söndag 29 maj 2016

Gaia

Libellula depressa
ångest kommer ur ordet Angst som betyder rädsla och beskriver en känsla av att inte ha kontroll. Kontrollbehovet kan gälla omgivningen men framför allt handlar det om att vara rädd för självet. Hur reagerar jag i mötet, är jag i stånd att ta emot någon. Orkar jag? att viljan finns där råder det ingen tvekan om. Att subjektet förstår mig råder det ingen tvekan om heller, vi sitter i samma båt och därför finns det inget objekt.

Subjektet är på resa och hör av sig med jämna mellanrum, i olika stadier av kontroll. Ångest, lycka, eufori och lust. Att få ta del av och agera som någons subjekt är en nygammal känsla, jag pendlar mellan desamma och har emellanåt fått erfara en slags känslomässig förbindelse, det är som om jag plötsligt fick en förnimmelse och visste hur subjektet mår för stunden. Hur är det möjligt? är det ens möjligt.

Jag vandrar runt i tillvaron, har vilat ut på bryggan och somnat där till ljudet av naturen. Uppe på bryggan slår det mig efter en stund, att jag har lämnat den nivå som trollsländor, skräddare och mindre flugfän lever i, och testar en ny tillvaro. Successivt lär jag mig överskåda livet, litet grand från ovan.

Tomorrow Never Knows

torsdag 26 maj 2016

varats olidliga lätthet



intensiva dagar, våren. Allt ska rymmas inom en kort tid och det är så lätt att bara följa med. Jag skulle kunna fortsätta flyta på toppen av varat, klokt balansera på gränsen mellan starka känslosvall och vila på betryggande avstånd i tankarna på sakernas tillstånd, men ibland händer saker som gör att man måste omvärdera livet. Det fanns en tid då man tog chanser och hoppades att de slog rätt ut, men med åren har det rationella sinnet fått ta allt större plats vid livsavgöranden. Paradoxalt nog borde insikten om åldrandets påverkan, och de därför allt mer begränsade möjligheterna till en samvaro, göra en människa desperat, men så är det inte. Vi har gått på smällar och blivit lyhörda för katastrofer, sådant som kallas erfarenhet gör oss förnuftiga. Så ändå, när den där känslan kommer in och ställer till det så kan man faktiskt bara kapitulera. Det ligger i sakens natur. För varför inte bara ta livet med en klackspark? det blir ändå aldrig som en hade tänkt. En kan välja att vila i förhoppningen om att summan av lasterna är konstant - eller så tar man itu med sina rädslor och spränger gränser, punkterar fördomar.

Jag är övertygad om karma och tycker om att lämna över mig i ovisshet. Det är långt ifrån allt vi kan styra över, och det är en styrka att känna att man vågar släppa kontrollen. Övervinna sina rädslor. Och om mindre än en vecka har jag en date med ödet.

Mecki Mark Men - Being Is More Than Life


söndag 22 maj 2016

små tankar om frihet


För mig har friheten varit viktig för att jag ska kunna fungera och bli en behaglig person. Idag när jag låg på bryggan efter årets första dopp, och friden lägrade sig i ljudet av vinden och fåglarna, funderade jag på ordet och kom fram till att frihet är något man får, inte något man tar. För att kunna känna sig fri måste det finnas ett skyddsnät, en grundtrygghet som ger dig utrymme att vara dig själv. Att istället ta sig friheter är en fräckhet som förutsätter att man har något att ösa ur och det implicerar också att det är något man tar för givet. Det är en stor skillnad mellan att få frihet och att ta den.

Allt vad jag begär - Mikael Wiehe
I've Got To Reach You - Bubble Puppy
Are You With Me, Baby - Demian


fredag 20 maj 2016

Slacklining in Heels





när jag nu tittar på Janis i regnvädret kommer jag att tänka på så mycket i mitt liv som stämmer överens med hennes och jag vet att många kvinnor kan identifiera sig med viljan att motsätta sig det som brukar kallas normalitet*. För många blir den motsättande viljan en livskraft och drivet som får oss att gå vidare, trots motsättningar och missförstånd eller hat från ett motsatt kön eller an annan generation. För somliga kan kampen bli utagerande, ett liv av motsättningar kan bli en identitet, likt annat, men att lägga under sig det som skaver och bemästra sina motgångar till en tillväxtfaktor eller att göra smärtan till identitet kan vara en kreativ utgångspunkt. "Feeling it, really getting into it - that's fun!" som Janis sa, men låt inte det tråkiga ta över, det finns så många andra känslor att undersöka, som får dig att växa i motvind och göra saker du aldrig trodde du skulle klara av. Kärlek är en sådan kraft, tillit en annan.



De dagar du är nere därför att andras verklighet tränger sig på och du inte orkar hålla uppe fanan,
lova dig då själv att aldrig finna dig i att bli lurad eller tro att du måste ställa upp för någon som inte uppskattar det. Bli inte utnyttjad av någon. Ta inte skit annat än din egen och bli aldrig, aldrig någonsin en skugga av dig själv.

*normalitet är en egenskap som innebär att en variabel lever upp till en viss norm eller regel i multivariabla sammanhang, att något är typiskt. Normalitet kan definieras utifrån antingen normalfördelning, genomsnittlighet eller vanlighet, eller utifrån vad som anses vara naturligt.
Källa: Wikipedia

Janis: Little girl blue SVT Play 

torsdag 19 maj 2016

Kaliber

bästa tiden är nu
efter en lång dags resa Sundsvall t/r och med nödlandning i Jönköping blev den komplediga dagen därpå en dag av vegetativt studium. Först framåt eftermiddagen tog jag mig ut för att hjälpa vännen inne i Ljungbyhed att flytta resterna av det som förra året varit en enorm dubbeltall, men arbetet bestod av en timmes slit och en timmes fika i trädgården, så jag kan inte säga att jag förtog mig. På vägen hem hämtade jag upp tösen hos ridläraren och fick se henne rida igen, något jag inte har kunnat göra sedan jag började arbetet i Malmö. Hon har utvecklats till en mycket lyhörd ryttare, styr med subtila medel och sitter som en kentaur under galoppen. Det var en stor glädje att se vilken kontroll hon har och jag vet att tränaren vill att hon ska börja tävla i dressyr. Det hade varit kul, men eftersom tösen är lika sorgligt ointresserad av tävlingar som jag är, så har vi inte undersökt saken närmare.

Kvällen ägnades åt ett långt telefonsamtal och när jag vaknade i morse hade känslan dröjt sig kvar. Att en röst kan ge sådan närvaro är en ny känsla för mig och jag har förstått att det är ömsesidigt. En får se vad framtiden ger, men bara att få prata med en annan människa innan läggdags är tillräckligt för att rubba mina cirklar. Det trygga ytspänningsskiktet tunnas ut, och risken för att sjunka samtidigt som jag kan välja att flyga iväg, uppåt, uppåt, blir uppenbar. Att hålla känslorna i balanserat nolläge är tryggt men blir tråkigt i längden... och alla älskar ett äventyr.

En förälskelse har stora fördelar, men likt våren går den skira grönskan över och mognaden är inte lika lätt att uppskatta. Med mognad kommer ansvar. Om jag lyckas hålla mig i skinnet och ta vara på de erfarenheter jag har odlat under åren, kanske det går att balansera på livets slaka lina igen, men först måste jag träna upp balansen. Eller rättare sagt: först hitta den nya tyngdpunkten, sedan därefter söka balans. Livet är en evig kalibreringsprocess.

Muddy Waters - You Can't Lose What You Ain't Never Had
Krokodil - Lady Of Attraction
Peter Green live in Southern California 1969

måndag 16 maj 2016

Etik für Alle



i filosofiska rummet kan man höra tre svenskar diskutera om etik är möjlig att göra gemensam för alla utifrån de gränser som finns mellan Viet och Domet. Det är som att skapa en enhet av komplexitet men diskussionen är intressant, även ur ett meta-perspektiv. Viljan finns där, och diskussionen är viktig, även om den tycks mig tragisk, eftersom samtal som rör etik och moral mer tycks mig stanna i det stängda, filosofiska rummet än ge ringar som går utanför dörrarna.

I diskussionen utgås det från antaganden och det dras logiska slutsatser, på så vis sammanförs filosofi med vetenskap, om än ganska ytligt men med tanke på omfågsbegränsningen är det ändå OK, någonstans ska vi ju börja. Samtalet hämtar mest luft ur Joshua Greenes Utilitaristiska principer, om att den enskilde människans lycka härrörs ur mängden lycka för flertalet. Greene är kognitiv i sitt tillvägagångssätt, och som sådan utgår han från ett status quo i mänskligt handlande; alltså att människor mår bra och orkar resonera sig ur problematik. Men utgångspunkten att alla människor mår tillräckligt bra för självkritiska resonemang stämmer dåligt med verkligheten. Jag skulle hävda att flertalet inte bryr sig om att resonera för att nå resultat, just för att deras kapacitet är begränsad av olika former av stress. Just detta är det springande punkten som jag skulle vilja få en fortsatt diskussion kring - varför lägger vi så mycket tid på att se det närmast uppenbara och så litet tid på det som kanske verkligen gäller, nämligen sammanhanget mellan kapacitet och viljans begränsning? De mentala gränser som känns bekväma för oss krymper påtagligt vid påtryckningar, och om vi ponerar att sådana påtryckningar sker medvetet - skulle det då inte vara lätt att påverka människor i en viss riktning? Det har gjorts förut och sker idag.

Orättvisor, hat och strikta gränsdragningar med vaktsystem och restriktiva lagar som resultat växer i omfång i samhällen där människor matas med rädsla istället för trygghet. I ett samhälle där media styrs av ekonomiska lagar, kommer snart övervikten inlägg och rapportering dra åt populism, och eftersom en nyliberal agenda gynnar försäljningssiffror visas sådant som drar bred publik istället för svårare saker att ta till sig. Hat, orättvisor och gränser istället för likhet, jämförelser och diskussioner. Tävling istället för salong. Vi fostras till handlare istället för tänkare.


Vi har, enligt slutdiskussionen, å ena sidan en automatisk och å andra sidan en autonom vilja, som för en ständig debatt mellan gränsdragningar och som utgår från en moralisk och etisk reciprocitet. Biologiskt sett skulle vi vara gynnade av samarbete över gränserna... Darwin insåg det, men fokus läggs på tävlingen eftersom den går att sälja med ett biljettpris som är jämförbar. Att titta över staketen och flodfårorna, och jämföra likheter kräver vilja och förmåga. Äger du i ett trängt läge?


Nej minsann, nu går jag ut och lyssnar på näktergalen.

och här satt en, alldeles intill mig
så nära att jag kunde se den roströda gumpen
guppa i takt med stroferna

Television - 1880 Or So


lördag 14 maj 2016

flukt



det är första dagen på snart två veckor utan direkt sol och jag blir genast melankolisk vid tanken. Glaset halvtomt eller halvfullt? Sitter och pratar om romanfigurer och identiteter med tösen över en kopp kaffe och som gott sällskap hör vi ärtsångaren som ibland visar sig inne från den täta bokhäcken alldeles intill. Så avbryts samtalen kring esoterika och exoterika och varat stannar till med hjälp av ljuden från nuet. På högsta platsen, uppe på flaggstångens glasknopp, sitter rödstjärten och ekar vackert med små stjärtvipp som ackompanjemang. Rödhaken, korpen, svarthättan, törnsångaren och skogssnäppan hörs ibland medan göken och den tjatige gransångaren är ständigt närvarande. Humlesurr från vitplistern i rosenrabatten, ett stilla sus från skogspartiet. Ibland skiner solen igenom och jag måste besinna mig att inte ta av mig koftan, temperaturen fluktuerar, liksom allt omkring mig och inom mig.

Det finns så mycket som distraherar tanken, dock är inte allt enbart av ondo. Igår var vi på bästisens femtioårskalas och i kväll ska jag på ett nytt, men i morgon och på måndag är det helgdag. Och på tisdag flyger jag på mitt livs första inköpsresa. Än går det upp, än går det ner en liten bit.

Lyssnade på en radiodokumentär om Leif Andersson igår, Sveriges mest obskyre sångare som fick en förklaring med sina egna ord. Det han såg som ett misslyckande blev så många andras hopp och lyft. Så ser livet ut... den enes framgång är den andres fall. Eva Hesse hette en kvinnlig skulptör som länge levt i skymundan för sina manliga kollegor. Nu, äntligen, får hon upprättelse genom en dokumentär som ger oss upplysning kring hennes verk och liv, hon skrivs in i konsthistorien av en kvinna som inledningsvis fascinerades av konsten, inte av personen. Vivian Maier upptäcktes av en man, och idag tillskrivs en mycket stor del av hennes postuma framgång honom. Det faktum att hon varit en outsider ringar in kvinnan som ett undantag som bekräftar regeln och Maier förblir för många barnflickan som fotograferade, inte fotografen som livnärde sig som barnflicka. Det är verkligen för tragiskt. Jag skrev om henne tidigare, här, på bloggen.

Så många antagna genier som fick chansen, men sumpade den. Så många verkliga genier som aldrig fick den.


Barbro Hörberg - Med ögon känsliga för grönt


måndag 9 maj 2016

The Icarus Girl



Idag är jag trött, så jag sitter här på trappen igen och vilar efter frukostens bestyr. Tösens buss kommer en kvart tidigare under två veckor framöver och jag har nattsuddat med en telefonvän, antar att jag måste skylla mig själv som inte säger ifrån, men det är så svårt att sluta när en har trevligt. Jag läste att förlorad sömn inte går att ta igen och det är en strof jag helst skulle vilja radera ur minnet eftersom den stressar upp mig.

Stress är subtilt, det handlar mindre om vad man gör, och mer om vad man har för inställning inför göromålen. Tankar på hur jag ska bete mig i olika situationer, vad jag ska säga vid ett bankbyte, hur jag ska ta reda på information och vilka jämförelser jag måste ta i beaktande, vad jag ska ha på mig under arbetsdagen för att sända rätt signaler till kunderna eller kollegorna, hur jag ska få ihop inköp av mjölk utan att den surnar i värmen. Det är alla de inre planerna som sänker min vardag, inte hur jag får dem att bli realitet, och när jag inte har hunnit göra det jag har planerat förebrår jag mig själv. Jag är kass på att ge mig själv beröm, försöker i text men misslyckas i realiteten.

Jag flänger rundor på min lediga tid, sitter nästan aldrig still, att gå på toaletten innebär att jag samtidigt får med mig tvätt in och ut, sätter på en maskin, plockar med mig grytan som stått på farstun, in i kylen, plockar upp saker som ligger på soffan, ut igen och hittar ogräs som jag börjar pilla med, tills jag kommer tillbaka till trappan, där jag hittar kaffet som har svalnat. Sätter mig ner, tar fram datorn och börjar skriva. Mina tankar står aldrig still, det är som en tornado här inne.

Min livskampanj - visa att lathet och laid-backness och ett ideal som jag har satt i motsats till duktighetsivern - är kanske en av dessa duktighetssymptom, för kanske, innerst inne, är det jag mest borde bearbeta inte samhällskraven, utan de inre kraven. Mig själv. Duktigheten som sitter som en gifttagg i märgen går kanske inte att operera bort utan stora personlighetsförluster. Är jag verkligen beredd på att förlora min duktiga, präktiga tvilling, som viskar måsten i ena örat och som tycker att prydlighet och renhet är en dygd?

Ibland skulle jag verkligen behöva en god vän som sitter framför mig, och som med lugnande röst och stadig blick säger:
-du, det tar vi i morgon.




lördag 7 maj 2016

den lille Havefrue

när klockan är åtta är det redan så varmt att det går att ha dörrarna öppna, så jag tar med mig teet och frukosten ut på trappan och sitter här och njuter av solen och den nyklippta gräsmattan. Igår var jag på galej inne i Helsingborg och bjöds på lyxlunch av S som kommit ner från Storstaden, och om några timmar kommer mamma hit och då ska det bli äppelträdsplantage och trädgårdsfika. Jag har gjort en stor gryta som vi kan värma under tiden och så få vi se vad som händer under dagen. Jag kanske tar en cykeltur till Jällabjär igen, den rundan gillar jag. Men en sak är jag säker på, det blir i alla fall ett trevligt telefonsamtal framåt kvällen, med sommarplaner och trevande frågor om ditten och datten, precis som förra gången vi talades vid.

Nu sitter jag i alla fall här, i solen, och lyssnar på alla läten omkring mig, och njuter av att vara klar med alla måsten. Måstena har jag reducerat till ett trevligt minimum, och det jag verkligen måste göra brukar bli pyssel istället för krav. Tag min trädgård som exempel, här har jag lämnat kvar löven i rabatterna, och när det börjar gro och spira lyser mullen brunröd istället för tradigt bruntorr, och maskar och kräldjur kan få sitt. Ibland hör vi hur det prasslar till och om man är snabb kan man försiktigt lyfta ett löv för att finna en skalbagge eller en mus sitta där under.

Ännu är häcken som skärmar av mot vägen inte grön, så jag känner mig litet busig där jag sitter i mina trosor. Fick slänga av mig träningsbyxorna eftersom det blev för varmt. Tänk att för bara några dagar sedan var det så kallt och ruggigt att jag fick funderingar på att flytta! nu är de tankarna fullständigt bortblåsta. Skam den som ger sig...

Det gamla äppelträdet som föll i höstas har fått knoppar och små krusiga blad sträcker sig upp mot solen. Om några månader, till hösten, kommer jag att få veta om trädet har klarat sig. Vem vet, kanske  jag kommer att ha ett liggande och lättplockat äppelträd nästa sommar?


Burnin Red Ivanhoe - Rotating Irons


torsdag 5 maj 2016

skönt...

skål!
skönt är att få njuta av livet utan oro, dåligt samvete och krämpor. Det vackraste jag vet är snällhet och omtanke eller hedersbetygelser utan orsak, och idag har jag fått den vackraste gåva en människa kan få. Sin femtonåriga dotters kärlek. Helt utan förekommen anledning skickar hon detta via sms, på vägen till sin pappas hem i Dalsland. I en femtonårings världsbild kan nämligen föräldrarna få stor plats, det trodde jag aldrig...



rörd, glad och så innihelvitti tacksam för att jag har haft turen att leva mitt liv. Och mer sådant blir det, för nu händer det saker i känslolivet. Jag, som har känt mig känslomässigt iskall och varit rädd för att såra genom den jag tycker jag har blivit efter smällen för två år sedan*, kan så sakteliga se fram emot en andra halvlek av omtanke, vänlighet, kärlek och djup vänskap och det har jag sannerligen förtjänat. Tack, livet.


Grantchester Meadows - Pink Floyd


*Agenda
Monster: första dödshotet 7 maj 2014
Kris: fyra dagar efter misshandeln 4 augusti 2014
Domare och bödel: rättegång 15 september 2014
No Pasarán!: reflexion 30 maj 2015


onsdag 4 maj 2016

världens räddande män

Non Violence

Läser på Bob Hanssons logg och lyssnar på Måns Hirschfeldts sändning från P1 Kultur idag och gråter. Med fötterna uppe och katten vid min sida läser och lyssnar jag på andra människors minnen av människor som har använt sina liv som insats för att förbättra andras liv. Jag har aldrig mött vare sig Carl Fredrik Reuterswärd eller Olle Ljungström, men ändå vet jag att dessa män har varit viktigare för mänskligheten än kungar eller presidenter. Det goda som händer med oss, när musik och konst når långt in i kroppens vekaste mjukdelar, övergår alla intryck av världens alla ståtligaste monument.

Vilken mening är det med livet, tänker jag, om den enda trösten är att det kommer bli bra i livet efter detta? om något sådant finns. Vilken mening är det med livet, om vi dör utan att hinna åstadkomma det vi strävar efter, och när vi ser att vår strävan är förgäves eftersom ondska tycks vara det enda som överlever?

Det finns ingen mening med livet, annat än att vara snäll mot den vi möter, och det visste Olle och Carl Fredrik. För Olle var det som om hans kärlek sakta åt upp honom, inifrån. Att slösa på sig själv som han gjort kräver ett enormt förråd av kärlek, och när kärleken tagit slut är den energi vi kallar liv över.

Liv kan mätas både kvantitativt och kvalitativt, men i den vetenskapliga distinktionen uppstår problem, eftersom livsmiljön hos studieobjekten inte är statisk eller densamma. Vi måste ta hänsyn till skillnader.
Arv och miljö.
Möjlighet och påverkan.
Förutsättning och tur.
Känslomässighet och känslighet. För det är helt olika ting.

Livskvalitet borde handla om helt andra saker än sådant vi läser om i veckomagasinens reklamfinansierade och glossiga sidor. Livskvalitet borde handla om det omätbara minne som lämnas kvar, i tomrummet som fortfarande doftar, ekar och vibrerar efter den som gick...  den verklighet som finns kvar hos oss som stannar.

Världen behöver fler män som Olle och Carl Fredrik. Och om du verkligen fanns, Gud, skulle du se till att vi som blir över i Jämmerdal ändå fick behålla något vi älskar. Se det som en kompensation, om du vill.

Jag spelar vanlig
En apa som liknar dig 
Nåt för dom som väntar 

måndag 2 maj 2016

bara för att

hipstervegeterar

så tog vi bilen till Götet för en kortis till Fille och Tyra. Med i bagaget hade vi sängkläderna, trosombytet, tandborstarna och biljetterna som jag hade införskaffat som Early Bird. 150 kronor för en rockkonsert öppnar för möjligheten att chansa på att kickorna kunde komma in med sina morsor i släptåg, trots 18-årsgränsen.

Majorna bjöd på fint duggregn, färskpanerad kummel och sötpotatis, uppdaterat allvarsprat och trivsamt minnespladder. Fille och jag träffades på hantverksskolan i Dalsland för 25 år sedan och vi har gått igenom livet utan att låta det knäcka oss. Ingen av oss ser en mening med livet, annat än att se till att leva det, och vad vi än gör, vad som än händer, så är det bara för att. Ett finger upp i luften, och så går vi vidare.

Kvällskonsert på anrika, busiga, bullriga Trädgår'n. Vi kom tidigt och charmade oss in. Vakterna log, flickorna växte. J och M var där, alltid lika trevliga, och så några till. Maria, lika finklädd som vanligt, snurrade rundor och såg till att alla trivdes genom sin omsorg: en snabb kram och "välkommen - mår du bra vännen". Snabba ögon, flackande blickar, och när musiken startar fylls lokalen av värme och energi och vi sugs in i Den Stora Vilans värld av solrosor och mjuka kramar, scenen är full av färg, glädje och magi. Inget annat än musiken spelar någon roll längre.

Vandring i lätt duggregn genom stan och när vi vaknar från våra platser på sofforna har våren anlänt. Kanske för att det är första Maj? och efter en fabulös frukost tar vi pick och pack och låser in i bilen och vandrar in i ett vaknande myller. Göteborg, vad jag har saknat dig... På Stigbergstorget tog vi en sväng om musikaffären, där Tösen och jag botaniserade vars ett inköp och en god lunchfika, innan vi gav oss av.

Hemma hos katter igen, med sol och första dagen för öppen köksdörr. Där satt vi bredvid varandra, i dörröppningen, och njöt av de sista värmande solstrålarna, och av hoppet som återvänt.


hemma är rätt OK, med


Vad ska vi göra 

med allt det 

vi inte vet

Det som inte finns

kryper in i allting

och tar dess plats 
-Ann Jäderlund-