fredag 27 april 2018

att gå vilse



Det dundrar in böcker i brevlådan nu, bokföretaget verkar samla på sig sina ordrar innan de sänder. En av böckerna fanns visst inte på lagret som utlovat, men så länge kunden lider av närminnesförlust är väl ingen skada skedd.
Jag brukar beställa en hord böcker under de vintrigaste och kallaste månaderna runt februari-mars-ish, så slipper jag arbeta för läsnöjet under de månader jag kan sträckläsa. Just nu är jag på väg in i en sådan läsperiod, visserligen med små avbrott beroende på vädret (jag läser helst utomhus) men eftersom jag har tagit ut mina semesterdagar har jag ledigt och kan läsa tills nästa tjänst tar vid. Nuförtiden läser jag även i sängen, innan läggdags, och det har fört med sig att jag och min trötta hjärna klarar att läsa två olika böcker under samma dygn. Jag vet inte om det är bra, men det känns skönt att ha med sig en tanke i sömnen, och en annan under dagen, och eftersom mina bokbeställningar är väldigt disparata går det att kombinera tankebanorna närmast i det oändliga. Jag har alltid gillat att korsbefrukta till synes olika slumpmässiga tankar för att se vad som kommer ut på andra sidan, det är som att göra en inre, oförberedd resa, där allt kan hända.

A propos detta läser jag nu Rebecca Solnits finfina Gå Vilse. En Fälthandbok, med en inledning som är så vacker och tänkvärd att jag fått läsa om den två gånger innan jag ville gå vidare. Att gå vilse beskrivs som att våga öppna en dörr och vilka verktyg vi behöver för att kunna navigera oss genom livet. Hon navigerar mig genom metafysikens tankar om identitet och existens, och ger handgripliga tips och råd från livräddare i de amerikanska bergstrakterna.


Nu börjar resan.



måndag 23 april 2018

Mind over Matter




Jag läser och funderar, vandrar och tänker, trädgårdsarbetar och grubblar, tvättar och reflekterar, och diskar och begrundar. Till skillnad från många belackare tror jag att allehanda problem beror på att vi lägger alldeles för litet tid på att tänka, och på tok för mycket tid på att agera. Det är något med orden Handlingskraft och Resultat som gör att de fullständigt dominerar alla diskussioner som har med värde att göra.


När marknaden styr blir Yoga, mindfulness, meditation, själslighet, religion, filosofi, känsla, skönhet, kultur och psykologi effektiva verktyg till att göra mänskliga uttryck till tillgängliga råvaror. Och eftersom vi mäter skogen, vattnet, luften och hela den omgivande naturen efter samma värdeskala, är det den synliga världen vi talar om. Nu är detta ingen ny företeelse, inte alls. Alltsedan människan lärde sig hantera verktyg och därigenom kunde domptera terrängen och den omgivande verkligheten, har vi sett nyttoaspekten i handlingskraften. Däremot har mängden utnyttjat material aldrig varit så omfattande, och likaså har hastigheten i hur vi har lärt oss utnyttja naturen som tillgång, aldrig varit så rasande. Det är som när vi satt i en sandlåda; somliga är passiva, somliga tar kommando och resultatet av det som skapas är helt beroende på vem som befinner sig däri.

Bonniers Kokbok 1960-2010 ur En Husmoders Död - Sara Danius 
Avicii: True Stories
Keystone Pipeline leaks - CNN



fredag 20 april 2018

Med vidöppen dörr

Nunneört
En traktor brummar förbi med lasten fylld av ved, ytterligare en bonde vårharvar. En ensam personbil viker av runt hörnet, omläggningen av vägen är över. Snart syns lammen leka igen på hagen där Skanska haft lager i snart tre år. Nedräkningen inför det nya jobbet har startat, arbetet för konsthallen 2019 är klart, sommardäcken är på, vinterdörren är på magasin, den första rabatten rensad, det är renstädat och tvätten snart torr.
Kaffevattnet kokar, bullen ligger i ugnen, solen skiner, och jag är ledig.

"Konsten tillhör alla och ingen. Konsten tillhör varje tid och ingen. Konsten tillhör dem som njuter av den. Konsten tillhör lika litet Folket och Partiet som den en gång tillhörde aristokratin och mecenaten. Konsten är historiens viskning, som går genom tidens larm. Konsten är inte till för konstens skull: den är till för människornas skull. Men vilka människor, och vem avgör det? Han betraktade alltid sin egen konst som antiaristokratisk. Komponerade han, som hans belackare hävdade, för en borgerlig, kosmopolitisk elit? Nej. Komponerade han, som hans belackare ville att han skulle, för gruvarbetaren i Donetskbäckenet vilken uttröttad efter sitt skift behövde något som lindrade och piggade upp? Nej. Han skrev musik för alla och ingen. Han skrev musik för dem som verkligen förstod att uppskatta den musik han skrev, oavsett deras sociala bakgrund. Han skrev musik för de öron som kunde höra. Och han visste att varje riktig definition av begreppet konst är cirkulär, och att varje oriktig definition av konst tillskriver den en speciell funktion."

Julian Barnes, ur Tidens Larm, s107-108



D Sjostakovitj - Op 97 a, Gadfly Suite, Romance

måndag 16 april 2018

Universellt


Våren går fort fram, det gäller att inte missa en sekund. Plötsligt en dag var Rårödspågens källa fylld av prasslande rödgula löv, där lövfästena satt är nu knoppar, tjocka till bristningsgränsen. Fågelsång och dofter fyller luften, och marken är animerad av grodor och möss som snabbare än ögat kilar mellan fjolårets ris och bråte. I branterna sticker det nya gräset upp ur sina gamla tuvor, likt pigga gröna mohikanfigurer ur en välkammad toupé, och krusiga vitsippsblad täcker snart över allt det bruna där boken står tät.


 Vi passerar ravinens innersta punkt och pausar en stund uppe på en sten, där plockar vi fram termosen och sätter oss, jag på dynan och tösen på ryggsäcken. Utsikten över den lilla mandelformade ön som utgör deltats innersta öga, är ännu fri. Om mindre än två veckor kommer ögat vara beslöjat av gröna blad och ljudet av bäcken stum och mufflad. Intill bäcken blommar nu Gullpudra, den lilla oansenliga blomman med det vackra namnet, som jag trots närminnesförlust inte glömmer bort (det där med minne är en märklig sak).


 En blekfet och vårtrött groda korsar stigen framför våra fötter innan vi tar passet upp mot Kvärk. Via en osynlig stig på ett ställe där rasbranten är belagd med undervegetation och stenarna ligger stilla, zigzagar man, efter ett tags klättrande, upp för gamla kreaturstigar och når slutligen rid-och cykelslingan som, om man har gott om tid och skodonen är vänliga, tar ca en timme att runda. Just idag är det disigt och fuktigt och jag tar hundra bilder med den gamla mobilen som kräver dis för att man inte ska märka att linsen är repig. Vädret är dessutom perfekt för oss som vill vandra ensamma här på en söndag.




Två böcker är nu utlästa samtidigt, och båda har haft en hel del att säga och berätta om samtiden. Houellebecq's Underkastelse berättar om fåfängan som drivkraft och incitament i en värld som alltmer handlar om personlig ekonomi och övertygelse om objektiva sanningar. Underförstått, att flertalet får betala för fåtalets välmåga, beskrivs genom ögonen på en medelmåttig, och känslomässigt tämligen fattig, forskare vid Sorbonne som vid ett politiskt maktskifte finner sin kunskap satt på piedestal. Hur fort ändrar människan åsikt om sin särställning, hur fort går det att omvärdera sig själv beroende på tillfälligheter och nycker. Hur ofta kommer en privilegierad person på sig själv att vara just privilegierad? Liknande frågor ställer Julian Barnes i Tidens Larm som jag påbörjade igår. Hur stor chans har vi att påverka, hur mycket vill vi påverka, hur ofta gör vi det, och i så fall, i vilken grad sätter vi vår egen bekvämlighet åt sidan...  Tanken är att efter att ha djupdykt i denna arsenal av manliga insidertips, återgå till Aleksijevitj och undersöka om mina tankar kring sanning, objektivitet och absoluta värden har klarnat till sommaren. För det där med objektivitet, det är en minst lika knepig sak som minnet.

Taltrasten hörs nu överallt, sädesärlorna har anlänt och hornugglan är kvar!


fredag 13 april 2018

Herakleitos

Missan har fångat en fet vattensork, den fetaste vattensork jag har sett. Hon sätter sig en stund i solen och putsar tassen, när plötsligt, fram ur mörka vrån, hoppar hanen och roffar åt sig köttstycket. Där sitter han under höggljudda morranden och mumsar och kraskar, morrhår spretar och svansar slänger åt alla håll, snart är det bara en gallblåsa kvar. Jag släpper in honan i stugan och ger henne en kopp grädde och mat, vi kelar en stund innan hon vill ut på jakt. Hanen, som nu är i det närmaste fyrkantig, kommer in för att ta sin del av frukosten. Under högljutt jamande visar han med all tydlighet sin äganderätt till skålen. Honan kommer in igen. Hanen lägger sig i kringla.

Jag har sagt upp mig. Igår skrev jag på ett nytt kontrakt som innebär en 50% vikarietjänst, och tiden är uppdelad efter auktionshusets intervaller. Mötet hölls på kassakontoret, med VD och ekonomichefen, båda är kvinnor, båda har barn, båda har varit länge i branschen. Vi pratar om platta organisationer och skrattar åt ord som detaljstyrning, bossighet, fåfänga. Det hela känns uppsluppet, samtidigt ordningsamt, prydligt och varmt.
Om en månad har jag en ny tjänst och slipper köra lika långt. Igår satt tösen och jag och planerade för simning, och andra viktiga och gemensamma tider. Det ordnar sig. Det var dags att bryta ledan, bossigheten och förnedringarna kring ett arbete som gått ut på att vara en dålig chef till lags. Inget mer "du gör som du har blivit tillsagd", eller "jag är chef, jag gör aldrig några fel". Inget mer "Vad står ni och pratar om", eller "Jag tar aldrig lunch". Aldrig mer ska jag höra att "#Metoo är en överdrift".


En mans karaktär är hans öde. Heter det. Adjöss!



"Jag är den store diktaren
den allvarsamme biktaren
Ler mot kameran när jag siktar den
Vet jag är den fege sviktaren
Jag har snillet och jag har smaken
så alla andra ska ner i kloaken!"
(Text Clemens Altgård, bild Ola Åstrand)


To Bo Treated Rite - Terry Reid

onsdag 11 april 2018

Tjohej!

hela familjen firar, också
Jag fick det där jobbet! Heureka!
I morgon skall det diskuteras lön och arbetsfördelning på plats, och idag har jag smygfirat med en biffsallad ihop med en exkollega under arbetstid. Sol var det med.
jodå, satte...

That Western Skyline - Dawes 
Solen (parallellt 90°) - Bo Hansson

söndag 8 april 2018

Ontopofit


Sitter ute i trädgården, laptopen i knät. Kaffet som nu är kallt och opakt skvallrar om att jag har suttit här ett tag. Det är varmt nu, fåglarna tävlar om utrymme och vi är uppe i 28 soldyrkande arter, ny för dagen är gransångaren, och trädlärkan drillar konstant. Sedan igår hörs hornugglan från det lilla skogspartiet, bara tio meter från mig. Jag tror och hoppas att den undersöker om det gamla duvboet i den knäckta granen är en passande boning för en familj. Läste på litet om ugglor igår och fick veta att kattugglan och hornugglan tävlar om samma revir och därför gärna undviker varandra, så det ska bli spännande att se hur de delar upp sig framöver. Jag hade gärna haft en hornuggla på tomten...


 


Jag har hittat en perfekt väg uppför branten längst inne i ravinen, och rundan som förbinder de båda områdena tar 2-3,5 timmar, beroende på väglag och vilket håll man väljer. Igår blev det kaffe och kaka vid deltat där Dejebäcken och Skärån möts. Det gäller att passa på, än är det så ljust här att solen når marken.


Solen gassar och jag halvligger i soffan, med benen uppe på armlänen, fötterna utan strumpor, och utan långa ärmar på tröjan - precis så som jag, om vädret tillåter, vill tillbringa många månader framöver. Nyckelpiga, citronfjäril, humla. Jag tror det blir nässelsoppa till lunch.




onsdag 4 april 2018

carefree

17° idag och så har man arbetat i en bunker. Fast när man kommer hem finns det inget som välkomnar en, eller får en att glömma vårtröttheten, så som dubbeltrasten, eller ängspiplärkan, eller tösen för den delen.
Svängde förbi handlaren i Röstånga och handlade oss ett par öl innan hemkomsten, de fick förgylla ledigheten utomhus i solen, innan middagen. Att flaskorna inte var kylda spelade ingen roll, en öl ute i vårsolen är en principsak. Det finns väldigt goda alkoholfria sorter som jag gärna bjuder tonåringen på. Eftersom jag starkt ogillar läskeblask är jag stolt över hennes goda smak. Sådan är jag, skjut mig.

Can we really party today? 

Glad? du skulle sett grodan som tog bilden
 

söndag 1 april 2018

Rare Birds

Jag har varit på konsert och sett min absoluta favoritartist, men först hann tösen och jag med en riktigt skön dag tillsammans, med lång frukost och långpromenad på Söderåsen. Vi fick trots gråvädret se en mängd parbildande forsärlor, och drack rykande gott kaffe sittandes på en fuktig sten med utsikt högt över ravinen. Hemma kastade jag mig i duschen medan tösen värmde mat, och sen gav vi oss av, hon till en kompis i Ljungbyhed, och jag mot Köpenhamn. På bara 15 minuters promenad på Istedgade från Hovedbanegarden ligger lille Vega, en mysig lokal med bar och skön belysning. Jag anlände en kvart före show, hängde av mig, tog en öl i baren, och spanade därefter från mitt hörn vid bardisken in hur lokalen sakta fylldes till bredden. En bekant dök upp, och vi satte oss vid väggbänken och pratade litet innan förbandet startade; en timmes spexande hipsterupplaga (lätt irriterande) av en ung Cohen, innan det äntligen var dags för huvudnumret Jonathan Wilson... wow! Det kommer att ta lång tid att smälta alla intryck från kvällen, men idag känns konserten som en av de vackraste upplevelserna i musikväg jag har varit med om. Jag önskar att jag kunde beskriva detaljer, men har så svårt att sätta fingret på pulsen, nerven och känslan av att befinna sig några meter från en artist, vars musik man har levt med under närmare sex år. Magiskt är en sliten klyscha, men det får gå.

Bra musik håller dig upplyft när du är glad, den tröstar och bekräftar dig när du är nere, men framför allt får den dig att växa. Hos Jonathan Wilson finns en nerv som går långt in, och musiken har både utmanat min smak men kanske framförallt utvecklat mina personliga erfarenheter kring kärlek, sorg och behovet av tröst. Under den första tiden här spelades Gentle Spirit nästan oavbrutet, och det var till den jag somnade in och sov min första natt på torpet. Wilsons mjuka röst och lugnande ljudmattor har verkligen fått impregnera torpargrunden och det var ett medvetet val, Gentle Spirit var soundtracket till mitt dåvarande liv. När Fanfare kom 2013 läste jag in mitt nya liv i den och det tog ett tag innan jag kunde tvätta bort mina personliga erfarenheter ur skivan och ge den full rättvisa. Idag är Fanfare det starkaste albumet, (fast det varierar med humöret), och så kommer det att kännas med Rare Birds så småningom, det är jag säker på. Rare Birds är den lyckligaste skivan av de tre, men grundtonen är sådär oemotståndligt Wilson-melankolisk. Vid de två första releaserna blev jag faktiskt litet besviken av glättigheten, men med hela albumet tillgänglig märker man styrkan i den. Jag är väl fånig men tycker mig läsa in hur han påverkats av att vara behövd av en komplex person som Lana. Sådan är den, kärleken. Konceptalbum ftw. ibland är de bättre än en tung roman.


Det intressanta med Jonathan Wilson är just hans sätt att ständigt vilja undvika att bli placerad i ett bestämt fack. Han glider undan, tar sig an sådant som känns töntigt och fel och lyckas alltid att skapa något oerhört bra av sådant andra undviker. Wilson är en enastående musiker, med tonvis av talang som han sannerligen har fått slita för. Idag kompar och arrangerar han åt de största inom progressive och folk-scenen och är inte sällan medarrangör åt yngre talanger, i gammal trogen Laurel Canyon-anda.

Mulholland Queen
Lana del Rey - Love