Det kalla ögat på Louisiana

Julius Bissier, Selbstbildnis eines Bildhauers, 1928

 I bokhyllan står bland andra böcker som jag inte har läst än en röd bok med vitt typsnitt som jag köpte för ca tjugo år sedan. Peter Weiss Motståndets estetik behandlar konstens motstånd mot fascismens förtryck under mellankrigstiden och skrevs mellan 1975-81. Den tyska konsten som formades under Weimarrepubliken hade då länge förbisetts, möjligen för att den var behängd med detaljer istället för att vara reducerad och minimalistisk, vilket var utmärkande för all stor konst efter kriget. Möjligen för att den är avbildande och kräver en aktiv blick från insidan för att riktigt förstås. Konsthistorieskrivning fram till åttiotalet skulle behandla form och färg, den fick inte tala om ett ställningstagande, allt sådant ansågs vara komprometterande. På sin höjd kunde berättelsen handla om sexuella preferenser, helst manliga, som ett arv efter surrealisterna, som egentligen behandlade samhälleliga problem med stora sociala konsekvenser. Sinnessjukdom, orättvisor, institutionaliserat våld och övergrepp. Och precis som med artonhundratalets detaljrika konst skulle den moderna, kalla och fotografiskt mekaniska blicken även misskreditera och underordna Den Nya Sakligheten, samt anpassa den till historieskrivningens snygga efterhandskonstruktioner. För det är så det vetenskapliga paradigmet har fungerat när det ankommer humaniora. Vissa saker måste försvinna till förmån för den stora berättelsen; städas upp och göras presentabel för en antagen publik. Konst skapad av kvinnor, de obildade, fattigarbetare och de med 'avvikande' sexualitet - kort sagt alla som aldrig skulle kunna bli genier, benämndes pejorativt och förminskades - om de ens beaktades. Innan Den Nya Sakligheten fick en egen hyllrad i biblioteken och visades på museerna, måste den frigöra sig från expressionismen och modernismens nät. Kategorierna hade hunnit nötas in i det allmännas medvetanden och blivit kanon. Seglivade hjältemyter får enkelt fäste, sådant tar tid att ändra på och kräver nya nycklar och metoder, kategorier är särskilt svårhanterade. Övergångar flyter och smetar ut sig och gör konstruerade eror och ismer suddiga och svåra att underhålla. Om historikern menar att tolkningen är objektiv, vetenskaplig, universell - vilket har gällt för all historieskrivning fram till postmodern tid - har han snart bortrationaliserat sig själv, och när reduktionen slutligen är gjord är det svårt att återskapa helheten. 

 

Otto Dix, detalj av Rothaarige Frau, 1931

Men allt har sin tid. Idag kontextualiserar vi. Därmed läggs stort fokus på att forska kring konstens orsak och verkan under sin uppkomsttid. Vi försöker att förstå den inifrån. Kulturberättelserna har övergått till panegyrik, gått från form till innehåll, och fler röster har fått ta plats i kanon. Detta har fört med sig en bredare palett av smaker och uttolkningar och på så vis har konstsynen breddats. Erwin Panofskys gamla öga för detaljer gör det åter möjligt för personliga och subjektiva tolkningar. Det paradoxala med detta är just att ju mer personlig och subjektiv en beskrivning är, dess närmare sanningen kommer vi, och dess mer allmängiltig blir läsningen. Människor är människor om så i nötta skor. Hon skiter, pissar, äter, skrattar och gråter, och har hud och hår på ställen där vi inte ser. Det är den uppriktiga blicken hos en konstnär som verkligen har något att berätta vi möter. Den Nya Sakligheten är kunnig, ärlig, elegant, raffinerad, samt tillräckligt dold för att väcka intresse och nog så kroppslig för att vara sant mänsklig. 

 

Wilhelm Lachnit, Schwangeres Proletariermädchen, 1924/26

För det finns mycket dålig konst... För egen del gillar jag att se på handlag, teknik och estetik i samverkan, för det går att urskilja en tidstypisk stil i processen. Det går även att upptäcka den nerv som är typisk för utövaren, och mitt urval berättar lika mycket om mig som om konstnären. "Tidsanda och geist". Om uttrycket känns argt eller glatt, tillbakadraget eller hämmat, är det lika mycket konstnärens som mitt behov som avgör berättelsen. Att bygga en utställning kräver både mod och intellekt, för det vi kallar fingertoppskänsla är inget mindre än kunskap och erfarenhet. En utställning ska aldrig skriva oss på näsan, den ska lita på betraktarens intellektuella förmågor och vara lika tillåtande och inkluderande som det som visas, det är precis som ett välfungerande demokratiskt samhälle. Under accepterande förhållanden är uttrycksmöjligheterna bredare, man kan då tydligt se hur självförtroendet flödar i penseldragen och färgkombinationerna, liksom ämnena och motiven som tar ut stegen och blir fantasifulla och gränsöverskridande. Det är sådant som får tiden och livet att expandera. I perioder då människan måste vara dold måste även konsten bli det. Det kan vara nog så intressant, men enkelt att manipulera.
 

Anton Räderscheidt, Selbstbildnis, 1928

Det är med hudlösheten och självdistansen som en skicklig person kan forma det personligt upplevda till något medmänskligt och varmt. Att betrakta bra konst är som att bli en del av en annan existens för en stund, det är som en festbankett av erfarenheter. Det ska kännas i magen. Under mellankrigsåren lyser livet igenom, ofta humoristiskt och distat, men aldrig kallt och trist. Allt handlar om existentiella ting, saker som förenar oss oavsett era, ålder eller kön. Gränsöverskridande sexualitet, omkullkastade maktrelationer, ett testande av olika samhällsfenomen, och framför allt - tillit till dig som betraktar, och en smittande kärlek till det levande livet. Berlins underjordiska verksamheter lockade udda personligheter och original med behov av att utforska sina sociala gränser. Folk kom från alla håll för stadens dragningskraft, hon var som Babylons sköka, omättlig och generös gav hon plats åt de utstötta och illa sedda att bli strålande stjärnor. Och de intellektuella firade deras frodiga livsvilja, levde av den, med den, i den.

 

Otto Dix, Bildnis der Journalistin Sylvia von Harden

Att kalla en utställning för ett kallt öga inviger oss i frestelsen att redan på förhand bedöma uttrycket som kallt och beräknande. Och jo, visst finns det där, men Von Oben. Den strikta gränsdragningen, de snäva definitionerna, uteslutningsmekanismerna och övervakningsmanin som konstnärer tvingades leva under i allt högre grad, skapade en mänsklig kraft att motsatta sig, hävda sin rätt. Det som Weiss kallar motståndets estetik handlar om Existensen på bild. När konsten är bra, då lever den. Den leve!

Okänd fotograf, Graf Zeppelin, del av samling

 

Nu ska jag läsa Motståndets estetik, en delfinpocket i översättning av Ulrika Wallenström, av Peter Weiss.

 

Ny saklighet

Otto Dix, detalj av Rothaarige Frau, 1931

 Livet är väldigt mycket av och på. Å ena sidan, och så å den andra sidan, som om man lever olika liv. Som när julen är över och alla roliga gäster och infall tagit slut och plötsligt hörs kylskåpet brumma, eller så är det min tinnitus efter en lång dag. Har jag någonsin tänkt så förut, när livet löpte på med arbete, uppgifter och händelser? Man väntade på sin höjd på ett tåg, en försenad vän eller ett brev, aldrig på något ovisst. Och är det att slösa när man låter den egna tiden gå?

 

George Grosz, detalj av Porträt des Schriftstellers Maz Herrmann-Neiße, 1925

 

Jag har nu lämnat tösen vid stationen efter en lång dag på Louisiana. Fantastisk konst, och spekulativ konst. Två utställningar som, om man är hygglig, kan sägas komplettera varandra genom fullständigt disparata uttryck och meta-perspektiv. Den nya sakligheten berättas i sju kapitel, det är en en hänförande samling konst som uppstod under Weimarrepubliken och som avslutades abrupt vid nazisternas maktövertag 1933 och vid det laget har slagorden hygien, rationalitet och fantasi fått en helt annan innebörd. Det är en kraftsamling att få ihop en sådan omfångsrik vittnesbörd från en tid som länge har kallats dekadent och glad. Efter det ohyggligt brutala första världskriget knöts värde direkt till kroppar. Man hade på nära håll bevittnat hur kroppar kunde förfalla efter muskelförtvining eller amputation. Maskinerna skulle vara människans räddning, om hon inte var svag eller sinnesslö, och likt proteser utgjorde tekniken framtidens hopp om ett fritt och jämlikt liv. Drömmen om ett jämlikt samhälle visade sig vara en utopi, det maskinerna skapade skulle snart bli säck och aska för flertalet, och när Alex da Corte visar sina nutida alster är det billiga maskinkopior av bric-à-brac som har tagit över våra liv. Maskinerna, med sin energiska potential och kraftfulla repetitiva förmåga har skapat ett överflöd av billiga ting för tillfällig förströelse, bara att slänga och byta ut. Men hur hamnade vi här?

 

Hans Mertens, Stilleben mit Hausgeräten, 1928

 

Nyckeln, så som utställningen vill visa oss, eller som jag har förstått det, är August Sander. Fotografen från Köln hade en stort inflytande på sin samtid genom de foton av människor som han med samtidens okritiska blick sorterade in i, och typifierade enligt strikta kategorier. Blicken ovanifrån passade det objektiva narrativ som blev förhärskande under 1900-talet och som kom att styra industrialismen in i strukturalismen. Människotyperna i Sanders katalog är oerhört detaljerade, särskilt på toppen, men kom att bli alltmer generaliserande och svepande ju närmre bottenskrapet man kommer. Människan sågs som en kugge i ett välsmort maskineri, hennes yrkesroll var ett med hennes yttre, var det arv hon bar på, och sorterades enligt en indelning hämtad från det medeltida skråsamhället. Ordningstanken fick fäste under mellankrigstidens weimarrepublikanska virrvarr av gränsöverskridande identiteter. Berlin, huvudstaden, som förkroppsligade detta märkliga sammelsurium och menageri, kunde med hjälp av typifieringen enkelt beskäras, amputeras, eller sopas under mattan. Under Weimarrepubliken hade konstnären högst status, så god var hans ställning att den snart stack i ögonen på andra "kategorier" som inget hellre ville än att rida på framgångarna som indelningens makt förde med sig. Nationalsocialismens metapolitiska strategier skapade grogrund för den allmänna oro som antogs bero på samhällssjukdomar, något som måste amputeras ur samhällskroppen. Plötsligt kallades allt som inte passade in i den tillspetsade mallen med strikta ramar av kallt stål, svartputsat läder, och stärkta kragar under uniformerade kroppar, för avarter. Entartet. Istället var det Styrka. Allvar. Hygien. Personkult. Opulens. Ord som även går igen i dagens kulturpolitiska debattklimat.

 

Rudolf Schlichter, detalj av Margot, 1924

 

Weimarrepubliken är än idag synonymt med en röra av tankar och idéer. Mångfald och öppenhet utmålas negativt i politiska ordalag, som en följd av ett slappt styre. Motsatsen (ordning och reda) var enkel att hävda, den krävde ingen som läste partiprogram eller granskade orsaker. Med hjälp av de inarbetade kategorierna och människotyperna kunde nazisterna både höja och avfärda så som det passade för tillfället. Bönder, arbetare, enkelt folk tilltalades lika generellt som kategorierna erbjöd, sen skulle detaljerna styras enligt samma kartotek: ovanifrån. Att avhysa, uthysa och utfrysa var sedan en smal sak. Judar, utländska arbetare, bohemer och blinda (läs alla icke arbetsfähiga) skulle bort, in skulle den rationella, duktiga, friska arbetande människan som ställdes i maktens tjänst. Stad kontra land, en grov förenkling av ett fiktivt samhälle blev den utopi som utmålades som sanning. Den goda människan var en rationell maskin, men för att skapa henne krävdes kalkylerande ingenjörskonst och noggrannhet. Handen gjorde misstag, det måste åtgärdas.

 

Fritz Schüler, Der Mensch als Industriepalast, detalj, 1926

Med utsortering kommer förstås dränage, och efter det andra världskriget skulle Tyskland behöva importera kultur och kunnande. Tyskland blir en hungrig marknad för avkastningen av de lyckobringande varor och fetischer som förfärdigats maskinellt och i massupplagor - det är här den amerikanska popkulturen med sitt religiösa dyrkande av rikedom och framgång tar plats, och slutligen Alex da Corte kommer in. Ironin över konsumtionssamhället har vridits ytterligare ett snäpp. Värdet har förpassats ut i cyberrymdens siffror, kroppen och handens intelligens ersätts av en ofelande hjärna, datorn. Konsten är att sälja. 

Men, är det verkligen en sådan simpel berättelse? Kan en konstutställning visa för oss framtiden, och sia om det vi går runt och känner? Jag har förstås inga raka svar, men så länge vi har vilja att ifrågasätta, och förmågan att göra det, så lever vi i ett gott samhälle. Det vi bevittnar hos kulturen är en dystopisk bild av vad som kan ske om samhällsmänniskan inte ser sig själv i helhet; Att samhället, det är vi, med smuts under naglar, spöken och skelett i garderober, skamfylld kroppslighet och otillräcklighet - och att det är dessa små fel och brister som skapar glädje och igenkänning. Humor. Värme. Kärlek, detta stora ord vars innebörd går utanför det rationella och som vägrar att inordna sig i kategorier. 

Jag får återkomma till konstverken under Weimartiden som jag älskar så - Motståndets estetik.

Lotte Laserstein, detalj av Russisches Mädchen, ca 1928

 

I Am What I Am - Ruth Copeland (full album)

Sympathy

 en udda fågel har landat på Bjärehalvön. Baltimoretrupialen - sinnebilden för all världens ensamhet, sitter där den sitter sedan den 11 december. Troget har den låtit tusentals skådare fotografera och annonsera den alldeles unika plats i världen de själv bebor. Det har värmts korv och firats, det har körts lång väg. Någon kallar det vi bevittnar för freakshow, och på många vis är det så. Vad vi har framkallat genom vår överlägsna metod att skapa viktiga ting ur en annars stagnerande tillvaro och sen sprida den egentligen ganska påvra upplevelsen till andra upplevelsehungriga, är inget mindre än en upplevelseindustri. Något som vi tycks leva för. Målet är en fågel som inte har något annat val än att överleva vintern och flytta tillbaka till Amerika, vilket den förmodligen inte kommer att kunna göra. En fågel, vars livsuppgift är att kunna fortplanta sig och bygga sig ett hem. Baltimoretrupialer sägs vara monogama, jag läser att de lever högt uppe i träd och älskar övermogen frukt som de sörplar i sig genom att sticka hål med näbben och suga i sig med hjälp av tungan. Inget av detta kommer att bli bjäretrupialens öde, denna märkliga vinter som vi som lever på fel sida om Atlanten kallar anno 2022. 

Jag var själv där. Kände vibrationen runt händelsen som delades med tolv andra skådare på platsen. Tyckte att jag hade haft tur som av en slump stannade till ca 20 m från truipalens senaste rastplats. Fick ta ett foto av den, och sen köra hem igen för att registrera mig som en av de övriga, och på så vis dela min upplevelse för fler som jag. Man kan inte mindre än att tycka synd om den lille fågeln. Och samtidigt, är det synd om oss, som behöver en ensam fågels närvaro för att uppfylla det giriga hål av längtan efter det där ovissa je ne sais quoi som vi går runt och bär på. Tragiskt är det, i sin skönhet.

Rare Bird - Sympathy

Floating Bridge - Crackshot

God stämning

det blev ingen stillbild på smådoppingen, tyvärr

 Det ligger en smådopping i ån sedan ett par dagar, den är så liten och så tuff med sin fluffiga akter och en min som om den alltid hade kul. Plötsligt dyker den och så får man leta efter nästa plats där den poppar upp. Man vet aldrig riktigt var. Eftersom den verkar ganska skygg måste man ha tur och det hade jag idag, för den letade mat på min sida om den lilla ön som delar flödet, och jag kunde stå hjälpligt gömd, hukande bakom de höga strandväxterna. 

Isen har nu lagt sig över större delen av ån och det har varit så bitterkallt under två dygn att jag har haft koftan och raggsockorna på mig i sängen. Idag steg temperaturen hastigt, det gick på ett par timmar. Från att ha legat konstant på -17° fram till lunch var det plötsligt sköna -6°. Temperaturskillnaden fick isen att smälla och knaka. Ibland ljungade det till som av rikoschetter och jag trodde först att det jagades på min sida av ån igen. Flera fåglar trängs ihop där vattnet strömmar litet och det ännu ligger öppet, som runt öarna och de häftigaste meanderkrökarna. Idag låg där tolv sångsvanar sida vid sida med en mängd änder och den lille smådoppingen. Det var jag som störde friden, för efter att ha tittat en bra stund på vyn tog det inte mer än ett par sekunder från det att en gräsand som fått syn på mig hade splittrat gänget i en kaskad av kroppar, vatten och nasala kväkanden. Alla for åt alla håll, det var som hela havet stormar fast på himlen och på ett nix var allt alldeles stilla och tomt. Ungefär som vädret. Om några dagar blir det visst plusgrader och grått igen. Man får trösta sig med att vattnet ute i lillstugan inte fryser då.

Det politiska då? ja, ibland överraskar jag mig själv men jag läser Klas Östergren - en guldkille som alltid får mig på humör. Just nu läser jag Den sista cigaretten. 

Magic Potion - Open Mind

 

Dålig stämning

Det är bistert kallt, -17,3°. Fy fan för att vara hemlös nu. Folk gnäller så mycket över småsaker. 

En hemlös måste vara pragmatisk, det går inte att tänka på semesterplaner eller färgvalet på strumporna när man saknar tak över huvudet. Och har man en inkomst men inget eget hem, då är det det förra som måste prioriteras. Minsta sociala kontakt med andra innebär skillnaden mellan att vara levande död eller vid liv. Fråga dig själv, vem skulle du vara om du tvingades lämna allt? Jag har möjligheten att tänka på annat, det går när man har det bäddat för sig och slipper oroa sig för det dagliga, det är vad som utmärker ett gott samhälle. Att allt jag skriver numera har en politisk udd, det beror på att det inte går att skriva annorlunda. Inte i tider när Henrik Vinge kan flankera migrationsministern på pressträffen i regeringskansliet. När flyende och hemlösa avvisas som kostnader. När natur och kultur delas upp i nyttigt och onyttigt. När det gemensamma betraktas som egendom. När den som har skall vara given. När den som åberopar yttrandefriheten vill förbjuda andra åsikter - och därmed hatar demokratin och all form av mångfald. Det är en iskall tid vi går till mötes. 

Fick du dåligt samvete nu? Bra. Då finns det livstecken.

Pink Floyd - Time (Breathe Reprise)

Latour & retour

Warhol's box, eller är det hulténkopian?

 

När världen inte känns igen och man inte gillar utvecklingen kan man bromsa de skenande tankarna med hjälp av andras. Det var Dan Jönsson som påminde mig om Bruno Latour i måndagens OBS-essä och om du inte har läst eller lyssnat än så rekommenderar jag att du gör det genom att klicka här. 

Antropologen och tänkaren Latour sitter på Mars och ser ner på Tellus. När han beskriver det han ser på platsen är det en absurd berättelse med invånare som gör allt som står i deras makt för att motarbeta sin egen värld. Den vackra blå planeten är en plats som hon ser som ofullständig, och farlig. 

Alla har väl fattat hur fel det är att tänka inifrån boxen, men går det att göra annorlunda? Blotta tanken på att likna livet vid en box föddes med modernismen - en tid där vi som kulturvarelser hade större möjligheter att blicka ut från vår belägenhet och se alternativa livsstilar, än någonsin. Vi kunde resa, meddela oss, se bortom planeterna i vår egen Vintergata och kalkylera vår belägenhet som aldrig förr. Efter de inledande stränga definitionerna av vad skönhet, renhet och struktur var för något, skulle tankarna kring vad en radikal förändring innebär blotta en annan sida av mänskligheten. Några år därpå tog det ironiska över och snart kom ett avmätt skämtande, kanske för att släta över det faktum att allt vi kan se är yta? Resan från den vita rutan till Brillo-boxes - en tid vi fortfarande hyllar som avantgarde - tog oss 100 år och vi håller fortfarande kvar vid den mystiska auran som vi kallar modernitet.

Kazimir Malevitjs svarta ruta krackelerar

Det är som om jakten efter perfektion kompenserar för alla högst mänskliga och personliga misslyckanden, och att dessa slumpmässiga händelser som livet egentligen består av måste döljas eftersom de är så pinsamt kroppsliga. För när alla lösa trådar plötsligt vävs samman till en perfekt berättelse utan hål, misstag eller avvikelser, är det inget mindre än en simpel konspirationsteori vi ser. 

Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden.

Långessän från i somras: Dan Jönsson skriver om vår patetiska samtid.

 

Country Joe & The Fish - Death Sound Blues, Electric Music For The Mind and Body

Tur

manegen är krattad

 Att skåda längs Bjäre- och Kullakusten en råkall dag i december kan vara en bister erfarenhet men det kan också bli den ljusaste upplevelsen på mycket länge. Om man står på en badbrygga där barn har lekt för bara ett halvår sedan kan man i decemberljuset få se en horisont som flimrar av tusentals och åter tusentals övervintrande änder. Och kikar man närmare på de flytande öarna mitt i bleket så kan man se att de består av tätt packade grupper av bergänder, alfåglar och gräsänder som hjälps åt för att hålla kylan stången. Visst kan man ta en kaffe nu också, men istället för en kanelbulle blir det en lussekatt. På en iskall brygga kan man träffa andra som kikar fågel, eller så står man bara där och njuter av den hisnande utsikten över ett hav som ser ut att ha stelnat som på ett fotografi av Hiroshi Sugimoto. Vid en av ett otal flikiga vikar som finns häromkring tar man sig en varm sopplunch ihop med en vilande knubbsäl, och har man då lika mycket tur som skicklighet kan man få se och höra hur fyra lappsparvar flyger över dig och landar på en tångruska i närheten. Det finns särskilt omvittnade skär där en toppskarvskoloni färgar stenen alldeles vit med guano, och på ett rev inte långt därifrån kan en sten plötsligt vakna till liv. Det visar sig vara en vintergästande skärsnäppa som flyger upp från strandkanten och landar fullt synlig framför dig så att du i lugn och ro kan få se på när den går och letar efter sandmask, bara tio meter från dina fötter. Och från basen av en brygga, där vassen växer hög, kan du höra den vackraste körsången av alla, storspovar! och så en trudelutt från en skäggmes till det, om du har tur. 

Det är också tur att man har en vän med kunskap och tid, och en förbannad tur är det att vännen vill dela med sig också. För ingenting är självklart längre, kanske allra minst en onsdag i december. 

 

mitt livs första skånska skärsnäppa - på mobilhåll!

 

 The Action - Brain

The Chocolate Watch Band - No Way Out

Mountain - Climbing

Frankfurter Allgemeine frågar sig (med anledning av de långtgångna "Reichsbürger"- attentatsplanerna) hur idéburen högerextremism kan hindras av polis och miltiär.

LXXX

 Idag är det din födelsedag. Var du än befinner dig och hur du än har valt att residera så lever du i mina drömmar. I mig. För det är ett ofrånkomligt faktum att det du har sått och skapat både lever och verkar genom mig, så må du leva! Minnena bleknar, det är nödvändigt för att misstag skall läka och glädje ska spira ur det gamla, men i bleket syns andra saker, vackra ting. Genom dina ögon har jag lärt mig se sådana saker, men kanske ännu mer att jag har lärt mig se din frånvaro. Jag har kunnat bilda mig en egen uppfattning om livet utan att styras av dina könsbestämda förutfattade meningar eller rädslor för att jag skulle kunna råka ut för något. För jag vet hur orolig man är som förälder, och hur man ständigt försöker att vara steget före katastrofen. Du vet, det där katastroftänket som kommer med storken. Och jag kan bara föreställa mig hur det måste vara att vara en man som har fått en dotter. En förstfödd dotter, dessutom. 

Jag tror att vi delar på en del yttre egenskaper men vet instinktivt att vi delar de inre egenskaperna i högre grad. Jag söker mig till det poetiska i allt, till färgerna och det ordlösa skimret i konsten, och till den vilda och okomplicerade skönheten som bara finns i naturen, och samtidigt som jag drömmer om att somna och vakna bredvid någon en dag så klarar jag mig inte utan min ensamhet. Mina eviga vandringar i tomhet, gör jag dem för att jag är rädd för livet, eller är det av rädsla för att dö? Och när jag kontemplerar sådant som det saknas ord för och gillar att tala utan att bli tillrättavisad och sen ångrar det jag har sagt, men låter det vara och ber hellre om ursäkt för att jag inte tycker om att vara orättvis och simpel, har jag det från dig?

Jag tänker en del, jag tror också att du gör det även om du egentligen är något som jag har fabulerat ihop. Som varande din avkomma, och som jag kommer att vara även efter att döden har tagit mig med, får du ta mig som jag är. Som jag har blivit. Som jag har blivit. 

Jag tror,

det jag vill tro,

det jag önskar. 

Det är att du skulle älska mig ändå. Att du älskar mig, ändå. Precis som jag älskar dig. Ändå. 

 

I Contain Multitudes - Bob Dylan

Manipulatören

Med smicker kommer man långt, med pengar kommer man längre, så ungefär skulle man kunna sammanfatta världsläget, men rubriken är ingen historisk braksensation eller kioskvältare. Machiavelli som var en skicklig manipulatör levde under boktryckarkonstens första år, han hade som enkelt knep att förstärka fåfänga och narcissism för att nå personlig framgång och boken Fursten används än idag. Med enkla tricks, som hämtade från skolgårdens intriger, förkastade han gängse etiska och moraliska regler och tyckte att samvetslöshet var enklaste vägen till det enda målet: makt. Fursten skulle nå makten genom att förleda och vilseleda andra och med hjälp av hemlighetsmakeri och intriger så split och rökridåer som inte gick att förutse. Lika oförutsägbar som en ställföreträdande Gud med andra ord, så som Guden var under tider av svält och farsoter.

Under tider när bildsymboliken är stark och ord kan spridas och missbrukas till sin motsats kan ingen bättre än en god manipulatör bedra folket. Machiavelli hade hamnat i onåd under ett politiskt maktskifte och för att slippa landsförvisning måste han göra avkall på sina tidigare värderingar. I det vakuum som uppstår vid plötsliga omkastade maktskiften är samhället ofta en grumlig plats där hopp och ränker kan smidas, det är väl dokumenterat och synliggjort på ett historiskt-politiskt plan men samma mekanismer existerar förstås även långt nere på personnivå. 

Jag är gammal nog för att minnas de där tråkiga diabildskvällarna när man samlades för att titta på någons personliga reseupplevelser. Bilderna delades för en särskilt inbjuden publik och var i lika mån för att imponera som för att tända en gnista av hopp. I mörkret av ett levande ljus, en slurk öl med salta pinnar och litet stämningsfull bakgrundsmusik kunde ett tillsynes banalt bildminne från familjernas gemensamma fjälltur, eller ett för en utomstående oskyldigt besök på ett naturhistoriskt riksmuseum, kryddas med de mest obskyra undertoner. Vibrationerna från diabildsprojektorn kunde få enskilda att rysa av vällust och andra ville bara krypa ur skinnet, vilket var kvällens huvudsyfte. Bildvisningen var i första hand avsedd att roa fotografen själv, då främst genom att ge några i publiken dåligt samvete, få andra att känna sig underlägsna och ett utvalt fåtal att känna sig invigda. Att det underförstådda inte alltid var så subtilt ingick i spelet, eftersom subtilitet inte är manipulatörens arbetsredskap. En god manipulatör arbetar utifrån helt andra premisser och bejakar därmed ingen annan intelligens än sin egen, bryr sig inte om något annat än sin egen lycka och framgång, helt enkelt. Intrigerna som uppstod efter en sådan afton kunde bli grannskapets stora nöje och resulterade i ett avslutande samtalsämne i sängkammaren innan lampan släcktes. Ibland gick dock dramerna överstyr och familjer splittrades. Fait accompli.

Bild- och musikmanipulatören, gillestugskungen eller -drottningen har idag släppts lös från sitt svartmögeldoftande skymningsland och regerar nu överallt där det finns en bildskärm. Niccolò Machiavelli visste att det inte finns något starkare än en tänd förhoppning hos en fåfäng individ, men jag undrar ofta om han verkligen förstod vidden av vad för slags ande som skulle kunna släppas fri när flaskan gnuggades. Troligen icke. Han var ordens, inte handlingens man och kunde därmed avsvära sig allt ansvar. 

Svante Pääbo som är paleogenetiker och årets nobelpristagare i medicin, är verkligen en handlingens man för att dra litet i den parallellen. Pääbo kan tänka sig att neandertalaren dog ut på grund av en genetisk brist på viljan att imponera på andra, parat med en stark trygghetskänsla. Neandertalaren flyttade inte runt och spred sina gener eller kultur och dog så småningom ut, säger Pääbo, medan den framfusigt vildhjärnige och fantasifulle Homo sapiens sapiens sakta men säkert tog över världen, driven av charm och nyfikenhet. Detta är förstås ett biologiskt svar på personframgångar, men även ur ett kulturellt perspektiv går det att förstå att arrogans är något som vi kan tänka oss att omge oss med för skojs skull men samtidigt helst vill undvika i en mycket nära relation. Pääbo beskrivs som en underbar person, charmig och rolig och driven av en lust att skapa en bättre värld ser han inga problem med att vara polyamorös, och hans arbetsplats präglas av öppna kontorslandskap där folk kan få lyssna, flika in och lämna efter behag. Jag respekterar hans framgångsrika visioner om hur människan bör fungera, men själv föredrar jag ett privatliv. Man är väl som Rhendalsbördig nästan neandertalare trots allt.

Christine Perfect - No Road Is The Right Road

DN: Svante Pääbos forskning är ingen triumfatorisk enmansshow

Spår

här har ett svin varit

 Ett mäktigt svavelgult ljus silar in. Genom en liten sexdelad fönsterruta syns en upplyst talgoxe putsa sig en stund, flyga iväg och komma tillbaka med ett litet hungrigt gäng. Bakom en kal lindhäck och på andra sidan av en liten krokig väg, lätt skymd av en grå rygg från en enskildvägskylt, skymtar dagens äventyr. Just nu pågår det jakt där men om man tar 266 och sen ytterligare 283 steg över öppet fält landar man vid Rönneås mest dolda sida. De snåriga djurstigarna intill vattnet är så tuffa att ingen vuxen man törs ta sig in där. Det är på motstående sida drevet går, där som skogen glesats ut leker en vuxen och två små enmeterspojkar viltvård i gula västar, jag ser i kikarsiktet att de inte ser mig. Så länge de går där kan jag förvissa mig om att ingen skjuter hitåt. Förhoppningsvis har tretaggaren inte vadat över.

Här på min sida ryms allt som har med livet att göra och det är inget för den veke, här blandas ömhet och lek med rå brutalitet. Rovfåglar bråkar om ett jaktbyte, dofter från ett stressat djur, högar av spillning och guano under en klen björk och det är färska blodspår i höstlöven. Jag hör en knall och en kula går genom tiden, passerar genom ett fönster och sprider glitter över matbord, stolar och golv. Hålet efter den förlupna kulan täcktes länge av en åttauddig stjärna av gaffatejp för att skydda mot kalldrag. Då var turen på min sida men bara några månader senare skulle nya märken uppstå och då var villebrådet jag. Minnet och slumpen, tur eller otur. Att ondska och dess motsats finns det har tiden så prosaiskt visat, men att tiden är så påtaglig, och att den är nödvändig för att ärr och sår ska kunna läka, det förstår bara den som har tagit sig genom och är förbi.

Vi går genom livet som hukande djur mellan skräck och sällsamt sköna upplevelser. Nu höjer sig en blek vintersol över alarna i sydöst och lyser över trädridån i norr. Med kopparglans av samma kulör som gärdsmygens lilla stjärt kläs alla kala grenar i galaskrud. Värmen från gårdagens brasa dröjer sig kvar, helgen kom till torpet med två olika sändebud och berättelserna handlade om dåtiden och framtiden. Likt andra djur bjuder även jag mitt liv och tid åt det okända. 

Så går solen i moln och skuggorna bleknar.

 

och här med

Villebråd - Agnieszka Holland efter en roman av Olga Tokarczuk, går att se på Drakenfilm.se

november

 Det har blivit gråväder igen, efter två snödagar vilar landskapet åter i en skugglös höstdvala. Några tjickande gulsparvar och hackande spettar hörs mellan arrendebondens malande klippande vid kvarnen. Det är visst några pigga grässtrån på ängen där borta som ska mejas ner, femte gången i år. En glada, en ormvråk, en korp och en sparvhök kontrollerar så att allt går rätt till, inget missas. Jag har just lämnat min dagliga inspektion av Rönne å bakom mig, dagen avlöpte utan plums. Det är väldigt torrt för årstiden och åbrinkarna blottar jord och rötter som vanligtvis bara brukar synas av fiskar och dykänder. Vännerna från Ankhult har i nuläget 2,5 m längre vattenspegel i brunnen jämfört med samma datum i fjol, men jag tror inte att det är så många fler än småbönder och sådana som jag själv som märker av torkan. Man vrider på kranen och klagar över ökade priser.

Om någon skulle få för sig att ta med sig en nagelsax och med den knipsa av, låt säga tio granskott från ett plantage, och sen bli ertappad skulle det nog med stor sannolikhet leda till åtal, men inte att ta ner hundra hektar gammelskog och därefter plöja marken för att plantera gran där. Jag undrar hur försäkringsbolagen resonerar med tanke på granplanteringarnas riskabla och förutsägbara framtid. Torka och granbarkborrar är ingen ny företeelse, jag har själv sett hur det ser ut vid de forna Östtyska granplanteringarna. Rad på rad av döda träd, hektar efter hektar av sur och arid jord. Trist för alla, inte minst för framtidens ungar. I dagarna har Grupp Aurora stämt svenska staten för kontraktsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Börje Salming gick bort igår, märkt av ALS, det är verkligen sorgligt. Han kallas stor och stark och snäll, en human och varm människa som har gjort allt för sitt lag. Och aldrig hade han tagit skit eller smutskastat eller förnedrat någon, den hederligheten vittnar hans egen kropp om. Han borde inte bara vara hockeyspelarnas, utan var mans förebild. 

 

en liten berättelse om trygghet

 Hon såg ut genom fönstret. Utsikten som var en exakt ratio baserad på det gyllene snittet bestod av ett lätt kuperat landskap och havet som osynligt övergick i skyarna. Det var spänningen mellan elementen parat med den matematiska perfektionen som gjorde att hon hade valt platsen. Det hon såg nu var, liksom den ordning hon älskade att betrakta, något som aldrig skulle gå i vila, bli omodernt eller försvinna. Genom att se på när havet omärkligt övergick i himmel kunde hon känna hur alla knutar löstes upp och utsikten utlovade en ny dag, varje dag. Känslan av att stå inför en storslagen plan gjorde henne alltid euforisk, hon var en del av evigheten, andades den, kände den. Ibland hände det att utsiktens nedre del befolkades av pastoralt betande får och ibland fick hon se en ensam vandrare bland skocken. Att se hur de där märkliga vandrarna böjde sig ner, eller såg på något i kikaren och inte förstod att det är på håll som ett mästerverk skall ses, det var för henne ett att livets stora mysterium. Den listiga planen blev sannerligen fulländad ett stycke på avstånd. Hon brukade roa sig med att anteckna när en klappersten försvann ner i ryggsäcken, och anmälde det då till styrelsen för golfklubben där hon var livstids medlem sedan tre år tillbaka. Att leva här var som att befinna sig mitt i en skiftande duk av storslagna konstverk. Vid storm lät utsikten henne leva hos Rembrandt, vid dimma bredvid Turner, och när solen sken fram bodde hon under Tiepolos magnifika italienska takvalv. För att att nå hit hade hon kämpat, försakat mycket och arbetat hårt, men det var värt det. Allt slit hon lade ner under sin tid som börsmäklare och samtidigt avlade sin nationalekonomiska kandidatexamen Cum laude vid Harvard skulle ge avkastning. För sin första lön köpte hon sig ett par tvåcarat solitärer som hon nu bär i öronen till vardags. Kort därpå hade hon gift sig, och med sin mans goda efternamn togs åtskilliga uppdrag för storbanker världen över, fem barn hann det bli med honom innan han försvann med en kvinna lika ung som deras äldsta. Hon hade inte slutat arbeta för det, hjälp med det praktiska fanns alltid att få och precis som hon själv hade gjort skulle barnen finna sig själv i internatskolor världen över. Slutbudet hon hade lagt på villan blev den högsta noterade för området någonsin och hon hade så det räckte för en härlig pension och samtidigt säkrat för sina barns framtid. Allt slit för att skaffa sig ett fuck-offkapital gav henne friheten att välja var hon ville bo och vad hon ville göra under resten livet, precis som vem som helst kunde göra i landet, om de inte vore så lata.

Inga mörka moln i sikte alltså, förutom möjligen de som faktiskt tornade upp sig i horisonten. Det var svårt att tänka på annat, NATO-medlemskapet måste bli verklighet, kosta vad det kosta ville. Det var en fråga om överlevnad, om existensen. Tänk att inte kunna leva det liv man hade skapat ur så mycket möda. Sedan några veckor tillbaka hade tavlan antagit en dyster ton och hon hoppades nu att vädret skulle låta henne och caddien gå ner till golfgreenen, annars skulle det bli ytterligare en tämligen händelselös dag vid den uppvärmda infinitypoolen. Kostnaderna under energikrisen skulle staten täcka upp för, tack och lov. Det var skönt att veta att man ändå kunde leva ett tämligen normalt liv, trots det stackars Ukraina. Hon bad en bön för dem varje dag. Regnvädret som föll under sommaren hade skadat några av vännernas nybyggda villor i grannkommunen och händelsen skulle tvinga henne att resa till vinterresidenset i huvudstaden redan i augusti. Hon hade behövt något meningsfullt att göra där, särskilt som barnen hade börjat bli oroade för fallande bopriser och för försäkringsbolagens eviga tjat om att ständigt höja premierna. Dessutom började ett av hennes barnbarn att bli en alldaglig, trist och grå person, fullständigt visionslös och gnällig och helt utan den esprit som hon uppfostrats till vid Sigtuna. Hon hade alltid gett sina barn det bästa, berett vägen till rätt skolor och sett till att de fick tillgång till det kontaktnät som var så viktigt när man skulle ut i arbetslivet. Dotterdottern hade alltid varit litet udda, satte sig tidigt på tvären och uppförde sig väldigt märkligt, nästan pöbelaktigt. Det blev inte bättre av att hon sedan den tragiska händelsen skulle börja ställa opassande frågor. Man talar inte om familjära angelägenheter och allra minst med familjen, man tar sig ett glas eller en lugnande tablett, eller både och och om det skulle krävas, man går vidare. Sett ur familjens långa historia var ett självmord en petitess, hon skulle lära sig att vårda familjens goda namn och rykte så som vi alla hade gjort och se att svaghet rensas ut av naturen. Flickan kunde få en välgörenhetsgala att slockna bara genom sin uppoffrande uppsyn som bestod av lika mycket världssamvete som pålästa besserwisserideal. Och kläderna sen! Det var inga tyngre droger i bilden, tyvärr kunde hon tänka, för nog hade hon behövt litet avkopplande stimulantia emellanåt. Flickebarnets sinnesstämning var av ett slag som hon vare sig kunde planera eller hitta botemedel för. Hon hade sannerligen försökt att vara tillmötesgående genom att få in flickan på konstakademien där hon faktiskt verkade trivas, kanske litet för mycket för hennes tycke och smak. Det skulle aldrig bli någon verkstad av flickans år där, tvärtom tycktes hon bli alltmer negativt inställd till allt det som lät henne hållas och som faktiskt täckte över för hennes obotliga talanglöshet. Att förstöra sin framtid sådär, genom att hålla på med aktiviteter som bara ställde till det för hyggligt folk. Oavsett livsfas eller ej, litet tacksamhet hade faktiskt varit på sin plats. Hon hade själv varit tonåring, haft ett antal faser faktiskt, fast på hennes tid var det förstås Ibiza, Saint Tropez, och Puerto Banùs som gällde. Glamour! Stil! Man knullade med vem man ville och inte brydde man sig om vad föräldrarna tyckte. Det var ingen som brydde sig om något annat än att ha kul, det var fritt fram att ta för sig av allt vad livet gav, något annat vore slöseri. Det var faktiskt vår plikt, för utöver oss fanns det föga lika bildade skönandar som verkligen kunde se och uppskatta världens skönhet till fullo. Det fanns så mycket orättvisa fördomar om privilegier, de som yttrade sig var enbart fulla av avund, mindre intelligenta varelser kunde ha kul och ändå tjäna en slant på vägen. Snart skulle även dotterdottern inse var lojaliteten låg och besinna sig, det låg i hennes natur som sprungen ur en källa av historiens mest framgångsrika och intelligenta vinnare. 

Vännerna ja, dåtiden låg visserligen bakom men de var alltid där och ställde upp för varandra när det knep. Nu hade hon allt styrelsearbete och ideellt arbete med, allt som hon hade åtagit sig, utöver sitt helhjärtade ekonomiska engagemang vid WHO, gjorde att det fanns verkligen inte tid över för bekymmer. Förutom det småsinta debaclet med bevattningstillståndet och de där löjeväckande protestaktionerna vid golfbanorna, där dotterdottern vid flera tillfällen hade ertappats, och hon hade varit tvungen att få ut henne ur det där gräsliga häktet innan det blev uppmärksammat av pressen så flöt livet på som det skulle. Litet ungdomligt bus kunde man ju stå ut med, det hörde till, men denna gråtrista syn på världen och oförmågan att se framtiden med tillförsikt var bara så fruktansvärt trist och espritlöst. Att aktivister alltid måste vara så ohyggligt fula, plufsiga och bleka, det var oförlåtligt. Det var säkert bara en övergående period i livet, allt skulle blåsa över, så snart hon fick fason på planerna på vallen som riskerade att störa både golflivet och vännernas utsikt så skulle hon få fart på flickan också. Hon hade tillsammans med mäklaren och arkitekten utarbetat en detaljerad plan som regeringskansliet hade lovat att ombesörja. Vallen skulle hamna på rätt sida om golfbanan och utan att kommunens skattebetalare skulle behöva bli lidande, det var viktigt. En av ministrarna skulle få bygglov på stiftelsens mark och ett utskott vid finansdepartementet skulle få förstahand till en fin liten lägenhet vid Karlaplan. Det var den typen av vänskapliga gentjänster som hon kunde ombesörja och som alltid hade fungerat. Att riksdagsvalet utföll som det gjorde var gott, för med fler vänner på kansliet kunde hon även i fortsättningen vara försäkrad om att kunna föra slagfärdiga resonemang och ligga steget före i beslutsordningen. Hon hade alltid varit noga med det, att ligga steget före utgjorde hennes styrka redan då hon var i yrket, och med sitt breda kontaktnät såg hon till att krossa allt motstånd. Hon var en vinnare, född av vinnare och det låg i hennes gener att vinna. Livet var till för att levas, regler till för att bändas, inget skulle få henne att hägnas in som ett dumt får. Och om det fanns något hon föraktade så var det otacksamma gnällspikar. Kunde de inte bara titta på fotbolls-VM och vara som folk. Var det för mycket begärt? Livet var ju ändå bara en fråga om prioriteringar.

Ulf Lundkvist

David Ritschard - Sockenplan Revisited

 Jonatan Unge - Må jag aldrig känna mig Quatarisk, Aftonbladet 26/11-22

litet mer om trygghet

Winter is here

 Det har skett en drastisk ökning av ungdomars psykiska ohälsa på senare år, hiskeliga 33% enligt en ny rapport. Så unga barn som 10-åringar ordineras antidepressiva läkemedel idag och utredande läkare anser att det är en rimlig och bra metod. Rimlig? Det är så mycket som förblir oklart för mig. Varför ska medicinering ses som rimlig om ohälsan bland unga ökar, och varför hamnar barn i så tidig ålder i en situation som kräver tung medicinering som vi vet kommer att äventyra deras framtid och märka dem för resten av livet. Vad är det som får expertisen och myndigheterna att tro att en snabb medicinering är svaret, och varför frågar sig ingen om det verkligen inte finns några bättre alternativ?

Ångest och psykisk ohälsa ökar så lavinartat att det ses som en folksjukdom idag. Mängden sjukfall leder till att Försäkringskassan måste underkänna läkarkåren för att inte de statliga kostnaderna ska skena. Myndigheten kräver idag att bevisföringen måste vara stark för att vi inte skall riskera bidragsfusk och ökade kostnader för skattebetalarna. Detta med skatten har varit en stark fråga under valdebatten som har skapat tunga tidningsrubriker med följd att kraven på bevis har framställts som entydig. De åkommor där smärta och psykisk ohälsa är gällande saknar adekvat bevismaterial, och de som lider utan att det syns, hörs eller har en röntgenplåt som bevis, avslås ekonomisk hjälp utan vidare utredning.

Ponera att du har levt i skuggan av ett normalt liv sedan tio års ålder, och att du nu är tjugo år och förväntas ta ditt ansvar som vuxen, för att kunna bli lönsam och delta i arbetslinjen ända fram till pensionsåldern. Nog skulle detta bortfall gå att räkna på? Och visst borde det gå att räkna på den kostnad som även skolan måste ta, särskilt en skola utan befintliga kuratorer eller vårdpersonal. Nyligen fick en lärare med utmattningssyndrom rätt i domstol över försäkringskassan som hade avslagit hennes krav på förlängd sjukperiod med hänvisning till de svaga bevisen. Om fallet med lärarinnan blir prejudicerande för andra i samma eller liknande situation kommer staten i framtiden behöva stå för en mycket hög utgift. Med en mängd stämningar och rättsfall i sikte kunde det faktiskt likna rättsröta, nu skulle vi behöva peka ut orsakerna och vem som bär skulden. För en annan sak som inte gärna nämns är de särskilda och kända förhållanden som framkallar ohälsa. Allt som kan bevisas genom en stor mängd befintlig forskningsdata, fallstudier och ekonomiska kalkyler. Ändå talar ingen högt om varför. Varför?

Min humanioraskolade åsikt är att det beror på frågan. Varför är en frågeställning som kräver kunskap som inte är kvantifierbar, medan Hur ofta och Hur mycket går att kvantifiera. En myndighet med krav på sig att vara lönsam och rationell kommer aldrig att få dispens för en frågeställning som inte går att kvantifiera, eftersom politiska beslut som avgör deras agens utgår från en budget. Det är därför Försäkringskassan avslår expertutlåtanden från läkare när det gäller psykisk ohälsa, och det är även därför som tabletter ordineras istället för terapi. Sak samma gäller vid politiska beslut. En fråga som inte kan ge klara och entydiga svar är svårare att ge definitiva prognoser för, och är därmed omöjlig att kvantifiera och faller lätt vid sidan av, medan det som går att kalkylera, (det säger sig självt) är kvantifierbart och därmed enkelt att prioritera. Miljö- och klimatfrågor går inte lika lätt att kvantifiera som polis, militär, energi och omsorg, vilka alla har genomgått en hårt strukturerad modell kallad NPM sedan nittiotalet, och är därmed kvantifierbara idag. Det är därför barns- och ungas mående så enkelt kan kopplas ihop med brott och straff istället för till sin uppväxtmiljö.

Kravet på kvantifiering av områden där människan ska få plats är som att försöka trä in en manet i ett nålsöga. Litet kommer alltid igenom, men största delen kommer att bli väldigt kladdig och hamna utanför.

Är det inte hög tid att vi istället kollar på hur mycket staten har att vinna på att förebygga skador? Barn, oftast är det unga kvinnor som mår sämst i samhället idag, far mest illa och lyssnas på i mindre grad. Ger vi alla människor i samhället en rimlig chans och möjlighet att leva ett rimligt liv - med tanke på ungars mående särskilt föräldrar med barn, de bär idag en alldeles för tung ansvarsbörda och särskilt i de områden där staten har dragit sig tillbaka och sålt ut ansvaret till en kortsiktig lösning som enbart gynnar ägare och börsmarknader. Jag säger därför: inför medborgarlön. En återkommande, säkert pålitlig och månatlig grundplåt skulle drastiskt minska risken för fler utbrända föräldrar och fler förlorade barn, och i förlängningen bli avsevärt mycket billigare än alla plåster och bandage som behöves för att täcka över beslutsmisstagen. Det finns enorma mängder tvärvetenskaplig forskning som tyder på att en ekonomisk lösning är bäst både ur ett kort och ett långt perspektiv. Barn som far illa bär oftast sitt underläge av socioekonomiska skäl - vilket bara är ett nyord för samhällsklasser där högsta kasten blivit osynlig. Människohandel, droghandel, våldet på gatorna och i hemmen är en liten och bidragande del av hela den problematik kring människors mående som staten måste ta ansvar för. 

Jag säger det igen: inför medborgarlön.

Om trygghet

Hur står man ut som människa under 2000-talet. Går det att motsvara vår tids förväntningar och kan man ställa motkrav?

Det är svårt att leva i en tid när allt ska optimeras och utvecklas. När informationen du söker kräver att du först måste scrolla igenom ordfält av påståenden och tyckanden innan du når fram till någon form av sammanhang. Du märker inte ens att klickar och avvägar styr dina tankar, plötsligt väntar du på att en ny spännande bok eller ett par urpraktiska trädgårdsbyxor ska dimpa ner i brevlådan och du har totalt glömt bort vad det var du letade efter. 

Jag tänker ibland på hur det måste ha känts för den vanliga människan efter berlinmurens fall. När de tidigare så välkända uttrycken, orden, vars innehåll du kunnat hantera med sådan ironisk finess och humor plötsligt beskrev sin motsats. När allt du visste och kunde ställdes på ända. För många blev det svårt att förlika sig med den världsordning vi kan kalla senkapitalismen om vi vill, eller marknadsliberalism om vi vill det. Skit samma om du frågar mig. Omvändningen var nog särskilt obegriplig för det stora flertalet äldre som hade lärt sig leva under en strikt regim där allt hade varit detaljreglerat. Övervakningssamhället hade skapat en nödvändig distans till makten. Ur det gemensamma hatet mot förtrycket kom en speciell sorts humoristisk jargong som skulle skapa slitstarka band och allianser människor emellan. Ibland kunde allianserna handla om simpla tjänster och gentjänster, ibland var de blodsband. Maktförakt föder vänskapsband, det är så man överlever på gatan. Det är också därför som maktelitens kadrar blir paranoida. Jag tänker på den mentala process som sker när en människas förhållanden vänds så fundamentalt. När ditt tidigare visserligen hårt reglerade men ändå begripliga liv släpps fritt på en oreglerad marknad och du måste ta personligt ansvar för minsta detalj. Från att söka jobb, skola, vård, omsorg, till vilken tandkräm eller mjölk du ska välja. Plötsligt är allt det som varit livets nödtorft märkt med olika prislappar och du förväntas protestera för att få din röst hörd, prioritera för att överleva. Ditt hem renoveras av hyresvärden och du finner dig oförmögen att betala, så du flyttar ut till en perifer kranskommun. Där är kollektivtrafiken avreglerad eftersom det inte varit lönsamt och du behöver köpa en begagnad bil för att kunna ta dig till arbetet, handla och hämta ungarna på dagis. Kärran kräver ständigt underhåll från en verkstad som ligger i en motsatt del av staden. Dina gamla kvarter och dina föräldrars med, rivs och ersätts av perfekta fasader med chica butikslokaler, italienska snabbkaféer, mäklarfirmor och flotta bankpalats. Och där som du och dina kollegor hade tjuvrökt under alla de otillåtna pauserna, står det nu en pretiös bilfirma intill en park med tuktade blomsterrabatter och bänkar som designats för att ingen ska kunna lägga sig ner.

Jag kan inte tänka mig något mindre erotiskt än ett utstuderat genomestetiserat liv. När allt slitet och bekant är nytt och blankt, och de nya hyresgästerna anmäler den sista ölkrogen och kvartersbageriet för att de har sådana högljudda och störande nattgäster. När hundarna och barnen rastas av betald personal i därtill avsedda rastgårdar. Och när allt du gör registreras av en ständigt påslagen kamera. Inne i sovrummet, ditt vardagsrum, i hallen och i köket. Är det för din säkerhets skull?

Göra inget kan vara det bästa man gör. Som Henry Miller sa. 

 

Om vi stirrar på ideologier blir vi lätt blinda, det gäller även att granska narrativen. Det är ord och uttryck som visar inriktningen. Sett i ljuset av en grundlagsändring är en sådan attack mot demokratin direkt:

 Men ibland är en simpel spade bara en simpel spade... Lawrence W. Britt 14 Charecteristics of fascism

 

 

Ebo Krdum - Al-Habeeba

Edgar Broughton Band - Evening Over Rooftops

trygg

 

Du är med mig varhelst jag går, pappa. Du är där när jag sitter på bryggan och dinglar med benen, och när jag snubblar i bäcken på mossiga stenar, du ser mig när taggtråden river hål på de nya byxorna, och i duggregnet är du min varma ulltröja. Du pratar med mig genom fåglarnas sång. Jag hör hur du skrattar åt min klumpighet, kluckande som bäcken. Det smittar, ska du veta! 

Jag ser dig i allt det vackra, i naturen går jag aldrig ensam.

Björn J:son Lindh - Brusa högre lilla å

punkmark

 

Erwin Wurms, Fat Car Convertible

 Budgetpropositionen visar på regeringens plan och framtid. Planen är att punktmarkera och utradera allt som har med miljöpartiets politik att göra. Utsikten är att skapa så mycket kaos framöver att hårdare tag är det enda som blir kvar. 

Så enkelt är det att sticka hål på ballongen kallad paradigmskifte.

Jag letar febrilt efter en kur, och finner den i samvetet. Jag ser den i kulturen och hos naturen, jag ser ett hopp i alla luckorna som kommer att uppstå. För det är inte bara i budgeten som luckorna finns. Den som letar efter hål kommer bara att se kanter, för den som gömmer sig däri syns skyarna. 

Med en ytterst vag förhoppning om att budgetpropositionen inte går igenom eftersom den skulle innebära tidernas största kapitalförstörelse, så vänder jag mig inåt och ser utåt. Det är dags att mobilisera. 

Nazareth - Hair of the Dog

Ray Charles - Let The Good Times Roll

Flum

 Om man tar den nya leden som förbinder Söderåsen med Klåveröd är det inte långt kvar till Traneröds mosse. Strax innan jag får känna gungfly under de trötta fötterna står det största beståndet av hagvaxingar jag någonsin sett. I Grindhus trängs scharlakan- blod-, mönje- prakt-, honung- och gul vaxskivling tätt bredvid varandra på ett litet naturbetat område där stenmarken är lagom skuggad av enbuskar, slån och några bokar. Mot mossen går man sen på en av de finaste fägatorna jag känner till. Grindhus är ett riktigt smultronställe och en plats där inga sorger tänkas kan. 

 

 

Igår pausade jag från vandrandet. Efter ett jobbigt möte på vårdcentralen under förmiddagen tog jag en simrunda och toppade med en trevlig bjudlunch på Bjärhus ihop med en rar vän som hade hört av sig med frågan dagen innan. Maken till timing! Motgångar och tråkiga besked är visserligen lättare att tampas med efter den långa ledigheten, men goda vänner är överlägset bästa receptet för att hålla humöret uppe. Efter en massa snack om dåförtiden och nutiden och litet annat smått och gott, samt väldigt god mat och två koppar kaffe (minst) förstås, så körde jag hemåt igen, riktigt glad i hågen. Natten blev väl litet orolig i ärlighetens namn, för det är jobbigt att gräva i allt det där som man vill glömma bort, men på morgonen kunde jag ändå avsluta texten till vänföreningen och sätta punkt. Jag firade med att packa en ryggsäck med lunch och sedan ta mig en härlig, lång promenad. Drygt fem timmar senare, inklusive sopplunchen på högmossen, ett återbesök hos hagvaxingarna och ett överraskande möte med en gammal kollega, var jag tillbaka vid Skäralidsdammen igen. Uppe på promenadspången dröjde jag en stund för att sträcka på ryggen och titta på gräsänderna. Plötsligt dyker det upp en mandarinandshanne rakt under mig. Helt perfekt och orädd flexar den fram och tillbaka. Jag fick faktiskt några korniga mobilbilder innan den tyckte att det räckte, och seglade vidare mot andra sidan dammen. Kanske den stannar kvar ett tag, enligt uppgift från trovärdig källa är det precis en sådan miljö de vill ha. Man kan väl få hoppas i alla fall. 

impressionistisk mandarinand

 

Slowgold - Kärlek

Caravan - With An Ear To The Ground You Can Make It - Martinian - Only Cox - Reprise

Donovan - Get Thy Bearings

Allhelgona

 Jag går ut och går. Höstlöven är färdigkrattade och det ligger lagom mycket löv kvar. Prydligt passar inte med det övriga intrycket i trädgården. Passar inte mig. Där ute vill jag koppla av, åtminstone när motorsågarna är tysta. 

Det är vindstilla. Jag kan höra löven prassla när de faller och trädkryparnas ljusa röster. Domherrarna hörs allt oftare. Några rödvingetrastar svirrar förbi i klungor, det låter mindre nu än i våras. Regnet gör luggen tung och jag får svepa bort håret från ansiktet ibland. Det är skönt att känna duggregnet i ansiktet och jag gillar verkligen färgen som vassen får när den har blivit fuktig. Vid fårhagarna har flera olika hagvaxingar slagit ut, och hättor och sprödingar som balanserar hattarna på tunna stänglar där de står mellan grästuvorna och fårskitarna. Dimman sveper över kullarna med vresiga tallar och enar, en glada flyger förbi. Över stenbron flyger en gråhäger med benen på släp, den landar fjäderlätt där som ån gör en skarp krök. Det är lugnt och ljumt och tiden är tillbaka på normal. Allt är som det ska vara en dag som idag.

I boken jag läser påminns jag om att se själarna i tingen. Under Mechthild von Magdeburgs tid var det självklart att människan hade ett sinnligt intellekt, eller en intellektuell sinnlighet. Det djupet försvann när vi separerade kroppen från själen, sen följde en kroppslig hierarki och gissa vad som fick stryka på foten. Sinnligheten förstås. Via Aristotelisk vansinnlighet trängdes naturen in i en barock syn på livet. Den perfekta världen liknades vid ett urverk, och den osynlige Röraren fick slippa ta ansvar. Sen kom tiden när allt ljus föll på nyttan, och där är vi... Mechthilds (och Tomas av Aquinos) medeltida Rörare var i allt, genom hennes blick på världen blev Röraren synlig, och de var oumbärliga för varandra. Tanken på att det finns ett ömsesidigt behov som mer liknar ett kärleksförhållande mellan skapelse och skapare gjorde att hon avfärdades som mystiker och glömdes bort.

När jag började skriva bloggen tänkte jag att den skulle handla om sinnligheter, men jag har börjat bli precis lika träig som de flesta andra bloggare. Undantag är pensionerade bibliotekarier eller mycket envetna människor som struntar i vad omvärlden anser om deras djupare tankar. En skogsarbetargubbe jag mötte för ett tag sedan drog allt som inte var rationellt över en kam och kallade naturen för flum. Så enkelt allt är om man avfärdar det man inte förstår, som flum. Maskiner är då inte flum och särskilt inte om de är dyra. Börshandeln är förstås inte heller flum, trots att allt som sker där handlar om magkänsla och tur. Men den gamle skogsarbetargubben valde sitt jobb en gång för att han tyckte om att vara i naturen, och närheten var så viktig att inget fick komma emellan. I hans värld finns det ett hot för den fortsatta kärleksrelationen, och det är den intuitiva skammen över att känna så mycket för en sak som han är bidragande till att förstöra. Det är synd om skogsarbetargubben.

På internet söker jag efter en svamp. Jag slussas via tips på bekämpningsmedel och brittiska gräsmatteentusiaster tills jag hittar en robotwikipediasida med ytterst kortfattad beskrivning utan foto. Hade jag inte känt till Skogens Röst skulle jag inte hitta någon information. Det är bedrövligt att veta hur enkelt enkelspåriga tankar formas. Kritiskt tänkande handlar numera om att jämföra befintligt material, och känner man sig nere finns medicin att beställa direkt. Utan internet stannar hjulen. Ibland önskar jag att det blev ett rejält elavbrott. 

 

Gillian Welch - Tennessee

Jobblyx, Lyxjobb

 Det har gått två dagar sedan jag såg utställningen som jag nu sitter och försöker att recensera. Åtta konstnärer på ett A4 uppslag, det är vad jag har på mig. Jag skriver och skriver om, gör om och stryker igen, idag var nog dagen som jag tror att det blev tillräckligt bra som skiss. För att skriva en recension behöver jag vara påläst, det tog tre dagar, sen åker man dit och pratar och minglar litet, tar bilder för minnet och lyssnar på vad konstnärer och besökare anser, åker hem. Helt utsjasad tittar jag på alla de utspridda anteckningarna och tankarna som jag redan har gjort på datorn och i anteckningsboken och på ett löspapper som alltid ligger vid sidan av mitt arbete, och försöker sen sova på saken. Den där natten, direkt efter en utställning, brukar jag stiga upp i genomsnitt sex gånger för att göra noteringar. Så fungerar min hjärna, jag går igång av en stunds tystnad och vila och har svårt att (kan inte) knäppa av. Innan jag blev hjärntrött, eller vad det nu är man ska kalla mitt tillstånd, utbränd låter så dumt, kunde jag sova hela natten och ibland drömma fram ett helt färdigt resultat. Nu krävs det inte mycket stimulans för att hjärnan ska stänga av och sen starta igen när det minst av allt behövs. Bristen på sömn är en mara, nu vet jag vad Füssli menar med sin bild. Men men, så är det, man får ta citronerna med skal och allt. Efter ca två dagar har det värsta stresspåslaget lagt sig så pass att jag kan börja summera, men jag får inte vänta för länge, för då har jag glömt känslan och detaljerna - två viktiga ingredienser för att tårtan ska smaka. 

I brevlådan låg det en mapp med stenciler till ett annat av alla de obetalda projekt som jag har tagit mig an. Den är från en av mina pensionerade grannar som gärna vill hjälpa mig att beskriva den plats i närheten som jag har fått i uppgift att skriva om, han sitter inne med en hel del information. En vacker dag som det heter, kommer jag kanske att kunna leva på (åtminstone få betalt för) att skriva om ditten och datten, men som det ser ut nu verkar uppdragens behov inte motsvara mina. Det blir kanske bra, om jag inte svälter ihjäl eller dör av köld först. Eller skäms ihjäl för vad jag har skrivit. Men jag antar att det ingår i paketet. 

Väder och vind: Det har varit rekordvarmt för slutet av månaden oktober (där fick jag fundera ett tag, vet inte vad det är som gör att (tankepaus) oktober (heter den ja) är en så svår månad att minnas. Den är ju fin och så, det är inte alls något fel på månaden, men jag måste hänga upp den på något annat, som Oktoberfest, eller räkna augusti-september-oktober för att komma ihåg ordet. Märkligt. Nå.) Varm och torr har månaden (oktober) varit i alla fall och jag har fortfarande bara behövt elda en gång om dagen. Av svamparna som står i backen har många blivit mögliga och dåliga, och jag har därför kunna lägga en del tid på att avverka gran på tomten istället. Smågranar då, som jag tar med handverktyg och kan släpa på själv. Jag har upptäckt att tomten bär på en liten hemlighet. I väst, där som huset står, är en gammal exploaterad grusås medan den östra delen har varit en sumpskog. Det förklarar varför torpet har blivit av med sin bakugn som syns på fotona från 20-talet, och varför vitsippan och gulplistern trivs på en plats men inte på en annan. Tomten passar mig nog rätt bra.

Världsläget: Vänsterns Lula da Silva verkar just ha vunnit valet i Brasilien över högernationalisten och den alltmer militärdiktatoriske Bolsonaro. Kina är en diktatorstyrd enpartistat som styrs med hårdnande järnhand av Jinping som en annan kejsar Nero. Läget i Ukraina skärps ytterligare och resten av världen inser, för sent, att enbart styrka tilltalar Putin och hans anhang. Italien är nu högernationalistiskt med fascistiska grundtoner och Israel håller på att bli det, och vad som väntar USA om några månader står skrivet i skyarna. Danmark har val och i Sverige står allt stilla - vem trodde annat när handlingskraft förväxlas med nedläggning, och besparingar styr insatserna. Vi har en enad politikerkår som lägger alla guldäggen i en radioaktiv korg. Under tiden eldar vi på med fossilbränslen som om morgondagen inte fanns. Det är så dumt. Och så farligt. Fascister och ultranationalister uppskattar läget, grogrunden är perfekt inför en kommande mandatperiod och då är det nog över för en svensk diplomati och demokrati som vi har känt den. Utöver miljön och klimatet, då. Usch.

Det var måndagens trall, snart tar jag mig till byn och blir skinande ren och fin igen. Tänk att man kan få bada bastu i fem minuter utan att behöva värma aggregat och oroa sig för skenande elpriser. Det är ändå rätt lyxigt. 

Jag läser Kroppslighetens mystik, Jonna Bornemarks avhandling (så jävla bra!), och så läser jag om essäsamlingen I straffkolonien av Franz Kafka.

Forever Changes (full album) - Love

Simple Man - Arthur Brown's Kingdom Come 

Sunrise - Arthur Brown's Kingdom Come

Helen With the Sun - Arthur Brown