måndag 30 december 2013

kuschelig

om morgonen har en tid för sig själv. Jag går runt och plockar med frukosten, dukar och lyssnar på musik, svarar på inlägg på fb och ser dagen, med alla sina små sammanhang, gry. T och P sover länge, vi har vänt på dygnet en smula och den lyxen är ändå vad helger och lovdagar är till för. Att få ha sin egen dygnsrytm.

I går kväll tittade vi på en av mina favoritfilmer, The Ninth Gate, som vi hämtat från nätet. Mitt under filmen gick ytterdörren plötsligt upp med ett klick. Jag gick och stängde den och kommenterade saken som kuriosa på Facebook. I morse fick jag höra att tonsättaren Wojciech Kilar gått bort samma natt. Vi hade filmen igenom kommenterat hans kusliga och suggestiva anslag och ju mer en tänker på saken dess kusligare känns naturligtvis sammanhanget.

Kusligt för den delen, på tyska, innebär ursprungligen litet hemtamt, mysigt, kuschelig och inte alls som vi har överfört ordet på svenska. Kanske beror tolkningen på att vi i Sverige har en filosofisk tradition med en extrem dragning åt logik, vilket inte har lämnat utrymme för det metafysiska. Wittgenstein t.ex. har i den svenska översättningen blivit extremlogiker! han som till en början var tvärtom…och kallades mystiker av sina samtida. Det är mycket tankar, men nu blir det frukost i alla fall, till brasa och litet skön musik.

Waren Wir - Hölderlin
Color Humano - Almendra

fredag 27 december 2013

jäkt

och så var det slut med julefriden för ett tag. Igår hade vi bestämt oss för att köra till Karlskrona och hälsa på farmor ute vid Torhamn, men vi sov alla illa och P hade dessutom hög feber med hosta, så vi drog på det ett tag. Vi fick snart dåligt samvete av den inre synen av farmor vid spisen och av att se alla de granna grå kroppkakorna förfaras… så vi for. Tre timmar tog färden, inte så farligt, sedan åts det kroppkakor och gottebord och kaffe och whatnot. Om det sen var luftmadrassen eller all den sena maten som grundade nattvaket och gjorde natten så orolig vet jag inte, vi körde i alla fall hem igen på förmiddagen, med en tur om Karlskrona town förstås, där vi inhandlade trenne hemliga paket till kvällens partaj. Nu haver vi ätit och duschat och skall strax bege oss på kas igen till vännerna utanför Helsingborg. Det blir fescht med Tex-Mex-tema och vi är alla klädda i rutiga skjortor, dagen till ära. Yehaaa!

Det sägs att döda män inte klär i rutigt, låt se om det även gäller kvinns. Jag är för tillfället speedad och tänd…

- det blir skitkul! 

onsdag 25 december 2013

fridefullt

tänk vad sovmorgnar gör för humöret… jag njuter en fridefull Jul med de bästa vännerna omkring mig, både virtuellt och live - om jag regerade världen skulle jag ge alla samma varma känsla av samhörighet och betydelse. I brist på annat skänker jag en värmande tanke åt alla hemlösa, alla hungrande, alla strömlösa, förvirrade och vilsna själar som i klorna på andras bättre vetande hamnat i skuggan av livet. Jag har fått en liten men skrämmande inblick men har haft tur… född på rätt tid, rätt plats, i ett land som ändå bara vill väl. Jag har fått möjligheten att resa mig, kunnat borsta av mig damm och torka ur leran, läka ut och vill nu ge tillbaka för all den godhjärtade hjälp jag har tagit emot.

Nästa år startar med ett arbete, ett hem, en klok dotter, flera goda välgörare och en mamma i livet, en jäktad bror vars familj stöttar honom och en snäll och lat katt. Jag är kanske världens lyckligaste person just nu.

Strax kommer F, som saknar sin splittrade familj, på besök. P och T sitter och kurar och kurerar sig från en förkylning och jag donar. Nu blir det en långpromenad i skogen eller så blir det kaffe och högläsning ur julboken före, vi får se hur vi känner.

Önskar er en riktigt God Jul och en minst lika God Fortsättning!


See You Later/Didn't Feel Lonely Till I Thought of You - Kevin Ayers


onsdag 18 december 2013

Columbi ägg

Jag har nu tagit emot kommunens kulturstipendium och fått deltaga i kommunens årliga julbord. Detta skedde under högtidliga former och med hjälp av bastubatoner i "Regnbågens" lokaler. Nej, detta är inte en gayrestaurang, utan den plats i Klippan som har fått husera dansplats, biograf, gymnasieskolans skolmatsal och som idag kallas Klippans Kulturcentrum. Vi som var inbjudna fick samtidigt bevista det årliga julspektaklet, kallat kommunfullmäktiges sammanträde där kommunens alla tomtar samlats. Det var en sorgens dag för  många i min närmaste grannort, då det nu slutgiltigt klubbades att Färingtoftaskolan skulle läggas ner. De tre tyngsta partierna turades om att i lismande ordalag linda in det faktum att det redan på förhand var avgjort, att information till kommunens direkt berörda invånare kom en månad innan klubbslaget och att man mer tittar på storkommunens administrativa börs än på barnens och därmed hela kranskommunens framtidsutsikter. En av oss pristagare var Nisse, som under 53 år varit helhjärtat och helt ideellt engagerad i Färingtoftas fotbollslag. Han höll ett tal som jag hoppas gör männen med pomadaindränkt hår och osmakligt dyra samt alldeles för stora kostymer sömnlösa under en väldigt lång tid framöver. Allt hans arbete är nu förgäves och föreningspriset ett sätt att gjuta olja på vågorna. Vill man att en bygd skall fortsätta leva måste det ske med andra medel än ideella. Simple as that.

Under middagen satte sig en rävliknande typ bredvid mig som visade sig vara självaste kommundirektören. Under en dryg timma fick han höra hur kulturen i Klippan fungerar (Not)  och även en lektion i feminism, som först skrattades bort på goa gûbbars vis. "Höhö, nä feminist det är jag inte". Höhö på dig själv om du inte anser att jämlikhet är något att kämpa för, gubbjävel tänkte jag och slätade till honom mothårs så pass att det kommer ta ett tag innan robinhoodfrisyren lägger sig igen. Trevlig prick. (Not)

I dessa rum dväljs ormar som inte drar sig för att öppet redovisa sin dumhet och egocentrism. Inte mindre än tre ledamöter från SD satt med och förfäktade de märkligaste propositioner jag någonsin hört. Vad sägs om den här: Politiker i Klippans kommun skall få ersättning för skjuts av egna barn till och från skolan? avslogs dock.

Jag tror jag skall engagera mig politiskt. På allvar. Det kan ändå inte bli värre.


Balladen om kråkguldet - ANNAMY

tisdag 17 december 2013

blötdjur

kära dagbok, jag har varit trött, alldeles för trött för att få ordning på och för att kunna se en rak tråd i tankar och omvärld. Men nu hände något som fick mig litet klar igen, även om sömnen under fullmånen kunde varit bättre och trots att vi nu är på väg in i det mörkaste mörka av sydvenska förhållanden. I år känns avgrundsmörkret mer svart än vanligt, för vi saknar snö och himlen är tung av nederbörd, och trots att månen är full silar enbart mycket litet ljus igenom skyarna. Men inget ont som inte för något gott med sig. December har haft ordentligt med plusgrader och duggregn hittills, vilket har gjort att jag personligen har sluppit tokelda och kunnat ge mig ut på dagslånga äventyr utan att finna hemmet nedkylt. Brunnen är även fylld av allt regnande och efter stormarna har jag fått litet ved för framtiden.

Jag har en vän med ett sjätte sinne som kontaktar mig när jag är nere. Inga stora åtbörder, utan det handlar om en liten emoticon, ett ord, en kommentar. På något vis känner vännen på sig att det är dags. Kontakten är en fantastisk energiboost och jag vet samtidigt att när man ger, då behöver man något tillbaka, så vi har inlett en ganska intensiv kontakt på sistone. Vi hjälps åt på avstånd, på de sätt vi orkar och jag tror faktiskt att vi båda växer av tanken på att vara behövda, utöver tösen i mitt fall då. Många människor skaffar sig ett skal för att överleva, för att skydda sig från taggar och vampyrer blir en hård attityd ett pansar. Risken med ett pansarskal är att det blir svårt för andra att kliva in och det mjuka inre som behöver mycket omsorg och värmande solljus riskerar då att torka in och skrumpna ihop. Små injektioner av vitamin är livsviktigt och vitaliserar cellerna, så att de inte dör bort. Det krävs stort mod att knacka på hos någon med ett pansar, och även energi, för man investerar mycket känslor i att våga och vilja intressera sig för en annan människa. För att orka ge hjälp måste även mottagaren förstå att det är villkorslöst och att ha intellekt nog att ta emot det som sådant. Om en god tanke och handling ifrågasätts, dör känslan. Avslag gör ont och bygger på nya, hårda lager. Ett tråkigt moment 22.

Kärlek finns i flera former, C.S Lewis räknar fyra stycken; tillgivenhet, vänskap, romantik och villkorslös kärlek. Alla fyra handlar om relationer människor emellan och kärleksetik borde vara en centralare del i samhällsdiskussionerna - men mer om detta en annan gång. Nu vill jag berätta om den känsla jag fick av att känna djup tacksamhet för ett par enkla klick på datorn och efter några minuters läsande och letande. Min hårdhudade vän som aldrig någonsin ber om hjälp ställde en fråga och jag utförde det enkelt. Min vän grät i luren av tacksamhet och mitt skal brast. Agape, min vän, är den vackraste formen av kärlek. Den handlar om att ge och att känna tacksamhet över att hjälpen, är den aldrig så liten, tas emot och landar i mjuk jord hos någon som verkligen behöver det. Den handlar om att vara nöjd i den känslan och att känna hur man växer av ömhet genom samarbete. Den handlar om att vilja hjälpa och att växa som människa genom att bidra med det lilla man kan. En hand i rätt tid betyder så mycket. Ett ord kostar inget. En kram värmer inte bara kroppen. Ett skal går att öppna, det gäller bara att förstå att det som är inuti har blivit mjukare, känsligare för solljus och hårda ord än om en fönsterglugg hade funnits där, eller ett dörrhandtag. Det gäller att känna igen sig och förstå, att ju tuffare attityd dess mjukare kärna. Vi är många, vi blötdjur.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst" är visst ett svenskt ordspråk. Sett ur kulturellt perspektiv går det att dra paralleller med vädret, men den diskussionen lämnar jag därhän. Kärlek behöver vi alla och kostar inte mycket att ge, dock en del intelligens att ta emot.

In A Sentimental Mood - Duke Ellington & John Coltrane
Palm Trees (Love guitar) - Steve Hillage

tisdag 10 december 2013

pixlat

Samhället håller på att avhumaniseras. Allt fokus på tävlingar i media inte bara irriterar mig, utan skrämmer vettet ur mig eftersom jag ser hur synsättet skapar ett folk som lär sig att jämföra människor med hockeylag. Vi och de, rätt och fel, svart och vitt.

Att plocka bort känslorna, medlidandet, samarbetet, glädjen över att se andra lyckas, till förmån för ett instrumentellt, ensidigt inordnade i fack blir inte bara farligt i fel personers händer, utan förödande för den som råkar hamna på andra sidan skranket. Instrumentalitet innebär nyttotänkande, att besluta sig för vad som anses nödvändigt och inte. Vem kan överhuvud taget avgöra något sådant, eller se in i framtiden och säga att vi gjorde detta för våra barn? Sakta ändras vårt ordförråd, med det kommer tankar och kunskap om världsordningen.

Jag har visserligen aldrig personligen varit en vän av tävling eller kamp så den mediala överdriften på tävlingsmoment idag är alldeles uppenbar för mig, särskilt som nu även humanistiska teman måste inordnas enligt samma principer. Musik, konst, dans, litteratur, mat, dryck, kropp och själ… att jämföra dessa kräver en jury med mandat att styra allas vår smak. Att jämföra humaniora innebär insortering i inne och ute. Att jämföra humaniora innebär att plocka bort den röda tråden, det som enar och helar, förstår och tröstar, roar och skrämmer. Att jämföra humaniora innebär att döda kreativiteten, allt som vi lever för.

Släpp konsten fri. Den är vår själ och det är den enda möjligheten att ärligt kommunicera med framtiden. För hur tolkar man annars ett datachip, val- eller tävligsresultat, statistik eller resterna av nutidsarkitekturen, i framtiden?

måndag 9 december 2013

humanistrapport

Nikkaluokta hade -40,5° i natt. Det kan vara värre…
Tittade på avsnittet om Gauguin på "ett mästerverk berättar" igår, och allt kände jag naturligtvis till... han var djupt religiös, har blivit anklagad för att jämföra sig med Gud, dog utfattig osv... Kul och lärorikt, men jag saknar några viktiga detaljer - som att han dog av syfilis och drack häftigt, att han hade en Javanesisk flickvän (Javanesiskan Anna) i Paris som lurade honom på allt han ägde - utom hans konst - och att det är TOTAL lögn att påstå att européer inte ville ha med unga tahitiskor att göra och att de bara följde traditionen när de gifte sig med underåriga… det var snarare så att kolonisatörerna på Tahiti hade sett till att skapa en marknad där unga inhemska kvinnor ingick som handelsvara. Gauguin letade efter ett oförstört land som han hade läst om, och fann helvetet. Han var fattig, försupen, sjuk, i klorna på Vollard (konsthandlaren i Paris) som krävde honom på nya konstverk, och han hoppades att unga flickor skulle smitta av sig på honom av sin levnadslust. Istället fick han syfilis… Men detta skulle i slutet bli en helt annan saga. 
Jag såg en fin utställning på Louisiana 1982 och efter det har jag varit fast. Konsten är underbar! Gauguin smeker fram färgerna, hans ytor är som sammet och färgerna likt juveler och färgat siden, exotiska fåglar och fjärilsvingar. Drömmen om paradiset personifierat, vi får oss serverat en livslögn i guldram. 
Gauguin var en drömmare, en världsfrånvänd rackare som gjorde till sin livsuppgift att förmedla till omvärlden ett vackert kärleksbudskap, trots allt han såg, upplevde och erfor. Han fortsatte enträget sin mission in i det sista. Visst måste man ändå tycka att det ligger litet frälsaretik bakom den tanken, precis som för Nelson Mandela.
På bilden är Anna, Javanesiskan, målad i Paris 1888 i en vindsvåning de båda hyrde av paret Molard. Här höll Gauguin hov, han var trots allt en välkänd buse och odlade ryktet som exotismens kristusfigur med bravur. Monsieur Molard var kompositör och hustrun Ida Molard var svenska och skulptris, de upplät sitt hem generöst till fattiga konstnärer och deras dotter var en av dem som förhäxades av Gauguins trollkraft. Hemma hos paret Molard bodde också Ivan Aguéli tidvis, som med all säkerhet såg denna tavla bli till. En spännande tid!

Anna som var en slipad person, visste att förvalta sitt eget rykte. Hon, liksom många kvinnor efter henne, såg till att utnyttja tidens smak för exotism och erotik och vände det vi idag ser som feministisk nackdel till sin personliga fördel. Mata Hari och Josephine Baker t.ex. kunde genom att genomlista tidens behov göra sig en förmögenhet men upprätthöll samtidigt bilden av den lyckliga vildinnan. Många fler var de kvinnor som for illa av den konstruerade bilden och även många män, som hellre litade på den investerade tiden bakom läroböckerna än det erfarna och sedda. Det är alltså med dubbel syn jag betraktar ett verk av Gauguin. Dels är han förmedlare av glödande passion, kärlek och ett paradisiskt liv, dels är han part i en kolonial apparat som livnär sig på Det Andra, i egenskap av europé, man och vit. Att Gauguin själv betraktade sig som vilde i.o.m sitt påstådda indiansläktskap är en krydda som gärna får dölja den sura eftersmaken. Hade han inte varit europé, utbildad i Paris, med en familjeförmögenhet i ryggen, då skulle resan till främmande land varit en otänkbarhet. Och hade han inte levt just då, när smaken på exotism, erotik och annorlundaskap grydde, eller då möjligheten att måla på färdiggrundad duk, med färg på tub fanns, då hade sådana som jag inte heller haft något att skriva om. För det är ändå tack vare industrialismen och nya pengar hos borgerskapet som det sena 1800-talets boomgeneration av målande anarkister och vagabonder, tidskrifter och konsthistoriker kom att få sin näring. 

Vi må spotta på bourgeoisien men det vore att bita den hand som föder oss. Utan konsthandeln hade vi inte sett, hört eller vetat något om vare sig Gauguin eller Anna och utan den koloniala industrin vore vi utan denna betraktelse. 

Visst vore livet härligt då?




söndag 8 december 2013

Svennerapport


jag kan avslöja att innehållet till etiketten
inte dunstade bort och
att rabarbersaft inte fungerar i termometrar
Första dagen på nya jobbet var naturligtvis under torsdagen, stormen Svens högtidsdag och tågen runt om i Skåne ställdes in redan kl åtta om morgonen. Bilfärden till Malmö gick bra, arbetsdagen fint men hemvägen var ett inferno. Jag slutade kl sex och prickade därmed in stormen som just då tog samma väg som jag, norrut, men jag hade tur och slapp kringflygande projektiler i form av lösa plåttak, grantoppar och kompostlock under färden. Halva vägen består av tungt trafikerade landsvägar och jag blev flera gånger omkörd av tunga lastbilar, så jag höll krampaktigt i ratten och sänkte farten. Min lilla bil skulle lätt förvandlas till pressad skrot vid närkontakt med en sådant monster. Det är många tankar som far genom huvudet under den dryga timman på väg hem. Är lilla gumman rädd, har något hänt hemma, hur ser skogsvägen ut, vad skulle hända om jag for av vägen, har hon fått i sig maten… jag tar den nya lagen om att inte fippla med mobiler under bilresan på stort allvar, så jag fäster blicken på vägen, men tankarna är någon helt annanstans. Pärs.

T var redan hemma och hade varit det i tre timmar redan. Väl inne i stugan var det varmt och skönt och brasan sprakade gott och välkomnande. Tösabiten var vid gott mod och hade varit förutseende nog att tända många värmeljus i fall elen skulle gå - vilket den gjorde - strax efter att jag steg över tröskeln. Under den gångna veckan har vi varit utan el inte mindre än fyra gånger och varje gång jag ringt bolaget har de fått sina fiskar varma. Jag accepterar inte ett vagt svar eller "jag vet inte" längre, särskilt inte som jag har stått i telefonkö till det valbara alternativet av fyra, kallat felanmälan. Jag tjatar mig till ett samtal med tekniker och anmäler felen med tillägg att jag kräver markgrävd kabel. Vi bor i Sverige för tusan, min vän i Georgien har det bättre ställt med elförsörjningen. Morr...

Kommande dag var jag ute och körde igen, denna gången till Hässleholm för att hjälpa vännen som letar efter en gård. Det blåste fortfarande men det gick att ta stora vägar så vi beslöt oss för att inte ställa in. Vännen har inte skaffat bil än och bekostar därför drivmedel åt mig och bilen och jag är smakråd. Det blev en trevlig dag. Vi åt en god ekolunch på Skånska Skafferiet i Hässleholm och jag hann även inhandla några böcker till tösen i julklapp innan vi for upp mot åsen och de fina bokskogarna där. Denna gången var det en underbar hästgård med fantastisk mark som skulle inspekteras. Det är otroligt vad man kan få se bara man tar sig en liten bit utanför de gängse vägarna… förra veckan var vi på Österlen och kollade in en unik fyrlängad 1600-tals- skånegård, omgärdad av beteshagar och en slingrande å som grävt sig ned i myllan och bildat en vacker blandskogsdunge nedanför gårdens söderläge. En gammal äppelträdgård krönte synen. Lider, låga tak med bjälkar och underbara logar och vindsutrymmen och kattvindar och vinklade prång… så hade jag velat växa upp!

Igår for vi iväg med bilen igen, till mamma och vidare till Helsingborg för att fira lilla guddotterns tvåårskalas. Halt som tusan var det under den nyfallna snön och snösvängen hade inte hunnit göra sitt värv på ditvägen, vi höll på att bredkasa av vid rondellen utanför Perstorp. Utanför Helsingborg svepte vita vindar över fälten och förde med sig ett täckande vitt lager över vägen, tidvis var det omöjligt att se något alls och jag var väldigt glad att vinterdäcken fungerade som de skulle. Brorsan och hans tjej har skaffat sig ett radhus i utkanten av staden och boendet var vitt och fräscht, precis som väntat. När jag nu har tjatat er halvt förstörda om vägar  skall jag inte glida in på avigstigar om vintervit arkitektur utan avrundar detta orerande med att resten av helgen sket vi fullständigt i att ens titta på bilen. Söndagen ägnades åt att inventera ägorna, hugga kaffeved, leta efter bortflugna kompostlock och rensa bort nedfallna grenar. Sven hade ryckt upp inte mindre än fyra stora lärkar som låg prydligt intill tomtgränsen och en grantopp hade knäckts från min egen tomt och låg snyggt intill stammen. I övrigt har vi klarat oss från större missöden, förutom att vattnet frös i lillstugan och badrummet. Men snön är fin och vi har el och ved nog att värma oss och några koppar glögg. Än.

The Man - Patto

tisdag 3 december 2013

I Am No Man

på onsdag, alltså i morgon har dottern religionsprov och vi övar. Till vår hjälp har hon fått hem ett kompendium bestående av ett häfte med bilder och stödord på sådant som hon förväntas kunna under provet och här står även hur provet kommer att se ut. Man kommer att dela upp det i en kartdel, en bilddel och en textdel och hon förväntas kunna redovisa för skillnaderna mellan de olika världsreligionerna. Jag har en hel del att invända, i vanlig ordning - både rent pedagogiskt och etiskt-moraliskt. Hur sjutton skall en tolvåring kunna göra en bra redogörelse för de sammanhang som religioner handlar om, när hon enbart har fått stödord till hjälp?  Att lära sig ett humanistiskt ämne (som ju religion är) innebär att ta till sig ett omfångsrikt ämne och successivt smälta ner det till förståelse genom reflexion, tolkningar och diskussioner (jämför med Hermeneutik inom vetenskapen).

Jämförelser görs både för att se skillnader men även för att förstå samband och kunna dra paralleller.  I sambanden lär hon sig att saker och tankar inte kommer till av en slump och även att det finns stora likheter mellan tankar och religioner över världen. Genom att ge henne på förhand utvalda stödord istället för att resonera, läggs fokus på att se på skillnaderna som vattentäta skott. På så vis drillas eleven till att se sådant som åtskiljer och inte det som enar. Inom religionsundervisningen vore det en smal sak att visa på likheterna, och kanske skulle detta ge barnen en syn som var mer bejakande, förstående och tolerant än jag tycker den är idag? Här kommer jag till min etiska invändning: När vi människor väljer att se skillnader, konkurrera, tävla och se omvärlden som ett hot av en antagen egenart - den kan vara nationell, könslig, religiös eller politisk - lär vi oss enkelt att konflikter och offensivitet är enda lösningen på en diskussion.

Dualismen och synen på att allt går att dela upp i rätt och fel har en lång historia och är i grunden ett synsätt som är linjärt. Min dotter har nu förstått skillnaden mellan en linjär och cyklisk tidsuppfattning och kan förstå litet kring vidden av ett sådant tänkande, men utan tid att resonera fram förståelse måste hon korvstoppa stödorden utan mening, precis på samma vis som de flesta vetenskapliga ämnen ser ut inledningsvis… det är först under våra högre utbildningar vi får lära oss att tolka och kritisera det vi har lärt oss (det är nu det kallas Hermeneutik). Hur ser människan verkligen ut, eller hennes hjärna? Det som utmärker oss som människor är just kapaciteten att tolka och förstå och se olika sammanhang. Reduceras den kapaciteten till förmån för resultat och personlig vinning har vi snart skapat oss en generation som kommer att få mycket svårt att kommunicera, förstå eller enas med andra än likar.

"Lika barn leka bäst…"

Måndagen den9 december-13 om Pisa-undersökningen… på SvD Kultur.

och som förklaring till rubriken säger jag bara Éowyn! och tillägger att vissa män inte växer på träd. Grattis på dagen Ozzy!

torsdag 28 november 2013

Hattifnatt

jag är nu övertygad om Hattifnattarnas existens, låt mig berätta. Mellan klockan sju igårkväll och åtminstone halv elva gick strömmen oavbrutet, jag menar-o-av-brutet i torpet och dess närmaste omgivningar. Jag lyckades ändå somna trots elapparaternas ständiga blink pling och surr. Medan apparaterna sattes på och stängdes av bestämde mig för att ringa elbolaget när de öppnade dagen därpå, det var ändå ingen idé att få ro att ringa i ett sådant missljud och dessutom var det för sent. Sagt och gjort, klockan åtta hängde jag på luren. Det visade sig att elbolaget kände till strömfenomenet men att man vid halv elva på kvällen ännu inte visste vad det berodde på. Jag fick heller inget svar på vad det var, vilket innebar att man hade underlåtit att undersöka saken. Då jag var den ende som vid tidpunkten hade ringt och anmält händelsen, hade Bolaget undanröjt saken som en märklig händelse men övergående och därför inte något att bry sig om. Mysko, tyckte vi från båda ändarna av telefonledningen ändå alltså. Inget värmer så som ett ärligt medhåll.

Idag när jag följde med en vän som smakråd på en gårdsvisning hände ytterligare en märklig och elrelaterad sak. Vi hade hunnit bli riktigt hungriga runt halvtvåtiden och ville nu ta oss en lunch i närheten. Då Österlen är ett trevligt sommarparadis som i allmänhet är tämligen stängt efter augusti försökte vi direkt med stora Hotellet inne i Kivik. Här visade det sig att köket enbart hade helgöppet men vi frågade snällt och blev erbjudna fisksoppa eller den sista portionen Wallenbergare - det som huset hade kvar. Vi beställde gladeligen fisksoppan och gick in och satte oss i den gosigt uppvärmda matsalen med utsikt över hamnen och äppelträdgården. Hotellet doftade tungt av kanel, äpplen och hyacinter inför julbordssäsongen och från fönsterplatsen kunde vi sitta mjukt på stolarna som inför säsongen var draperade med fluffiga djurhudar av får och ren. I den öppna spisen brann en klunga ljus och spädde på lyxstämningen.

Först blev vi serverade surdegsbröd och osaltat smör av den trevliga servitrisen och snart kom hon tillbaka med den skummande heta soppan, till bredden full av ljuvlig vitfisk och med en förförande doft. Maten var långt över förväntan. Vi som hade hunnit bli riktigt nerkylda av snålblåsten under visningen och strandpromenaden, för jag var tvungen att visa omgivningarna och strandängarna för den hugade husspekulanten, tyckte att vi hade hamnat i paradiset.



Halvvägs in i den ljuvligt skummande soppan började den dämpade mysbelysningen plötsligt blinka och bära sig märkligt åt. Sprakande ljud. Sedan ett vasst skärande ljud som kom öronen att vilja skrynkla ihop sig som blomkål. Den trevliga servitrisen rusade plötsligt in och beklagade sig och berättade att källaren blivit rökfylld av ett troligt elfel och att brandpersonal var på väg. Elfel brukade visst uppträda ibland, när hotellet var fullt och då både kök och spaanläggnignen i källaren var i drift, men att det hände idag var helt oförklarligt. Det skärande ljudet från brandsirenerna gick visst inte att stänga av, men vi valde att sitta kvar och äta oss mätta. Vi satt ju där ändå på nåder. Så det gjorde vi, tills servitrisen snart återkom med budskapet om att brandmännen, som nu var på väg från närmaste stad, krävde utrymning. Vi tog då våra varma, skummande soppor i handen och gav oss ut. Utan jackor i snålblåsten en kall novemberdag kändes det ganska spännande, och slutligen fann vi sittplatser och den vänliga personalen kom med filtar och fler djurhudar. Där satt vi så, mitt i utsikten, med var sin ljummen, skummig soppa. Inte så dumt ändå, för det skarpa sirenljudet mufflades effektivt av husväggen och vinden var inte så vass där vi satt. Så vi satt där med den kallnade soppan tills ljudet försvann och brandsoldaterna tyckte det kunde vara lugnt nog att komma in. Inne i matsalen doftade det jul av hyacint, äpple och kanel och ljusen spred en sådan fantastiskt mild julstämning som skulle få den mest inbitne julhataren att mjukna. Servitrisen kom med kaffe i matsalen framför den öppna spisen med blockljusen och där satt vi och värmde upp oss innan det blev dags att fara mot nästa husvisning. Den gick dock som smort.




Min vän som är en bildad person anser att elproblemen beror på utomjordingar, jag själv är övertygad om att det beror på Hattifnattar, men gemensamt är vi övertygade om att elektricitet är ett märkligt och otyglat fenomen och alldeles för svårt att begripa för en vanlig dödlig.


Hattifnattar laddar upp sig under ett norrsken...

tisdag 26 november 2013

ge mig en anledning att le istället

Odilon Redon - leende spindel
Det är lätt men inte enkelt att bli involverad i människors bekymmersamma liv. Det händer emellanåt, att en känner sig som en magisk slasktratt som man kan ösa ur sig hopplösheter för och sedan förvänta sig glada och trevliga nyheter tillbaka av. De få gånger jag har haft något på hjärtat och känt mig tillräckligt trygg att nämna det, har jag bemötts med kyla i form av uteblivna svar eller nya problem. Jag vill gärna vara hjälpsam, komma med trygga råd och glada förväntansfulla infall, tröst och glädjetjut, tro inget annat, men inse då först att glädje inte växer på träd utan måste odlas varsamt, skötas noga och ges näring i form av positiv feedback och energi. När jag märker att den energi jag har lagt ner på att förstå och trösta och glädja alltid går åt till att glädja andra blir jag litet less. Det är som en återvändsgränd, jag behöver också en anledning att le. Ofta. Payback-time!

Alla bär vi på sorger, varför spä på dem ytterligare? därför är jag social och trevlig på Fb som jag anser är ett passande forum för roligheter och pepp. När jag startade denna pratblogg däremot var det för att få utrymme för ledsnad och grubbel, jag behöver det ibland, det är en kanal. Terapeuttiden för snart tre år sedan tog jag mig för att mina närmaste skulle slippa bära på mina innersta tankar och för att jag verkligen behövde höra någon som ville och orkade förstå. Genom att betala för tjänsten kunde jag lämna det dåliga samvetet bakom mig, och veta att jag var en i mängden och att det jag berättade inte skulle skada någon jag höll av. Idag har jag inte råd med terapi.

Är tröstandet en kvinnofälla undrar jag och varifrån har den tanken kommit. Är känslolivet könsbestämt?

Jag lyssnar mycket på gammal blues, det började med min första riktiga pojkvän, M. Ihop med honom och en bästis till hade vi en bluesklubb nere i en källare och i bästisens stuga. Där drack vi whisky, rökte cigarr och lyssnade på just Blues, till doften av oljebrännaren och ett levande ljus. Mest lyssnades det på Muddy Waters episka kvinnokval... Blues, som är en grabbig musikgenre, spelar med grabbiga spelregler och jag sögs säkert in i den världen av ren och skär nyfikenhet. Men jag var en outsider bland outsiders. Jag lyssnade på kvinnoförtal, visserligen i förtäckta ordalag och ofta med djursymbolik men ändå. Kvinnor inom den klassiska bluesen är kjoltyg man flirtar med och som sedan tar alla tillfällen i akt att förstöra den stackars vilseledde mannens hemfrid. Med tiden kom jag att förstå att outsiderperspektivet även kunde skapa vackra pärlor, så även inom bluesen och de första bluesskivorna jag köpte var av Billie Holiday. Att vara kvinna i en mansdominerad värld handlar mycket om viljan att bli respekterad, som kvinna och talangfull, men att leva med kvalen att aldrig bli helt accepterad. Så länge reglerna skrivs av en man, mäts och och uttalas av en man, kommer kvinnan alltid att se på sig själv och bli betraktad som just utanför. Inom musiken har detta förbisetts under lång tid och kvinnors blues borde få större uppmärksamhet än den har fått, framför allt för sin musikaliska storhet - inte för att musikern är kvinna. Jag har varit inne på detta förut, att sorg och hjärtekval inom konsten och musiken länge uteslutande har varit en manssak - hur märkligt det än kan te sig. Då det kommer till känslor skall kvinnor här vara starka och förlåtande. Visst är det en paradox? och när det kommer till den klassiska bluesen är det alltid den fria kvinnan som är orsaken till kvalen. Paradox?

Emellanåt poppar dock texter upp som behandlar kvinnan som en varelse med känslor och behov, men i övrigt kommer jag att få fortsätta att ersätta texternas "han" mot ett "hon". Åtminstone inom blues och rock. Och som svar på min fråga så säger jag nej.

Sensmoral: Beklaga dig inte för någon du själv inte orkar lyssna på utan visa respekt, det är den som lyssnar värd, oavsett kön. Och kom ihåg att det du sår det skördar du. - Karma -

Woman you need love - Killing Floor
Mean Red Spider - Muddy Waters

Spider Man Blues - Bessie Smith
Hoodoo Lady Blues - Memphis Minnie

lördag 23 november 2013

Limbo

innebär att sväva i ovisshet, ett tillstånd av icke-vara, när man inte vågar handla eftersom sakernas tillstånd kräver locket på. Den kommer med känslan när man har fått ett mail så fullt av hat och anklagelser att man först inte orkar ta det på allvar, och väntar på en ursäkt som aldrig kommer. Den kommer med känslan när man har blivit lovad något efter lång väntan och man börjar tänka på före och efter, då möjligheterna och hoppet tänds men man aldrig får skriva kontrakt. Den känslan kommer när någon man älskar har försvunnit och inte hör av sig, när en förlåtelse inte besvaras, eller när man vet vad man måste säga men inte får fram orden.

Ibland hjälper musik, ibland hjälper en god whisky. I väntan.


Never Ending - Iain Matthews
The Way It Is - Chicken Shack

onsdag 20 november 2013

fysiska kärleken

Jasmine Cederqvist:
flygare, biolog, konstnär och qvinna
Det finns en National Orgasm Day, bara en sådan sak gör att jag undrar litet kring sakens natur. Är Libidot, som det kallas inom psykoanalysen, så marginaliserat idag att vi behöver bli påminda? Sex är ett hett ämne som jag pratade med en vän om igår. J:s konstnärskap handlar om att ta för sig, om att vara krigare och bevaka sitt ego och sin könstillhörighet. Jag frågade, som den skolade dekonstruktivist jag är, vad hon anser kvinnlighet innebära och då vi har varit inne på det området tidigare - åtskilliga gånger - tog samtalet fart ungefär mitt i. Det är alltid så roligt att diskutera med en vän som förstår och uppskattar att diskussionen är själva nöjet. Ungefär som en oplanerad sista minutenresa kan man hamna var som helst, antingen i ett unket kyffe med fönster mot en mörk återvändsgränd eller på en varm strand i en hängmatta med full sikt över horisonten! J tar aldrig åt sig och jag kan få ställa hur obehagliga frågor som helst, samtidigt lär jag mig alltid något nytt och kommer hem med huvudet fullt av nya energiska uppslag. Nu kom vi fram till en lek med tanken kring mäns vilja att objektifiera kvinnor. Tänk om det är  så enkelt att män innerst inne önskar bli objektifierade och därför projicerar den önskan som en komplimang gentemot kvinnan. Hon blir ett objekt eftersom det är så mannen önskar bli sedd… omvänt skulle detta innebära att när kvinnor ser upp till mannen och placerar honom på en allvetande machotron, (detta är naturligtivs starkt generaliserande, i mitt eget fall skulle det förmodligen handla om en spirituell figur med rättvisepathos...)  att det är en spegling av hennes önskemål och sätt att visa kärlek. Väldigt Lacanskt och psykoanalytiskt allting men en rolig tankelek. Jag som verkligen avskyr enkla uppdelningar som handlar om "män från Mars och kvinnor från Venus" och därför själv satsat på Tabula Rasa och individualism! för mig blev detta en svår sak att smälta. Underbart.

J hade repeterat Erica Jongs "Fear of Flying" inför sina senaste alster och vi startade samtalet där. [Det var på många vis enklare förr, när demarkationslinjerna var statiska och rödstrumpan alldeles ny och spännande. Under sextio- och sjuttiotalets "kvinnosaksfrågor" handlade diskussionen om problematisering av köns- yrkesroller och lönesättning, så fördomarna var på många vis enklare och lättare att sticka hål på, åtminstone i teorin. Idag, med en postmodern skepsis och ett dekonstruerande och problematiserande kring relationer och kontexter ges inga absoluta svar, det finns alltid en motfråga istället. Intersektionaliteten har visserligen öppnat för olikheter men samtidigt gjort det svårt att avsluta en diskussion eller komma fram till en lösning. Det blev en lång parentes men viktig, för att diskussionen kring feminism stannar oftast vid en historisk form och glömmer hur mångfacetterad den ser ut idag. Slut Parentes.] Så, bort med problematiken kring det knapplösa knullet, och in för en teoretisk retronyläsning istället. Låt oss utgå från vad vi själv känner, som individer med en personlig sexualitet. Vad är sexigt, hur viktigt är det, vad får mig att tända, vad får mig att  vilja stanna kvar i en relation, vad kittlar och vad retar, vad får mig att tända av… viktiga frågor, kanske särskilt idag när ängslighet försöker samsas med arrogans eller när vi är så måna om att förstå allt och alla andra. Vi glömmer bort vår egen inställning. Vad tycker jag, egentligen?

När vi utsätts för konst måste vi ta ställning, även om det kan bli obehagligt och hudlöst. I de bästa fall blir man först oerhört provocerad för att snart börja fundera över sig själv och reaktionernas natur. J skapar konst som utgår från henne själv men det hon berättar blir allmängiltigt, det finns alltid flera sidor av myntet och hon är klok nog att inte vara explicit. I hennes bildskapande samsas stereotyper, klichéer, popkonst och glättighet med en underbar jovialisk subversivitet. För hon skapar med humor, något av det svåraste man kan göra om man vill etablera sig som seriös konstnär.

Våra diskussioner mynnar alltid ut i roliga samtal som blommar ut i planerade samarbeten kring viljan och makten att förflytta demarkationslinjer, ta för sig och våga överträda tabun. Redan första gången vi möttes startade vi ett konstprojekt och jag författade ett manifest. Jag kan av säkerhetsskäl inte dryfta några detaljer men jag kan säga att projektet kommer att skapa reaktioner med en orgiastisk tryckvåg som kommer att kännas genom många statiska maktsfärer.

Solar Musick Suite - Steve Hillage
Sea Nature - Steve Hillage


tisdag 19 november 2013

näthatet

…breder ut sig, vi blir allt mer hatiska och gränserna för vad som anses acceptabelt har förskjutits till förmån för en allt liberalare inställning. Länken här handlar om spelvärlden, men jag kan inflika att det lika gärna går att ersätta ordet "spel" med "musik" eller "natur" för att vi skall hamna i en liknande situation. Män som känner sig hotade av kvinnor har förmodligen en mycket liten arena att bevaka, vilket de gör med sådan oerhörd intensitet att uttrycken för hatet har blivit allt grövre. Att kommunicera över internet, utan att se varandra i ögonen eller bry sig om att be om ursäkt är fegt, farligt och en vana som sprider sig med ljusets hastighet.

Hatet måste få ett stopp. Det börjar med dig själv.

Palm Trees - Steve Hillage

måndag 18 november 2013

en god jul

ibland ler lyckan mot en. Ibland skingras molnen. Idag fick jag ett av mina gladaste personliga besked på länge. Jag har blivit erbjuden ett jobb på mina egna premisser, inget fancy-schmancy men ett deltidsarbete som jag vet att jag kommer att gilla och orka med. Dessutom fick en av mina bästa och mest kompetenta vänner, som har varit arbetslös sedan vi draggade efter mormor i fel sjö, beskedet att han också har blivit kallad till en arbetsplats som han är klippt och skuren för, idag. Och som grädde på moset kom den där ursäkten till slut från en person som har burit sig illa åt, visserligen framprovocerad ursäkt men ändå. Känns skönt. En sten föll alltså med en stor duns idag… nu hoppas jag att mamma snart känner sig starkare och att vår lille älskade kissemiss som har varit borta sedan i tisdags kommer tillbaka helskinnad, men en sak i taget. Just nu gläder jag mig åt och ser fram emot att kunna bjuda tillbaka för de middagar och all den hjälp jag har fått av mina goda vänner. Det blir en fin jul.

intersektionalitet


samarbete mellan konstnär och 4-åring
bland mina vänner på fejan har jag numer en hel hop oliktänkande och intellektuella dryftare och ibland kan det vara oerhört svårt att finna sin egen åsikt bland allt babbel och käbbel. Här kan jag hålla med om att det vore skönt med en TO från fb ibland, men så länge jag orkar hålla käbblet stången och vet att jag kan koncentrera mig på det jag bör så har jag inte några problem. Mina vänner spänner mellan djupt religiösa grubblare till politiska debattörer, konstnärer och fundamentalister, både höger och vänsteridkare samt en hel del ekoivrare. Den största gemensamma nämnaren är att de flesta bor i Sverige och har många åsikter kring det mesta. I morse lyssnades det som vanligt på radio men ändå var det inte många som reagerade på diskussionen kring skillnaden mellan mäns och kvinnors pensioner. Det oroar mig ändå en smula, var det för att lyssnarna tyckte som jag, att det kändes för lojt och tafatt och förutbestämbart. Sådant kan faktiskt döda även det bästa debattämne. Visserligen är det bra att Delegationen för Jämställdhet i Arbetslivet lyfter frågan på radio, men hade det inte varit önskvärt med en bredare debatt kring ämnet som sådant? Vilka är det som drabbas primärt? Varför? Vilka yrken det handlar om? För det är ju inte alla som får värdelösa pensioner, inom vården samsas både läkare, undersköterskor och lokalvårdare under samma tak men inte går dessa yrken att jämföra, egentligen? var är problematiseringen kring vilka yrken som kallas "kvinnojobb" och per definition är låglöneyrken - eller vilka "kvinnojobb" är det vi benämner "kall"? Vilka arbeten sliter ut oss fysiskt, och vilka sliter psykiskt? Och vilka kroppar är det vi talar om, vilka är de "kvinnor" som tar dessa underbetalda jobb? och åter - varför? Jag efterlyser intersektionella perspektiv, inte en bedömning och utslag utifrån på förhand gjorda åsikter och meningar och som slutar där utan att ifrågasätta och granska orsaker och mönster.

Jag tänker att i takt med tekniken och tillgänglighet på information idag, sprids det så oerhört mycket material att det har blivit svårt att ta ställning, för gemene man. Dessutom har fördjupningen uteblivit. Vi guppar mellan olika inlägg och lättgooglade uppgifter. I den kritiska skolans efterföljd har vi blivit rädda för att fatta beslut, våra valda ledare sprider frågor och osäkerhet istället för att söka lösningar. Se bara på hur jag själv formulerar mig, genom frågor…

Med tanke på hur Elin Wägner kunde skapa debatt är det viktigt att se den retoriska skillnanden mellan sekelskiftet 1800/1900 och i dag. Finns det över huvud taget någon idag som törs tro på absoluta sanningar? Frågor, frågor…

en sak är i alla fall säker, att utan Fb hade jag aldrig mött den religiöst judiska eller den muslimska tankevärden på ett sådant nära håll och utan Fb hade jag inte blivit konfronterad med mina egna förutfattade meningar - visst är det skönt med intersektionalitet!

söndag 17 november 2013

Kungsvatten


Jag har en varböld på mitt hjärta, så svart och svår att diskutera att jag har undvikit det under lång tid. Nu har jag börjat älta saken och måste få det ur systemet. I vanlig ordning har jag tänkt att det kommer att lösa sig med tiden, och jag har förgäves bett personen om en förklaring och en ursäkt. Min tolvåriga dotter som givetvis har förstått att något inte har stått rätt till, fick en förenklad version av mig. Hennes analys var att om en människa skriver ett elakt mail och beslutar sig för att sända det är det med avsikt att såra på djupet. Personen kommer aldrig att förlåta av den enkla orsaken att hen är övertygad om riktigheten i sina påståenden. Och jag är faktiskt benägen att hålla med.

Jag har någon gång hört att en människa aldrig blir äldre mentalt än tolv år och det ligger mycket i det påståendet. Antingen är du mobbare, innerst inne, för resten av livet eller så tar du åt dig och försöker att förstå och förlåta, förstå och förlåta… eller så ser du på problem ur ett logiskt perspektiv och tar det inte personligt. Jag är glad över att ha en sådan klok dotter.

Om jag nu väljer att publicera mailet gör jag det med risk att vara mobbare, men jag har lovat mig att inte ta mer skit nu. Under lång tid har jag försökt att svälja oförrätterna, valt att vända och vrida och rannsaka mig själv med resultatet att vad jag än har svarat och hur jag än har tolkat, har det likt något riktigt illa syraanfrätt kommit tillbaka i ett sådant förvridet och förvanskat skick, att det har varit utom räddning.

För att jag själv skulle känna mig fri att skriva och tänka som jag önskar, utan gliringar över käckhet, vad jag skrivit, antalet smajlisar eller vilka kulturvänner jag har (vilket jag har blivit anklagad för, av samme person) beslöt jag att bryta vänskapen på fb för över ett år sedan. Men det var även för att hen skulle slippa mig, eftersom det var uppenbart att min närvaro störde.

- Jag vill inte ha bråk, säger du. Nå, varför skriver du då på detta viset?

"Det här med att bryta med dig var svårare än vad jag trodde. På nätet är du överallt där jag är. Jag ser ditt namn så fort jag går ut på fb. Du skriver i (--) blogg mest hela tiden. I (--). På (sluten grupp) och (öppen grupp) på fb. Du gillar varenda inlägg från gemensamma vänner där många är sådana du träffat en gång genom mig. Du är där och är käck och klok och vänlig och rolig och empatisk. Inget hat och ingen ilska, ingen kylig intellektualism. Alltid PK. Det är som en pestsmitta. Jag vill verkligen inte skriva i en enda tråd där du medverkar, inte klicka på någon gilla-knapp du klickat på för jag blir helt enkelt.... illamående! Eftersom du är en vass analytiker så har du förmodligen redan listat ut just detta och njuter förmodligen av att vara först med att skriva i varje blogg eller inlägg på fb, för då vet du att jag inte kan kommentera, hur mycket jag än vill. Hämnd och elakhet har du ju pratat om tidigare. Eller har du inte tänkt en sekund på detta, eller ens noterat det, och det är jag som är paranoid. Men om du skriver och gillar lika mycket i trådar från dina andra 500 fb-vänner så måste du ha fullt upp, så det verkar osannolikt. Jag har såklart läst i din blogg, för jag undrar förstås om du kör någon vendetta mot mig där, och jovisst, där får man sig en känga med jämna mellanrum (du skriver fantastiskt och borde verkligen bli författare, jag menar det!), men så många misstolkningar och framför allt osanningar som har blivit sanningar för dig. Nu verkar du ha hittat någon själsfrände och då kanske knivhuggen kan upphöra? Jag kan förstås fortfarande säga att jag är ledsen att jag sårat dig både en och två gånger, men jag ville faktiskt att vi skulle vara vänner och att det skulle vara lugnt, men du kunde aldrig låta bli med att komma med tjuvnyp med jämna mellanrum och då går jag alltid i taket. Känner jag mig trängd så blir jag arg och bråkig. Nu är allt förstört, men jag vill verkligen inte bära hundhuvudet för det. Du ville ha de där grälen och till slut insåg du att hat var det bästa för att bli fri från mig. Nu har jag börjat känna sådana känslor och det är inte alls roligt för det är inte sådan jag varit de sista fem åren. Plötsligt har man ovänner och jag känner mig inte bara utanför, som jag brukar göra, utan mer och mer hatisk. Tack för det! Är du nöjd?"

Till mitt försvar säger jag detta med ett gott samvete; jag har inte tiden, kapaciteten eller äger den strategiska förmågan att använda mig av samlad information för att besudla någon genom mina inlägg på bloggen, inte heller är jag intresserad av att göra det. Vad gott skulle det göra mig? och vari ligger det allmängiltiga värdet, det man vinnlägger sig om när man skriver offentligt? Så länge konst, musik och litteratur har skapats har den personliga upplevelsen av vad som sker använts som inspiration. Detta är vad som kallas den konstnärliga friheten. När jag skriver är det naturligtvis med utgångspunkt av vad jag känner och upplever för tillfället, min konstnärliga frihet ligger i tolkningen, och så länge jag lever i ett land med yttrandefrihet kommer jag att utnyttja och ta mig den friheten.

Vad jag gör på fb är också min ensak, där handlar det om att vara social och vänlig. Att personer uppskattar min närvaro och vill bli min vän där ser jag som ett socialt tecken på vänskaplighet, inte som ett utslag av ondskefull stalkereffekt. När jag blir anklagad för att vara hatisk och osann, arg, eller för att äga ett kyligt intellekt, har jag först försökt att rannsaka mig själv men snart kommit fram till att det är lönlöst. Dina ord är skrivna med ett glödande hat och oavsett vad jag skulle svara så skulle jag få det emot mig, etter värre. Att dessutom ha mage att påstå att hatet skulle komma från mig är inte bara en ren oförskämdhet utan gränsar till förtal. Jag har fått nog av att vara en slagpåse och även på att svälja och försöka att förstå orättfärdiga attacker mot min person. Och dessutom: om min blogg gör någon en oförrätt säger jag bara - du väljer själv OM du vill läsa och HUR du läser.

Som man känner sig själv känner man andra.

Call Me A Liar - Edgar Broughton Band

in memoriam

“Ideally, what should be said to every child, repeatedly, throughout his or her school life is something like this: 'You are in the process of being indoctrinated. We have not yet evolved a system of education that is not a system of indoctrination. We are sorry, but it is the best we can do. What you are being taught here is an amalgam of current prejudice and the choices of this particular culture. The slightest look at history will show how impermanent these must be. You are being taught by people who have been able to accommodate themselves to a regime of thought laid down by their predecessors. It is a self-perpetuating system. Those of you who are more robust and individual than others will be encouraged to leave and find ways of educating yourself — educating your own judgements. Those that stay must remember, always, and all the time, that they are being moulded and patterned to fit into the narrow and particular needs of this particular society.” 

― Doris LessingThe Golden Notebook

lördag 16 november 2013

Elin was here.

världens bästa batteriladdare
jag har formats i tron på att sakers tillstånd går att ändra på, då de är skapelser av mänsklig hand och hjärna. I takt med tiden har jag förstått att klokskap och makt tycks rimma allt mer illa och jag har i de värsta av tider kommit att närma mig existentialisternas pessimism. Alla de män i Nietzsches och Kierkegaards efterföljd som vill skylla på en förutbestämd och ödesmättad människa hjälper mig inte i kampen för något jag tror på, de gör mig passiv och tillbakalutad. I bästa fall är deras röster en tröst och snuttefilt som förklarar att mänskligheten är en stinkande avskrädeshög och inget att bry sig om. Innerst inne är jag varken ödestroende eller pessimist. Jag tror på människans inneboende kraft, att saker går att ändra på, på sammanhang som går att tolka och följa - att det inte är meningen eller nödvändigt att motarbeta krafter, utan att istället lägga energi på att leta efter sådant som ger oss mod, glädje, kärlek och hopp. Det finns mängder av tecken på att om vi bara vill se på vår omvärld ur ett vackert perspektiv så är det möjligt. ALLA har möjlighet att påverka, bara vi formulerar och definierar människan som behovsindivider med flockmentalitet, så har vi nått en lång bit på vägen. Utan samarbete dör vi. Utan insikt om att vi förmodligen är naturens mest sårbara individ, dör vi.

Ibland behöver man rasera de slitna murarna och bygga nytt från grunden. Använder vi hållbara argument, baserade på rättvisa och jämlikhet, kan vi skapa oss en värld som är till för alla. Likt Elin Wägner och Pyotr Kropotkin gjorde under sekelskiftet 1800/1900 tror jag på möjligheten att omskapa världen utan väpnad kamp. Människan är utrustad med det som definierar mänskligheten, nämligen förmågan att förutse sin framtid genom analys och  strategier. Det vore fel att tro att den enda strategin vi har till hands är hatet, döden och förintelsen, om alla säger att vi strävar efter det motsatta. Kärlek är inget flummigt begrepp, det råkar bara stå i vägen för ett kortsiktigt ekonomiskt värderande som definierar oss som stridande och konkurrerande varelser.

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva." 

Elin Wägner i mitt hjärta.

Comin' again - Jane

torsdag 14 november 2013

cogito, ergo sum

en vän skriver till mig.
"Ett sätt att vara arbetssökande är de ständiga avslagen. Man blottar sin själ och lägger ner tid och möda på varje tjänst man söker. Det tas inte hänsyn till att man blir refuserad gång på gång och vad det gör med humöret… Man ska bara glatt vissla vidare och söka nya jobb. Sökelisök. Tralala…"

och jag backar upp:

- Det är symptomatiskt för samhället. Resultat är det enda som räknas, det enda som går att jämföra. Kampen och mödan, tiden som går till att tänka och samla kraft för nya tag, ställtiderna existerar inte hos myndigheterna. Den mödan raderas, just eftersom den inte går att jämföra…

Jag vet precis. Och alla vet precis. Men inget görs. För så länge människan mäts i prestationer kommer hon aldrig att tillåtas vara människa fullt ut. Människa, du är människa för att du finns, inte för det du gör, säger eller skapar utan för att du lever. I Schweiz kom en proposition som handlar om ekonomiskt ansvar för alla medborgare. I grunden handlar propositionen om att bli erkänd som levande och därför viktig och värdefull, oavsett vad arbetsmarknaden tycker. Det, mina vänner är vad jag kallar demokrati. 

livets excentriciteter

detalj från det rekonstruerade bärnstensrummet i St Petersburg
historiskt ovärderligt
Visst älskar man mysterier och excentriska samlare i konstmiljö?
Här berättar kusinen till Cornelius Gurlitt (konstsamlaren som suttit med faderns ovärderliga konstskatt i en lägenhet i München, ni vet), om ytterligare familjehemligheter som får den mest rakhårige att bli krullig. Ponera att ett helt rum från Fredrik I:tid, Bärnstensrummet, nedpackat i lådor och sedan 1941 spårlöst försvunnet, plötsligt visar sig existera i ett skyddsrum, djupt nere i underjorden någonstans. Och ponera att den ende som vet var detta rum befinner sig just nu är en av världens mest efterspanade doldisar. Just det, samme Cornelius som efterspanas av tull, skatteverk och hela världens konstögon. Jag säger bara - Kunzelmann och Kunzelmann kan slänga sig i väggen, för här har vi the real McCoy, en figur som vet och som väntar… för han har hela konstvärlden i sin hand.


det rekonstruerade bärnstensrummet på Tsarskoye Selo.
Frågan är om originalet skulle få kopian att blekna…



onsdag 13 november 2013

mata duvor

ibland är jag ett litet djur. Ett litet djur som matar små djur med smulor jag funnit på marken. Jag vill mata små djur med smulor jag funnit, vara ett litet djur som matar små djur. Bara mata och vara liten, kunna sitta här och mata de små djuren och slippa höra och oroa mig för sådant som de stora djuren gör.
Ibland är ett grått moln bara ett moln.

Goldfish - Roy Harper

tendentiellt

Anna Whitlocks Bygdehus, Lärkstaden,
där jag höll mitt föredrag.
A propos nationalromantik
jag gjorde en liten trendspaning när jag var i Stockholm och tyckte mig kunna se en tendens som gick att jämföra med tiden för exakt ett hundra år sedan. Inom arkitekturen från 1913 vinnlade man sig om att bygga i tidsbeständiga material. Det var gråsten, synliga träbjälkar, tegel, skiffer, kopparplåt och blyinfattade fönster. Anonymt och naturnära, obearbetat och "äkta". Konstvetare har förklarat nationalromatiken som ett desperat försök till trygghetsiver, att viljan att bygga in sig i ett fort, vända ryggen från tidens oroligheter och sparkrav berott på oron för framtiden. "Mitt hem är min borg, osv…" Men som vanligt gäller detta enbart för ett litet privilegierat fåtal människor. Då som nu var det långt ifrån alla människor förunnat att bygga i gråsten, på en plats som Stockholms innerstad och att sticka ut som uppenbart förmögen. Då, liksom idag, vore det att gräva sin egen grav att skylta med sin rikedom, för i takt med att klyftorna ökar, ökar även ett påstått hot från en grå och svältande massa.

Idag finns de överpolerade, mönstrade, målade och alltför bearbetade varorna nästan enbart i varuhuskedjorna, på loppisar och i Lagerhaus. De stora exklusiva märkeshusen däremot döljer noga sina logotyper, det anonyma har blivit lyxigt. Inom en liten och exklusiv krets vet man redan vad som kostar, det är även här priset sätts…och det skall var äkta.  När jag klippte mig på fina gatan och förklarade att jag inte hade för avsikt att förändra hårfärgen och att jag var nöjd med mina grå strån fick jag till svar att det är ytterst exklusivt att bära grånat och naturligt hår idag. Enbart ett litet fåtal kvinnor (för det handlade detta om, männen tillhör en privilegierad kategori som själva bestämmer att grå tinningar är fint) vet att det tar tid och omsorg i anspråk att låta en färgning växa ut. Exklusivitet innebär enligt frisörens definition att ingå i denna initierade och priviligierade krets som har både tid och pengar att strunta i massans tryck. Idag är den privilegierade kretsen dessutom så långt ifrån "massan" ekonomiskt att man inte drar sig för att med utstuderad avsky skilja sig från den. Att diskutera pengar ses i dessa kretsar som höjden av smaklöshet… diskretion är en hederssak, lön är inte något man lever på. Capisce?

Wallraffar i väntan på ett klipp
Jag vill göra en liten jämförelse med auktionsbranschen, som är en exklusiv bransch som handlar med begagnade varor. Här blir smakförändringarna mycket tydliga och trenderna visas oerhört fort. Konst betraktas som såväl uppiggande, hastiga glädjeinköp som verkligt tunga investeringsobjekt. Vid kristider ackumuleras som bekant förmögenheten hos ett mindre antal agenter på marknaden, vilket gör att konst kan köpas för hisnande summor av privatpersoner! Marknaden som sker utanför tullar och andra begränsande faktorer, synliggörs genom transaktioner på en mycket liten arena... Auktionshusen utgör en viktig del av den globaliserade exklusivitetens lekplats, här tvättas pengar rena, som alltid med hjälp av kultur. Denna handel, kallad "globalism"ses av ett fåtal agenter som den ultimata friheten. Andra ser den som liberalismens träskmarker och byggande på imperialistiska handelsfunktioner, att berika sig på andra, kort sagt. Slavekonomi heter det med. Många historiska tillbakablickar, många jämförelser med upplysningstiden har gjorts om detta och mycket pekar mot en allt högre grad av elitism och specialisering idag. Den datoriserade världsbilden har hjälpt till att förädla en redan abstrakt form av råvaruhandel och idag avgör allt färre människor allt fler människors öden.

Om man åter blickar till konsthandeln är det en ytterligt liten andel som går till upphovsmakaren, den största delen går till ägaren… både juridiskt och ekonomiskt. Detta beror på en juridisk slutledning, skapad under antiken och vässad av den engelska industrialismens pionjärer under upplysningstiden, som ansåg äganderätten stå låååångt före upphovsrätten. Den som satte reglerna var alldeles uppenbart den landägande klassen.

I takt med värdestegringen ute på "den öppna marknaden" ökar kravet på äkthet. För vem vågar investera en summa, motsvarande en mindre nations BNP på något som inte anses vara the real McCoy?… nej! Äkta ska det vara och vi litar inte på en påskrift, det skall kännas, synas, luktas och höras… Textur, struktur, doft, ljud har aldrig varit så exklusivt som idag och säljs i välpackade paket, i form av upplevelseresor och exotiska doftljus, retreats och spa. För äktheten svarar en garanterad expert. Munskänkar och konstexperter, och mat är njutning, inget vi när oss på.

Även ur ett individualistiskt perspektiv går det alltså att se hur människor i privilegierade positioner nu kräver äkthet, naturargument och varaktighet för att särskilja sig från massan. Massan i sin tur lever på privilegiets konstruktioner, som banklån och plastmattor. Själv låter eliten bygga sig stenfort, ikläda sig djurhudar och äta stenåldersmat. Precis som för hundra år sedan, eller femhundra, eller tusen…

och jag undrar… när vaknar getingboet till liv? kommer det att kunna göra det, någonsin, när eliten både håller i trådarna och ser till att den sanning vi får till livs är så full av plast och gift att gemene man har fullt upp att hålla näsan över den stinkande ytan.

"Ge dem bröd och skådespel!"
"Ge dem kakor!"

- Jag vill se ett paradigmskifte! Nu. Men jag är samtidigt oerhört rädd för att se in i kristallkulan, för om min jämförelse stämmer och det verkligen går att dra paralleller med vad som hände för hundra år sedan, då skulle missnöjet kunna kanaliseras av främlingsfientliga, anti-intellektuella krafter som organiserar sig internationellt… hjälp.

Bildkonsten för hundra år sedan berättar om mandom, mod och morske män. Och en sjuhelvetes massa annat förljuget dravel som kommit att kallas historia...

Gustav Vasa av Carl Milles 1907-25
Nordiska Museets entréplan

Holger Danske av H.P Pedersen-Dan, 1907
ursprungsplacerad under Kronborg, såld 2013

måndag 11 november 2013

fägring

jag var allt väldigt trött igår, för jag hade tänkt göra ett djupdykning i tankarna jag tagit med mig från Stockholmskulturen men orkade inte. Idag har jag tagit itu med allt pyssel och papp och medan jag högg kaffeveden ute i miniskogen nyss kom de plötsligt till mig, de klara tankarna. Solen sken, himlen var blå, fåglarna kvittrade och sysslan vettig och enkel. Mer krävs inte, för det är i mellanrummen mellan allt vi tror är viktigt som de viktigaste tankarna kommer.

Gärdsmygen gjorde mig sällskap redan i morse, och drillade som om det vore vår i luften. Nu, under vedhuggningen, varnade han ilsket högljutt och det var först efter ett tag som jag förstod att det var för att Snorrekatten strök omkring i  närheten. Gärdis är minsann en riktigt modig kille, han satt mindre än en meter över huvudet på den perplexa katten som kände sig hotad och snart skyndade sig bort från oss. Därefter blev det lugnt och jag kunde fortsätta mitt uppdrag: hugga upp och fylla textilkassen med stickor av fin björkved. Och tänka.

Tankarna från veckan, på konsten och de feministiska värderingarna var nu som bortblåsta. Här stod en liten kille med rest stjärt upp för mig och jag kände mig faktiskt litet trygg under hans beskydd. Manlig ilska, om den är rättvis och välment, är kanske inte så hemsk ändå…

...till skillnad från hur den ter sig i Cindy Shermans bildvärld. Hennes foton har ägnats inte mindre än halva Moderna Museets lokaler. Hon har visserligen hållit på ett tag och hyllas idag som en av konstfotopionjärerna, guiden som pratar höggljutt intill berättar att utan Cindy Sherman vore fotot ännu inte accepterat som konstform. Det är en sanning med viss modifikation, men att hon är oerhört viktig, det vill vare sig prissättare eller samlare förneka. Shermans bildberättande handlar om den historiska kvinnans typiska konstroller som Offer/Förövare. Hon sätter sig själv i typiska kvinnosituationer och regisserar efter "vanliga manliga normer", enligt kända konstnärers invanda åsikt. Det blir följaktligen mycket porr, mycket rollspel, mycket våld och mycket ilska. Sherman är som ett skarpladdat vapen i en mansdominerad bildvärld.


I Lena Cronqvists bilder spelar hon själv huvudrollen, som i Shermans konstnärskap men hon har mycket rättvist även kommit att jämföras med Frida Kahlo. Med hjälp av ett fåtal individer, alla tillhörande den intima familjekretsen, backar hon upp sin monumentala egenbild. Besökaren måste i psykologiserande termer läsa hur Cronqvist gör upp med den stereotypa bilden av kvinnan / flickan. Just psykologi är en trång sak i det svenska medvetandet, vi har svårt för Freud och det är inte många svenskar som vet att feministiska teorier aldrig hade funnits om det inte vore för ilskan över just Freuds kvinnobild. Cronqvist attackerar med penseln traditionella kvinnliga attribut, som rädsla, bigotteri och moral, skam och godhet och när hon håller sina föräldrar i händerna regisserar hon dem i form av hjälplösa Kasperfigurer och clownen Manne. Sexualitet, sadism, sorg, saknad, ledsnad, ilska - allt ryms i hennes bjärt kulörta bildvärld. Berättandet är starkt episkt, klassiskt tragiskt, omtumlande och för egen del mycket, mycket frigörande. Hon leker med färgen, och figurerna är de dockor hon behöver för att gestalta en trång och svårbemästrad patriarkal omvärld. Resultatet är en överraskande klarhet, en glädje i att få vara flicka och stark, orädd, busig och allt annat än duktig.



Jag hann även gå på vernissage i Konstnärshuset. Marja-leena Sillanpää gör också upp med manlighet men på ett ytterst sublimerat sätt. Från konstnärshusets väggar talar konstnärsklubben med henne via de spöken som byggt, skrivit regler och gjort upp bestämmelser sedan 1850 in till dags datum. Än idag gäller samma stadgar som då, än idag tillåts inga kvinnor i styrelserummet. I Sillanpääs version har manligheten blivit en gast som talar till oss genom spökröster, kvinnoarbeten och dörrar, slitna vävnader och skor på rad. Ett litet bord står dukat för två och i ett rum står montrar på rad, med svärtade och censurerade böcker. Döden i paket, en vit duva - telefon till de döda. Väggarna är klädda med hennes skira pennteckningar och poetiska rader. Allt andas 1850. Det är skirt, förgånget, gammalt och rummen som maktcentra har förvandlats till ett museum över förgångna värderingar. Allt med hjälp av kvinnors slit, tankar, ordning, omsorg och vandel. Marja-leena Sillanpääs utställning gav mig andlig spis, mycket att tänka på. Och den är oerhört vacker!




Blood On The Rooftops - Genesis