Pangloss

 Den bästa lördagen är en heldag i trädgården med fagning och en vårbrasa, och om man får höra de första tranorna och får ovärderlig hjälp att fälla några förvuxna björkar är lyckan total. Det var ganska kyligt och frostigt på morgonen men solen sken och det var alldeles vindstilla, så omedelbart efter frukosten gick jag ut. Röken från brasan lockade två havsörnar, en duvhök, flera rödglador och ormvråkar som nyfiket kretsade högt ovanför tomten. De hoppades väl att det var en skogsbrand och på ett lättfångat byte. Hos Jennifer Ackermann fick jag nyligen läsa att man sedan en tid har betraktat hur rovfåglar tar brinnande pinnar och sprider eldsvådor, och inte bara det, utan de gör det med noggrann beräkning av vindläge och placering för att få till en ultimat fortsatt brasa. Smart är bara förnamnet, jag fick själv hålla på i två timmar innan elden tog sig, men sen kunde jag hålla den vid liv ända fram till kvällen och blev av med nästan allt som stormarna har ruskat ner hittills. Nu är det så himla fint inne i skogspartiet, vitsipporna och lungörten kommer att trivas och göra sig utan allt tråkigt nedfall från björkarna och granarna, och imorgon tänker jag ta tag i resten av björkkronorna som jag inte hann med innan mörkret kom. Litet mör är jag allt, men efter en whisky har jag glömt bort den stela ryggen och oron över det onämnbara som mullrar i fjärran. 

Hönorna har börjat värpa igen och deras första ägg blev dagens vårmiddag. Igår var jag med Å på en sylta i Helsingborg för att göra hennes ljudtekniker-son sällskap på första påhugget. Vi fick oss en ganska hygglig pasta till livs (men ölen var i ärlighetens namn godare) och betraktade de märkliga figurer och makabra situationerna som uppstod runt oss, bl.a. en urspårad tinderdate i ett hörn, och några sorgliga, kvarglömda själar som säkert hellre bor där än någon annanstans. Det är vid sådana tillfällen jag påminns om hur skönt det är att ha ett hem att längta till, och kunna komma hem till. Det är sannerligen inget som är självklart nu.

Strawberry Letter 23 - Shuggie Otis

Aht Uh Mi Hed - Shuggie Otis

Över under över

Forestad ängar

 Jag har loggat in igen, hoppas att det blir temporärt. Ukraina har intagits av en stolle med storhetsvansinne och Trumpen står och klappar händer. Lika barn... så mycket hat.

 Det har blivit en del långa promenader i sol och regn, februari har kommit med mycket nederbörd och Rönne å är präktigt översvämmad. Rekord sedan min tid här. Enligt SMHI återkommer en liknande flod vart 25:e år och här hemma har den sista brostocken flutit iväg och lagt sig på snedden i bäcken, det var tur att jag hann montera ner bron i vinter. Floden har dock ställt till det ordentligt för Stackarpdammen i Klippan och natten till måndagen höll hela dammbyggnaden på att ge sig. Det är inte lätt att vara miljöstrateg där, dammarna ska rivas av miljöhänsyn och nu höjs röster för att bevara dem för energiutvinning. Folk är främst rädda om sitt eget skinn och tycker väl att naturen står i vägen. Jag hoppas att planerna inte skrinläggs för en sådan sak, och tycker strategen gör ett fantastiskt jobb. Och a propos det, om fyra dagar är Forestadbron färdigrenoverad, efter ett halvår med omledd trafik runt min lilla tomt ska det bli riktigt skönt att slippa vissa trafikanter, särskilt de nattliga. Jag har vallfärdat till bygget på sistone för att kolla hur de har påverkats av floden, men nu börjar vattennivåerna sjunka och jag lär nog slippa ytterligare förlängningar av arbetet. Idag syntes till och med alla klosterliljorna igen, under tre dagar låg några tuvor helt under vatten och jag var litet rädd att lökarna skulle ha flutit iväg. 

Idag har jag varit ute i trädgården hela morgonen, pysslat och vänt komposterna, flyttat på gammalt gräsklipp och annan kväve och lagt överst, och dragit bort en stor mängd kirsrötter och strutbräken som hade brett ut sig över rabarbern och tagit över stigarna. Det är så skönt att äntligen kunna stöka igen, om en vecka hade jag tänkt att elda litet, bara vädret håller sig i skinnet. Jag väntar på att få hjälp med att fälla fyra björkar som har vuxit sig alldeles för höga och som skuggar mina små odlingar, men det har blåst så mycket att det inte har gått att få till än. Jag får ge mig till tåls. 

Snart är det mars. Jag vet att det är för tidigt att hurra än, och att tydliga tecken på att våren kommer allt tidigare inte är bra för ekosystemen, men jag längtar alltid som mest nu. Mars är värsta månaden, tycker jag. Men allt går över och snart sjunger lövsångaren, rödstjärten och den svartvite flugsnapparen igen. Två nya holkar är redo att ta emot. Än har jag inte hört någon trana, men igår hördes första tofsvipan och gärdsmygen smattrade på. Alltid lika välkommet.

Mitt lilla bokprojekt har också börjat svälla över bredderna och antar en allt mer sagolik ton. Det är så roligt att bara koppla loss, så jag låter allt det som dyker upp skrivas ner. Magisk realism, ja varför inte?

 

Gamla Forestad by, beteshagarna

 

War Pigs

bara på lek

 Tänk om allt vi gör är att leka. Att personen som sitter i en vägmaskin eller i ett styrelserum bara utför sådant som personen tycker om att göra, och därmed inte bara utvecklar sina bästa egenskaper utan blir fantastiskt bra på att göra det just därför att hen utmanar sig själv i en trygg miljö. Att lära sig något nytt, bestämma över andra, vårda djur, styra reglage, lyssna på motorljud, flyga, forska, ha sex, se samband, spela boll, rita, skriva... allt det vi gör som bygger ett samhälle, är lekar. En utvecklad hjärna använder all sin vakna tid åt att göra saker som den först och främst tycker om att göra. Om den inte tycker om det, och dag efter dag tvingas till att göra något mot sin vilja, krymper hjärnkapaciteten i frontalloben där empati och känslor styrs och kommunikation skapas. Att tvingas in i repetition, med små möjligheter att utvecklas eller påverka, är direkt skadligt för alla djur, inte bara däggdjur. Biologisk forskning pekar alltmer mot att samband som tidigare hade avfärdats som onaturliga tillfälligheter faktiskt har varit avgörande för hur arter har utvecklats. När jag nu läser om fåglars fantastiska hjärnor, som både kan resonera, planera, leka, beräkna, skapa verktyg, kommunicera och har en tidsuppfattning både framåt som bakåt i tiden - vilket de gör med en ofantlig pricksäkerhet och hastighet, gör det mig så glad att det känns långt ner i maggropen och jag sitter och ler. Jag förstår att humaniora och naturvetenskap inte är så särskilt långt ifrån varandra längre, i sättet att tänka relativt.

Så länge som forskningsområden är tillåtande lär vi oss att se på saker med nya ögon. Det enda som krävdes för nya banbrytande insikter var att låta kvinnor komma in i laboratorierna. 

Det har sagts mig en gång, att kvinnor anställs eftersom de är duktiga strebrar och gör allt för att lyckas - däremot skulle han (för det var en man) vara pensionär den dagen de kvinnorna tog över rodret och spakarna. Det är en hemsk framtidsvision om vi skulle styras av strebrar utan känslor... hemsk. 

To Live Is To Fly - Townes Van Zandt

fyra strömstarar och en klotterlav

Som om Keith Haring hade varit framme (gör sig bäst i förstoring)

 Eftersom jag har passerat målet för boken och varit väldigt disciplinerad hittills, så bestämde jag mig för att ta en ledig dag. Första promenaden på Skäralid sedan, ja... men alldeles för längesedan var det i alla fall, och så blir den första fågeln jag möter en strömstare. Man ska ha tur. Under promenaden hade jag tänkt titta på mossor och lavar, och tog minst 200 mobilbilder, bl.a på en del roliga rariteter som jag tänkte nyckla litet senare i kväll (man vet att roa sig) - och inte mindre än tre gånger såg jag strömstarar, tre samtidigt vid ett tillfälle, rena bonanzan. På ett ställe kunde jag lugnt sitta ner med sista skvätten kaffe och en kaka och njuta av vattenakrobatik. Hopp och skvätt, surf och dyk, och så orädd och nära inpå att det blev rätt okej bilder med mobilen. Nu har T fått sin kikare tillbaka, och min kamera är trasig, så jag har fått ställa in mig på mindre fågelskådande och mer njutning i år, men det är ju inte fel. Njuta är bra. 

 

 

Äntligen händer det litet i naturen igen. Här hemma sjunger talgoxen och ringduvan för fullt och det har de gjort några veckor redan, så det var nog dags för en ny pepp, bara för att känna att våren är på väg. Ja, den kommer ju alltid någon gång, men denna vintern upplever jag som ovanligt hoppig. Nog märks klimatförändringarna, inte bara på temperatur och nederbörd, utan mest på vindriktningarna som är helt ur fas. Normalt brukar vintern komma med östliga stormar men i år har de envist kommit från V och NV, dagens var från S. Det är oroande, inte minst för alla träd som har god markförankring mot östvindarna, medan de faller för minsta pust från annat håll. I Skäralid låg det ovanligt mycket träd så röjningen har haft fullt upp. Vattennivåerna är höga nu så stövlar med skaft är ett måste för den som vill ta en längre runda. 

Hasseln har fått vårens första honblomma, den noterades vid Lierna. 

Den är för läcker, almlaven

Bokkantlaven (NT) är endemisk här

 

Rekommenderad läsning: The Bird Way, av Jennifer Ackerman

Relativt

Om några dagar kommer alla restriktioner att hävas och det samhällsfarliga coronavirus som vi nu har känt i exakt två år kommer att klassas som alldeles vanligt - vad nu det innebär.  För egen del kommer det att dröja innan jag vänjer mig vid det öppna livet igen. Man vänjer sig vid en livsstil och det är svårt att lägga om, men det handlar också om andra förändringar som har skett under tiden, och som gör det svårare att bete sig "normalt". Livet har blivit påtagligt dyrare och inkomsterna stagnerar. Jag fick tacka nej till två jobb i Malmö för att lönen hade sänkts, likaså arbetstiden. Samtidigt har regiontrafiken blivit dyrare för oss som bor på landet, och studielånet tickar på, så det får bli ett jobb i närheten. Att inte ha råd att arbeta var en ny erfarenhet. Just nu bråkar jag med mitt elbolag som på grund av ett riksdagsbeslut har installerat en smart elmätare i torpet. Här är mobiltäckningen obefintlig, så signalerna för december månad kom inte fram till bolaget, därför baserade man räkningen på en överslagskalkyl istället för på mätning. Jag hade följt spotpriserna under hösten och vintern och strypte elkonsumtionen avsevärt genom att aldrig sätta på elementen eller golvvärmen i lillstugan, och därför upptäckte jag deras tilltag. Vem vill betala för el som inte är konsumerad? och detta under en tid när priset är skyhögt, dessutom har man höjt det fasta priset i.o.m. installationerna. Svaret från elbolaget dröjer. 

För dottern och alla andra studenter lyfter vi däremot på hatten. Ett varmt grattis till er som nu får återgå till, eller lära känna, det studentliv som ni har missat! Jag tänker på dig som har förlorat två års ungdomstid, uteblivna resor, möten, bus och samtal, och hoppas att du snart kan få känna att det finns en framtid som är värd att leva, och arbeta för - och som är rolig. Det kommer att dröja länge innan vi får se alla konsekvenserna efter nedstängningen av samhället. Skadorna som har orsakats av oro, lidande, död och smärta kan man inte bota med en ökad budget. Vore det inte snällt av farbror staten om vi nu fick tillbaka för umbärandena, sprutorna och isoleringen genom att öronmärka insatserna till ett ökat antal sjukbäddar, en gång för alla. Se till att inte ytterligare miljarder försvinner in i det hungriga byråkratiska slukhål som vi har idag, och som är anledningen till att vi fick en kris. Och en sak till: Ska kommuner och regioner ha så stort ansvar? Jag är så innerligt trött på siffertrillande. Utled på denna banala övertro på teknik och ekonomi, att vi som nation alltid missar själva målet. Var kommer barnen in?

Damselfly (dottern och bästisens nya band) - A Dream I Wish I Had