cytokin och dopamin

Cytokiner är små, små signalmolekyler som uppstår vid stress, inflammation och skada och gör att din kropp tror att du är svårt sjuk och bryter ner dig istället för tvärtom. Proinflammatoriska cytokiner påverkar kroppens förmåga att framställa Dopamin, och Dopamin är en ljuv saga som handlar om inre balans. Dopamin skapar signaler till hjärnan och får oss att må bra. Överskott leder till missriktad konsumtion av snabba glädjeskapare, som ex alkohol eller tobak, medan underskott gör dig deprimerad. Studier har visat att sjukdomar som parkinsons eller schizofreni uppstår när de glädjeframkallande dopaminreceptorerna dör ut och cytokinerna ställer till det för immunförsvaret.
Dopaminbrist handlar om livsstil, vad du stoppar i dig och vad du lägger din tid på. Överskott av socker och mättade fetter - raffinerade produkter som är lätta (alldeles för lätta) att få tag på när vi är ute på jakt efter mat, innehåller skadliga ämnen i relation till hur kroppen reglerar dopaminhalten. - Men även sömn, träning, protein, solljus, musik påverkar hur dopaminet fungerar...

Jag har nu läst igenom flera listor på (de ofta vaga) symptomen hos dopaminbrist, och kollat in tips på hur jag på ett naturligt vis kan höja kroppens dopaminhalt; musik, meditation, solljus och träning, och god sömn är alla enheter som kommer efter en stimulerande kulturdag. Och jag håller med om att en dag utan litteratur, konst eller musik inte bara är trist utan direkt skadlig för mig. Och allmänt hållet; utan konstyttringar sänker vi oss till en nivå där känslor och empati inte längre får plats, och vi skulle enkelt bli styrbara robotar för konsumtion och aktion. Om vi inte hade en hjärna som sade ifrån, förstås.

Det är dock viktigt att inte betrakta konst och musik som profylaktika. Jag har sett alldeles för många oinitierade debattörer lägga sig i för att omedvetet, eller medvetet, styra in konst och kultur på en bana som anses nyttig för samhällsmedborgaren. Konst, musik och poesi har ett eget språk som talar bredvid mun och medvetande och går vida utanför de utilitaristiska nyttoaspekterna. Alla kulturyttringar bildar tolkningsbara mönster som verkar i nuet och dået, samtidigt som framtiden, och binder människans handlingar vid ting som är djupt mänskliga. Hur mönstret ser ut beror på hur människans tidsperspektiv ser ut, om vi tänker linjärt eller cykliskt för att förstå vår omvärld. Konstyttringar som tyglas vid begrepp eller styrs av vilja är något helt annat, visserligen ingår all bildproduktion i bildkulturen, men vissa yttringar berättar en von-Oben-historia, och skildrar till skillnad från den fria konsten en mycket kort tidsrymd, där djuptolkningen därför uteblir. Sådan konst är skapad med ett visst syfte, och även om den inte är direkt skadlig för oss så påverkar den vår förståelse för varandra på djupet - vilket förstås är syftet med reklam och propaganda.
Allt det som vi kallar kultur och som utgör en mänsklig skapelseakt ligger till grund för den framtida tolkningen av människan av idag, för mig som är konstvetare och som har gjort det till min livsuppgift att försöka förstå människan genom hennes handlingar är minsta förvrängning och medvetna påverkan av kulturella yttringar oerhört viktig att beakta. När yttringen blir enahanda och styrd blir den dessutom trist och ointressant för konsumenten, för när konstens vingar klipps och anpassas för att kunna spridas och sälja är den inget mer än välpaketerad propaganda, en babblande burfågel.

Likheten mellan riktade konsumtionsmönster hos konst och livsstil, där belöningssystemet triggar våra handlingar, är måhända banal men intressant. Balans, kunskap, insikt och litet jädraranamma som min körlärare brukade använda för att locka fram mitt slumrande inre djur - räcker långt. Tro på dig själv, när ingen annan tycks göra det. Se igenom handelns och internets bildliga och bildbaserade tricks och knep. Är det verkligen vad du vill ge dig själv? Behöver du det?
Ta den där ölen i solen, och ät det där röda köttet - men bär med dig det där samvetet som har styrt människan genom alla tider, fram tills ganska nyligen. Har du verkligen gjort dig förtjänt av allt detta?
Lugn, du har det inom dig, du vet. Lita på din kropp. Andas. Lev. Njut. Själv tänker jag gå ut i solen nu, med en bok. Och medan jag lyssnar på fågelsången kan jag genom häcken med beundran se på när grannarna och turistande hundägare spankulerar förbi och beundrar det som är mitt lördagsliv.
Nu har rödstjärten, törnsångaren och lövsångaren anlänt, just nu hör jag dem sjunga ihop med trädlärkan och gransångaren. Livet kunde vara värre.

Erik Satie - Gymnopédies

rutin

  Vad är normalt. Jag försöker att normalisera skrivkrampen och en oförbättrad håglöshet genom att skylla på "läget", det känns lättare att ha något att skylla på, och särskilt när många kan hålla med. För att få koll på vilken veckodag, månad, eller timme det är har vi infört någon slags coronarutin, den är både tillåtande och strikt. Jag går nu upp halv åtta, vilket är lyxigt, för jag brukar då vara ganska utsövd till skillnad från tidigare. Jag gör alldeles vanlig vardags-grötfrukost och eldar och ser till att det är varmt i stugan innan tösen öppnar dörren till sitt norrläge och stiger ut. Nätterna har varit kyliga under månaden april, och nu blåser det snålt med, så när vi vaknar är det ganska kallt inomhus men vi sover rätt gott. Om våren behöver vi inte elda så mycket, två gånger räcker per dag, och vi får mer tid över för annat. Vi lyssnar på radion som vanligt, medan teet dricks upp, som vanligt, eldar som vanligt och diskuterar något som just har hänt, allt är coronarelaterat och vanligt sedan över en månad tillbaka och tösen började hemskolas. Jag minns inte datumet, bara att beskedet kom plötsligt och mitt i veckan. Vi fick igår veta att radio och mediaprofilen Adam Alsing dog i viruset, och allvaret låter de grå molnen segla in genom dörrspringorna ihop med frågorna. Så ung. Sen kopplar vi upp oss mot världen, jag kollar mail från arbetsdatorn och tösen går in på sitt rum och kontrollerar sin. Radiorösterna tystas, och så börjar skoldagen för tösen och min arbetsdag.

Arbetet består mest av att försöka få ordning på och avsluta pågående saker, och eftersom jag tycker det är svårt med telefonsamtal tar och har jag minskad kontakt med människor. Idag ska vi ha projektledarmöte vid ett friluftsområde och jag tar med mig kameran. I skydd av den kan jag får ro att stilla min hunger efter social kontakt utan att verka alldeles för klumpig.
Igår efter arbetet hann jag gräva ut odlingsbädden och toppdressa jordgubbarna, det blev nästan en hel lingonhink full av feta ollonborrelarver som jag lämpade på komposten tillsammans med alla uppgrävda rötter från nässla, mynta och kirskål.

Snart är det dags för second breakfast, som vanligt, så jag plockar fram ett par rågbullar ur frysen och lägger dem att tina på kaminen, som vanligt. Öppnar ett nytt paket kaffe och fyller på vattenkokaren, som vanligt. Det går åt mer kaffe nu och därför har jag faktiskt ett litet lager, men något kul ska man få ha. Vem vet när kaffe blir en bristvara, eller te för den delen.

ett litet påskäventyr i Wanås

Kollektiv - Preßluft
 

närvaro i tillvaron

 KG Hammar talar om att bli vän med vinden i söndagsintervjun, som ligger ute redan idag, denna soliga påsklördag. Med sin välkända litet knaggliga röst beskriver han behovet av ett större perspektiv än det egna, och hur det inre livet plötsligt tar plats när vi inte längre möts för att göra jämförelser mellan prestationer. Att sjunka in och tänka på tillvaron är inte bara en religiös sysselsättning, utan naturligtvis även filosofisk, och särskilt den form som behandlar människans existens.
Till skillnad från den praktiska filosofin, den filosofiska falang som sedan ett halvsekel har dominerat svensk filosofikultur, och som en gång instiftades för att blåsa liv i industrin och produktiviteten, blev konstvetenskapen den enda filosofiska vimpeln som blåste åt det andra hållet, tillbaka mot människan och mot känslorna, psyket, andligheten och det inre livet. För tack vare det tidskrävande och dyrbara hantverket, måleriet, har vi ovedersägliga, fysiska bevis för att det inre livet faktiskt är livsviktigt för människan. Konst blir till i ett socialt sammanhang och är därför vida större än egot.
Eller som Stina Wollter säger det så fint: Konst och kultur är inget mindre än överlevnadsstrategier och därför är de så livsviktiga.


Om det finns en fördel med coronapandemin är den att vi tvingas se vad som är viktigt, och ej. Livet, vad det går ut på, vilka människor vi vill ha runt oss, helt enkelt det som är viktigt för existensen. Relationer. Vänskap. Ömhet. Värme. En kram, ett glas vin hos grannen, alla de nära kontakterna som visar att teknik inte ersätter dig, helt.

Det finns alltid en möjlighet som öppnar sig i katastrofen, även om allt ter sig skevt och otäckt till en början kommer du snart att se hur förändringen för dig till den punkt som utgjorde skiljevägen. Du får en ny chans. Ett omtag. Tag den, lämna dig inte åt sidan och se med nya ögon på hur tunt det skal är som skiljer dig från omvärlden.

”Om man Tror att man kan lösa ett problem inom samma tänkesätt som har skapat problemet, så misstar man sig” (Einstein genom K.G Hammar)

misantrop

Att vara humanist innebär att se människan, lära sig hennes steg och knep och sakta utforska hennes levnadsmönster. Därför är det ofta svårt att älska det vi ser, vi får ständiga påminnelser om ondskan och farligheten i hennes ageranden, och den kortsiktiga dumdristigheten i hennes planer.
Vi humanister studerar artefakterna människan har lämnat efter sig, vänder och vrider på dem och låter tingen tala, som för att få slippa besvikelsen över det patetiska svar vi skulle få om vi lät människan berätta själv. Fantasin överlistar dumheten, åtminstone för en stund. Sen vaknar man och läser nyheterna.

Jag är en misantrop, plötsligt inser jag att jag har blivit den cyniker jag alltid värjt mig mot att bli. Hur kunde jag bli annat, efter ett helt liv av att försöka stävja och förstå människors envetna strävan mot avgrunden. Just idag, just nu orkar jag inte se en framtid utan katastrofala följder påkallade av girighet och feghet - dessa människans huvudprinciper. Döm mig gärna, jag är människa.

Att inte kunna vara utomhus en solig dag i april, utan vara dömd till möten och kontorsarbete är det värsta jag kan tänka mig. Även om kollegorna är trevliga och faktiskt riktigt roliga ibland, kan jag inte höja mig till en slags social standard längre. Jag pratar bara om corona, oro och andra osammanhängande ting som jag inte kan göra så mycket åt. På radion hem går en repris på Vetenskapsradions serie om utdöda djur och jag måste stanna för att få gråta ut. Gråten stockar sig, jag gråter för ondskan och farligheten som jag känner igen från mitt eget liv, jag gråter för att jag är så inihelvete orkeslös och trött jämnt, och så gråter jag för att jag inte förmår mig till annat när solen skiner och halva dagen har gått till att sitta inomhus. Människan är en fara, inte minst för sitt eget liv.

COVID-19 should make us rethink our destructive relationship with the natural world - Jane Goodall /SLATE

Witchcraft - Elegantly Expressed Depression

Andas

Äntligen var det dags för den fula innerdörren att försvinna från sitt hål i köket och lämna plats för den fria dubbeldörren. Jag brukar inte bry mig så mycket om datum, utan känner av temperatur- och väderleksförändringar och agerar därefter. Möjligen är det rekord, men jag behöver friskluft och ljus, nu mer än någonsin. Den gamla kaminen börjar ta ut sin rätt och är otät som sjutton, det gör att luften inomhus både är, och känns, dammigare och mörkare.

Vi har fått fiberkabeln grävd fram till tomten, och imorron är det lovat installering i huset. Det gick plötsligt så fort. Från att ha förlikat mig med tanken på att vi blir utanför nätet och kanske måste flytta, till att behöva vänja oss vid en ny storstadsstandard tog mindre än en vecka. Jag får nog tacka grannbyns suraste markägare som satte sig på tvären vid kontraktskrivningen. Kalla det slump eller öde, men vi som bor utanför Forestad gillar läget, väldigt mycket.

Just nu sitter både tösen och jag i våra korgstolar på uteplatsen och skriver. Runt omkring oss kvittrar sånglärkan, bofinken, tofsvipan, rödhaken, taltrasten, gärdsmygen och talgoxen, taktfast ackompanjerade av en oerhört ihärdig gransångare och en lätt irriterad skata. I fonden trummar mindre hackspett och gröngölingen ropar från grannens håll. Det är strax före lövsprickning och syrenen är höggravid. Luften är mättad av lovord, glädje och tillförsikt. Här finns det inget som påminner om coronavirusets framfart, denna mänsklighetens lilla parentes som får media att slå frivolter och människor att så split eller samverkan. Just nu har två älskande sädesärlor landat på taket till lillstugan, och världen i vår lilla landsända är så hel som den någonsin kunde vara.

The Beatles - Blackbird