Tidsresa

 

 För egen del räcker det fint att ställa klockan på 03.30 för att känna semesteryrseln kicka in. Om man sen inte får se eller höra några ugglor eller skogshöns spelar alls ingen roll, äventyret kan vara nog så omfattande, särskilt om man i ottan får se nya vyer där rivaliserande morkullor spelar över huvudet under en ljusnande himmel. Att lyssna på när morgonen gryr bland buskar och trädtoppar är en förunderlig upplevelse. Först ut idag var nog taltrasten, eller så var det en morgontrött koltrast, för ibland kan det vara nog så svårt och spännande att avgöra när man står mitt i mörkret och får för sig både det ena eller det andra, nummer två var i alla fall en rödhake vars knivskarpa sång är omöjlig att missa ens om jag vore lomhörd. Ibland när man står där i mörkret och lyssnar kan det tyckas som att magkurret kan vara en orre, men som väl är känns hungern igen och då är det lämpligt att åtgärda pinan vid en skön plats. En mossig och mjuk sten mellan två myrmarker passar särdeles utmärkt till att packa upp allt man ställde i ordning dagen innan, och det finns inget som kan skärpa sinnena likt en het kopp kaffe på fastande mage. När morgonen gryr över tallöarna hörs plötsligt järnsparven, tofsmesen, talltitan och alla trastarna vakna till sans, och promenaden genom myren doftar som våren gjorde förr.  

 Bilen far vidare genom åldrade trakter; Östra Göinge med snapphanebygden och frodiga grönstensfält och lövängar är ibland det vackraste jag kan tänka mig. Infrastrukturen ser fortfarande ut som den gjorde under 50-talet, och grusvägarna anpassar sig efter marken och myrarna och det är en fröjd att få fara här. Vid Sporrakulla gravfält låter skogssnäppan höra vårens första glada toddelido-toddelido och den sången och omgivningarna förflyttar mig till en tidlöshet som är svår att finna annanstans. Det är möjligen Åbrolla och Ella och omgivningarna runt det bortglömda Norra Rörum som matchar, och hit styr jag kosan för att upptäcka ännu fler rara växter, grånade byggnadsverk med hyvlade trätak, hamlade almar och askar med decimeterlånga skägglavar och vårystra fåglar. Finns det något bättre? När man slutligen är nöjd med skådningen kan man bjuda in sin på en lunch i en lummig trädgård där fjärilar och humlor underhåller och man får tröst för sitt dåliga samvete över att man har tagit sig en ledig dag mitt i veckan. Men vet ni, i morgon ska det regna och under helgen med och då tar jag igen påskens försummade arbete.

Sweet Leaf - Black Sabbath

Jag läser nu: I vårbrytningen av August Strindberg

Mot slutet av mars

 Det vilar något trolskt över duggregnsdagarna, ungefär så uttryckte sig tösen nyss efter sin tur till Hönö med kompisen. Två havstrutar blev hennes första obs och inledningen till vad jag hoppas blir en långvarig relation till Artportalen. Om några dagar är det tenta igen och hon tar morsans ord om att ta tillvara på dagsljuset på allvar, nå åtminstone på helgerna. Mina trolska helgdagar här hemma har inte gett några storslaget nya rapporter, men idag har jag fått se ormvråkarnas lek i våghalsiga stunttrick och en mycket arg korp som jagade en vråk på flykten. Det är storslaget nog i sin vanlighet. En ovanligt ljus börringevråk som håller till här har funnit sig en partner, och jag har även sett en ljus gräsandhona i en av grupperna nere vid ån. Färgavvikelser är tydligen inte något hinder för fåglarna, det tycks vara andra preferenser som avgör vem som får leka. Kloka djur. 

I går upptäckte jag ett litet fågelbo i julkransen när jag skulle påskpynta om den. Idag såg jag hur en gärdsmyg flög in där med näbben full av bomaterial och då den flög ut igen fick jag till ett mörkt, men synligt, bildbevis. Dörren där kransen hänger använder jag bara under den varma årstiden och blir det napp för honom ska jag naturligtvis inte störa, det är ändå jag som inkräktar på hans revir.

Jag har satt några kungsängsliljeknölar vid bäcken och snott vild murgröna och kaprifol i skogen och planterat dem vid foten av den förvuxna solitärboken. Hönorna lägger ett ägg var per dag och koltrasten sjunger. Nu väntar jag på att gransångaren kommer hit och chiffchaffar, han har synts vid den skånska västkusten och är väl här inom en vecka. Kanske man även får höra sig en sparv- eller pärluggla snart. Att bo på landet nu när våren nalkas är kanon, det är nästan så att man glömmer bort att gnälla.  

I övrigt kan jag meddela att jag på egen hand har lyckats klura ut hur man gör tabeller och duplicerar dem i programmet InDesign och är rätt stolt över det. Så i morgon ska jag be om alla siffror och parametrar som ska in, och försöka få in fler svar på enkäten. Fortsättning följer kanske. 

 Buckingham Nicks

Jag läser: Levande bygd, en antologi av Dag Hammarskjöld, Frithiof Nilsson Piraten, Evert Taube, Lars Madsen, Jan Olof Olsson, Per Olof Sundman, Björn von Rosen, Erik Rosenberg, Bertil Hagberg

Lambertzland

 Wolodarski har skrivit en bra text idag om rötan i rättssystemet, och frågar oss hur sjutton en man utan moralisk och etisk kompass kunde anförtros några av Sveriges tyngsta juridiska uppdrag. Jag har naturligtvis också egna privata spaningar som jag gärna delger er: Människor med maktpretentioner [narcissister] letar efter de högsta posterna, eller de platser där de kan påverka [skada] mest utifrån sin personliga förmåga. Äger du inte Lambertz' intelligens kan du ändå få grassera och döma på platser där du även kan få kalla dig expert - barnsporten, förskolorna, kvinnohemmen, flyktingförvaren och behandlingshemmen kryllar av oemotsagda [män] som vilar på motsägelsefulla lagtolkningar och krumbuktar sig genom lag och rätt. Så länge som rättsväsendet lutar sig mot folk som tillåts tolka lagen utifrån sin personligt politiska hemvist [nämndemän], så kommer moral och etik vara ett retoriskt knep som säljer lösnummer och klick. 

Pressens och medias ledning borde läsa sina egna regler, i journalistförbundets publicistregelverk står allt klart och tydligt. Att låta en maktperson hänga ut sitt offer med namn och smutskastning under en pågående rättsprocess är ett slag under bältet och kräver faktiskt mer än en liten offentlig pudling som ingen egentligen läser. Det behövs ett oberoende etiskt pressråd med bredd och kompetens! men som vanligt sitter den högsta kompetensen där pengarna finns... i mina öron låter det som en självuppfyllande profetia, men jag är ju jävig. 

 

För övrigt rekommenderar jag serien Belgravia på Play, som verkar ta liknande frågor i beaktande, det ska bli spännande att se hur serien artar sig. Pudel eller Känga?

Tasavallan Presidentti - Lambertland A-side

Fiktion

 Det är något motsägelsefullt med att ha mycket tid för sig själv. Själv har jag aldrig haft så mycket utrymme för att skapa som nu, jag skriver mycket på bloggen men det är mer för att bevisa för mig själv att jag finns än för att skapa något banbrytande eller gudomligt. Verkshöjden har sänkts i takt med att tiden har expanderat, jag ser det inte bara på mina egna texter utan på det mesta som skapas för konsumtion idag. Om jag skulle fundera ut en anledning är det för att jag saknar anledning, det finns inget att spegla sig i och ingen respons. Det gudomliga uteblir när samtalet är enväga. 

Konst och kulturyttringar är ett sätt att nå insikter som är svåra att nå på annat vis. Genom att tillåta oss att vara fria i tanke och handling kan vi yttra sådant som vi först inte reflekterar över förrän det är sagt. Just den nerven är svår att nå utan oregelbundenheter. Frihet. Ja, så fri man kan vara i handling, för varje moment vi utför något har vi distanserat oss från tanken. Handens rörelsemönster är begränsad av motoriken, och dessförinnan av logiken och intelligensen, för att inte glömma eftertanken, den kranka blekhet som förstör och undanröjer minsta spår av esprit. Det är svårt att vara ärlig känslan när man skriver, det är så lätt att glömma bort sig för allt som distraherar, och jag beundrar de författare som orkar hålla kvar självförtroendet hela vägen. Kanske att det krävs en bra förläggare som pushar på, eller en god andra hälft som gör det. I vilket fall är det inte märkligt att många konstnärer tagit sin undanflykt i centralstimulerande extrakt, det är så mycket enklare att slippa hantera sina begränsningar med en ursäkt. 

Under städningen av bokhyllorna för några veckor sedan fann jag minnesboken över min dotters första år. I den hade jag noggrant plitat ner alla data som krävdes av den förtryckta upplagan, ganska sinnesslött och humorfritt kan man först tycka, men läsningen slungade mig tillbaka till den tid när jag var nyförlöst och nybörjare och fruktansvärt rädd för att misslyckas. Det fanns egentligen ingen annan än jag själv som kunde axla ansvaret, det hade jag förstått sedan länge, inte heller någon manual eller skyddsnät, ingen att fråga eller beklaga sig för och ja, jag var livrädd. Allt det syns i den torftiga texten, där jag helt utplånat mig själv för att slippa bli granskad och sedd som den vettskrämda person jag faktiskt var då, till en början. Sen tänker jag på alla andra mammor före mig, på min egen mamma som fick mig i ett nytt land, en ny kultur, med ett okänt språk utan egna vänner och en svartsjuk svärmor och ganska elak svärfarsmor på samma ort. Jag tänker på min mormor, på hur hon håller sitt första barn i famnen under en bombattack och plötsligt ser hur det lilla lockiga huvudet färgas rött av blodet som tränger ut från näsa och öron efter tryckvågen. Hur överlever man något sådant, skaffar man en ny bebis i förhoppning om att glömma, blir man övertygad om hur viktigt det är att gå vidare? Vad händer med dig om du ärver nästan samma namn som din döda syster? I boken om min egen dotters första år finns även foton på oss, tagna vid tidpunkter som vi tyckte var viktiga då. I själva verket var dopet, födseln, den första picknicken och amningen kravfulla och ganska jobbiga, och de verkligt fina momenten hade vi varken tid eller lust att plocka fram kameran. De minnena behöver berättas, med egna ord och utan manual. En historia utan förtryckta rader.

Jag har en historia som behöver berättas, den har levt med mig sedan jag var mycket liten och har växt i takt med livet, och har nu blivit så komplex och invecklad att jag är rädd att den nu har blivit mig övermäktig. Att begränsa mig vore synd, jag vill inte skada berättelsen genom att stycka upp den i delar för profitens skull, det vore som att sälja min själ. Jag säljer hellre inget alls, vilket är den enklaste utvägen. Att inte göra något alls. 

 

Jay-Jay Johanson - Why Wait Until Tomorrow

Pink Floyd - Mother

Grönt

 Ett lätt regn och soldis på morgonen. Hönorna fick smak på utevistelsen och protesterade vilt när jag klev in på deras domän och stängde dörren, frågan är hur länge jag kan stå emot deras vädjan. A propos vädjan, på nyheterna talar kultur- och demokratiministern om att man struntar i sametingets önskemål om att få vara med i de samtal som gäller samernas livsrum. NATO rustar upp i Nordnorge med fri lejd genom Sverige, vi t.o.m. välkomnar de amerikanska styrkorna men var läser vi detta i huvudrubrikerna? Sedan är det frågan om det gröna stålet som ska ge tillskott i statkassan. Allt handlar om att vända Sverige på rätt köl och fort ska det gå, man vill vara först för att kunna diktera avtal och få rättigheter. Rätt köl ja. Norrlands naturresurser ska bygga det nya gröna Sverige och därför ska landet vändas upp och ner, kosta vad det kosta vill. Det pågår en sällan skådad whitewashing av den svenska skogsindustrin som lobbar hårt för att EU ska erkänna skogen och den avverkade mark som planeras för vindkraft som grön energikälla. Enorma energiåtgångar och insatser krävs för att skapa stål som ingen ville ha för ett halvår sedan. Ingen tänker längre än en mansålder, ingen tycks tala om de historiska parallellerna till det som kallas nytt. IKEAs och alla andra billiga solceller "kan ha koppling till Xinjiangs slavarbetare", vilken överraskning! Och i Suezkanalen blockerar en båt 30% av världens supply-and demand. Just in time. Medan solen stiger över en disig landsända stadd i glömska och förfall, anas det en sång. Det kanske är sånglärkans revansch jag hör. 

Dando Shaft - Cold Wind

Bebådelsedag

Dresscode

Jag sitter ute och skriver detta med benen över den nyoljade soffkarmen. Heureka! Medan starar och trastar underhåller njuter jag en kopp te och en rågbulle med god lagrad ost. Där inne vilar sig en av katterna, liksom mitt arbete med inDesign som jag börjar få kläm på. Det är förstås fullkomligt möjligt att det blir svårare när tabellerna ska in, men det tar jag då, bara jag tillåter mig att fokusera på en sak i taget kommer det nog att gå bra. Under arbetet inomhus kan jag betrakta skådespelet som sker genom fönstret mot ängen. Tranor, harar, ormvråkar och röda glador, och inne i buskarna lever kungsfåglarna om. Ibland kommer ekorren och visar upp sig, den smidiga lilla kroppen svingar sig lätt på samma grenar som fåglarna, vars bon lever farligt fast från annat håll. Det är dags för katternas halsband.

Mina två gammelhönor skrockar och ligger halvt nedgrävda i den solvarma jorden och har det gott. De får vänta med att komma ut i trädgården, det är ännu hög risk med alla rovfåglarna som kretsar runt oss, och utan blad på grenverket syns de bara alltför väl. Igår fick jag jaga in först den ena, och sen den andra, de passar på att rymma när jag plundrar äggredet. Det såg nog dråpligt ut när jag i strumplästen, trosorna och t-shirten med det ekivoka trycket for runt hönshuset och garaget med en kvast i högsta hugg. Saker man gör för den goda grannsämjan. Nu hörs trädlärkornas litet vemodiga drill från asparna medan stararnas ystra gnissel balanserar ljudmattan inifrån skogsgläntan. Ett par rödhakar letar efter något, kanske ett passande boställe. De undrar kanske vad som har hänt med det gamla äppelträdet som jag ansade i vintras. Taltrasten med sin repetitiva sång sjunger oavbrutet sedan igår, och i morse fick jag även höra rödvingetrasten. Pju-pju-pju kvirevirevirrre. Det var några år sedan senast men det var även längesedan jag kunde vara hemma under arbetstid och notera allt som händer. En hackspett ropar, en upprörd koltrast kraxar till och i bakgrunden kan jag höra bina surra, och jag undrar när det blir dags för min första humla, men hoppas att den väntar tills trädgården har mer mat att erbjuda. Än så länge finns det bara hassel och snödroppar. Första fjärilen var en mörk och sliten nässelfjäril från fjolåret (så passande) som satt i mammas krokusbestånd i fredags, fast vem tror på skrock. Allt blir bra. 

 

Eftermiddagens promenad gick förbi ödetorpet med planteringsspade och påsar i ryggsäcken. Här har jag plockat alla klosterliljor som växer hemma vid samma bäck, fast litet längre uppströms. I år har jag vågat plocka några andra lökar med, bl.a scilla och några påskliljor, jag har letat efter pingstliljorna som fanns här när vi var nyinflyttade, men de har inte återkommit. Dansken som äger torpet har beslutat sig för att riva stället och därför känner jag ingen ånger utan ser det som en kulturgärning. Efter tilltaget tog jag vägen förbi gläntan som är tösens favorit, idag sken solen så fint och marken var torr och skön. Med den lilla grusåsen som stöd för ryggen och alkärret framför mig låg jag och lyssnade på en passionerad stare som sjöng, knirkade och flöjtade som bara starar kan. En större hackspett ropade och fick snart svar och från alarna sjöng trädlärkan igen, jag tror aldrig jag har hört den sjunga så vackert förut. Vid sådana tillfällen vill man bara ligga kvar och smälta bort i gräset. Jag tror att jag somnade in en stund. 

 Medan jag planterade regnsjöng koltrasten. Det ska visst bli gråväder igen.

Turdus merula

 Jag sitter inne en del nu eftersom jag är förärad att sammanställa alla avslutade projekt sedan fyra år och göra en snygg presentation som skall vara färdig inför årsmötet. Det är bråttom, och jag har som vanligt kastat mig in i något jag inte kan. Hybris de luxe. Kanske jag lär mig något av detta, inte minst att jag bör begränsa mig. 

Under lunchpromenaden (som blev en eftermiddagspromenad) gick jag som vanligt en runda i kvarteret. Mitt kvarter ser litet olika ut och skiftar karaktär beroende på vilken väg jag väljer. Rönne å dalgång, samhället med gårdarna, skogspartier med mest granplantage, gölen med en förhoppning om att se något kul, samhället och de avstyckade gårdarna, förbi ängarna och hagarna, torpen och fritidshusen, nyplantaget av gran och lärk vid Bolmenkorridoren, förbi grannarnas fågelbord och hem tar ca 2,5 timme. Vackrast idag var koltrastens sång, han satt i en ek och sjöng över byns skraltigaste hem. En vacker bild av vad som kunde bli en fin text till arbetet, om det inte vore för att den bilden motsäger alla förväntningar som ställs på mitt uppdrag. Säljande, absolut inte fattigdom eller slitage, inga ödetorp eller utslagna stackare heller. Jag är litet trött på att skriva positivt just nu. Ser världen med andra ögonpar. Landet och de som bor här är en plats som har kastats ut med diskvattnet. Potentialen är försumlig. Vem bryr sig om en koltrast som sjunger åt den som orkar lyssna, den som har tid, den som inte gör annat. 

Just nu tycker jag att saker går litet för fort, och jag förstår hur det är att bli gammal och plötsligt se alla nyheter och innovativa förslag på förbättring snackas över huvudet. När erfarenhet (here we go again) inte beaktas, eftersom det kommer från fel håll och det ska kosta för att märkas. In med konsulterna, ba. Det är då jag tycker att de får stångas bäst de vill, jag bryr mig men orkar inte bråka mer. Går mina promenader, lyssnar på de fåglar jag kan, och så får det vara bra med det. 

Jane - Daytime

Cream - World of Pain

Hetta

Geldingadalir på Fagradalsfjall strax söder om Reykjavik har haft åtskilliga utbrott under senaste året, söndagens låg på magnitud 3,2 och det väntas bli fler framöver. När jag kontaktar tösen för att få ett utlåtande från familjen hon bor hos får jag svaret -äntligen! alla ligger i startgroparna och tycker att det är så spännande. Jag är egentligen inte särskilt förvånad, att vara uppfostrad på toppen av en vulkan innebär att sådant alltid måste tas i beräkningen, och blir en livsstil. Så nu kan jag även själv få lov att leva ut min fascination. Tänk att få uppleva ett vulkanutbrott! känna hettan och kanske få reda på hur lava känns genom att peta litet på det med en sticka... när något så stort sker blir allt människoskapt obetydligt och futtigt. 

Hephaistos by Playmobil

 

Vulkan  - Elaborinth

Vita fläckar

här vilar Plundring, svält, förgiftning, Palmstjerna -68

 Att söka efter sammanhang bland sådant som är nytt och okänt har varit viktigt för människans överlevnad. Vi letar och finner utifrån de begränsningar vi har, och med ledning av våra kognitiva färdigheter och kunskapsnivåer når vi olika resultat. Kunskap sägs öka genom inlärning, medan kognitionsförmågan slits ut med tiden eftersom hjärnans kapacitet kan minska genom sjukdom, utarmning och slitage. Borde inte även inlärningsprocessen ta stryk då? Enligt hjärnforskningen, baserad på kemi och naturvetenskap, letar synapserna i hjärnan nya vägar och tar sig förbi skadade partier, och finner därför sammanhang där de förut varit omöjliga att se. Men för att läkningen skall kunna vara möjlig och resultatet sunt krävs tid och utrymme, menar humanvetenskapen. Tid och utrymme är dagens akilleshäl. Vad händer i en stressad hjärna när den ständigt matas med övertygande fakta, och staplar dessa ovanpå varandra utan inbördes sammanhang eller eftertanke? Är inte detta precis vad som händer i konspirationsteorierna, där motsats på motsats bygger upp ett Babels torn, en befästning som strider mot allt vad forskning och vetenskap heter. Läggs därtill känslan av oro, och med hjärnans naturliga katastrofläge är faktum beseglat, vi känner oss säkra genom gemenskapen - oavsett budskapet. 

 

Trubbfjädermossa, Homalia trichomanoides

De vita fläckarna på kunskapens och kognitionens karta är ännu relativt outforskade, åtminstone utifrån vetenskapernas sfär som bygger på ett stort material som både kullkastar och bekräftar sig själv. Detta ständigt pågående processarbete som heter forskning, bygger på samlad lagring av kunskap och förmåga som kräver både tid och utrymme. När nu politikens sfär bryter in, med sina krav på ovedersäglig bevislighet och garanti, formas skeden som gör vetenskapen föråldrad och kostsam; beslut fattas utifrån en förenklad hypotes, ofta matematisk-ekonomisk, och implementeras under en femårsperiod. Där vetenskaparen å ena sidan bygger sin trovärdighet på att vara försiktig, öppen, vidsynt och bred, bygger politikern sitt rykte och trovärdighet på att vara akut, handfast, pålitlig och begränsad. Det är här allt klaschar.

En outbildad liksom en bildad är idag i första hand en politisk person. Vi styrs av handlingar och mäter framgång genom bevislig utveckling mot något som går att få inom en livstid. Hur många bilar vi har haft, vilka mobilmodeller, ett allt större hus och längre resmål vittnar om det korta tidsspann vi resonerar kring. Och jag undrar om inte homo economicus har ersatt ratio med sitt ego. 

 

En vilande jätte, Isakstorp

Under veckan har jag upptäckt en vit fläck i närområdet. Här sitter ännu varfågeln på stengärdet och tittar ut över ett småbrutet och mjukt kuperat landskap med enar, ekar och alléer precis som i människans begynnelse, och bakom varje krök jag passerar öppnar sig en ny vy och molnen som tornar upp sig bakom bryn och lövträd ritar ystra evighetssymboler i skyn. Ett stycke längre bort, i ett litet hemligt reservat med mossbelupna avenbokar, lindar, askar, där döda stammar värdigt intar sin sista vila i fuktbemängda bäddar, vaktas alltsamman av skogsstjärnan som snart öppnar sin Argusblick och skådar över landet som varit. Det är i den gemenskapen jag vill leva, här bland det som är skönt ska även mina vitnande ben få ro. 

 

Skogsstjärnorna frodas aldrig. 

De bara reder sig 

med karg nätthet i mossan.

 

De är spensliga

men vet inget om den söta vekhet

du vill tillskylla sommaren.

Det spensligas bestämdhet 

är inte mindre än ekens.

 

- Skogsstjärnorna av Harry Martinson, 1945

The Wizards From Kansas - Codine

Flyaway Days

Nedfall

 Marsväder, corona, plötsliga lågtryck, oförutsedda utgifter och osäkra arbetsförhållanden. Livet, hur gör man. De senaste tio åren har allt accelererat, till skillnad från vad pensionsprognoserna lär ut har många liv gått från någorlunda säkert till osäkert och jag tror inte att jag är ensam i att tänka så. Läste idag om hur människor vägras hjälp hos socialtjänsten om de inte har hamnat hos kronofogdemyndigheten först. Du ska ner i botten för att kvala in. Kom inte och säg att människor i behovssituation luras, jag vet att det inte är så. Det är en seglivad och omtyckt myt för att bibehålla den lilla kontrollen man har över sitt ynkliga liv, valen man har gjort som sedan har visat sig bli en återvändsgränd med lån, amorteringar och taskig dygnsrytm. Bitterheten som sätter spår genom avund och missunnsamhet. Den som sitter fast i sitt tillkämpade ekorrhjul vägrar förstås erkänna det, och ser ner på människor med oflyt. Kallar dem saker, trycker ner dem när de visar sig. Vi, som hade ett fungerade trygghetssystem, tillit till politiker, goda relationer till cheferna. För femtio år sedan var en tid då du, din chef och företagets VD kunde bo i en villa i samma kvarter. Idag är det gated communities, järngrindar, vaktkurer och drönare istället. Avståndet mellan inkomsterna är så stora, och skillnaderna mellan boendena så markanta att det inte längre går att jämföra. Därför hackas det på den som ligger närmast i hackskalan nedåt. Rädslan för att själv hamna där.

Jag avskyr samhället som det har utvecklat sig sedan 1980, hatar att inte få gå på museum, lyssna på musik eller ta ett glas öl ihop med okända, på att arenorna för subversivt snack och handling ligger öde och för att vi är hänvisade till Zoom och Google Analytics. Jag är verkligen trött. 

I Hate The White Man

Loppis

 Plötsligt var det som om gardinerna drogs undan och hon kunde se allt igen, allt dammigt spindelnät i lillstugan, och på den helt onödiga oordningen bland böckerna där ute och i tonåringens rum. Två dagar tog det, och kanske var det för att hon nästan höll på att falla nedför den lilla branta vindsstegen när hon baxade upp flyttkartongerna med böcker, innan hon kunde känna sig riktigt nöjd. Nu satt hon där framför brasan och nästan log, tänka sig. Ja, inombords förstås. En långpromenad hade det varit med, vantarna från den turen var fortfarande litet fuktiga. Och så turen till loppmarknaderna i närheten för att leta efter konsoler till hyllan som äntligen skulle upp. Det blev några bokfynd såklart, och ett par bestick till samlingen med, men roligast av allt var nog småpratet om gamla fynd och auktionsminnen med gamla kollegor ute på parkeringsplatsen. Det är ändå en rätt trevlig känsla att känna igen och bli igenkänd, tänkte hon, och visst sträcktes munlädret. Jo, nog log hon på riktigt, alltid. 

 

Pharoah Sanders - Love Is Everywhere

Greeting To Saud 

Astral Traveling 

 

Nu läser jag om Humanekologi, Abrahamsson, Hällgren, Sundström, Sörlin, och Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Aftonland

Från Geunja och Lill-Tjulträsket mot Givnjuovárdduo, till vänster reser sig Vuomatjåhkka (2011)

 Jag är humanist, och jag älskar människor. Vid tidigare anföranden har jag ibland beskrivit en misströstan på mänskligheten, men då har det handlat om en samhällskritisk hållning och inte en beskrivning av människor av kött och blod. När jag njuter av en bok, en film eller av konst, då är det när berättarens förundran, respekt och nyfikenhet sipprar igenom och visar mig en magisk värld skapt med verktyg som bara en älskande individ kan hålla i sin hand. Boken om Vindelfjällen som jag just har avslutat var ett exempel på en sådan berättelse. Kärleken för naturen beskrivs både kunnigt och sanslöst vackert, men kanske ändå att det är i den respektfulla beskrivningen av människorna som lever och har levt runt trakten, och en kultur som jag själv har haft ynnesten att uppleva för tio år sedan, som gör att jag ser fram emot att läsa om den igen. Hans Nyström guidar läsaren genom Vindelfjällen med bred och djup kunskap inom såväl geologi, ornitologi och historia, men berättelsens låga brinner som vackrast när han med full respekt och vördnad för det han ser närmar sig naturvetenskapen ödmjukt som den historiker han är, och klär upplevelserna med humanistens ord. Djuren lever i egen rätt, bergen och väderomslagen med, och i naturbeskrivningarna och genom upplevelserna förklarar han så, utöver sin djupa fascination för trakten, särskilt sin långa kärlek till hustrun Bodil, ornitologen och forskaren som även står för nästan alla bilderna i boken. Det är när han visar sig som en undergiven och ömsint, och på samma gång stolt som en brushanetupp och förälskad pojke, som jag blir riktigt tagen.

Utsikten över Mársevággie fågelskyddsområde under en ritt på Kungsleden mot Norska gränsen (2011)

Uje Brandelius är en annan berättare som jag håller högt, och i den nya filmen om hans liv med parkinson är det just i sprickorna mellan berättandet som hela filmen lyser upp. När han undviker att berätta för sin kvinna och närmsta omgivning, och istället hittar på alla möjliga ursäkter som till och med får honom att framstå som en skitstövel, är det för att skydda alla från sjukdomen - kanske främst sig själv. Rädslan han känner för att visa den lille, ynklige och svage pojke han är innerst inne, är så vansinnigt mänskligt och vackert beskrivet att man kan dö, och samarbetet med Schyffert är en fullträff. Filmen Spring Uje Spring går just nu att se på Play.

När det är natt känner jag att du andas mot min hals
När det är natt känner jag att inget är viktigt alls
Dagen är tid för oro och strid men natten viskar ömt mitt namn
När det är natt känner jag att natten tar mig i famn
När det är natt känner jag att du vilar mot min arm
När det är natt känner jag att natten är stor och varm
Dagens bekymmer flyr när det skymmer natten behöver inga svar
När det är natt hoppas jag att natten dröjer sig kvar. 

Det verkar så enkelt, men hur svårt är det inte att med enkla ord beskriva det som man vill få sagt. Uje är en mästare på att skapa vardagsmagi. 

Nolavan och Gautsträsk samt Vindelälven vid Ammarnäs (2011)

Att älska människor är en självklarhet för en humanist, vi ägnar oss oavlåtet åt att försöka förstå de vägar psyket, hantverket, eller livsmålen tar hos både levande och sedan länge döda. Likt Hans Nyström och Uje Brandelius behöver vi kanske bädda in och dölja vår slöeggade humanistiska vetenskap bakom mer hårdvässade fakta för att bli förstådda och få gehör på bredare front, och nog är det som så, att det är först när de två olika världarna krockar och flätas samman som kunskap blir riktigt hänförande vacker och njutbar.

En prickig sommar, Ammarnäs och Vindelälven (2011)

 

Down In The Country - Israel Nash

 

Morgonsol

 Sedan ett par dagar har det varit molnfritt och solsken och påföljande kalla nätter. Solen skiner in genom en glipa i gardinen kl 06.16 och när jag stiger upp är huset redo för en dust med kaminen. Nio minusgrader ute och 15° inne är egentligen en perfekt temperatur att vakna till. Hönsen har blivit litet mer sociala igen och möter mig på rampen när jag lämnar ut morgonens vattenranson, jag har lärt mig att kallvatten inte fryser lika fort som varmt. Vatten är ett mystiskt ting. Nu sjunger skogsduvan och gröngölingen ropar från G skogar i norr, från trädgården sjunger en talgoxe och sedan igår hörs en trädlärka igen. Omgivningarna runt torpet har visserligen förändrats, men utöver hygget av den stora skogen på andra sidan Rönne och granplantagen ser det fortfarande ganska mycket ut som det har gjort under två sekel; detta småkuperade mosaiklandskap som präglas av ett lätt kuperat och fuktigt landskap format av spridda gårdar och stengärden, skogsbryn som hålls efter och buskage som tuktas. Stenigt och risigt med mindre öppna fält, och exakt så som jag och lärkorna vill ha det, och rovfåglarna såklart. Uppe på en av lärkarna vid det lilla tillflödet sitter det en duvhök och skular med den tydliga profilen och den smala stjärten. Efter min och katternas frukost tar jag på mig ylletröjan och vandrar ut till lillstugan för att borsta tänderna, jag tar med mig tandborsten ut på farstutrappen och den friska luften. Solen har stigit och lyser nu över hela norrskogen, bara A sänka badar ännu i mörker. Duvhöken har gett sig iväg, ett par grågäss flyger över oss och uppe på det solbelysta grå eternittaket sitter det en koltrast och spanar, hans gula näbb och ögonring lyser mot den svartglänsande kroppen. Det är som att han sitter och funderar medan han värmer sina små ben under kroppen. Ännu är det litet för kallt för att börja sjunga. 

Igår sattes två holkar upp för de svartvita och en rödhake visade sig med ett varnande tjatter, nu börjar tisdagen.

Jag läser Där Vindelfjällen tar vid, av Hans Nyström

ord

Här är det menat att Helsingborgare ska trivas

 Det krävs mod för att stanna i det som är dåligt, men om man gör det och inte ger upp då kan saker ske, så säger Karl Ove Knausgård i Babels senaste avsnitt. Ja, hur många gånger har jag inte gett upp och tänkt att vem ska läsa eller höra det just jag säger med intresse? Hur ska man ens skriva, när tiden man har är så knapp och orden börjar sina för att man inte har använt dem på så länge? Det är nog första året jag börjar tänka i sådana banor, på att tiden är något som tar slut. Jag tänker på vad det gör med mig som individ, och på att det kan vara en förklaring till varför många privilegierade människor inte tänker längre än sin plånbok eftersom tiden ändå tar slut, och för att man inte behöver bry sig om nästa generation för att man som privilegierad och modern individ kan tänka att de kommer att klara sig på egen hand. Man ska ha kul och njuta, leva gott och utan bekymmer. Jag förstår inte hur man gör det. Hur lever man utan bekymmer? Människan är nog inte skapt för att njuta hela tiden, jag tror ärligt inte det. Jag tror faktiskt att vi är skapta för att lösa problem, och vara rädda om vårt och våra näras skinn, fixa mat för dagen och en sovplats för natten, och överleva. Tanken på att ha ett gott liv kom säkert ganska sent i vår utveckling, om det ens har med evolutionen att göra. Det finns många fler människor som kämpar för sin dagliga överlevnad idag, än som kan tänka på att pimpa sina liv. Så, vem bryr sig om mina löjliga tankar i coronatider. Instängd, ensam, uttråkad och bortskämd. Mina tankar flyter ofta iväg. 

Vad jag egentligen ville ha sagt är, att många gånger är vi inte längre än ett ord ifrån varandra. Och när vi väljer bort det ordet, är det enda som återstår reklam, pamfletter, tomma slogans.

Desperation - Humble Pie

Dream Of Independence - Frida Hyvönen

Corylus avellana

 Koltrasten har ännu inte börjat sjunga i skogen, det är skönt att våren vaknar långsamt så att jag hinner med. Lindhäcken är tuktad och grenarna ligger flätade under kronorna, tranornas sång hörs med allt kortare intervall och solen öppnar snödropparna. Vart tog rödhakarna vägen, jag spanar förgäves men distraheras av en sånglärka och glömmer för en stund bort att oroas. Vandring i närmark ger mig så mycket av det goda livet, jag vet inte hur jag ska kunna tacka. Just nu glittrar det av hundratals tofsvipevingar över Rönne å, och med tvära kast och girar flyr de undan havsörnens ladugårdsdörr-skugga och knivskarpa blick. Stannar till och pratar litet med damen som har byns stadigaste fågelbord, vi pratar fåglar och sådant vi har gemensamt. Hon tömmer brevlådan som är full efter varannandagsutdelningen och lunkar sedan in i stugvärmen. Här ligger solen i skugga under höga trädkronor och det är ganska bitigt från Rönneådalens bris idag. Själv tar jag turen in mot vulkanen, traskar med vana steg och stannar till ibland för att lyssna på fåglar eller titta på mossa. Ingen brandkronad kungsfågel, men väl alla fyra hackspettarna! Det är först när jag lagt mig ned i fjolårsgräset bland grenskuggorna av en gammal apel som jag hör dubbeltrastens försynta sång. Sången lyfter genom skogen, uppför slänten, och sprider sig genom hela kroppen och får mig på fötter igen. Med fjolårets grässtrån på ryggen, och solen i ögonen, följer melodin med upp på Jällabjers topp. Nu flaggar hasseln i gult och rött och naturens längtan har vaknat. Våren är verkligen här.

Astor Piazzolla - Los Sueños

Luis Alberto Spinetta - Barro tal vez

Om skillnader, och behovet av dem

Går det att klä sig neutralt? En företagsledare annonserar hur viktigt det är för företaget att ge trygghet åt sina anställda och poängterar särskilt, att det är för att undvika konflikter som ledningen måste kunna neka personal religiösa symboler. Symboler går att rangordna, det finns en outtalad hierarkisk stege i allt vi klär oss, och som vi alla vet är symboler till för att kommunicera tillhörighet. Företagaren menar att A priori är du anställd och A posteriori är du individ, och säger implicit att konflikter påverkar företagets lönsamhet. Denna nyliberala idé grundar sig i underkastelse och överordning och fungerar på kort sikt. Med tiden blir uniformer omoderna och styrelseformerna åldras, symboliken i dem förändras, men detta bryr sig inte marknaden om. Den allmänkritiske å andra sidan, drar förbud av symboler in i en framtida föreställningsvärld och vill med utopiska ideal ändra på hur vi tänker, långsiktigt. Här ligger tanken farligt nära socialdarwinismen, som menar att det är idéer som styr människan in i "det enda rätta samhället". Å ena sidan en osynlig ekonomisk hand, å andra sidan en stark näve, inte sällan knuten. Vad är rätt?

"För hundra år sedan" löstes frågan om tillhörighet genom att förenkla och reducera, det kallas även modernism. Man tar en manlig kropp och en anpassad uniform, kallar det som uniformen utför för objektivt och saken var biff. Med tiden växer samhällena upp och blir alltmer diversifierade, nya behov av förståelse uppstår, inte minst från de grupper som skulle ta uniformstjänsten i anspråk, som konsumenter och producenter. När problemen kring tillhörighet övergick i fysiska schismer (revolutioner eller revolter) blev behoven snart krav, målsättningar, och politiska ställningstaganden. "För hundra år sedan" såg samhället kanske annorlunda ut, men bara på ytan. Betänker man anledningen till uniformerna och den enkönade kroppen, och vänder blicken ut mot det hav av människor som varit beroende av denna maktordning, går det att se liknande skillnader även idag. Från den uniformerade kroppens blickfält reser sig alla de övriga; arbetare, bönder, tjänstehjon, invandrare, tonåringar, barn, hemlösa, utslagna, funktionshindrade, slitvargar, slöfockar, arbetslösa, studenter, konstnärer, rojalister, egendomslösa och privilegierade, detta myller av olikhet som faktiskt alltid har utgjort samhället i stort. Fattigdom, utanförskap, smuts och slit bär inget enhetligt märke, och för att kunna särskilja oss från rädslan att ingå i ett grått och anonymt myller skapar vi moden och trender, märkeskläder, uniformer, folkdräkter och slöjor. Detta kallas för kulturell konstruktion och innebär att människor går samman och särskiljer sig av en orsak, vilket beror på att det finns ett behov av synlig och tolkningsbar tillhörighet. Vi gillar och hatar symboler i lika mån, helt beroende på var vi står i förhållande till uttolkningen.

För att kunna förstå varför vi ser på problem kring tillhörighet som problematiska är det klokt att se på paralleller som har uppstått i olika tid och rum. Genom att granska hur vissa fenomen uppstår kan vi lära oss varför konflikter uppstår. Kanske bör vi titta mer på orsakerna till varför känslan av ojämlikhet eller utanförskap finns? "För hundra år sedan", får vi genom en marxistisk analys veta, ville makten stävja en grå massa som plötsligt gjorde sig hörd och organiserad. De båda utmålas i skrift som två stridande monolitiska motparter. Texter författades av såväl kritiska som okritiska individer som båda såg att denna motsättning var motorn i det ekonomiska systemet, ett system som behövde olikheterna för att existera. För att sälja en vara krävs ett behov som skall fylla en idé om ett bättre liv - och det bättre livet måste verka ouppnåeligt för att behovet skall kvarstå och hjulen rulla. Om vi idag tog konsekvensen av ett hundraårigt och omodernt system som har skapat vårt samhälles konventioner och viljor vore vi en bra bit på väg till förståelse. Ju större konkurrens, dess större konflikter, det är inbyggt i systemet. Detta är själva pudelns kärna. Konsumtionsmönstret kring tillhörighet uppstår när inkomstskillnaderna är stora, och avståndet till målet är ouppnåeligt. Det är när begäret väcks som behovet att konsumera uppstår, inte tvärtom. En part skall konsumera och producera, den andra ska reglera värdet, det gäller bara att inte låtsas om att den osynliga handen som styr marknaden är fullt synlig för att detta ska fungera. För när handen är synlig skapas antitrender utanför marknadens kontroll. Religiösa symboler kan ta över ett behov av särskiljning som konsumtionen tidigare dikterade. Slöja och dok är ibland ett billigt och alternativt sätt att visa tillhörighet, ungefär som klosterordnarna var under medeltiden.

Fattigdom utrotas inte genom att spä på ojämlikheter, och tillit och respekt lärs ut av den som äger makten. Idag är ordet fattigdom så stigmatiserat att våra makthavare väljer att ikläda uttrycket med andra ting, andra symboler, tagna ur sitt sammanhang. Fattigdom och underkastelse har i en nyliberal tid blivit detsamma, något individen har valt på egen hand och därför kan beskyllas för. I mina öron och ögon är det en skrämmande likhet med den koloniala struktur som byggde upp samhället "för hundra år sedan". Samtidigt är jag optimist, och vet att likt pendelns rörelser kommer avståndet till ytterligheterna med tiden att minska. Schismerna och ojämlikheterna avklingar, det är en naturlag. Frågan är om jag kommer att uppleva det, eller min dotter.

Och svaret på frågan är nej. En klädedräkt kan aldrig vara neutral eftersom vi vill skilja oss åt, eller förena oss genom klädseln. Problemet med olika stilar ligger i uppsåt och hur vi ser på varandra. Schismer uppstår när klädedräkten upplevs som ett hot, och då gäller det att jämna ut skillnaderna och anledningen till varför vi ser varandra som hotbilder. Ekonomi, tillgänglighet, avstånd och klass avgör hur dräktens symbolik ser ut, och när klyftorna vidgas blir det svårare för motstående parter att tolka varandras val. Med avståndet ökar missförstånden och rädslan. Om jag vore i företagsledarens kläder skulle jag välkomna en uniform, fast med möjligheten att bära passande huvudduk som ett tillval. På så vis har jag visat respekt för min personal och minskat aggressionerna genom en successiv tillvänjning hos omgivningen. Rom byggdes inte heller på en dag.

Tony Joe White - Willie And Laura Mae Jones

Modus operandi

Sedan jag hämtade tösen i fredags fram tills jag lämnade henne på tåget i eftermiddag tror jag inte att vi har varit tysta mer än när vi har sovit. Det är mycket som måste gås igenom och tas igen efter två månader och jag minns inte senast jag skrattade så mycket som jag har gjort under helgen. Vilken urkraft skratt är som både slätar ut gamla rynkor och sätter nya veck.

Att vara mamma till en dotter är något som vanligen beskrivs som ett konfliktfullt minfält, men som jag har skrivit förut tror jag att en sådan beskrivning mer beror på förväntan och krav, än tillit och respekt. Ser man på sin dotter som en ägodel och något som måste böjas in i en kuvad relation, då blir det förstås fel. Möjligen att vi båda har haft "större tur med stjärnorna" än mången annan i en mor-dotter-relation, men jag vet också att jag alltid har givit henne såväl utrymme som tid och aldrig hymlat med hur jag mår eller tänker, och i takt med att hon har vuxit upp har detta gradvis blivit ömsesidigt och självklart. Vi känner och respekterar varandra för mycket för att förolämpa varandras intelligens, så är det bara. Det är skönt att slippa dra i samtalstrådar som riskerar att brista, och istället kan vi skämta om allt, verkligen om vad som helst - här finns det inga heliga kor. 

 

Relationer ser förstås olika ut, bara ordet relation döljer en mängd olika känslor. Jag tror, utan att behöva vara otrevlig mot en viss känd dramatiker, salig i åminnelse, att orsaken till att större delen av min generation skruvar sig vid tanken på relationer är på grund av vad han och hans gelikar har skrivit. Om vi istället avdramatiserar, och ser på relationer som det osynliga kraftfält som uppstår mellan två eller flera människor. Jag menar inte new ageiga energiflöden, som något som kan tas bort och läggas till, vilket ju är helt ovetenskapligt och ologiskt men helt i överensstämmelse med tramset i övrigt. Nej, kraftfält är i min mening de känslor som uppstår i samma ögonblick ett möte sker, som helt oundvikligt laddar oss, och ger livet en riktning. Coronapandemin är ett underbart exempel på vad som sker när vi människor inte får mötas och använda våra kompassnålar. Vi hittar i desperation på alla möjliga sätt att kringgå reglerna och fyller plötsligt tidigare oglamorösa sysslor, som att stå i matkö eller gå ut med hunden, med djup och mening. Aldrig förr har väl skafferierna varit lika välfyllda eller hundarna lika många och vältränade som idag, och blickar, gester och flydda ord har väl inte varit mer känslomässigt laddade sedan Coleridge eller Lord Byrons dagar. Jag anar i horisonten ett skummande hav av berättelser kring civil olydnad och laddade möten, en tsunami av känslor som tornar upp och bara väntar på att skölja över oss och dra med oss ner i romantikens djupaste mörker. Äntligen!

 

 

Pink Floyd - Echoes

Jag läser Echnaton, sanningssökaren, av Naguib Mahfouz