodligen kunna ta bilder på många biotoper under en dag, och berika både kameran och sitt inre liv med en mängd intryck, görs sedan samma resa vid flera tillfällen under året, och dessutom under olika tider på dygnet skulle detta ytterligare påverka bilförarens inre bild av landskapet. Samma princip bygger upp ett ramverk för den kunskap som ligger till grund för hur vi uppfattar vår landsända. Där som någon upprepade gånger passerar, noterar, och registrerar kommer statistik så småningom byggas upp, bli stark och stadig och anses trovärdig. 

Om du är nyinflyttad och vandrande tar dig runt på marken kommer du snart att märka att bilden du hade trott skulle utgöra din plätt inte alls verkar stämma med den statistiskt klargjorda marken. Dels därför att ditt intresse är för varierat, dels för att du orkat ta dig in bakom snår och törnen, passerat gärdesgårdar och gått långt utanför den synliga gräns som går att notera från en landsväg. Just i min lilla del av världen står kärrängar och sumpmarker alldeles inpå grusåsar, och tättbevuxna granplantage intill såväl dungar och snår som ängar och hagar. Detta har ett namn, landet som kallas mosaiklandskap kan i sin tur skiljas markant åt mellan vad som å ena sidan är gammal etablerad jordbruksbebyggelse, men även å andra sidan stora partier som länge varit otillgängliga för människan att etablera sig. Även dessa former står tätt sida vid sida om vartannat. En sumpskog med alkärr hade tills för mindre än 100 år sedan en gård vid sidan om sig, och bara 30 m bakom det som idag är en ruin med egen skvaltvarn står en högväxt knalle där torra tallar ersatts av både gran och lärk. Det är längesedan allt det gamla som ligger kvar där syntes av en förbipasserande, idag är den gamla vägen belagd med krossad sten och infarten har fått bom med lås. 

Vad ville jag ha sagt med detta lilla tankeexperiment? för det var menat som ett sådant. Jo, kanske enbart detta enkla att ett namn på ett ställe inte nödvändigtvis måste innebära att hela bygden lyder under samma begreppsliga värld, lika litet som att de kläder du valde för festen bevisar vilken nationalitet, språk, kunskap eller inre värld du lever i. Att plötsligt inse att det vi först trodde varit så enkelt och rationellt istället bestod av motsatser och överraskningar, är vad jag kallar frihet. Där som tankarna stagnerat behöver jag en barriär och ett hinder för att kunna se gläntan, och för att kunna njuta. Om jag förhöll mig till min omvärld från ett bilfönster skulle jag visserligen bli stor inom samma krets människor som gör likadant, av praktiska skäl (eller rentav lathet) och därmed även känna trivsel och samhörighet i natur som är förutsägbar och enhetlig, men istället och bara genom att resa mig upp och lämna hjulspåren bakom, kommer jag visserligen att bli misstrodd hos statistikerna, men växa i anden och som individ. 

Kram.

Vieux Farka Touré - Les Racines