Luscinia luscinia

Det som skulle bli en kort kvällsrunda tog nästan två timmar, men nu är jag hemma. Ute bland snåren och dungarna kunde jag räkna in fyra näktergalar som tappert kämpar om revir, det verkar vara 150 m mellan favoritplatserna och lika långt från vattendraget. Varje år avundas jag Svältebacken som har dem utanför knuten. Det är märkligt, men trots det hårda kluckandet hör jag dem inte hemma, annat än om någon råkar förivra sig till finnens dunge invid Rönneå.

Morkullorna trivs här, dock. Det tycks mig som om de hade ökat i antal under senare år, liksom fasanerna. Tupparnas hesa T-fordtutande hörs här nästan hela tiden. Strax innan jag klev in genom dörren hördes kattugglehonan ropa. Kevitt-kevitt-kevitt. Och nu stämmer hanen in. Om några veckor får vi höra ungarnas små vassa skrik, när de har blivit äldre kan det ibland låta som om någon mördas. Det är aldrig tyst så här års, alla små och stora ljud bildar kulisser som tycks animerade av det fallande mörkret. Rådjurens och rävarnas skall, en moped som passerar, det är som en berättelse utan slut. Numera skrämmer mig ljudet från flygplan, sedan några månader slipper vi deras ständiga passager, och när det sker är det som om jag hade glömt bort vad det är och måste fundera en stund. Tänk så snabbt man vänjer sig.

Memento

Först kommer maten, sen moralen, sade Brecht.
Att vara lycklig är litet som att vara mätt, sade någon annan.

En pandemi som utsätter oss är politisk, den blottar klyftor och orättvisor bättre än någonting annat. Med appar och skosnören skulle världen räddas den här gången, var mansperson tryggt inlindad i toapapper från skogsreserverna, och i magen försöker socker, champagne, oxfilé och flintastekar samsas om utrymmet.
Allt vi matats med visade sig snart bestå av skramlande och tom medielogik. I jakten på lösnummer såldes essäer om en essens i det oförklarliga, och en mening hos det obegripliga. Plötsligt blottades marknaden, och företag föll likt käglorna i en bowlinghall. Liksom människorna, som med sina privilegierade drömmar om tron på en evigt allt ljusare framtid, som det stod skrivet, sögs ner i malströmmen. Vem ska vi nu skylla på.

Bland dessa privilegierade framstegsoptimister, som så framgångsrikt gör saft av citronerna, står bloggarna och instagramhallickarna. Och bankcheferna tänker att Nu är goda råd dyra. Nu måste det sadlas om. Och för alla evigt unga brats som under sina vuxenliv har greppat efter tillfälliga halmstrån och lagt utbildning och medveten tid på marknadsliberal skrivbordsfundamentalism, uppenbaras en hake; den mänskliga, och en gräns; den världsliga. Och likt en störtflod faller vissheten, och insikten uppenbarar sig likt ett tveeggat svärd.
Inget är beständigt!
Det är då det stora vemodet rullar in, och roffaren gör entré.

Liksom människor under tidigare eror och epoker tycker vi idag att vi står inför kronan av alla tidigare skådade tider. Det är naturligtvis felaktigt, och omöjligt att bedöma eftersom den som avgör alltid har ett visst mål i sikte. En väsentlig och avgörande skillnad från tidigare epoker är ändå hur snabbt vi får notiser och hur fort vi reagerar. De som har uppkoppling och kan skapa och läsa Tweets agerar och reagerar med reptilhjärnan, det är som om det pågår en ojämn mytologisk kamp mellan Dumhetens triumf och Långsamhetens lov.

Ibland hoppas jag att det som gör ont snabbt blåser bort, så åter vill jag gömma mig och låta saker och ting värka bort i sin egen, sakta mak. Detta är en privilegierad människas tankar, och jag vet mycket väl att den svagaste faller utan så mycket som en rubrik eller runa. Men så händer det ibland att en enda missunnad person kan få ett helt samhälle på fall. Jag vägrar dock göra något heroiserande av en död person, allt sådant är osmakligt, för när samhällen faller, faller människor, och som alltid är det de som redan har missgynnats av strukturen som faller först.

Kärleken är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje strålar samman.

M Houellebecq

Kevin Ayers/Steve Hillage/Soft Machine, fransk TV-konsert från the golden years

Snapphöna

 Det sägs att Linné, då han gjorde sin Skånska resa 1749, tyckte att norra Skåne var fruktansvärt fult och oansenligt. Stora delar var då högst förmodligen avskogade på grund av en vidlyftig sjö- och myrmalmsproduktion under dansktiden, och under fälttåget 1644-45 beordrade Gustaf Horn bestraffningsexpeditionen att "hugga ner alla träd inom ett muskötskotts avstånd" runt gränstrakterna för att slippa snapphanarnas och friskyttarnas ständiga påhopp. Det var inte bönderna som var svenskarnas fiender, det var skogen, och myren.

Vidsträckta ljunghedar och mossar med förkrympta tallar måste ha gett landskapet en ovan profil för en klassiskt skolad individ, som Linné ändå var. Den ordning som var gällande inom militärutbildningen och dåtidens högskola, talade om proportioner, ratio och klassiska mått. Japansk zen var det inte någon som hade hört talas om, än. Alltså inget att förädla eller presentera för hovet i Stockholm, och helt värdelös mark att beskatta.

På platser där det hade legat lummig lövskog betade sedan länge får och getter på ljungmarker som sveddes varje vår för att hålla sig mjuk och inte bli vedartad. För en person som just kommit från den rika slättmarken, och fått äta sig mätt hos storbönderna med sina traditioner och storhallar, måste platsen känts fattig och skral. Det är nog klart att folk som krökte rygg över sten och torv, flätade korgar av näver och pil, skar tofflor och eldade kol, och nästan helt saknade odlingsmark, inte sågs som särskilt framgångsrika i jämförelse med den ordnade slättbygdens lagerhållare. Det är svårt att förstå storheten i mångsyssleri, eller inse värdet av att resa runt och nasa slöjdvaror, träffa jämlikar och skvallra nyheter från andra sidan gränsen, när allt man vet räknas i pengar. Men även Linné lade märke till att folket i skogsbygden har ett helt annat 'skaplynne' än folk på slätten.

Det finns en prominent person som har utgjutit milda ordalag över de nordskånska skogstrakterna och dess folk, och det var Carl August Ehrenswärd när han ett par decennier senare besökte Rössjöholms gods. Människor från skogsmarkerna är glada och uppfinningsrika, deras gelikar i slättmarken är tunga och trista, lär han ha menat när han yttrade orden "en slöjdare är ett steg närmare fullkomligheten än ett barn som stårknar vid naturens bröst". Jodå, mångsyssleri och fiffighet klår allt, nästan tillochmed en svensk armé.


Böcker: 
Dårörtens triumf, av Kerstin Stjärne
Spåren i landskapet, den skånska skogens kulturarv, utgiven av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Örkelljunga Hembygdsförening inför E4.
Skåneland utan förskoning, Uno Röndahl

dagvill

Nu har vi fått regn och jag slipper oroa mig för att trädgården ska få det lika tufft som 2018, det har dock varit bistert kallt hittills under maj månad, men nu verkar det äntligen vända. På vägen till arbetet passerar jag ett stort kalhygge i höjd med Norra Rörum, fram till i höstas stod där en präktig bokskog. Idag är alla små bokplantor där bruna av frostskador. Att kalhugga är fördärvligt, det finns alltså inte några skyddande trädkronor kvar för ungplantorna, ni som har bilen utomhus året om, utan tak, vet vad jag menar. Här hemma förlorade vi första utplanteringen av tomat och chili på grund av frosten, men som väl var fick vi ett par nya plantor av P, som fått några över. I år har vi utökat planteringen med fyra pallkragar utöver den gamla jordgubbsplanteringen och potatislandet, och hoppas därför innerligt att IBC-tanken ska räcka, och att lagningen vid mynningen inte ska krångla.

Man får en del gjort när man beslutar sig för att stanna hemma ett par dagar, även om tankearbetet egentligen skulle behöva längre tid för att repa sig. Förut hade jag striktare uppdelade arbetsdagar och kunde separera arbete från fritid, men idag smetar jag ut min halvtid över hela veckan, och oroar mig dessutom för att inte göra tillräckligt. Den där känslan av att aldrig vara ledig. Även då jag är ute och promenerar tar jag med mig arbetet. Att få gå i alldeles egna tankar är oerhört viktigt, det laddar upp och befriar. Jag undrar om det där frihetsbehovet är inlärt sedan barnsben, jag är inte något dagisbarn och har aldrig behövt dela min tid med andra barn, mer än min bror och de vänner jag själv valde ut. Antingen blir man egoistisk, eller så lär man sig hantera ensamheten. Själv lekte jag mycket på egen hand, antingen i trädgården där hemma, eller på den trelängade bagerigården i byn invid Pinnån. Där uppfann jag olika världar och utvecklade den vilda fantasi som jag har haft stor nytta av senare i livet. Jag saknar den där rika inre världen idag, men vet att den återkommer, när tösen har sitt på det torra, och när jag har lyckats lösa arbetssituationen.

Attack - School Daze 

Nothing But Thieves - Itch

Mellan hägg och syrén

Tösen har paddlat med skolans avgångsklasser idag, och är åter på väg, nu för att möta upp klasskompisarna. De ska träffas i en lada som ägs av en klasskompis pappa, och där kommer de även att hålla studentfesten på kvällen efter mottagningen. Ladan har de tidigare tömt och sopat ren och nu ska de alltså testa den. Med en kortlek och varma kläder i en ryggsäck försvann hon, lycklig som en lärka över en sommaräng.

Festerna och evenemangen avlöser varandra och det verkar faktiskt som om eleverna hittar på mer kul tillsammans nu när de måste lita till sin egen fantasi. Skolråd och tongivande klasskompisar kan ha en viss dämpande effekt, särskilt på elever som har sämre ekonomiska möjligheter, och just studentfirandet tycker åtminstone jag hade börjat urarta till rena tävlingen i dumma inköp. Det var faktiskt på tiden att något skulle hända som fick kommersen kring avslutet att ställas på skam, om du frågar mig. Visst är det trist för alla elever som har lagt ner mycket tid och möda på planering och drömmar om en glittrande avslutningsfest, men samtidigt verkar alla rätt nöjda med utfallet. Vi är duktiga på att anpassa oss, vi människor, och lättlurade. Att inte skolan reagerat genom att sätta bromsklossar på allt dealande med krimskrams är faktiskt litet märkligt. Skolledningen har återupprättat balen, fast med coronaanpassade restriktioner, och lokalen ligger nu verkligen lokalt och blir dessutom billigare än jämfört med tidigare förslag. Nu får fler vara med och känna sig inkluderade, och festen blir säkert roligare när alla kan närvara, dessutom.

Lärarna har haft ett jobbigt år, men tösen och jag är rejält nöjda med hur de har tacklat omställningarna. Kanske det beror på att skolan är så liten, för alla eleverna har fått gehör och dessutom möjlighet att läsa på plats, om det behövdes. Proven har fungerat bra, ibland har vi fått köra in till skolans lokaler eftersom vi inte vågat lita på uppkopplingen här hemma, men i övrigt har distansundervisningen klaffat fint för vår del. Visst, jag måste klämma in en brasklapp för de elever som har haft svårt med koncentrationen och disciplinen, för jag skulle inte vilja drömma om hur det har gått för elever med trassliga hemförhållanden, men för naturvetarklassen har resultatet varit gott, överlag. Teoretiska kursare tillhör ju oftast en mer gynnad socialgrupp och har till stor del också studievana föräldrar som kan hjälpa till och är initierade. Däremot är det förfärligt för elever med större behov av stöd och hjälp, för dem har utfallet kring omställningen förstås varit ett helt annat.
Vilken fantastisk tur att den svenska grundskolan har sluppit hemundervisning, fast vem vet vad som väntar efter sommaren när det blir dags för nya elever att skolas in. Undrar verkligen hur man får ihop en klasstillhörighet och relationer med nya kursare, på distans.

Post Malone - Leave

Långt ner i ett kaninhål

Det är sommarväder igen, och så vackert att det gör ont i hjärtat. De senaste dagarna har jag tagit timeout från jobbet för att hinna kapp mig själv. Jag har en ny kollega som arbetar hos oss 20% och det är meningen att vi två ska samarbeta, men jag får det inte att fungera. Hur gör man med en kollega som inte svarar på mail, förhalar allt med oändliga diskussioner som inte leder någon vart, och sinkar ditt arbete som till en del går ut på att publicera fiffiga och passande inlägg på olika nätverk med jämna mellanrum. Sen kritiserar kollegan arbetet du har lagt ner på att promota hens projekt, utan att peka ut vad som är fel eller göra en ansats till förslag på ändringar? Det finns naturligtvis mycket mer att säga, men jag orkar verkligen inte hålla på. Jag har varit med om prestigejägare så många gånger i min gamla bransch och känner igen det där tjafset, jag vet att det enda jag måste göra i en sådan situation är att lägga benen på ryggen och sjappa innan jag sitter i väggen igen. Tyvärr, säger mig min erfarenhet att människor som gärna talar vitt och brett om den goda saken med ett samarbete, och gärna på möten tillsammans med kollegorna, dessvärre lägger ner mer tid och energi på att göra det motsatta. Allt är bara väldigt onödigt och tråkigt.


Jag har för mycket att tänka på just nu, plus många tunga utgifter. Bilens bromsskivor och belägg fick jag ändå fixade till slut, för mekanikern i byn kunde ta hand om den innan han gick på tidig semester. Nu ska bilen bara besiktigas innan den beläggs med körförbud i juni. Och jag har lyckats få tag på en murare som ska kolla på kaminanslutningen eftersom den nyköpta kaminens rördiameter skilde sig för mycket från den gamla anslutningen. Det är bäst om alla rör har samma dimension, därför måste nog väggen knackas upp, är jag rädd. Sen ska sotaren komma och kontrollera så att allt är rätt och riktigt. Den 26 maj kommer Eltel för att installera fiberdosan i huset, och sen är det bara en vecka kvar till studentmottagningen... Jag är alltså inte någon prokrastinatör i vanlig ordning, däremot kräver arbetet att jag använder mig av bilen varje dag, och det, tillsammans med känslan av att inte göra ett bra jobb i tid, ställer till det för mig. Stress är en farlig fiende.

Nu ska jag inte måla fan på väggen, för jag har vänner och grannar som piggar upp mig och en underbar och duktig tösabit som snart ska ta studenten och träda in i vuxenlivet. För henne gör jag gärna om allt detta, om och om igen! Förresten så finns det väl mycket värre saker än jobbsituationer, så därför avslutar jag genom att säga att jag är en lyckligt lottad skit, och att jag vet om det. Men det känns rätt bra att få kura ihop och tycka synd om sig ibland.

Quintessence - Indweller
Samla Mammas Manna - Långt ner i ett kaninhål

det löser sig

Felix Vallotton

Bland alla slitna klyschor är nog "det löser sig alltid" den mest provocerande. Jag vet att jag har skrivit om det förut, men saker tål ibland att repeteras och komma i nytt ljus eftersom tiderna och vi som individer och grupp förändras.
Samtidigt som coronapandemin bröt ut och media lade allt större fokus på coronarapporterna började jag misstänka att detta kunde vara det perfekta tillfället för dubiösa verksamheter att flyga under radarn. Det är långt ifrån alla verksamheter som lägger ner och går på sparlåga, tvärtom, skulle jag vilja hävda att väldigt många tar fart och använder sig av ursäkten för att få fortsätta plöja fram som de hänsynslösa vettvillingar de alltid varit. Corona plockar inte bara fram goda sidor hos oss människor, och även om jag helst hade velat se pandemin som startskottet för en ny era vet jag att den innebörden är fri för tolkning. Långt ifrån alla anser att alla bär rätten till att andas, äta, sova eller leva, och långt ifrån alla tycker att naturen bär ett värde i sig. Västerländsk kultur är genompyrd av äganderättsliga teser, och tillkallas lagen blir utfallet enligt de gränser som lagen är skapt för, nämligen ägandet och utnyttjandet av naturresurser. När lagen om ägandet instiftades sågs världen som en outsinlig resurs, och för människan i egenskap av Guds avbild något att förädla. Världen var i den åsyftningen allt som gick att raffinera, och därmed skapa en förmögenhet genom, och i förlängningen kunde även människoliv exploateras, och på så vis startade människohandeln.

Vad vi vet idag, och som gör det hela så förvånande, är att vi ännu inte har ändrat på lagarna, trots att vi vet att allt skrivet är skapt av människohand och med ett visst syfte. Ändå fortsätter människor att hävda att handel går före rätten att leva för flertalet arter, individer eller specimen, för att använda en biologisk term, eftersom det vi förstör långt ifrån är detsamma som det vi förstår...

Läs Cecilia Sjöholms essä om en tid före upplysningen, då naturen ännu sågs på med vördnad, och tingen bar skönhet med ett egenvärde. Vackert illustrerat av Helene Schmitz.
Descartes och snöflingorna, en essä från Anekdot

Motel Blues - Loudon Wainwright III
Goodbye Chicago - Chris Thomas King

Försoning

Felix Vallotton

Jag läser en bok, och avslutade en serie, båda med samma smak av bittersöta minnen. Fantastiska minnen, det är inte utan att man känner sig gammal när man tänker på Kärlek. Det är kanske coronan, men jag är rädd för att vi aldrig någonsin hittar tillbaka till varandra igen. Hur ska vi kunna ta på varandras kroppar utan att förstöra den där magin som sitter i ögonblicket? Utan att först tänka på smittorisk, och be om ursäkt, innan vi kommer inpå varandra. Vi som gillade att kramas, skaka hand och titta varandra djupt i ögonen, för att försäkra oss om att vi är verkliga, vi finns där, någon att lita på.

Pandemier kommer och försvinner, det finns de som menar att covid19 inte är en avslutad eller isolerad historia, och att vi kommer att se framåt och tillbaka och förstå att vi har målat in oss i ett hörn. Att naturen, balansen, gränserna har mattats av och att vi står inför en tid där vi, människorasen, Homo sapiens, Homo economicus, slutligen måste konfrontera oss själv och våra tillkortakommanden. Ställas inför skranket. Vi. Jag kan inte sluta tänka på att det borde gälla alla, när jag vet att det inte är så.
Jag är privilegierad. Jag kan röra på mig, äta och dricka det jag vill, träffa människor, se en stjärnhimmel och sova i en mjuk och torr bädd om natten. Jag bor i ett land utan krig. Jag har ett förflutet och en framtid. Jag är frisk. Jag borde vara ödmjuk. Tacksam. Ändå gnager det i mig, tanken på att jag har levt ett liv som min egen dotter inte kommer att få uppleva.

I boken jag läser splittras kärleken upp av fördomar och missförstånd, men framtiden läker, kanske. Jag har ännu inte läst ut den, jag suger på den likt en karamell. Läser varje dag, litet i taget. Njuter av det fantastiska språket, de vackra bilderna i mitt inre, känslan av att få vara med i ett äventyr som överskuggar allt jag har sett eller hört. Ett ställe där Coronapandemin spelar en biroll, och där jag får lov att flyta runt på ett näckrosblad och bara lyssna på musiken, jag tror att de spelar Mozart, och jag kan få välja om jag vill delta i det onda och det goda, om jag vill. Serien jag såg slutade lyckligt.

Att vara människa kan vara vackert, men är svårt.

Bok: Försoning, Ian McEwan

Jynx torquilla

beslut ska firas

Med fötterna uppe på det lilla bordet med den rutiga linneduken från mormors och morfars restaurang, och kroppen bekvämt tillbakalutad i den ena av två fåtöljer som jag köpte förra året, sitter jag och betraktar delen av trädgården som jag så påhittigt kallar för söderläget. En GT står bredvid och firar att jag äntligen beslutat mig för plats åt rosen, och att jag har grävt ner potatisen. Nu i maj månad går det ännu att ha kontroll över fågellivet i buskagen och gläntorna framför mig, och solen som skiner ner över marken fotosyntetiserar undervegetationen som ännu är täckt av vippande gul- och vitsippor. Jag ser på den breda rödboken, som växer intill lekstugan, och sträcker sig allt högre mot solen, och vet att den borde tuktas för att trädgårdsodlingarna på baksidan inte ska ta stryk av för mycket skugga. Med tanke på hur skyddande samma skugga kan vara, så tvekar jag eftersom alldeles för mycket pekar åt att vi får en upprepning av sommaren 2018. Om så blir fallet, är skuggan viktigare än mina alldeles för vidlyftiga odlingsbäddar.

Jag är långsam och prokrastinerar gärna när det kommer an på trädgården. Den 20 Juni har vi bott här i åtta år, och inte förrän nu har jag börjat plantera ut buskar och rosor. Idag gjorde jag alltså plats för en underbar, vit honungsros, bara tre dagar efter inköpet (och du vill inte veta hur lång tid det tog i butiken, innan jag ställde tillbaka de tre andra rosorna). Jag älskar rosor, det är svårt att gå in i en plantskola utan att få akuta habegär. Hittills har jag bromsats av oron för deras välbefinnande, eftersom jag är fruktansvärt blödig och petnoga med allt som lever litar jag inte på mina bristande kunskaper. Fast när det väl kommer till kritan och det blir dags för plantering är jag ändå rätt slarvig och godtycklig, för när jag väl har beslutat mig så ska det bara ske. Whambam så sitter den där.

Att vara långsam i besluten är förstås en alltigenom god tanke, helt vetenskapligt genomtänkt och strukturerad. Jag vill naturligtvis först ha kontroll över redan befintliga växter, och sen göra tillägg och förändringar efter behov. Eller något ditåt. Egentligen är jag väldigt feg, eller kanske, om man ser det ur ett antropologiskt perspektiv, så är jag full av vördnad och respekt för allt som lever. Särskilt sådant som jag inte förstår eller kan prata med. Jag försöker passa in mig själv i trädgården, ja så är det nog, och eftersom jag är alldeles för vek för att plocka bort andra träd än gran - och en och annan ung ek, vilket skedde idag, så har trädgården plötsligt blivit väldigt skuggig, särskilt där det tidigare har varit vandrande skugga. Å andra sidan har jag på de tidigare så oigenomträngliga och vildvuxna snårpartierna fått riktigt härliga solglimmande gläntor, och där trivs fåglarna. Idag hördes göktytan från en av de gläntorna, och såvitt jag kan minnas är det första gången den hörs här, ja åtminstone sedan vi flyttade in. Jag ser det som en liten vinst. Saliga äro de saktmodiga...
Naturen klarar sig fint utan oss, så är det.
 

Jefferson Airplane - Somebody to Love

nej, ingen bild på göktytan, men på en av årets många aurorafjärilar



Kristina Lugn har dött, skit med. Aftonbladet meddelar att efter orosanmälningar var det hennes dotter som fann henne i lägenheten. Tråkigheten har fått nya dimensioner, det finns inget ursäktande eller förmildrande i detta faktum, inte ens humor fungerar. Än.


Får plats var som helst
denna dödliga ensamhet
denna död som varar
denna död som sprider sig vidare
och ändå får plats, precis var
du än är

inte bryr sig döden om
att döden börjar bli gammalmodig
i en tid då alla ska dö
då dom som ska dö ska dö klumpvis
i exakt samma utandning
döden behåller sig fräsch i alla väder
döden håller sig alltid i god form
hinner ikapp vem som helst
med sina onda förvarningar

är den enda jag känner
som verkligen förnyar sig
kommer i allt nyare kläder
allt mer oväntade vägar
allt vansinnigare påhitt
inte bara under högsäsongerna
utan varje jävla vardag




kan du inte för en gångs skull ta dig samman och försöka vara en aning osäker

om blommor och bin

 Lina Herbertsson är pollinerarforskare vid Lunds universitet och hon bor i en villaträdgård en liten bit utanför Höör. Lina upptäckte ganska snart att de ansträngningar familjen gjorde för att ge humlor bostäder i form av snickrade humleholkar var tämligen lönlösa, eftersom insekterna helst av allt bosatte sig på platser som bara råkade bli. Samma upptäckt gjorde humleexperten och författaren Dave Goulson i Storbritannien, och han berättar i boken Galen i Humlor om den extraordinära resa som humlan gör under sin levnad. Visste du förresten att humlor också är bin, och att alla bin är steklar som har gått och blivit veganer, varav flertalet är solitärer och bygger bon i grushögar, gamla ihåliga strån och murkna trädstammar?

En del arter skapar bon genom att med sina ben kamma små bollar av luddigt material till runda klot, och åtskilliga humlors levnadsmönster liknar det vi förknippar med fåglarnas. Bin och humlor är varmblodiga insekter och drottninghumlan ruvar faktiskt sina första ägg, vi tror att pälsen hjälper henne att hålla temperaturen tidigt om våren och därför lever den långhårigaste arten i Arktis. Jo, faktiskt. Samtidigt är pälsen förstås anledningen till att just humlan inte finns i tropikerna. Den blir lätt överhettad.

För att kunna alstra energi nog för att hålla en så pass hög temperatur som 30-35° i en liten humlekropp krävs en sinnrik och energikrävande apparat. Vingslagen hos en humla slår 200 slag i sekunden, omräknat 12.000 rpm, det vill säga samma varvtal som en varvande motorcykelmotor! för att humlan ska orka flyga behövs därför ett ständigt intag av energirik mat, särskilt under ruvningen som sker tidigt om våren, när det är ont om blommor. Humledrottningen utsätter sig hela tiden för risk för både sitt eget och sina telningars liv när hon flyger ut ur boet för att skaffa mat. Allt måste finnas i hennes absoluta närhet, och de tidiga vårblommorna och blommande buskarna är därför livsviktiga. När den första humlan är ute och brummar i mars – maj, tänk då lite extra på att inte klippa bort de ogräsblommande maskrosorna, eller kapa viden, jolstern, hasseln och slånet.

För att humlor och bin ska trivas, och för att vi ska kunna få en rik skörd finns det en bra tumregel som egentligen är väldigt trevlig att följa: var lat, helt enkelt. Lina Herbertsson berättar om hur hennes vildvuxna trädgård, med delvis övervuxna stengärden, gamla hängande regnrännor och där fjolårsblommornas ihåliga stjälkar får stå kvar i rabatten, har givit mer humle- och bisurr än humleholkarna.
Bin är inte enbart domesticerade honungsbin som bor i kupor, utan den överväldigande majoriteten av våra bin är solitärbin och de vill helst ha solbelysta sandhögar, åtminstone 2 dm djupa ska de vara, och helst av natursandtyp, berättar Lina. Gräv därför bort en bit av gräsmattan och häll ut ett tjockt lager sand där bina kan få bo och oroa dig inte för att det ser trist ut i mars. Du kommer att bli rikligt belönad när sommaren kommer, för att inte glömma när det är dags för skörd. Äpplen t.ex, är helt beroende av många olika sorters pollinatörer för att ge både rik och kraftig frukt, och likadant är det med jordgubbarna. Detta är vinsten av en biologisk mångfald.

Våra framavlade honungsbin är känsliga för kvalster och sjukdomar och har tagits fram för att bli de specialiserade boskapsdjur de är idag. Tyvärr konkurrerar honungsbin med de vilda arterna idag, eftersom blomsterängar och blommande kantvegetation lever ett tynande tillvaro i dagens högt rationaliserade jordbrukslandskap. Det är alltså inte honungsbina, utan våra vilda arter som är hotade, säger Lina. De mest högljudda larmrapporterna om att honungsbina skulle vara hotade har kommit från USA, ett land som egentligen saknar honungsbin i sin naturliga fauna.

Vi talar ofta om den biologiska mångfalden, men tänker kanske inte på att det vi aktivt gör i våra trädgårdar, lundar, bryn, vägrenar eller ängar faktiskt gör skillnad. Jordbruksverket listar på hemsidan förslag på vad du som lantbrukare kan göra för att gynna den biologiska mångfalden i åkerlandskapet. Trädgårdsägare ska faktiskt bara vara lata, för tänk på humlan, solitärbiet, och skalbaggarna, och minns att det vi sår i mars kommer upp i juni med litet hjälp från våra vänner, insekterna – för visst är det skönt att se på när andra arbetar.

I veckan klubbades ett medborgarförslag i Hörby kommunfullmäktige om att bli Sveriges första bivänliga kommun. Nu ser vi fram emot fler blommande ängar och vägrenar, betade hagar med gamla ihåliga träd och blommande slånbärssnår i framtiden. Och kanske att vi utöver alla bina kan få se utrotningshotade arter igen, såsom den eleganta, svartröd-prickiga bastardsvärmaren och den lilla rara slåttergräsfjärilen.

Operation rädda bina: Naturkollens lista på blommande växter
Åkerlandskapet och den biologiska mångfalden: Jordbruksverkets lista

Cuculus canorus

Slån, Prunus spinosa

Det blir inte skrivet så mycket här, längre. Jag tror att det beror på att livet känns uppstyckat och malet och tankarna jag tänker har svårt att få rot och gro för att spira.

Under april har vädret varit gott, soligt och torrt och perfekt arbetstemperatur. Visserligen har det på grund av coronavirusets framfart varit en smula svårare att få till intervjuer, men jag har haft arbete nog ändå. Det är mötestider nu, typiskt att sådant ska krocka med den vackraste och mest efterlängtade årstiden. Som utnämnd sekreterare är jag tvungen att delta, jag som avskyr sammanträden, har alltid undvikit dem eftersom jag inte förstår mig på formerna och snacket. Det blir för litet gjort.

judaspenning, Lunaria annua

Månaden maj är här, ledigheten har inletts med gråväder men alldeles för litet regn för att det ska löna sig att vara inomhus. Köksträdgården börjar ta form efter två års märkliga klimatomväxlingar, och tack vare hemundervisningen har jag fått stor hjälp från tösen. Vi har bänt och slitit bort rötter, grepat undan mossa och gräsrötter och skapat fyra nya odlingsbäddar för blommande köksplantor. Under arbetet hördes göken en stund, så passande på första maj.

I natt och morse uteblev regnet igen så vi vi tog tillfället i akt att äta frukost ute, något som brukar vara effektivt för att reta vädergudarna. En stilig rödstjärthanne som bor här har utökat sin repertoar till att härma både törnskatan och ärtsångaren, och han höll gladeligen låda för oss från toppen av asparna medan blåmesarna byggde bo i den gamla vattenpumpen. Genom kikaren kunde vi se på hur mossa och päls fraktades ned i det lilla hålet för hävarmen, och hur det lilla huvudet, utan märkbar ansträngning, kikade upp och flög iväg efter en ny omgång bäddmaterial. Den där vattenpumpen är nog en alldeles utmärkt plats för ett bo, eftersom varken katter eller illrar kan ta sig upp för järnkonstruktionen. Jag får avvakta renoveringen av den i år igen.
Ovanför oss surrade det dovt och litet ödesmättat från körsbärskronan, varenda blomma besöktes av insekter, och vid marken surrade humlorna på jakt efter bon eller mat. Kanske det var en gökhumla med, det är svårt att avgöra på håll även med kikaren.
De få dropparna som kom i natt hjälpte föga, och nu är en av vattenreserverna tömd på de nygallrade jordgubbsplantorna.

Samtidigt som jag skrev detta har jag hunnit gnälla litet över torkan för en kompis över telefon med, och sett ungefär femton hagelkorn studsa över gräsmattan, men nu regnar det faktiskt - äntligen!

kejsarkronor, Fritillaria imperialis

Michelle Gurevich - Party Girl
Landberk - 1st of May