love, peace and misunderstanding

Det verkar som att grupper, eller enskilda individer, som använder sig av ett standardiserat kärleksbudskap lugnt kan luta sig åt motsatsen - just eftersom den finns. I kärlekens namn maskeras och rättfärdigas på så vis hatet. Kulturer, grupperingar, människor o.s.v. som inte utnyttjar ordet kärlek, eller använder sig av det programmatiskt, tycks mig mer humana.

Vi måste göra upp med dualismen - OBS, SR P1
Amerikanska medicinpriser upp 5000% - Studio ett, P1

Spin-off!

Stefan Dimle invigningstalar

Där utanför vräker nu snön ner, och torpet har fått en riktigt skön innetemperatur efter nära en veckas försumlighet. Men, det var som jag brukar säga; värt det!

Delar av bokförlaget Bulleribock i atriet

 Igår gick vernissaget av Hans Arnoldutställningen av stapeln, och vilken uppslutning, och vilken fest det blev!
In i sista minuten skapades texter, bilder rätades upp och sattes in i montrar, strategier utmejslades och intervjuer gavs. Men när klockan slog ett kunde den köande klungan av förväntansfulla besökare äntligen ta del av de dignande bord av snittar och godis, som konstföreningens styrelsemedlemmar hade skapat och dukat upp i entrén.

För första gången sedan konsthallens öppnande för 15 år sedan var hallen full till bristningsgränsen, ingen ville ge sig därifrån! Under hela tiden fram till PRE-premiären av Micke Engströms snart legendariska film Hans Arnold - Penselns häxmästare minglades det bland VHS-nördar, konstnärer och nyfikna hitresta, och såklart bosatta, Arnold-intresserade människor av alla åldrar och klasser. Det köptes, och skrattades, och diskuterades, och berättades anekdoter, och fotograferades så att det stod härliga till. När filmen startade kl16.00, fylldes även musikskolans lokaler till bristningsgränsen av människor som bara inte fick nog, och efter det rörande vackra slutet gavs det tillfälle att köpa mingelbiljett för att runda av med litet trivsamt bubbel och god mat på mysiga Norrehus.

Själv ägnade jag hela kvällen åt att mingla runt bland alla dessa älskvärda supernördar och kännare och det var längesedan jag kände mig så hel som människa. Trött ända in i märgen, ja, men så lycklig, så lycklig.

alla var där

Redan för ett år sedan, när jag tog upp idén med en Arnold-utställning under konstgruppens möten, och senare kontaktade Stefan Dimle och ställde frågan, förstod jag att detta skulle bli en succé. Det fanns en mängd tillfälligheter som skulle kunna vägas in, så nu gällde det att få alla övriga i vagnen. Vägen har visserligen varit både vinglig och lång, men tack vare Klippans kulturutvecklare Lotta Andgren, som gav Åsa och mig helt fria händer redan från start, fanns ingen tanke på att ge upp.

Micke Engström, såklart

Filmen, som hade tagit Micke Engström 13 år av research och idogt klippande och letande i arkiv att framställa, var i det närmaste klar då, men luften hade gått ur projektet en smula. Finanser saknades.
Alla som har skapat projekt vet hur mycket som står på spel efter allt slit. En dag ska barnet ut i världen och stå på egna ben, liksom! En utställning om Arnolds hela gärning var precis det som behövdes för att ge projektet boost nog att färdigställas. Med ett nytt fokus på Hans Arnold stod nu plötsligt finansiärer i kö för att hjälpa till.

Åsa, som hade kroknat på att vara ordförande i konstföreningen, såg utställningen av en älskad konstnär som ett värdigt sätt att avsluta sina år på - och dessutom sammanföll 2019 med två jubileum: Konstföreningen firar 75, och konsthallen 15 år.

ja, alla var där!

Nu står vi här, trötta och glada efter gårdagens fantastiska succé och jag törs nog säga att den här dagen kommer i framtiden att kännas vid som en av Klippans absoluta kulturella framgångar, genom tiderna. Tack till alla som kom och gjorde dagen så oerhört fin! Bättre lön för mödan går inte att finna.

Kulturnytt den 29/1-19 (7.05)
Unik Hans Arnold-utställning i Klippan - SVT
Drakar, Vampyrer, Monster, ofta i svartvitt - Anton Karis för Studio 1, SVT
Folkkäre skräckkonstnären Hans Arnolds konst ställs ut - i Klippan - SR P4 Kristianstad
Häxmästaren Hans Arnolds konst hängs i Klippan - HD
Kulturveckan SvT2, 28/2 2019,  24 min in
Häxmästaren drog rekordpublik - HD 5/3 2019

Salladskultur

lever på hoppet

Ett klassiskt misstag är att förväxla kultur med handelsvaror och nytta. Kultur är, precis som demokrati, något som ständigt måste värnas. Kultur är inte statiskt. Kultur är summan av vad vi, alla samhällsindivider gör, säger, skriver, sjunger, skapar, och därför den bästa indikatorn på hur samhället mår. Så när kulturarbetare misskrediteras, svälts ut, eller på annat sätt försvinner, tystnar den polyfona röst som är folkets.

Snart kör jag in till konsthallen igen, för mina sista lingonpengar. Kommunen gnäller över kostnader, vi får tjata oss till en parkeringsrätt och en ljummen kopp kaffe. Men de vet att jobbet blir gjort. Det blir alltid gjort, av ideellt arbetande kulturidkare, kvinnor och kulturkonsumenter. 

Lista över hur mycket skattemedel som kommunerna lägger på kultur. SR 2018 

2016 lade Klippan kommun 767 kronor på kultur per invånare.

Det är en ökning med 133 kronor jämfört med 2014.

Kommunens kulturkostnader innefattade:

Allmän kulturverksamhet: 97 kr/invånare

Bibliotek: 396 kr/invånare

Kulturskola: 246 kr/invånare

Stöd till studieorganisationer: 28 kr/invånare

Kulturen stod för 1.5 procent av kommunens budget 2016.

Sveriges kommuner lägger i genomsnitt 1 091 kronor på kultur per invånare.

Kultur är mer än bara pynt, S! - Lotta Ilona Häyrynen, Arbetaren 
Vi har en ny kulturminister, och hon är skogsalv - Johannes Klenell

Bränd

het men inte bränd

En dag utan promenader är en förlorad dag. Vi tog igen en liten del av förlusten för igår, tösen och jag, och en kappsäck med varm choklad. Gråväder och ganska tyst i skogen. Utöver en mindre flock stjärtmesar i alarnas toppar, något som vi bedömde vara svartmesar i de gamla aplarna, och de gängse nötväckorna bland bokarna, hördes inget mer än ett avlägset flygplan och det surr från motorvägen man numer måste uthärda sedan skogen har holkats ur i alla väderstreck. Till och med motorsågarna höll tyst. På vägen hem såg vi en stor flock sångsvanar vila ute på fältet.

Jag är ur slag, men det fungerar att tänka på att det är övergående, och att saker kunde vara mycket värre. Ibland måste man få vara nere. Murakami beskrev det som för att kunna se ljuset måste man passera mörkret. Hade det inte varit så dyrt att se på bio hade jag inte tvekat över filmvalen. "Gräns", naturligtvis, men även "Bränd" efter ett manus av Haruki Murakamis korta novell. Drömma går ju.

What It's Really Like To Live With High Functioning Depression - Huffington Post

Vakna

Januari månad och utbrändheten gör sig påmind, minnet sviktar, det är svårare än någonsin att hitta ord, och man blir lätt vass i kanten. Varje ansträngning känns i själen nu, att träffa människor är en belastning, att vara trevlig en utmaning. Men man försöker.

Idag har vi börjat bygga visningen i konsthallen, och det var väl trevligt. Men efter sju timmar av pyssel märks det i huvudet. Det är som en tät grå dimma, nej, blöt bomull, som lägger sig över all tankeverksamhet och inte blir det bättre av att inte ha råd att ta sig en lunch. Att vara fattig suger verkligen. Jag blir så utled över artiklar som beskriver hur kul det är att laga billig mat, eller moderiktigt att skaffa sig kläder på second hand, när alltfler är hänvisade till det livet. Vi, som bor i radioskuggsidan på landet, tillhör den tysta mångfald som måste finna sig i att aldrig vara prioriterade när elen går, eller telefonen, eller internet. Det tog två veckor innan telefonen fixades efter stormen, tio dagar innan internet fungerade tillräckligt väl för att klara av att sända text, eller titta på rörliga bilder. Vi hör till de 5% som inte kommer att få någon fiberutbyggnad, och när master läggs ner och de gamla kopparkablarna rullas ihop och skrotas ner runt omkring oss kan vi inte göra något åt det. Planerade snabbussar mellan tätorterna gör att småstationerna ute i landsorten plockas bort, och det är fullt lagligt för Postnord att vägra leverans om postlådan ligger enskilt.

Sakta urholkas Sverige, och jag ser ingen annan framtid än ökad misstro mot de folkvalda, och ökad hets mot några utvalda. När ska vi, folket, vakna och säga, att nu räcker det. Vi vet att vi alla har rätt till kommunikationer, till samhörighet, till trygghet och till närhet. Social och ekonomisk trygghet är en självklarhet för att uppnå ett stabilt samhällsklimat, och absolut nödvändigt för att alla ska inse att det inte är konkurrens, utan samarbete som skapar framsteg och utveckling.

Det finns ett fåtal individer som har det där kallat KUDOS kvar, men de fjärmar sig makten idag. Tack, Carl Schlyter, du och dina ord har stått bredvid mig när jag har känt mig liten och obetydlig. Jag vet att jag inte är ensam.

Kalenderbitare med prokrastinationsbekymmer

Ö. Ringsjön med lågvatten och gäss

I vanliga fall brukar vintern här i Skåne vara fylld av eldning och vedkånkande, med några snabba avstickare då och då för att undvika att torpen helt kyls ner till grunden. Men ett kyligt klimat präglat av snöyra och isiga vintergator, som vi vanligen brukar kalla vinter, har fått vänta på sig. Jag förmodar att det är på grund av alla klimatförändringar som typiska årstider har förskjutits framåt med en månad. Sålunda börjar vintern för en gammal kalenderbitare med lekskolekalendern i minne, ni vet den med ett klistermärke för varje månad, inte förrän i januari, och hösten avslutas nu i december. *

Gäddängen

Därför har det för första gången gått att fira nyåret på annan ort. Med tanke på all förplägnad, och på värdens generösa sinnelag (trots en rejäl förkylning), ingick även övernattning, med påföljden att vi även firade värdens födelsedag, dagen därpå. Nyårsdagen; denna årets tristaste dag, då släkt, vänner och bekanta ligger med fördragna gardiner och sonar straffet från gårdagens utsvävningar, företogs en trepunkts-vandring runt Ringsjöarnas vackraste utkikar. Bl.a Gäddängen, Östra Ringsjön, storkhägnet och Fulltofta bevistades innan vi blev hungriga och såg fram emot en god bit mat på ett trevligt ställe. Det var just nyårsdag, och alla restauranger och kaféer i nejden var stängda, och höstvinden hade tilltagit till stormstyrka, så vi hann dessutom bli riktigt nerkylda innan vi återvände. Årets första födelsedagslunch intogs därför i värdhemmet, där en mycket god och värmande pumpasoppa plockades fram från frysen och värmdes upp på spisen. Låt mig anteckna ingredienserna, ty detta var en av de godaste soppor jag har smakat:

En hel pumpa, tärnas och rostas, med en gärna stark bit chili, i god olja i ugn, ca 20 min. Lägg därefter allt i en kastrull.
En stor bit råriven ingefära, och god buljong tillsättes. Allt kokas samman under ytterligare 20 minuter, mixas, kryddas efter behag och smakas av med grädde vid behov. Avnjut med en god bit surdegsbröd och härlig, hemmalagrad ale.

*Att vid hemkomsten på nyårsdagen behöva uppleva att den första stormen för året, som inföll den sista dagen, hade rivit ner en telekabel och gjort oss utan kommunikationer, styrker misstanken.

tillfälligt avbrott

Hej världen!
Jag har varit utan telefon och internet sedan årets första vindpust den 1/1 och nu känns det litet vemodigt att erkänna att det faktiskt har varit riktigt skönt. Låt oss kalla avbrottet för en ofrivillig semester, för efter några dagars vånda kunde jag känna igen det liv jag levde pre-facebook. Jo, det var en pärs inledningsvis, det måste ändå medges. Jag är visserligen en introvert person, som gillar att ha mycket ensamtid och lång betänketid, men det är skillnad mellan att välja ensamhet och vara hänvisad till den. Två dagar tror jag att det tog, med några skakiga inpass däremellan, innan jag beslutade mig för att ta tillfället i akt och odla mitt inre istället för att reta mig på sådant som inte går att göra något åt. Så jag har läst, promenerat, fixat litet på torpet och skapat mig en utmärkt vinglashylla, och "bara varit", och därigenom återfunnit det inre lugnet, som efter den senaste tidens arbetshets varit på avvägar.
Jag har valt böcker och filmer som fått mig att må bra och utvecklat mitt inre, och har nu bestämt mig för att fortsätta denna nya inslagna bana av give-fucks. Det känns skönt att veta att det går att kasta av sig måsten, och ännu skönare är det att veta att det alltid finns någon som kan ta över där jag inte vill.
Jag är gammal nog att veta vad jag behöver, därmed inte sagt att jag är bra på att se till att få som jag vill men jag kan begränsa flödet av sådant som skräpar ner mitt inre flöde och öppna upp för sådant som jag tror kan göra mig till en bättre person. För visst är det just det som livet går ut på?

Bäst just nu: Läs en Roman!

Desert Raven - Jonathan Wilson