lördag 31 oktober 2015

infinity

Yayoi Kusama
Gleaming Lights of the Souls

så var höstlovet över. Vi har haft det skönt, tösen och jag. Igår åkte vi till Louisiana och upplevde Kusama och Freud, två ikoner inom konsten och två stora favoriter. Vi har hälsat på vänner och varit hemma och tecknat, gjort musik och lyssnat på massor av ny. Just nu sitter jag ensam hemma och läser i de gamla brev som jag hittade bland mina gamla strumpbyxor idag när jag letade efter saker till tösens zombieutstyrsel. Tänk bara att de finns kvar! efter allt mina hem har varit med om...

Sugs in i stämningar, läser och lyssnar på musik. Snart dags att hämta sötnöten, men först en låt till. Tänk vad mycket jag har fått se ändå, så mycket kärlek jag har fått och så mycket det finns kvar att ge. Jag har ofta vänt blad i livet. Ibland, när de där bladen bläddrar tillbaka, kan man finna att orden faktiskt inte har åldrats ett enda grand. Ord med lyskraft är som energi, de strålar tillbaka till dig som om tiden stått stilla. Och jag minns.
Allt.

Bill Withers - Ain't No Sunshine

lördag 24 oktober 2015

rebel rebel


i bilen hem från köparenan lyssnade vi på musik och pratade om nära och mer avlägsna planer, och kom in på rymningar. Om jag hade rymt. Ja. Visst hade jag det, har jag inte berättat det? Näää.

Jo, serru, jag som var en snäll flicka och aldrig vågade sätta mig upp mot mammas humör eller äventyra hennes tålamod tog beslutet att följa med på en bilresa med vänner till Göteborg för att titta på U2. Mina idoler. The Unforgettable Fire Tour på Scandinavium. Året var 1985 och det var januari och vi var sex personer som skulle få kvarta hos bästisens storebror i Majorna. Inget kunde stoppa mig, jag var för sjutton arton. Myndig.

Morsan (så kallar jag henne i protest, hon avskydde det) tvärvägrade och hävdade att jag inte fick, varför spelade ingen roll. Så jag beslutade mig för att packa natten innan, den lilla väskan bar jag ner i källaren som ligger i anslutning till köksdörren, ställde klockan och inväntade sömnen- tror inte den blev så djup. På morgonen gick jag ner från mitt vindsrum och aktade mig för att låta ektrappan ner till nedre plan knarra sådär som trappan alltid gjorde. Genom att hänga på räcket gick det att gå på den lilla upphöjda kanten, där trät var så kompakt att det inte gav ljud från sig. Det var flera års vana som låg bakom, flera års smygtitt och smyglyssningar på förbjudna TV-program. Nere, äntligen. Då hördes hennes sovrumsdörr. Fan fan fan. Skyndande ner för källartrappan och där nere stod jag och tryckte under den evighet som morsan tog på sig inne i köket. Bara fem meter från mig. Känslan av triumf blandade sig med rädsla. Bara inte hjärtslagen hörs upp. Bara jag inte svimmar. Här nere började jag bli rädd för andra saker med, som att mina vänner skulle köra ifrån mig. Fan fan fan. Jag beslutade mig för att smyga upp och ta mg ut, så snart jag hörde en bil närma sig. Jag måste ta den chansen.

Jag hade tur, tog mig ut i snön, satte på mig jackan i språngmaschen på uppfarten och klev in i den vita Volvo 244:an som stod och väntade. Räddad. Musik och vänner. Nu skulle mitt liv börja.

Efter den resan hände mycket med livet. Jag vågade mer, gjorde tågluffar ensam, ibland utan att låta någon veta var jag var. Friheten i att vara osynlig, kunna röra mig utan att meddela vart, utan strypkoppel, har jag tagit med mig än idag. Och jag bannar samtiden som sätter stopp för kvinnors möjligheter att röra sig fritt utan rädsla. Jag bannar dig som säger att jag ska vara rädd, försiktig och hålla mig vid ljuset. Det ger jag blanka fan i, för jag trivs i mörkret och jag tänker inte offra min frihet för att andra säger så. Och vad rebell angår så vet min dotter att det är en sak som tillhör tonåren och som aldrig någonsin skall kännas kymigt. Att vara upprorisk är en del av vår utveckling, för i värsta fall kan vi i avsaknad av den fasen fastna där för resten av våra liv...

Min dotter skriver nu på en parallell version av min berättelse, hon lägger större fokus på relationerna mellan mig och mamma och på den invecklade kärlekshistorien som naturligtvis också fanns med i bakgrunden. Kanske jag drar den en annan gång, men be mig inte, för då skiter jag bara i det.

Sex Pistols - Pretty Vacant
U2 - Pride
Setlist 26/1 1985 

fredag 23 oktober 2015

Terror



om media tog större ansvar för vilken skit de sprider, hur de formulerar sig och vilken vinkel de tar skulle ensamma våldsverkare med extrema åsikter inte få luft under vingarna. Det är i mitten dyngan skits ut, vaniljsvensken och grannen med den välklippta gräsmattan sitter hemma och gjuter bensin på lågorna genom att sprida förstockade åsikter om en fiktiv nation och fabulerad tillhörighet. Genom att sprida rädsla och påstå vanstyre och falskspel skapas syre för ensamma galenpannor. Utan denna trojka hade hatet som pyr inte fattat eld.

Svensson skiter
Media sprider dyngan
Galenpannan äter skiten och dör sin hjältedöd

tisdag 20 oktober 2015

slit å släng

eremit

men idag är jag finito. Herregud vad jag är trött. Företagets policy som går ut på att ta hand om hela hem betalar sig inte alla gånger. Idag har vi, 4/6 av personalstyrkan, varit i ett dödsbo utanför Helsingborg och rensat innan näste ägare flyttar in. Två dagar har vi på oss att sondera, fundera och plocka ut, markera och packa det som går att sälja och sen ta hand om det övriga. Allt källsorteras och det är bråttom. En macka och ett glas vatten på gående fot, sedan ta itu med garaget och vinden. Fina kläder, sänglinnen, köksgeråd, böcker, CD-skivor, sängar, rubbet kastas på tippen. Av tidsbrist. Det är för jävligt.

Åtta timmars slit för att slänga sådant som folk behöver, och sälja sådant de inte behöver, känns i ryggen men mest i själen. I morgon är en ny dag.

måndag 19 oktober 2015

finito


Tänk om det ändå vore så väl... 
just nu är jag så trött på debatter och debacle och nu vill jag bara vara i hatten
imorron är det slut med friheten.
Tjoflöjt!

lördag 17 oktober 2015

Villagers

kaffet är svart och hett, elden sprakar från vedspisen, spinnande musik och katt intill. Bilen är servad och har fått nya vinterdäck, bara besiktningen kvar nu. Hoppas att de har överseende med reservtanklocket som jag fick skaffa efter slangningen häromveckan. Jäkla ungar... jäkla E-moppar.

Ute i Ljungbyhed har gator och torg fått nytt liv, flyktingarna ser till att fylla den annars så öde byn. Byborna är nyfikna, en del tar med sig kameror och bevakar varje steg, som de sen lägger ut på sina sociala nätverk. Andra är hjälpsamma och några har fått arbete i förläggningen. Jag känner hopp. Nyfikenhet är bra.

Att bli förstådd är en fin sak. Jag fick ett nytt ljudspår av G igår, som jag har lyssnat på, på repeat.


Villagers - Courage
Everything I Am Is Yours

torsdag 15 oktober 2015

nuffror


att försova sig har sina fördelar, en är att man är utsövd. Som väl är har skolan infört en bullpåse för ett självkostnadspris av 10 SEK/st. Den har räddat tösen många gånger under långa förmiddagspass. Vi stiger upp tidigast av alla och tar frukost 6.30, så att vänta till lunch kl 12.30 är en mara, särskilt när arbetspassen är så långa som 100 minuter, med korta raster mellan. Jo, idag finns det tydligen inte något som säger att 40 minuter är legio lektionspass längre, dubbelpass innebär idag 80 minuter utan rast och vissa dagar har klassen inte mer än två femminuters raster, totalt. Det är mycket siffror. Mycket nuffror som ska klämmas in i en arbetsdag. Vad jag inte förstår är att sifferkunniga inte kan se till att siffrorna har bärighet i verkligheten... livet är inte förutsägbart alltid, men att planera en skoldag kräver knappast nobels pris i ekonomi.

Angus Deaton heter årets nobelpristagare i ekonomi. Priset är diskutabelt i sig, som "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne", men eftersom tiderna förändras och ekonomi påverkar oss vare sig vi önskar det eller ej, så är detta ett pris att verkligen hålla ögonen på. Vart blåser vindarna. Vad vill man ha sagt, finns motmedel och är vetenskapen absolut? Nationalekonomi är en lurig sak.

Professor Deaton fick priset för sin "analys av konsumtion, fattigdom och välfärd", vilket känns som en bra start. Nu ska vi se om fattigdomsanalysen är ett sätt att kritisera ekonomin inifrån, eller om det är en andra-världen-diskussion, som skulle förskjuta problemet åt något annat håll... men det visar sig snart att det är ett nödrop. Vad händer om världens likvida tillgångar plötsligt förskjuts åt ett distinkt håll? kommer de som nu har blivit stenrika kunna uppbära världens behov av konsumtion - du vet, det där hjulet som ska rulla för att ekonomi skall kunna legitimeras som var mans behov och egendom. Konsumtionen varierar nämligen mindre än inkomsten.

No shit, Sherlock!

Nu står en prisad man och säger att Keynes recept var ett sockerpiller! haha... ja, om man verkligen har upplevt fattigdom så låter det inte som en paradox. När gubbar förstår att ekonomi, som avser allas bästa, borde grundkollas på gräsrotsplats och sociologiskt, är det kokta fläsket stekt. Nu när vi står inför faktum och det faktiskt är försent att ändra på systemet, vore det förmätet om ingen drog i nödbromsen, åtminstone på pappret... Nej, jag säger som så många goa gûbbar gjort tidigare: Jag är glad att jag är fri från skuldbördan. Verkligen. Glad.


Blå Tåget - I miljonärskvarteren med min absoluta favorit CJDG <3

Global Infantilists - Still Waters med Mare Kandre


onsdag 14 oktober 2015

Tabula rasa


i dagens tankar för dagen berättar Annika Borg genom Rickie Lee Jones om hur det är att leva ett liv utan rutiner. Det som romantiskt kan upplevas som frihet kan även handla om ett existentiellt dilemma. Du väljer oftast inte tillfällena när rutinerna försvinner. Plötsligt kan du stå där, utan hem eller tillhörighet, och från den stunden blir du tvungen att omdefiniera tillvaron, minut efter minut. Du tvingas bli opportunist, ta dagen som den kommer. Utan rutiner har tillvaron inga ramar, inget skelett.


Att leva utan rutiner kan vara ett val - det handlar till viss del om personlighet, du går mot strömmen för att du inte känner att du passar in -  men det handlar även om yttre omständigheter, som då något i livet förändras på ett sätt som inte går att förutse. När livet plötsligt tar en ny vändning av smärtsamma skeenden. Du blir av med ett jobb, kanske närrelationen havererar, eller om staden du bor i, bussen du sitter på, eller ditt hem blir utsatt för ett attentat. Tillfällena då livet tar extremt tvära kast, och tillvaron rämnar är oförutsägbara och kan hända vem som helst, när som helst, och var som helst. I båda fallen måste du omdefiniera din verklighet och relatera till en ny omvärld. I bästa fall möts du av förståelse.

Dom har rutiner, medan jag måste skapa min känsla av vad som är jag själv. Varje dag


Att omskapa sig själv varje dag, definiera sig i omvärlden, ständigt omvärdera sig, passa in, väga och känna in blir lätt en ensam process, eftersom det är svårt att definiera det osynliga och göra sig förstådd. Vi har alla olika förutsättningar och helt personliga bagage, så hur ska vi då någonsin orka förstå... och jag tackar Annika Borg och Rickie Lee Jones som låter mig förstå att detta faktiskt tillhör mångas vardag. Det är en tröst att veta att fler upplever livet som om varje dag är en kamp för överlevnad. Ett evigt tabula rasa. Har du inga rutiner blir det så, man strävar efter att återfinna sig själv. Varje dag.

Vi som inte passar in i givna mallar, där livet stannat upp av oförutsedda händelser, försöker återskapa oss en känsla av vem vi är eftersom tillvaron har rämnat. Paniken du upplevde i terrorögonblicket återupplevs. Varje dag.


You never know when you're making a memory.


måndag 12 oktober 2015

Den sårade divan

det har varit en omtumlande helg med många intryck och nu har jag väldigt mycket att smälta.

Det är ännu några dagar kvar innan jobballvaret startar, vilket känns som ett halvfullt glas. Mycket att tänka på där med, inte minst sedan jag fick det där varnande telefonsamtalet från en gammal kollega. Nåja, jag ska inte måla fan på väggen, nu har jag garderat mig och tagit kontakt med facket åtminstone, så slipper jag stå ensam igen.
Min gamla chef som nu basar för spritmuseum i Storstaden brukade säga att auktionsbranschen är som en bok av Charles Dickens. Väldigt träffande, på många plan.

Ikväll har jag ett möte i närkommunen, jag har valts ut att representera närområdet i ett nystartat Landsbygdsråd som jag inte lyckades nästla mig ur, och ett viktigt föräldramöte vid skolan strax innan, plus måndagssimningen med T och Å. Men först ska jag värma upp torpet och läsa några kapitel ur Den sårade divan, innan jag tar på mig jackan och kliver ut i naturen. Vem har tid att arbeta?


Balthazar - Bunker

söndag 11 oktober 2015

ord utan innehåll

Min vän som är skådespelare använder sig själv och kroppen som redskap, vilket för med sig att vi ser på kroppen med väldigt olika ögon. När vi träffas, vilket vi gör med jämna mellanrum, pratar vi intressen och djuplodar psykologi, rättssociologi, humanism, sex, politik och trams om vartannat. Han är Eckhart Tolle och Mark Manson medan jag är Erasmus, Montaigne och Kierkegaard. New Age kontra existensfilosofi. Det är högt i tak, vi har inte alltid samma åsikt men är överens om grundläggande tankar och vi ger varandra så mycket förståelse och cred genom att prata igenom allt, grundligt. Herregud vad vi kan prata... eller rättare sagt, han underhåller och jag tolkar och fyller i och ställer frågor. Vi gör det vi är bäst på, helt enkelt. Motsatserna bygger vår vänskap, vi kompletterar varandra.

T älskar att lyssna och fyller ofta på och ändrar på samtalsriktningen. Hon är en mycket klok person och jag märker hur hon har mognat i sina resonemang, så i fredags blev det även mycket spånande kring gruppdynamik och mobbning. T skriver en bok om en rockgrupp nu, och arbetar hårt med att få personerna trovärdiga genom att ge dem ett komplext psyke och invecklade bakgrunder. Hon skriver dessutom allt på engelska och har verkligen lyckats med att få till ett trovärdigt språk, särskilt i dialogerna, jag är lika förstummad varje gång hon läser upp ett nytt kapitel för mig. Hon har en fantastisk kapacitet att väva in fiktion och självupplevt och har övat på det sedan hon knäckte läskoden för elva år sedan. Tre år gammal skrev hon sin första serie.

Vi kom i säng efter att ha påmint varandra under några timmar... han hade ett uppdrag på lördagen och jag skulle ju på Forsbergmöte och konsert inne i Helsingborg, men hur det nu än blev så fortsatte samtalen och de vansinniga skratten till halv fyra, så jag glömde mötet.

Under lördagen fortsatte samtalen och kikskratten, och jag var väl inte den bästa värdinnan som fick ge gästen en flyhänt macka innan avfärd kl halv tre. Då hade vi iofs satt i oss en stadig frulle och resterna av äppelpajen, han klarar sig kanske... Innan han for kunde jag stryka ett streck och lägga till en ny rad på lappen på kylskåpsdörren, denna gången lånade han "Flugfällan". Perfekt. Ser redan fram emot nästa session.

Så fortsatte lördagen med musik och samtal, litet middag och proviantering. T skulle vara ensam hemma, alla hennes vänner är på konfirmationsläger (Jag har närt en stolt fritänkare vid min barm). så vi bunkrade upp med snacks och B&J från Ica Röstånga och när klockan blev sex femton hade laddningen på mobiltelefonen nått upp till 46% och jag kunde ge mig av. Kram och puss. Gå nu då, mamma.


 En helt ny värld öppnar sig när man kliver in på konsert. Stämningen är förväntansfull och man går till baren, tar en öl, ställer sig på en plats med bra översikt. Jag gillar att gå ensam på konsert, ta in atmosfären och smyglyssna på vad folk berättar. Fick litet skön bakgrundsinfo Christian Vanders privatliv på kalmaitiska innan förbandet klev upp på scen.

Mats/Morgan golvade mig från första stund med sin täta, suggestiva atmosfäriska filmmusik. Känslan av musikalisk anarki fyllde rummet, nu tar vi över det är bara att hänga med eller kliva av. Hela känslospektrat gicks igenom - humor, vrede, glädje. Det var skälmskt och lurigt och hela tiden gavs musikaliska ironier, man lekte med allt. Otroligt skickligt percussion- och keybordspel av två samspelta individer som lät som... jag har aldrig varit med om maken, och kommer nog inte göra det igen... musik som denna kräver verkligen livescenen.

Så kom Magma in på scen, en man kort... Tivoli var fyllt till bredden och de togs emot med ett öronbedövande jubel. Även Magma kräver liveframträdanden för att komma till sin rätt, det är svårt att sitta hemma och lyssna sig till alla nyanserna. På hemsidan bjuds på liveinspelningar och här finns även ett legendariskt solo med, kan vara bra att veta om man vill släcka ner en kväll och söka stämningslägen. Magma startade som ett världskritiskt fenomen och passar därför väldigt bra idag, så många unga människor var samlade och jag är glad över att se så få resta knytnävar. Fransmän kan det där med stil och finess, frontsångarna Stella Vander och mannen som ersatte Klaus Blasquiz (jag hittar inte hans namn någonstans), gjorde framträdandet elegant, leende, härligt och varmt och jag påmindes om det acapellaband jag hade ihop med bästisen L, där vi sjöng tvåstämmigt och ljudade på ett påhittat språk. Sklavelivi-sklaveli-sklavelivi-sklaveli... vi fann inspelningen åtskilliga år senare och trodde att vi skulle få en skrattfest, men det visade sig inte så dumt ändå... ord utan innehåll är ofta mycket vackrare att lyssna till.


Gaffa-redaktionens recension av  Magma: här


lördag 10 oktober 2015

pain


"the most painful thing is losing yourself in the process of loving someone too much, and forgetting that you are special too."

- Ernest Hemingway

fredag 9 oktober 2015

pris med förhinder


jag är osäker på om valet av nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, var det bästa för litteraturen... Hennes metod består av att intervjua tusentals människor, för detta krävs tid, och tiden är kort. Snart finns inga människor kvar att vittna om upplevelserna och ett uppmärksammande pris som nobels litteraturpris kan skapa barriärer för henne. Hon är redan stämplad som propagandist och jag vill inte tänka på vad som diskuteras bakom de stängda dörrarna hos Lukasjenko.

Det är så synd att människor ständigt tenderar att politisera och polemisera litteraturen, när tanken är att ge en röst åt de människor som kan vittna om annars onämnbara ting, som krig och förtryck. Jag minns hur vi som små barn förbjöds att leka krigslekar, att pistoler och vapen var bilder av ondska och att mord skapas av rädda människor med vapen. Generationer försvinner och det arbete och slit Aleksijevitj gör är obetalbar för en framtida fred, och för en förståelse för det djupt mänskliga hos oss.

Om kärlek heter det nu pågående projektet, ett tema som genomsyrar hela hennes produktion. Allt hon berättar handlar om kärlek, ömhet, tillgivenhet, besatthet, till partiet, nationen, landet eller människorna... t.om. under brinnande kriget kan man känna sympati för de tyska soldaterna, även om de samlande kallades "fascister", för att skapa en känslomässig barriär. De togs hand om som människor, deras barn smektes, förälskelser uppstod... en vän berättade att hans vän har följt A under tre år för att göra en dokumentär. Fascinerande, viktigt, kompletterande och förhoppningsvis utan pretentioner att skapa en enögd biografi. Det skulle motarbeta hennes arbete, hennes grundkänsla för det goda kollektivet och för samarbetet, och för driften att visa att symboliken genom en maktfullkomlig ledare kan förändra allt utopin står för.

Kvinnor är av tradition de som uppbär en tradition. Männen skapar den - kvinnorna bär upp den. Och genom olika mekanismer, som grupptryck, upprätthålls sådant som talar emot logik och förnuft. A är medveten om detta och undviker därför stora retoriska drag.

Jag känner flera kvinnor som kallar sig feminister, de talar gärna vitt och brett och använder sig av retorik och citat kring rättvisa för att bevisa sin ståndpunkt. Oftast stannar den dock vid retoriken... Forum som Fb samlar gärna på sig personer som håller hov genom vida och breda utvikningar, oftast handlar det om egot, som göms bakom svadan. Ordsvagare personer blir ofta bländade av rikedomen och den genom citat påvisade kunskapen. Det är sådana människor som skapar hovet och därmed upprätthåller fenomenet. Det är få människor som har förmågan att både granska orden och se människan bakom dem.
Jag är rädd för människor som för fram sin åsikt genom ordbajs, men struntar i handling. Så gör politiker med, särskilt totalitära regimers frontpersoner. De använder sig av ord för att påverka massan som den behöver för att kunna förtrycka.

Ord är vapen. Det A gör är därför omåttligt viktigt. Hon lämnar över rösten till de röstlösa, ger dem mandat att själv föra fram en åsikt. Visserligen blir rösterna redigerade och visserligen är det med hjälp av känslan hon för fram språket, men A har visat att det inte är omöjligt att skapa en ljuv symfoni av en kakafoni av spruckna röster...


och döm av min förvåning när denna dök upp idag: K-special gör ett meta-reportage om dokumentärfilmaren som följer Svetlana Aleksijevitj; Staffan Julén. 

torsdag 8 oktober 2015

Ocean chemistry

"The ocean provides special marine environments inhabited by extremophiles that thrive under unusual conditions of temperature, pressure, and darkness. Such environments include black smokers and cold seeps on the ocean floor, with entire ecosystems of organisms that have a symbiotic relationship with bacteria and hydrocarbon compounds that provided energy through a process called chemosynthesis."


det tog en timma innan jag kände samhörighet idag. Ibland är det som om jag har spärrat av mig själv och då märker jag inte av omgivningen förrän efter en stund. Böcker jag läser, musik jag har lyssnat till, väder och drömmar gör så med mig och jag måste beordra mig själv att lyssna till omgivningen. Gå ut. Och när jag väl befinner mig mitt i naturen och det går upp för mig, då händer något med mitt inre. Jag vaknar och öppnar mig igen.  Blicken höjs, dofterna kommer till mig, ljuden hörs igen och de inre dimmorna skingras. Men jag måste anstränga mig till det yttersta. Det är inte alltid känslan vill mitt bästa.

Jag har funderat mycket igen, mest på hjärta och smärta. Jag är en banal person, i en banal liten värld. Kommer att tänka på G, hur vi träffades i Paris, hur vi fann varandra i en förort till London och hur vi skildes åt på perrongen. Hans sista ord. Alla de vackra brev jag fick, år efter år, tills han slutligen tröttnade på att aldrig få svar. Jag har dem kvar, minns hur jag med svårighet försökte besvara dem. Brev efter brev med misslyckade formuleringar som skrevs och kastades. Hur svårt det var att sätta ord på känslorna, jag ville skriva att jag saknade hans musik, hans humor, värmen från hans kropp. Hur kan en person påverka en annan efter två veckor, en sommar? Kemi? Tiden gick och det blev svårare att formulera sig. Så en dag hittade han mig på ett av de sociala nätverken och vi fick kontakt igen efter 25 år. Timingen var perfekt. Det var perfekt. Men min feghet och känslan av att inte kunna uttrycka mig tillräckligt på ett annat språk gjorde att jag förblev tyst, och så började vår ordlösa kommunikation. Hans musik har länge varit viktig i mitt liv och jag vet att han vet det. Musik påverkar oss på ett närmast magiskt vis, den flyter genom ordlöshet, saknad, oro och år. På Spotify kan vi se varandras senaste lyssningar och där påverkar vi varandra, fortfarande. En hel ocean av tid och vatten flyter mellan oss och ändå.


Trees - Polly on the Shore 

Rudimental - Never Let You Go

tisdag 6 oktober 2015

Utanför utopins gränssnitt

I Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget ansikte berättar kvinnor om det utanförskap som uppstår med krigssituationer. Under krig är all utrustning, förståelse, behov och önskemål undermåliga och den militära standardiseringen blir uppenbar, särskilt för kvinnorna. All form av särbehandling betraktas som en utgift, man underordnar sig därför normen. Uppoffrar sig för utopin.

Menstruation, rakade flätor, fyra nummer för stora stövlar, långkalsonger sommar som vinter... det är symbolerna som saknas flertalet kvinnor, inte mat eller dryck. Trots hungern och nöden vinnlägger sig de kvinnliga soldaterna om att vara snygga, propra, uppskattade. En kvinna utför samma arbete i fält som en man, ofta tyngre, för att överbevisa sin duglighet. Ofta får de använda list och knep för att komma till fronten, där drömmen är att få strida sida vid sida som soldat. Som sjukvårdare kryper, släpar, sågar och lagar hon de soldater och de gevär som snabbt skall återtas i bruk. Det är som om döden och blodet är enklare att återge i minnena, än kärleken. Romantiken är dödligare vid strid än angreppen.

Paradoxalt nog, när jämlikhet är ett faktum - t.o.m. över nationaliteter och ideologier, och kvinnor och män strider ihop - är det åtskiljande värden som eftertraktas. Männen efterfrågar kvinnliga röster, och kvinnorna en uppskattande mans blick. På dödsbädden är det en kvinnas röst, hennes armar och kyss som är viktigast för en manlig soldat, inte att han överlever. Och en kvinna gnider stövlarna blanka med de sista råa äggen. Att vara proper och få uppskattning för sitt yttre är viktigare än att stilla hungern. Blod, smuts löss, stympningar, hårt arbete, hunger och död tillhör vardagen för dem alla, kanske det är därför det är så viktigt att få behålla ett korn av individualitet..? Som bolsjevik är kravet ännu hårdare, så man tar sig friheter. Trots hårda krigsreprimander sotas ögonbryn, rullas det knappt utvuxna håret upp på kottar, och skonas den nya soldatkappan från smuts under bombangrepp. Det är skönhet eller livet. För vad är livet utan uppskattning? Vad lever vi för? Vad strider vi för?

Det är som om individualiteten hängde på en skör genustråd. När kriget är över river kvinnorna alla bevis för sin delaktighet i kriget. En kvinna skall nu vara könsstereotypiskt kvinnlig för att över huvud taget ha en chans till tvåsamhet och samvaro, kunna leva ett normalt liv. En kvinnlig soldat har dålig chans att gifta sig och skaffa barn, eftersom manliga soldater väljer glada kvinnor, bullbakande mammor, sådana som inte påminner dem om kriget. Männen vänder sålunda sina forna vänner, kamrater, medsoldater och räddare ryggen och gifter sig istället med de koketta. Männen är hjältar. Kvinnorna fälthoror. De kvinnliga soldaterna står sedan där, ensamma. De saknar röst, inte bara sin egen. Kvinnliga soldater är ansiktslösa, svikna, förlorare. Och utan bevis för att skadorna är krigsrelaterade får de nu ingen ersättning av staten, den utopi de stred för. Det är plågsam läsning, men viktig.

Ingen berättar en kvinnas historia, om hon inte gör det själv...

måndag 5 oktober 2015

minnen från en barock klostercell


helgen över och jag är trött och litet mör. Mycket skratt och kramar och god mat och dryck har det varit, en del barlast har skakats av och mycket sinneslugn har vunnits.

Lördag på middag hemma hos bästa vännen vid slottet. Champagne och ostron, gös och vit bourgogne, ost, glass, cigarr och armagnac... i källarvåningen har T och jag var och en ett eget litet rum, där tjocka väggar av gråsten, små fönstergluggar och tunga barockmöbler skapar känslan av en lyxig klostercell. Inget påminner om vardagen, här nere är du fredad. Och om morgonen vaknar man av steg från trägolven på ovanvåningen, en vänlig signal att det är OK att gå upp. Dusch, ombyte till något bekvämare. Tösen ligger och läser tidningen från det mjuka morgonljuset som silar genom springan under rullgardinen. Frukost framför kakelugnen. Svart, svart nymalet kaffe och valnötsbröd. Samtal och skratt till Mozart. Utsikten genom de höga fönsterbågarna är som en tavla av Aelbert Cuyp. Kossor, böljande engelsk park, ekdungar, stengärden, allt höljt i markdimma. Timmarna flyter och när det är dags att köra hem har vi samlat vackra intryck som räcker för resten av veckan.

Hemma blev det bullbak till den gemensamma glad-playlisten, och tösens tekniska förmåga fick den lånade musikanläggningen att låta riktigt bra på toppad ljudnivå. Inget gör själen lika glad som en god middag, kul minnen, bulldoft och söndagskrigsdans.

Nu kaffe och tankar, jag laddar en stund till innan jag ger mig i kast med vardagen, det har jag råd med.

Jorma Kaukonen - Genesis
Canned Heat - Time Was

John Coltrane - Alabama

fredag 2 oktober 2015

rara ärtor



vilar på lagrar och dricker kaffe i hängmattan. Kombinationen med domherrens pjuuu känns onekligen Oktober.

Det är fredag och jag har fått ledigt av chefen. Vi har druckit kaffe och läst sparade artiklar ur SvD som envisas med att erbjuda ett fåtal gratis per månad, gått en promenad och hängt tvätt- solen värmer genom fleecejackan och jag fick ta av den ute på raksträckan. Obligatorisk paus vid bryggan, ryggläge i en kvart, sen tillbaka genom Forestad city. Pedanterna på hörnet ska visst sälja, de blev less på grannen och gav upp drömmen om friheten. Ett annat hus är till salu här i närheten, även där har de schaktat ur och grävt upp den gamla trädgården så det som blev kvar av ett torp är nu en blankmålad villa med garageuppfart. Tänker att det var synd på så rara ärtor.

Ikväll blir det lammkotlett och Gratin Dauphinois, hummusen är färdig och ligger på kylning. En måste fira att det är rustat för vinter, även om den känns avlägsen ännu.

Nosferatu - Found My Home

torsdag 1 oktober 2015

dagens bild, Oktober

Departed
det är Oktober igen och de nyskapade molnen har lagt ett värmande lock över världen, igår satte jag på golvvärmen i badrummet och under veckan har jag kluvit och staplat ved till kaffeved. Vädret har varit perfekt, det gäller att passa på. Resten av det som inte fick plats i vedskjulet i maj fick jag placera runt garaget, men sommarens regnande har gått hårt åt veden, så en del har jag fått lägga åt sidan och hoppas det torkar under hösten. Annars är frystorkning ett bra alternativ mot röta...

Livet på landet är en envis kamp mot makterna, mot fukt, vind, kyla och torka. Att bo nära naturen är både en tröst och en känsla av litenhet, känslan av att vara en del i en kedja av händelser gör sig ständigt påmind. Kretsloppet är synligt i mossans makt över träpaneler och takfall, i vätans påverkan på generationer av stenbrytare, soppkokare, djurhållare och skogsförvaltare, allt syns i markerna, på husen, på kläderna, t.o.m. i umgängesformerna. Det är som om fukten långsamt tar över människors sätt att tänka här, den tränger in i generna och blöter upp varat. Mossan vinner alltid i Skåne, den och vattendroppen.

looking for eels

Jag har fått tillbaka kontakten med en konstnärsvän som försvann för ett år sedan. Hon gifte sig och försvann lika snabbt ur sikte som hon en gång dök upp i mitt liv, och jag har ofta tänkt på hur hon har det idag. Så kom hon tillbaka igen, ivrigt påhejad av glada supporters. Nu skulle allt bli som förut, åh vad roligt allt skulle bli igen! Men något hade hänt. Mönstret och metamorfosen från en vild, levnadsglad, fräck, rapp och intelligent ifrågasättare till en tyst och tillknäppt går att känna igen. Sara-Vide har blivit vuxen, med allt vad det implicerar.

Sara-Vide Ericson heter hon, den unga, snygga tjejen som tidigt etablerade sig bland eleverna på Mejan och Idun Lovén, är en färgstark och oerhört skicklig och produktiv person. Sara-Vide är en av Sveriges mest skickliga bildberättare idag och hon axlar Sveriges tunga målartraditioner på ett genialiskt sätt. Hon är ett geni. Att både ge svar på tal på Zorns påståenden om den eviga kvinnan, och föra diskussionen in i nutidens krav på individen, är ingen lätt balansgång. Du måste ha självförtroende och ständigt ifrågasätta dig själv, så till den milda grad att du närmast utplånar dig genom att vara förtrolig och generös.



Och i vetskapen om att vargar kalasar på dina inälvor ska du leva. Du ska njuta av det, för det är din livsluft.
Och i vetskapen om att din egenskap som kvinna gör dig både stark och svag, förmår du att balansera utsatthet och styrka. Först då kommer du att vinna ryktbarhet.
För bilden av din kropp är skapad i någon annans ögon. Etablissemanget kräver ditt kött.
Mansblicken i evighet. Amen.

nykränkt av det undermedvetna

Sara-Vides bilder är som ett knytnävsslag i mellangärdet. Hon förmedlar det outsagda, det omedvetna; hur det är att vara nyfiken kvinna i en värld av motstånd, lockelser, drömmar, faror. Vad händer med dig när du inser att världen har gränser, som barnet i dig aldrig behövt ge akt på. Könsbarriärer, nationella, sexuella, intellektuella gränser. Förhoppningar och drömmar, uppvaknande och insikt. Behövs de i måleriet? Svar: NEJ. Måleri ska vara gränslös, det är måleriets grej, dess storhet och vara. Det enda som krävs är förmåga...



I Sara-Vides konst blandas myter med erfarenheter. Drömmar med verklighet. En stor del av känslan sitter i hur hon behandlar färg och utsnitt, figurerna är avskurna, vi ser speglingar, skuggor, ofta är det varulvar på hetsjakt, ibland är hon själv varulven, hon är ofta med på bild och gestaltar olika tankar. Det är en intellektuell kamp hon för, Sara-Vide Ericson, som berättar om saker som sker utanför ramarna, om drömmarna, rädslorna, utsattheten, vilsenheten, och viljan att berätta är monumental, den ger kraft att fortsätta, trots allt och alla. Och hon har förmågan.

Sara-Vide sätter penseln på triggerpunkten. Mitt i solar Plexus. Hon vänder det många skulle kalla svaghet till styrka och är aldrig, aldrig ett offer. Sara-Vide Ericson har humor och integritet och är alldeles för intelligent för att gå under av något så småborgerligt som konventioner. Hon har något så ovanligt som distans, både till sig själv och sitt yrke och berättar om hur hennes mamma fick henne att söka in på konstskolan, och hur hon motstridigt gav med sig. Distanseringen syns i handlaget, tematiken och livsinställningen och den är kanske svaret på bildernas mystik, om man nu måste avmystifiera... Sloppiness is her middle name. Men skenet bedrar.




Att måla är ett oerhört tungt och tidskrävande arbete, det ställer krav på dig och din omgivning, både fysiska och psykiska. Måleri är både en vän och en fiende, du måste prestera i tid och otid, helst i otid. Kvinnor föder barn och försvinner ofta av den anledningen från konstscenen, antas därför vara inkonsekventa och opålitliga. Historiskt har produktivitet varit en garant för kvalitet, något som lagt sten på bördan och gjort att konstböckerna ofta saknar kvinnliga alternativ. Men idag är vi varse och tekniken hjälper till att göra spridningen bredare, akademierna och galleristerna är visserligen fortfarande viktiga, men måste inse att kvinnor inte bara är producenter. Vi kvinnor köper också. Och vad jag hade köpt om jag hade kunnat... Jag hade varit mästersamlare, vid min gud!



The Master's Apprentices - Games We Play