lördag 28 februari 2015

tack och adjö, februari!

tranor, tofsvipor, sånglärkor, vårbrasa och en öl. Det kan inte bli bättre än så!

Under veckan har jag haft besök och igår en övernattande gäst på middag, T sover hos en vän så nu har jag bara mig själv att rå om. Rätt skönt. Dagen har gått åt för tankar, tankar om morgonen och tankar under trädgårdsarbetet. De liknar varandra inte det minsta, för ute i trädgården är jag upptagen med värdsliga ting, inomhus sysslar jag med motsatsen. Vetskapen om att jag snart måste gå in igen känns avlägsen, så himla avlägsen. Inte ens när elden sveder pannluggen och ögonfransarna och ögonbrynen krullar sig och får vita toppar känner jag att det är dags att gå in. Jag stilbildar! Det är cool! tar en sipp öl till och letar efter fler grejor att mata elden med. Björkris, ett gammalt bord, nedblåsta grenar och mögliga brädor från garaget förkolnas tillsammas med trasiga badmintonrack och utslitna flagglinor. Elden renar.

Nu sitter jag i alla fall inne igen, för nu har brasan brunnit ner och mörkret lägrat sig. På spotify sjunger Luther Allison kapp med Damnation of Adam Blessing, magen är nöjd av gårdagens lammrester och snart ska jag Facebooka en smula innan jag tittar på en film, läser en bit av boken och släcker lampan. I morgon är det mars.

Sehnsucht

riddarsporre
det pågår en ständig diskussion på nätet. Den handlar om hat.

Om jag vill ändra på livet, universum och allting måste jag börja med mig själv, utgå från att jag är kärnan till ont och gott. Att skapa sig ett universum är enkelt, man väljer position och målar dit den sanning som passar.

Jag vill inte bli identifierad med stigmata, jag är ingen Jesusfigur, för som moder kan jag känna jordens kraft och helande förlåtelse. Som förälder vet jag att tiden läker sår.

I min trädgård odlar jag glömskans blåa blomma, och då sommaren kommer kan jag se in i kalken och längta. Igen. 

torsdag 26 februari 2015

farstukvist

snart inte det enda som är grönt
vilken jävla lyckoträff! idag, på min lediga dag, kom solen och jag har varit ute i trädgården nästan hela dagen. Humleriset, gullriset, aklejorna, kungsljusen och boklöven förpassades till komposten tillsammans med annat trist som har skyddat småfåglarna och mössen under vintern. Jag har fått lägga band på mig, så rosorna fick vänta, de ska inte beskäras förrän björken har fått musöron.

Till hjälp och mentalt stöd hade jag en sjungande herr Koltrast och Snorrekatten som smög omkring i min närhet. Hade jag inte missat att handla öl till farstuhänget vore dagen fulländad, så kaffe och hummusmacka fick fungera som plåster på såren.
Epic fail! bättring, skärpning...

Skylar Grey - White Suburban
Siena Root - We Are Them

une petite soupe à l'Oignon, bien somptueuse!

den oumbärliga löken
i veckan lagade jag nödsoppa som respons på Londonexcessen. En nödsoppa innebär inte att den smakar illa, inte heller att den gör avkall på mänskliga rättigheter, såsom vardagslyx eller mättnad. En nödsoppa ska däremot vara billig utan att för den skull spä på känslan av fattigdom eftersom du kommer behöva tid att tillreda den. För, låt mig citera min franska bibel: "Löken måste puttra länge och sakta i smör och olja och sedan sjuda länge och sakta i buljong för att utveckla den djupa, fylliga smak som karaktäriserar en perfekt löksoppa. Man bör därför räkna med att det tar 2 1/2 timme från det att man börjar tills soppan är färdig. Den förberedande fräsningen i smör kräver en viss övervakning, men själva kokningen kan försiggå utan tillsyn". Själv tittade jag på första avsnittet av "Stora Barriärrevet" på SVT Play och hämtade tösen hos vännen under tiden. Varför begränsa sig liksom?


6-8 portioner
750 g lök, ungefär 12 dl tunt skivad gul lök
45 g smör
1 msk olja
Du behöver en tjockbottnad 4-literskastrull med lock. Själv använder jag min gamla 5 liters gjutjärnsgryta från Kallinge, en av mina käraste ägodelar som jag fyndade för 10 SEK på ett fotbollsloppis när jag bodde i Karlskrona. Locket är litet skevt, vilket har gjort att maten aldrig kokar sönder och ångan puffar ut den goda matdoften i stugan och marinerar både mig och hemmet. Inget ont som inte för något gott med sig.

Låt löken puttra sakta i smöret och oljan under lock i 15 minuter. Tag sedan av locket, öka värmen till måttlig och rör i 1 tsk salt och 1/4 tsk socker som gör att löken bryner lättare. Bryn i 30 - 40 minuter och rör om flitigt tills löken får en jämn, mörkt guldbrun färg. Ha tålamod, men god mad tar lang tid at lave, som det stod på Gamle Humlebaek kromeny en gång för längesedan.

Strö sedan över 45 g mjöl (ca 2/3 dl) och rör om i 3 minuter.

2 l kokande mörk buljong, gärna oxbuljong
1 dryg dl torrt vitt vin eller torr vermouth. I nödfall fungerar 1/2 dl vitvinsvinäger.
Salt och nymald vitpeppar

Tag kastrullen av värmen och rör i den kokande vätskan. Tillsätt vinet och smaka av. Sjud med locket på glänt (en billig gammal gryta med skevt lock är alltså perfekt) i 30 - 40 minuter eller mer och skumma av då och då. Smaka av så ofta du vill, gärna ofta.
Nu är soppan klar att serveras för vardagsbruk! men om du vill kan du nu sätta den åt sidan, utan lock, tills soppan skall serveras. Värm upp igen tills soppan sjuder.

3 msk cognac
Hårdrostat vitt bröd
lagrad ost, gärna långlagrad prästost men traditionellt skall det vara en blandning av parmesan och gruyère... för ska det vara lyx så ska det. Ös på ost på bröden och grilla dem gyllenbruna.
Rör i cognacen alldeles innan soppan serveras. Häll upp soppan i terrin, eller i soppskålar över de ostade bröden och bjud med extra ost till, om du önskar en riktigt mättande rätt. Bjud med en mustig och lätt bitter ölsort, en vanlig pilsner fungerar fint.

Denna soppa har räddat mig åtskilliga gånger och den blir bara godare med tiden, så skäms inte att göra en stor omgång för veckan. Just nu är vi tre kring bordet och soppan räcker då gott och väl för tre goda middagar som varieras med hjälp av olika tillbehör. Men den fungerar alldeles utmärkt som bjudrätt, väldigt uppskattad är den om jag har hunnit baka brytbröd till. Inget gör hjärtat varmare än en rykande het och mustigt lyxig soppa. Jag säger som Rut på Skäret; jag äter hellre en skål kål med kärlek än en gödd oxe med hat.

Rut



måndag 23 februari 2015

tyngden av en handväska

Hans Runesson/Susanna Arwin
det är mycket som händer kring konsten just nu, och dess politiska gränser ses som suspekta minfält från olika mediala håll. Min första uppsats inom konsthistoria handlade om provokationer i konsten och jag använde mig bl.a. av Lars Vilks författande för att få en teoretisk tyngd i resonemanget. Detta var första gången jag närmade mig Vilks som konstnär och konstprofessor och våra vägar har korsats några gånger sedan dess, dock utan att vi har träffats i verkligheten. Än.

Att diskutera konst handlar om att tala om något eller någon utan att ha föremålet närvarande. Det anses alldeles adekvat, eftersom diskussionen berör principer och historiska paralleller, inte detaljer eller personangrepp. Inom humanvetenskaperna idag är det underförstått att vi talar om tillfälliga tankar, subjektivitet är ett redskap som ses som en samtida historisk länk och skall därför inte betraktas som absolut sanning eller fast princip. Tjatar jag? bra! därför att jag kan inte nog betona skillnaden mellan diskussion och polemik.

Elisabeth Ohlson Wallin

Det är alldeles för få som inser att när konst och konstnärer diskuteras måste vi inträda i konstens fält, och spela med konstens regler. Precis som när vilken yrkeskår som helst diskuterar saker sker detta inom värvets ramar, och förutsätter att du är insatt i tal, språk, bild och övrig kommunikation för att kunna förstå. Så när Vilks målar, talar, skriver och anser, är det med denna helhet som bakgrund vi måste förstå honom och inte den detalj som media för tillfället väljer att blåsa upp för att sälja lösnummer.

Låt mig citera mig själv, ur ett utdrag från min B-uppsats ("Synpunkter på provokationer i konsten. Carl Johan de Geers "Skända Flaggan från 1967 i jämförelse med skandaldebatten i Dagens Nyheter, mars 2000") som jag skrev år 2000:

Enligt Lars Vilks sjunger den konstnärliga överlägsenheten på sista versen, och konstens forna uppgift, att vara samhällets upplysare, har en avklingande roll.

Vilks anser att konstnärens roll utan tvekan har genomgått en enorm förändring alltsedan sextiotalet. Fram till dess hade konstnärens roll varit oantastlig, ett "geni" eller bohem som skapade svår och viktig konst. Genibegreppet upplöstes mot slutet av modernismen men visst måste man säga att såväl Jackson Pollock som Andy Warhol varit föremål för en slags kultdyrkan. 

Mot sjuttiotalet blev konstnärsrollen kontroversiell och ett föremål för kritisk distans, som Lars Vilks uttrycker det. Detta hänger samman med den kontrovers som skedde i samband med avkommersialiseringen av konsten. Bildkonstnären saknade nu en godtagbar ursäkt och en egen identitet. Mot åttiotalet hade geniet ersatts av "den idéarbetande konstnären", och konstnärsgeniet hade blivit ett skällsord. Sedan utvecklades konstnärsrollen mot en alltmer intellektualiserande person som problematiserade och ställde frågor genom att bedriva undersökning. 

Idag kan man nog påstå att konstnären i mycket är lik en entreprenör, skriver Vilks vidare, genom att konstnären planerar projekt som denne inviteras till eller själv startat. Marknadsföring och kontakt med media är väsentliga delar av den konstnärliga verksamheten. 

Konstnären har enligt Vilks raderat rollen som ensamt geni eller bohem, och tagit steget ut i samhället. Detta har inneburit ytterligare en svårighet för konstteoretiker att ringa in konstnärsrollen, och ge konstvärlden substans. 

Vad det sociala engagemanget anbelangar är det lätt att påstå att konstnären genom 'steget ut i verkligheten' tagit ett kliv närmare en demokratisk syn. Men ser vi till verket så har konsten blivit allt mer verklighetsfrämmande. Värdet av konsten ligger just i det intellektuella djupet, som har blivit en garant för verkets status och mening. Det är just i diskursen som konstverket blir till idag, menar Vilks. Videokonstnärer tävlar sålunda i att skapa debatt för sin överlevnad, och för att märkas i mediabruset används allt mer intrikata och kontroversiella metoder.

[--] Vad jag har sökt klargöra är att en komplicerad apparat bestående av medialt skolade konstteoretiker idag styr både tillkomsten av, och hur vi bör betrakta konst. Att den diskursiva nivån skall vara hög innebär nämligen att kunna mobilisera de mest namnkunniga konstteoretikerna som oftast är knutna till dagspressen. Skillnaden mellan sextiotalet och dagens konstprovokation ligger på denna diskursiva nivå och att dagens konstär till stor del använder sig av media för sin konstnärliga existens. [--]


Lars Vilks

Nu skrev jag visserligen texten för femton år sedan, men att Vilks fortfarande arbetar med den teoretiska metod han själv beskriver i "Det konstnärliga uppdraget" från 1999 står tämligen klart. För att kunna diskutera en konstnär eller ett konstverk är det viktigt att inse vad vi står inför, och det är lika olämpligt att kritisera Vilks med samtida politiska ögon som det är att utföra kirurgi med hjälp av en skrivmaskin.

Anna Odell


Det ska vara en intellektuell för att förstå vikten av konstnärlig frihet. Tack, Lena Andersson för din idag så ovanligt skarpa iakttagelse, för sedan jag skrev uppsatsen har det skett en trist förändring i kulturskribentutbudet hos våra dagstidningar. Jag tyckte då, för 15 år sedan, att utbudet dikterades av ett fåtal tunga skribenter och att det var svårt att få rösten hörd. Idag har tidningarna reducerat antalet kunniga anställda inom kultur till nära nollgränsen, vilket fört med sig att debattklimatet är sämre än någonsin. Alla möjliga tyckare får idag ta del av kulturdebatten och det är svårt att definiera kultur som nödvändigt, annat än som ekonomiskt eller etiskt försvarbart... I bästa fall.
Nej, låt konst få vara fri från nödigheter och återge den sin status som kulturbärare genom att värna om kultursidorna.

Makode Linde

fredag 20 februari 2015

Sun in Splendour

årets andra nyårsfirande smakade fågel
hej hej, jag har varit i London! en hastigt påkommen resa har gjort mig litet fattigare på guldpengar men mycket rikare på intryck, för en resa hjälper mot gråhet och annan åkomma orsakad av allmän tristess. Det är bara att prioritera om en vill spara till en regnig dag eller inte.

Tekla hade ett par önskemål och sedan beslutade vi oss för att ta dagen som den kommer. Vi hade en sanslös tur med vädret, våren hade kommit igång på allvar så det var inga problem att ta sig fram till fots.


morning stroll in Hyde Pk

Eftersom vi bodde i Notting Hill (till tösens stora glädje) och gick hela tiden; kors och tvärs, hit och dit till våra olika mål, har jag fått en toppenuppdatering på stan som hittills har varit ett svart hål för mig. Nu vet jag t.ex. hur lång tid det tar att promenera tvärs igenom Hyde Park och stanna till för att ta bilder på hundar, fåglar och hästar och jag vet även hur lätt det är att gå i cirklar, för hur en än går kommer en alltid tillbaka till Piccadilly Circus eller Trafalgar Square eller China Town och skulle detta inte vara fallet så finns det hundratals kända arkitekturprofiler och vattendrag till hjälp. Och oss emellan - GPS... visst är det en underbar uppfinning!

Grand Funk Railroad är engelsk!

Om jag skulle summera trippen skulle temata som litteratur, (Harry Potter, Streetcat Bob, Sherlock Holmes), fågelliv och musik ligga nära till hands, men vi hann även in en sväng på National Gallery och snubblade på en Banksy, så konst fick ta en stor andel av vår tid, utöver god mat och en massa god öl, såklart!

"Sun in Splendour"

Jag har alltid gillat London och nu vill jag bara ha MER. Sicken tur att jag lever billigt övrig tid och får ledigt i juni...

New Bond St

Grand Funk Railroad - E Pluribus Funk [ja, jag vet att bandet är amerikanskt]

Teardrops - Massive Attack [ett band från Bristol]

måndag 16 februari 2015

Kosmos i Kaos

Francis Bacons ateljé
jag har verkligen fantastiska vänner på fejsbook, både behövande och givande. I dagarna skrev jag med en gammal vän som sedan två år lever i ett destruktivt förhållande men som inte vågar sig ta sig ur av olika skäl. Hon befann sig i en livskris innan de träffades och kände sig i behov av någon som kunde ge hennes liv mening sedan hennes man plötsligt hade avlidit, bara ett halvår innan.
Det hade gått fort, hon kände skam över sin nya lycka och då den nye mannen plötsligt började ställa krav på henne och bilden av deras gemenskap började att rämna talade samvetet till henne, mot allt sunt förnuft. För trots att hon vet att det som sker med henne är fel, håller hon kvar vid honom. När han inte är elak är han snäll, en ångerfull hund.

När kärleken övergår i manipulation och kontrollbehov är den inte lika vacker längre.

Vännens nye man hotar, granskar, bevakar henne och ändå väljer hon att inte anmäla honom, varför? Jo, för man skäms, ovanpå allt riskerar man att bli misstrodd och dessutom har man ett samvete som vill förlåta och förstå. Det är så mycket som händer med psyket i en trängd situation men en sak är säker; det är aldrig ditt fel om du blir slagen eller hotad. Har du dessutom barn är det extra viktigt att ta dig ur, för du vill inte att beteendet skall prägla ditt barns vuxenliv. Anmäl, du gör dig själv och framtida kvinnor en tjänst och det är dessutom enda möjligheten att hjälpa förövaren, för utan sjukinsikt kommer han aldrig att bli bättre.

Skammen är förödande, den utnyttjas av människor med maktbehov och fjättrar dig till en inre monolog där samvetet bromsar dig. Du vågar inte av rädsla för vad andra skall tänka, hur samhället skall reagera. Socionomer och etnografer skulle beskriva fenomenet som grupptryck. Den sociala koden kan komma från ett håll men upprätthålls från ett annat, därför kan kvinnor vara de mest högljudda när det kommer till omskärelse eller andra sociala koder som inbegriper just kvinnor som grupp. Allt sådant är svårt att förstå, det är också därför så många väljer att förlåta och vränga sig ut och in för att försöka förstå. Och när det är försent vet vi att det aldrig fanns något att förstå.

Sorgligt, när man bara kunde älska varandra. Kravlöst.

Det tar ett tag innan bilden blir klar, när skammen har klingat av och en orkar ta tag i oordningen för att kunna utskilja ett klart mönster. För det finns alltid där, mönstret. På bilden av oordningen framträder en alldeles speciell ordning, där allt som behövs finns inom räckhåll.

I lugnet kan du hjälpa och själv gå vidare.

Helene Schmitz

6 Phrases More Important than I Love You - HuffPost

fredag 13 februari 2015

varför älskar vi förtryckaren?

förtryckande perfektion
så inleder Birger Schlaug dagens text och jag behöver inte läsa mer för att spinna på min egen version. Nioåriga pojkar och stora väktare, nyanser av Grey, fascism, en svart episod av mitt eget liv. Varför tar somliga personer parti för den starke och inte den som ligger? är det av rädsla för sitt eget liv, sitt eget rykte? Är det av rädsla överhuvud taget eller handlar det om bristande civilkurage, detta utdöda ord.

När jag själv hade blivit utsatt för våld i mitt hem fick jag höra att jag kunde skylla mig själv som gått tillbaka förra gången. Jag blev beskylld för att eventuellt påverka min egen banemans mamma, jag kallades för hatisk, sjuk, orättvis. Och allt inom loppet av ett par dagar, endast en månad efter det att jag hade legat sönderslagen i mitt lilla sovrum. Vad är det som gör vissa människor så råa inombords? varför sällar vi oss till grupper som åberopar lag och ordning. Raka rör.

Det undrar jag idag.

Nu ska jag läsa Schlaugs version och gå vidare med mitt liv.

Stars - Angel Olsen
Tomorrow is a Whole New Day - Cressida

onsdag 11 februari 2015

får det vara en kopp kaffe?

idag var det äntligen dags att plocka ut tandställningsskrotet. Vi kom fram i så god tid att vi kunde unna oss en god fika innan, och jag plockade med kaffet in till kliniken; förutseende nog beställde jag den i en pappersmugg. Jag kan inte minnas senast tösen varit så glad och lett så ofta, vilket är alldeles fullkomligt förståeligt, naturligtvis. Hon spånade över vem av klasskompisarna som skulle märka saken först och så citerades Gilbert Grape några gånger; she got her braces off, and for days now, she's been walking around going "Ohh. Ahh". Like she can't believe the feel of teeth.

Vi for vidare mellan skolorna, hon till sin och jag till min. Där hann jag slänga i mig en snabb macka innan lektionen, läxhjälpen och konferensen, så det blev ytterligare några koppar kaffe alltså och en kanelbulle, undra på att jag var så trött i bilen hem igen. En står sig dåligt på kaffe och bulle under en dag, kan jag säga.

Hemma hann jag värma upp huset och katten innan det blev dags att hämta tösen hemma hos Ida, en klasskompis som bor i Spången. Och nu kommer jag till dagens clou; För första gången sedan vi har flyttat hit blev jag inbjuden, och inte bara det, jag blev inbjuden att äta middag med familjen. Jag tackade naturligtvis ja, hur kan man neka en sådan rar invit och missa chansen att lära känna föräldrarna till de barn som ens eget barn umgås med? och hungrig var jag.

Det har sedan länge slagit mig hur ovanligt det är här omkring, att bjuda in på en kopp kaffe eller en pratstund, och jag har undrat vad det kan bero på. Vad hände med den ursvenska frasen: kom in på en kopp kaffe? inte en enda av Teklas vänner har så mycket som andats de orden då jag har kommit för att hämta henne och vad värre är, jag får stå kvar utomhus i regnet tills tösen har klätt sig. Ibland dumpar föräldrar bara sina barn utanför torpdörren och sedan kör de iväg utan att ens hälsa på mig. Tänk om jag var en blodsugande vampyr eller ensamstående kvinna som livnär sig på att langa sin cannabisodling till ungarna? va? VA? När blev en inbjuden av en okänd familj på en kaffe senast? eller middag? Det ska en invandrarfamilj till för att känna till vett och etikett, den saken är biff. Själv kan jag som sagt var inte minnas att det har hänt sedan jag flyttade hit, med undantag från redan bekanta och mina grannar, och så nu dessa vänliga människor från Kosovo... Visst är det väl märkligt ändå?



Coffee to go eller döden på larvfötter.
Vad hände med kaffekulturen?



söndag 8 februari 2015

En nordskånsk kulturodyssé

Vi har gjort en nordskånsk Odyssé idag och många gamla hederliga ortsnamn har dammats av. Det var alldeles fantastiskt fint väder med härligt ljumma vindar och vi beslöt oss därför för att stanna kvar på hemmamarkerna. Tekla fick nu äntligen besöka Porrarp, något som har stått på önskelistan sedan länge. På vägen dit upptäckte vi ett strövområde som låg enormt vackert inbäddat i ett gammalt geologiskt kulturområde som en gång i tiden har varit regnskog visade det sig. Bara en sådan sak! Leden gick mellan en djup bäckravin och ett sjösystem med höga bergsknallar och utsikt över knotiga tallar och gammal mossig granskog. Här tog vi en knapp timmas promenad och beslutade oss för att återvända igen till våren för att utforska lederna närmare, men idag hade vi ett annat uppdrag.

I närheten av Porrarp, vid Månsatorp, stod ett par riktigt praktfulla ekar som vi stannade vid för att fotografera. Och uppe på en kulle med stengärdesomslutna beteshagar och vid en liten insjö, kantad av en hisnande vacker gammal blandskog, låg det perfekta soldattorpet dit vi skall flytta den dagen vi har sålt våra memoarer. Två hästar skulle vi ha, några får och höns och en ilsken get som skulle få heta Kulla-Gulla.



Så fortsatte vi vår resa tvärs genom skogstrakterna, nästa anhalt var naturligtvis Kvinnaböske och på vägen dit lyssnade vi på musik och diggade högt och ljudligt, så som bara vi och the Dude kan. Kvinnaböske ligger vid Bjärehalvön, uppe på Hallandsåsens sydsluttning. Här hade våren kommit långt och all snö var förvunnen, vägen dammade friskt och min blå bil fick en mondän champagnenyans som passade parkeringen vid Margretetorps Gästgiveri, där vi stannade för att inta lunch runt tvåtiden när magarna började kurra. Både tösen och jag tog äggakaga, vi tyckte det passade fint en vårdag som denna.



Ett av utflyktsmålen visade sig ge förhinder, brädorna var ännu inte vårmonterade på bryggan ut till Sandön, men vi fick några fina bilder. Så hann vi med en omväg till Sibirien och UFO-monumentet som tösen inte hade sett ännu. Kronoskogen är suggestiv med sina mossiga vridna trädstammar, en perfekt plats för dramatiska filmatiseringar med brottsinslag eller spöktema, som Sleepy Hollow, och monumentet är exakt en sådan tacky besvikelse som ett UFO-monument från 1946 ska vara. När vi hade tagit några bilder och suckat litet gick vi ner till stranden och fotograferade varandras hårsvall i den disiga solnedgången istället. Marilynpastischerna fick avrunda en perfekt skön kulturdag. Och hemma väntade katten på att brasan skulle tändas, han ligger här än.




lördag 7 februari 2015

Borderlands

"Kudzu Project"
livet går i faser, de senaste dagarna har jag känt en rastlöshet som jag inte känt på mycket länge. Så i morse fick jag en längtan bort och mötte tösen med en fråga: ska vi sticka till Köpenhamn! Nu blev det inte så, utan efter att ha blivit påmind om kvällens begivenhet, en specialvisning av LFO-filmen med finaste vännen Patrik vid Bio Grand i Ljungbyhed som jag hade lovat honom att bevista, så lade vi om kursen tvärt och det gjorde vi minsann rätt i.

Tösen behövde litet träningskläder till innebandyn så vi beslutade oss att köra till Helsingborg stället och svängde förbi Dunkers som vi brukar göra. Jag hade på morgonen läst om den nya utställningen "Borderlands" av Helene Schmitz och förstod att detta kunde bli något stort. Helene Schmitz är ännu en doldis i utställningssammanhang och Dunkers är hennes första stora utställning, något som jag vill ge Dunkers stor cred för.
Fotoutställningen "Borderlands" handlar om möten - nej, krockar - mellan natur och kultur, om människans inverkan på omgivningen och kusligheten som följer med kulturella nedbrytningsprocesser, om maskerad kolonialism, invasiva växter, Linnés lärjungar och vetenskaplig galenskap. Utöver tankar på naturens obönhörliga och förlåtande inverkan på en fåfäng mänsklighet var utställningen hänförande vacker. Och att vi hann med konstnärens personliga guidning var en ren tillfällighet, vi befann oss vid biljettluckorna endast tio minuter innan... Ibland ska en ha flyt, helt enkelt.

"Livingrooms"

Inne i Helsingborg fann vi nästan allt vi ville handla på mindre än 30 minuter, så därefter kunde vi luncha gott på favoritfiket och köra tillbaka till Ljungbyhed i lugn och ro för att möta upp Å innan vi drog till biografen, där huvudpersonen redan stod och väntade. Han var nervös, trots att han nu har visat filmen i över 24 länder så är hemmaplan alltid värst. Du ska nu svara för din personlighet inför en skara som känner dina föräldrar och som inte bryr sig mycket om det du gör som vuxen... Ett trettiotal figurer hade dykt upp, det bjöds på fika med kaffe och kaka innan, och efter visningen fick även tösen ställa frågor till huvudpersonen Patrik inför publik. Hon är så begåvad. Han med, såklart. (Some things go without saying.)


Efter filmen, fler kindpussar och ytterligare några minuters chit-chat blev vi bjudna på middag hos vännerna i Ljungbyhed. D hade gjort en gudomlig gryta på vildsvin och hade vi inte kommit på att katten var kvar inomhus sedan vi lämnade huset runt 12, så hade vi troligen stannat kvar där än och tullat på det berömda whiskyförrådet. Men här avslutades alltså vår lördagsturné i Nordvästra Skåne. En ska sluta när en ligger på topp! och whisky, det har jag med. Putell!


fredag 6 februari 2015

Op

just nu lär jag åttorna luras med hjälp av olika perspektiv -  Ikväll visade Tekla mig det här, och skruvade genast upp illusionerna några snäpp. Kanske det är dags för mig att utveckla mina egna perspektiv och lära mig viral teknik... jag som avskyr T-ordet.

Går det att lära en gammal hund sitta?

torsdag 5 februari 2015

jämmerdal


och så har Daevid Allen också intecknat sig hos den osynliga kören. Hen däruppe kunde faktiskt unna oss här nere i jämmerdal lite kvar att ha skoj åt, det är förjävligt. Fast vi får kanske behålla Steven Fry.


får jag lov

det går framåt. Igår var jag oerhört trött efter dagen, men tröttheten är av ett annat slag nu, om jag jämför med för två månader sedan, när känslorna tog över och utmattningen satt djupare. Jag kom hem till ett uppvärmt hus, musik och en varm kram. Att landa i en älskad miljö och veta att ingen ställer krav eller kommer med nya problem som kräver standardiserade lösningar enligt protokoll och förordningar är semester för själen. Här kan jag vara mig själv, den jag gillar bäst.

Än har jag en bit kvar, jag har lärt mig ta ett steg tillbaka och dela med mig av mina svagheter. Mina elever har känt igen sig och kunnat dela med sig av sina egna erfarenheter eller ställa frågor kring vad det innebär att bara utbränd, vuxen och vikarierande lärare. I flera fall har eleverna visat sig mognare i sådana samtal än under undervisningen - något jag gärna vill använda mig av men jag har ett problem. Min lektionssal är förvisso ren och fräsch men akustiken och salens form gör det oerhört svårt för mig att hålla gemensam genomgång. Rösten,  ja alla ljud dämpas, och även elevernas tålamod. Så jag får repetera, repetera och repetera - skriva på tavlan, visa med bildexempel och ovanpå detta ge personlig assistans åt elever med olika behov, det kan vara allt från kognitionsprobem, syn- och hörselnedsättningar, tonårselaterat tjafs, eller diagnosticerade bokstavskombinationer. Mitt recept är att undvika alltför mycket fokus på problemen, försöka att bortse från diagnoser och bedöma eleverna utifrån det jag ser och hör. Ingen ska behöva känna sig utanför, eller dra nytta av det. Dock är vissa problem svårare att bortse från än andra, drogrelaterade sådana, t.ex. För de finns där, redan.

Jag är mentor för sex elever. Hur man tänkte när man tilldelade mig ett sådant uppdrag får jag se mig i stjärnorna efter - för det verkar handla om att göra saker efter planen, inte efter huvudet. Nu gör jag så gott jag kan och försöker att ta reda på hur jag hittar information som verkligen är relevant. Det är sorgligt att se hur elever redan måste finna sig i att bli jämförda och diagnosticerade som udda, när kartläggningen i grunden handlar om att göra människor jämförbara i Excel. Smidigt för en kontorsråtta. Jag reserverar mig och försöker lära känna personerna, utan att läsa innantill. 

Att dela med sig av sig själv kräver en reserv - men det är minst lika viktigt att vara reserverad. 
Det är skönt att få komma hem, tankarna rinner av mig under bilfärden som jag tar med ro. Jag slutar aldrig senare än halv fem så jag vet att det finns gott om tid för återhämtning och lustigare samtal. Och när timman är slagen tar jag en bok med mig in i drömmarna. Snart får jag lov.


måndag 2 februari 2015

sambo med vädret

gummans granne och katternas slott
I en stuga i skogen någonstans mitt i den mest glest befolkade delen av Skåne saknas mobiltäckning. Doften av björkvedsrök påminner om att grannen är hemma och emellanåt stannar en vilsekommen bilförare vid vägskälet för att avgöra om grusväg eller asfalt är rätt val för dagen.

I en hörna av stugan huserar gummans katt, i en annan bor hennes unge. Tillsammans lever de ett liv så långt från stressen du kan tänka dig. Det uppfordrande blå TV-flimret har hon lämnat långt bakom sig, liksom ljudet från ambulanser, trafik, renoveringar och högljudda grannar. Ljuden som ibland tränger ut genom träväggarna kommer från hennes lilla radio och den lilla datorn, men de överröstar sällan fåglarna och ugglorna som lever strax utanför.

Gumman har en halvtidstjänst på annan ort, så hälften av tiden kan hon ägna sig åt saker som bara hon behöver. Hon skottar snö och klyver ved, lagar mat och matar höns och hela tiden tänker hon, väldigt mycket och på allt möjligt. Hon har aldrig tråkigt då hon sysselsätter sig med tanketid, ibland framför brasan, ibland på promenaden, för hon har så många ord som kan kombineras, så många viljor som kan tämjas, så mycket åsikter som kan undersökas.

Ibland blir hon förbannad på gubben i traktorn som envisas med att lämna en snövall på hennes sida och som vandaliserar hennes buskar och träd när grenar sticker ut mot vägen. Ibland tycker hon att regnet kunde komma och fylla på hennes brunn, så ibland tycker hon att det kunde sluta så att hon fick se den blå himlen och de vita molnen. Men gumman älskar vädret, hon älskar det så mycket att hon har valt att leva med det, i nöd och lust. Gubbar ger hon inte mycket för.

Unless...

det var en gång

söndag 1 februari 2015

Happy Women Throwing Snow in the Air and Such


snö och ljust när man vaknar, det är receptet för en bra söndagsinledning tycker jag. Mjukt ljus silar in genom de mörka gardinerna i sovgemaket, en går upp och tänder en brasa, gör frukost tillsammans med tösen och pratar om ditten med gästen som sovit över. När kaffet är urdrucket, gästen är faren och disken torkad och klar drar vi på oss ytterkläderna och tar med kameran som nu äntligen! fått ett nytt batteri. Snö är lika med promenad, är lika med snögubbe, är lika med lycka! Fotosessionen är ringrostig men inte desto mindre kul. Ihop med tösen blir allt så mycket mer.




En kompis har vernissage på biblioteket i grannkommunen och vi tänkte bege oss dit och gratulera, sen blir det en tur till vännen med hästgården. Söndagar is da shit!