jaktsäsong

 Hennes söndag är här. Efter en vanlig frukost på havregrynsgröt klär hon på sig sina vanliga kläder, hänger kikaren om halsen och går ut på sin vanliga promenad. Solen skiner och de första talgoxarna sjunger igen, hon tycker faktiskt att kråkorna låter gladare än vanligt och tänker att det nog hänger samman. Inga stora åtbörder, inget svulstigt eller märkligt händer på promenaden men den är ändå förtrollad på något vis. Blänket från bäcken, nötväckorna som letar mat på ekarna, flocken med stjärtmesar, och så talgoxarna, allt så normalt att hon kanske inte skulle lägga märke till det om hon hade letat efter något särskilt. 

Det fanns en tid när hon sökte efter något, hon hade lagt mycket tid på sökandet i sina dar. Så kom det en annan tid, så som det vanligtvis gör när man söker efter saker och det går upp för en att man inte letar på rätt plats. Hon såg sig omkring, överallt och på allting som fanns där uppe på kullen, och märkte hur det ändrade karaktär och att något inombords öppnade upp. En liten glänta, undanskymd och så obetydlig att bara älgkon visste dess värde. De såg på varandra en stund, hon på den högbenta grå bakom busksnåret och kon mot den lilla tvåbenta blå, så avlägsnade de sig, älgen tyst på älgars vis och hon på sitt.

vattenkraft

 Det börjar bli ljusare igen och det är åter möjligt att ta sig ut till kvarnruinen innan jobbdagen startar. Mitt dagliga vardagsnöje såhär års är att spana in vattenflödet i Rönneå, som ca tre dagar efter den hårda kölden har slagit nya smältvattenrekord. Nu forsar hon fram som en argbigga, ställvis med sjöstilla strandbankar där hundratals änder och sångsvanar kan få vila ut. Det översilade alkärret vid amerikahuset intill flödet är en suggestiv sjöskog med vertikala alstammar där kungsörnen jagar med svepande vingtag över vattenytan. Strax intill har ormvråkarna och korparna funnit ett vildsvinskadaver som markägaren slängt ut, de kretsar ivrigt över trädkronorna och sätter sig sedan likt gamar på lur. Det är starka krafter, vattnet, inte mycket som rår på när det väl har bestämt väg. På min egen tomt ligger stigen intill bäcken under vatten och stiger det ytterligare ett par decimeter så kommer mitt inre vedförråd sakta segla iväg som barkbåtar mot Rönneå.

 Enligt SMHI ekonomiskt knutna varningssystem är det röd flagg på Kävlingeån, och Ringsjön och Finjasjön har stigit så att strandfastigheter nu står i lervatten. Trafikverket har stängt vägen mellan Forestad-Färingtofta, eftersom infrastrukturen inte har tagit hänsyn till det omkringliggande våtmarksområdet står åter en välkänd sänka intill Polemanska huset under vatten, vilket ofta sker såhär års. Marken andas, hela vattensystemet andas ut och in, det är en naturregel utan undantag. Starka krafter, som sagt.

 

och det stiger än

Men nu till dagens rant, trodde någon att jag hade glömt?

 A propos vatten, ja. Kommunens simhall är stängd på obestämd framtid, man har sparat pengar på att strunta i underhållet och skyller på en komponent till en fläkt som tar flera månader att reparera. Nu vill man istället bygga en ny badanläggning. Arbetet går förstås till samme svågerentreprenör som den konkursfähige göken som halvbyggde det på förhand kritiserade och helt onödiga dagiset, (som dessutom placerades klots intill utebadet i Ljungbyhed) innan han klappade ihop. Där börjar det likna Spanska solkusten, minsann. Kan man inte resa för klimatets skull så får man väl ta hit costadelsol. Förattan. Jag har skrivit och beklagat mig men har naturligtvis inte fått svar. Nej, för i en kommun vars företrädare envist slår sig för bröstet och proklamerar att alla människor har egna swimmingpooler numera, att klimatförändringar är en konspirationsteori, att elen blir billigare om man inte river de gamla slussarna till Rönneå, att man ska bygga på som attan och särskilt vid vatten, och att konst och kultur bäst drivs med gratisarbete, då kan man inte vänta sig annat. Sånntede, såatteh. 

Regeringen tycker att unga ska ta bolån med högre belåningstak, samtidigt som svenskarnas skulder rusar i höjden. Vi har en stark marknadslobbyism i landet som även infiltrerar EU. Och snart är vi medlemmar i Nato. Det går bra nu, sa banken. 

Krigets påverkan på klimatet. 

 

Bsí - David Berndsen

lördagen den 13

 Guess what.

Kocken är sjukskriven på obestämd framtid och sedan idag tar chefen ut semester ihop med särbon. Sålunda blevo fem små negerpojkar en. Så inleds detta arbetsår för en utbränd konstvetare fil.mag. anno 2024.

”De tog unicaboxarna och gick. Alldeles tyst, mycket stillsamt. Inget riktigt tåg, ingenting egentligen organiserat, inte i rad, inte i flock. Men utspritt och långsamt gick de en och en från sågen …” 

P.O. Enqvist - Musikanternas uttåg

 

Om arbetsplatsens diktatur

postveckosvammel

 Efter två stadiga whisky kommer jag nog att somna. Noga med att folk ska förstå att jag inte är försupen, eller rättare sagt, asrädd för att framställa mig själv som nidbilden av en nucka i övre medelåldern på dekis, poängterar jag att det är två glas. Små. I veckan. Jag är så smärtsamt självmedveten att jag antar en lätt aggressiv försvarsposition och utgår från att omvärlden ser på kvinnor-som-jag-själv med dubbla måttstockar. För som jag ser det, är skillnaden mellan män och kvinnor kantad av fördomsfullt hybridreligiösa åsikter, en slug slags misogynitet som gör att jag måste akta mig, ständigt hålla garden uppe. Män kan minsann visa upp sig och sina sunkiga tröjor bakom trettiofem ölglas på en bar utan att bli kallade försupna, de framstår som skojfriskt busgulliga, och om någon skulle reagera på den nedlegat skrynkliga skjortan eller de mörka dragen dagen därpå, är det enbart igenkännande. Skulle jag så mycket som råka sluddra på orden, glömma något, eller stava fel i ett socialt inlägg (!!!) är himmeln sedan länge nedfallen och stjärnorna slocknade: "Vi visste det", tecknen fanns där. 

Misstag som sker med din utbrända hjärna märker du inte förrän dagen därpå. Utbrändhet och utmattningssymptom är ett vanligt och välkänt sjukdomsfenomen främst hos kvinnor, och då är det med avvaktande och skeptisk kännarblick hon blir bedömd. Av alkade män och kvinnor med "erfarenhet". Vi arbetar dubbla skift, utan betalt. Ändå går jag rättframt fram och förkunnar min sjukdomsdiagnos, min svaghet. Det är som om jag måste utmana mig själv och fördomarna. Oftast, i alla fall. För nuförtiden orkar jag oftast inte berätta. Varför utsätta sig för dumma, faktaimmunskeptiska granskningar, de där ögonen som säger att Det som inte syns, det finns inte. Som påstår att svaghet är ett personligt val - Varför valde du att bli utbränd, kunde du inte bara sluta med det? Tänk dig frisk, ta det lugnt och var som folk. Tagga ner litet, ändra inställning. Har du testat yoga?

Efter en tung arbetsvecka har det varit vernissage idag och folk har halkat in från modden. Rättare sagt, Vällde in efter julens ledighetstristess. På jobbet har köket en ny kock sedan igår, som har rest hit från Västmanland bara för att arbeta över helgen. Den ordinarie är sjuk på obestämd framtid, så nu är det bara jag kvar i staben. Som lök på laxen har chefen beslutat sig för att han och frillan ska förlusta sig i Stockholm nästa vecka, och då ska jag ta hand om allt. Rubbet alltså - på egen hand. Detta fick jag mig serverat för två dagar sedan. Kök, café, städ och disk, bädda rent och städa efter kvällens övernattande vernissagegäster - ovanpå ansvaret för mitt eget arbete med konsthallen förstås och så utställningstexten som ska vara klar till utskicket jag ska göra veckan därpå. Torpet och katterna kommer inte att bli glada av att få stå utkylda när nästa köldknäpp kommer, inte sömnen heller. Chefen tyckte (på fullt allvar) att jag skulle sätta på ett extra element under tiden jag är borta, han betalar mig ju en lön. Sant! Så sa han. Kom mig inte för att svara på enfalden, nu kokar jag inombords, men kanske två (små) whiskypinnar hjälper? Normalt ska vi vara fem personer på plats under vardagarna, två i köket, en i caféet och två i konsthallen, men det har inte hänt under min arbetstid. Den där Frillan, eller särbon som lever lyxliv som pensionär utbrast högt över ett glas vitt vin och framför alla som var närvarande, att jag kunde väl värma soppa åt kunderna, det gick fort. Nej, sa jag då. Storögt såg hon på mig, och när jag i köket deklarerade den gamla vanliga litanian om min utbrändhet blev hon förnärmad. Varför hade jag inte sagt något till henne förut? Visste chefen om det? Chefen vet ju mycket väl, och han bryr sig inte. 

Kan man vara för snäll?

Nej, jag vill inte tro det. Snart har brasan värmt upp stugan, mig själv och katterna så pass att jag kan gå och lägga mig. Om några dagar är det vardag igen, men innan dess ska jag ha försöka att ha det riktigt tråkigt. Vilken outsäglig lyx det är, att få ha det så trist att hjärnan tystnar och kroppen slappnar av.

Epifania enligt Hugin

 Mitt lilla bo är nu inne på det tredje dygnet där temperaturen inte har lyckats kravla sig över -10°. Som väl är hade jag missuppfattat chefens tidsplan med en vecka, och kan istället för att fortsätta oroa mig, sitta hemma och värma upp mig och huset i ett par dygn till. En annan sak som är tursam är att jag har råd att värma upp lillstugan i år, och har därmed sluppit ispropp, trots en rad bistra minusnätter runt -20°. Det är lätt att tro att alla runt omkring har det likadant som jag själv, därför har jag inte brytt mig om att kommunicera läget utan tänkt att det är normalt. Men nja, normalt är det väl knappast. Detta är förvisso den strängaste vintern som jag har upplevt sedan jag flyttade hit, och då har jag ändå upplevt en del riktigt bistra dygn, det ska sägas, men i år verkar det som att alla fördämningar har brustit. Nu är jag rädd att detta påfund med flera riktigt kalla nätter på rad kanske kan bli det nya svarta, och att jag inte kommer att kunna leva som jag gör så länge till. Ja, rädd är jag inte, men skakad. För även om det är normalt med köldknäppar, så är det inte normalt att Sverige ser ut som en blå ö mitt i ett rött hav, på de kartor som visar jordens medeltemperatur 2023. Fjolåret har varit det varmaste sedan mätningarna började och rekorden kommer regelbundet. Orättvist kan man tycka, eftersom det gnälls över väder från det blå bältet när klimatförändringarna torkar ut floder och smälter glaciärer i det röda. Sakta men säkert försvinner allt det där som har legat till grund för människans makalöst framgångsrika expansion och fantastiska, uppfinningsrika kulturer. 

 

Nej, det är inte lätt att leka torpare när väder råder, och vem kan jag klandra. Än så länge har jag ved, och vatten rinner i kranen, och om batteriet till bilen fungerar på måndag så kommer jag att kunna köra till macken och tanka billig bensin, och simma, och handla, och leva vidare ungefär så som jag brukar göra utan att tänka mer på saken. Men så tänker jag också att det är fördjävligt att man kan hålla på såhär, slösa på resurser och leva på stor fot alldeles ensam när man vet hur illa det är ställt med övriga världen. 

I mitt nästa liv, då ska jag fixa så att alla bor kollektivt i vackra små byar, och så tänker jag ordna så att ingen behöver känna sig alienerad, genom att besluta att jobb och meningsfulla sysslor måste utföras av egenvilja istället för krav knutet till en lön. I en sådan värld kunde man få läsa och skriva, äta och dricka, göra konst och musik, och berusad av skönhetsupplevelser älska sig genom livet om man ville det, sedan odla litet i trädgården och titta på småkryp och örter medan man gjorde walkabouts och filosoferade över livet i lugn och ro, om man önskade det. Och vi som art skulle mäta framgång i hur bra vi tog hand om varandra, för vi skulle genom naturstudier förstå hur dyrbart ett liv är och att en födsel inte är en tillfällig och individuell vånda, utan en högst kollektiv angelägenhet. Vi skulle sätta kvinnokroppen i fokus, och med hennes behov skulle en ny världsekonomi födas. Och även om det är en utopi att låta en introvert person med introverta idéer vägleda andra, så vore det ändå en ganska skön sak att testa någon gång i framtiden. Kan jag tycka. 

 

 

Fimbulvinter

 bild från lokalblaskan

 Fyra korpar ropar och leker fatt med kastvindarna, det är de enda fåglarna som märks i snöyran förutom en ensam, ropande domherre. Det varnas för snöoväder och vi som kan stanna hemma har blivit ombedda att göra det. Sådana här dagar påminns jag extra mycket om hjältarna som inte har möjlighet att jobba hemifrån. Hemtjänsten, snöröjningen, tåg- och bussförarna, brandpersonalen, och sjukvårdspersonalen, all omsorgspersonal, alla så dåligt avlönade att de måste pendla långt till sina centralt belägna arbetsplatser och riskerar sina liv för andra i ur och skur. I dagens lokaltidning raljeras det, som vanligt med stolpe - ut. Bistra vädret kallas "snösmockan" och temperaturrekord läggs upp för jämförelse med årets nyrikaste personer. På bilderna syns en nykomling från spelindustrin, och en ICA-handlare på Östermalm flashar nöjt leende intill de vanliga aktieägarna till företag som säljer lågprisprodukter till en allt fattigare, grå massa (jo, sådana bor också på Östermalm). Är det då konstigt varför girigbukarna aldrig någonsin kommer att förstå i vilken grad de är delaktiga i klimatförändringen och nedmonteringen av samhället - att de känner till sammanhanget är självklart, det kallas för prognoser och ligger till grund för framgången - när tidningen målar upp dem som hjältar och kreativa förebilder. Det är precis som en gång i tiden Oscar "Bladerunner" Pistorius, ända tills han dömdes för mordet på flickvännen Reeva Steenkamp. Han släpps fri om två dagar. Och med tanke på hur saker och ting har utvecklats, skulle det inte vara förvånande om han har en villig och framgångsrik sponsor mycket snart. Mycket pekar åt det hållet. 

I år är det supervalår. Världsläget som redan är löjligt overkligt kan bli riktigt ödesdigert. Allt verkar hänga och dingla på en skör tråd, hanterad av en handfull män som anser sig ha rätt att bete sig som idioter bara för att de är just, män. Likadant ser det ut här i Sverige. Nu monteras kulturinstitutioner ner eller går i konkurs på löpande band. Och med dem begravs de sista rösterna som kan åkalla gudarna och blidka deras överseende, men när ingen längre står på barnens sida ekar bönerna stumma i en evig, kall rymd.