tisdag 31 mars 2015

No sport.


Varför nämner inga Röglevänner Västerås lagkapten Helmersson idag? vore inte det sportsligt, eller håller man inte på med sådant längre?

Rögles tränare Gath uttalar sig

söndag 29 mars 2015

Helg

fridlyst Anemone hepatica
efter en lugn dag hemma tog tösen och jag en fin promenad i Skäralid, där vi äntligen fick se både strömstaren och ett ystert forsärlepar leka bland porlande vattenkaskader. Myllan nere i klyftan är nu blåspräcklig av blåsippor och luften ljum och fuktig. Ett mjukt ljus silade genom det höga, kala grenverket och väl uppe ur ravinen kom solen och värmde oss genom knotiga bokkronor.

Det har uppstått nya vattenfåror litet här och där, de skär genom gamla fickor och skåror i berggrunden och där fjolårsboklöven har packats ihop ligger en mjuk, gyllene, tystande matta; perfekt för att kunna njuta av naturens små och stora ljud. Som väl är hittar inte många "vår" runda, det kan bero på att den smala stigen upp ur ravinen delvis är dold av löv. Det gäller att inte vara höjdrädd eller rädd för att bli andfådd, höjdskillnaden känns inte bara i benen. Jag är glad att hundägare är kloka nog att stanna på stigarna, här uppe klättrar du på samma nivå som ekorrarna och fåglarna. Ju högre upp dess närmre trädkronorna kommer du, och väl uppe på krönet är bokarna korta och knotiga. Här uppe behöver de inte tävla om solrum.

En av forsärlorna

Utsikten är majestätisk, nu före knoppning ser man tydligt Skärån som löper i ravinen undertill och jag fylls av vördnad inför det sköna som breder ut sig. Naturen till låns, tidens obönhörliga tand, tillvarons oväsentliga litenhet. Ursprung, tillhörighet, lycka, vördnad.

Strömstaren

På kvällen körde vi till Stationen i Röstånga, åt en bit mat, drack ett glas vin, pratade och njöt av tillvaron tillsammans med en god vän. Runt omkring oss satt glada människor i lördagsstämning och under oss stämdes instrumenten inför kvällens Underbar.

fortfarande litet suddig, men jag tar mig!

Idag söndag tog jag om promenaden fast ensam eftersom tösen har blivit förkyld och ogillar regn. Själv är jag väderokänslig och gillar regn, väldigt mycket.

Färgerna var mustigare och vattnet i ån hade fyllts på ordentligt efter nattens skyfall. Redan i början av rundan, vid Skäråns utlopp, fick jag sällskap av forsärlorna och de följde mig sedan på nära håll, nästan hela vägen in i ravinens innersta. Ibland bråkade de med varandra och försvann upp i trädkronorna i en yster dans, för att plötsligt störtdyka ner igen i häftiga uppvisningsmanövrar. De verkar väldigt nyfikna, hela tiden höll de koll på var jag var och när jag inte kunde se dem hördes deras tsi-tsi-tsi, som för att visa att de var i närheten och minsann inte var rädda. Märkligt ändå, jag som inte har sett forsärlan sedan jag var ca 12 år gammal, nu verkar jag inte slippa den...

Magiska Skärån
Idag var jag själv i skogen. Lyssnande, doftande. Vattnet som yrde om stenarna och spångarna gav ibland ifrån sig dovt kluckade ljud, likt mörka, underjordiska röster. Gärdsmygen hördes i gläntorna, uppe på toppen flockar av bofink och en taltrast ekade mellan stenväggarna runt Kopparhatten. Ljudet av de små vattenfallen förändrades i takt med min vandring, liksom regnskurarnas smatter beroende på underlaget. Inget får mig att må så bra som ljudet av vatten.

utsikt från Kopparhatten

Popol Vuh - Bruder des Schattens, Sohne des Lichts

lördag 28 mars 2015

Kan du vissla, Johanna?

Green Woman, Chartres
jag tror fanimej att jag håller på att förlora min tro. Lyssnade på Ann Heberlein och fick mig en funderare på vad det är jag håller på med. Självklart är det jag själv och mina tankar som ligger till grund för mina framtidsutsikter och hur jag väljer att se på min vardag och självklart är det upp till mig själv att finna på hur jag vill bli bemött av människor. Det vet jag, men stämmer Heberleins bild av Gud som en hierarkisk mansperson (och i förlängningen på den man du väljer) på mig?

Den inre tron bygger på hjärnans förmåga att skapa något nytt av egna erfarenheter. Det är det högra hjärnspöket som skapar sammanhang och ger oss hopp, förklaringar och begrepp. Vår inre och yttre verklighet definieras genom höger hjärnhalva. Jag har personligen alltid tyckt att mina erfarenheter av trygghet eller en trygg mansperson är bilden av min pappa och morfar. Farfar finns där men i periferin, honom har jag alltid föraktat just för att han var min pappas motsats i så mycket. Farfar satt mest framför TV:n i sin mörkröda plyschfåtölj och rökte Matanzas medan han lät sig serveras av farmor, som bosatte sig mellan köket och salongen med sittgruppen där hon höll kafferep för sina lika hantverksintresserade väninnor. Farmor som var jämnmodig och rättvis gjorde så gott hon kunde för att uppfostra oss snorungar. Farfar, däremot, var sur och grinig, han skåpsöp och ryktet gick att han gömde flaskorna på olika ställen runt den omgivande gården; något vi ungar brukade ägna oss åt att leta reda på. Bevis och ledtrådar, röda och vita rosen uppe på kondisets stora fullproppade vind.

Snål var han med, farfar. Vi ungar brukade reta honom genom att låna toaletten och sno köbekakor (Ballerina och maränger var så mycket godare än pappas konditorvaror) som var gömda i ugnen i köket, och sedan högljutt åka rutschkana nerför deras trappa från ovanvåningen ner till kaféets kontor som låg bakom en dörr därunder. Där nere hade vi oftast en förälder som kunde hjälpa oss om farfar blev för sur och hötte efter oss med käppen.
Efter några år gick farmor bort och farfar fick kallbrand i benet som amputerades i två steg. Han sattes på äldrevården och vi ungar gick dit ibland med romerska bågar, som var hans favorit. Han möttes oftast i rökrummet där han satt och bolmade med personal och åldringar. Jag vill minnas en argsint tant där som slogs med käpp, hon hade varit lastbilschaufför och farfar kunde berätta de mest skrämmande detaljer över vad tanten hade gjort med personal och farfar själv ibland, när han hade kommit för nära, för oss storögda ungar. När farfar berättade, framförallt om sina ungdomshyss och då han lärde oss snuskiga ramsor att recitera på skolan, kände vi ett alldeles särskilt släktskap. Han älskade att lära oss hyss och få oss att skratta åt mänsklig fåfänga. Farfar hade humor, det hade han. Precis som pappa.

Min barndomsvärld består utöver skolan av familjeföretaget där det nästan alltid fanns en besläktad vuxen tillhands. På gott och på ont, för tant och farbror höll naturligtvis först på kusinerna. Tänker jag efter så är det kanske ändå just i den tryggheten min egen gudsbild vilar, att det nästan alltid finns någon där som backar upp, oavsett hur dumma saker en gör.

Mänsklighet består av dumhet, vi är oftast småaktiga och gemena och retar gallfeber på varandra, men behöver ändå alltid en rygg att gömma oss bakom när det bränner. Och den ryggen väljer vi själv. Blodsband måste inte vara enda grunden för trygghet.



Men...
Hade det inte varit för farmors ömma omsorger skulle farfar inte haft chansen att bibehålla sin gossaktiga humor och infantila intressen. Farmor var den som tog hand om oss och såg till att stärka familjebanden, och när hon gick bort skingrades familjen som alltid hade haft täta familjeträffar och söndagsmiddagar. Jag har haft ynnesten att uppleva en tät familj, men likt Buddenbrooks förföll även familjen Borgcrantz till allt mindre enklaver och idag är den fullkomligt splittrad. Hade det inte varit för Facebook skulle vi knappast veta hur vi ser ut längre. Tack vare emancipationen lever kvinnor idag ett liv utanför familjens ramar, men ibland kan jag sakna farmors uppoffringar - och för barnens skull; ett sammanhang att känna igen sig på och vara stolt över. För egen del utgjordes den tidiga familjära ramen egentligen av farmor, hon gav en bild av livet som jag tyvärr inte har kunnat återskapa, inte förrän jag själv blivit mormor. Det ser jag fram emot.
Tron är återupprättad.

Angel Olsen - Stars
Angel Olsen - Windows



fredag 27 mars 2015

Metalhead

tittade på Metalhead på SVT play nyss. En vacker historia.

Familj kan vara så mycket. Söker ord men de känns bara tomma i jämförelse. Funderingar kring saknad, förlust men även kring sammanhållning, tolerans och respekt. Aldrig vara ensam. Inkludering. Fundamentalt i familjesammanhang.

Jag vet. Precis. Vad jag aldrig kommer att utsätta mitt barn för.

Oavsett livsval, smak eller sätt att hantera känslor så är ett barn alltid värd att tas på fullaste allvar. Vem annars skulle bry sig på djupet, om inte familjen gjorde det. Det är vad vad filmen visade. Enkelt och vackert men inte alls sjävklart alla gånger. Se den gärna.


Det gör ont att gå genom väggar, man blir 
sjuk av det men det är nödvändigt.
Världen är en, men väggar...
Och väggen är en del av dig själv - 
man vet det eller vet det inte men det är så för alla 
utom för små barn. För dem ingen vägg. 

Tomas Tranströmer

utveckling och samtal

i väntan på
snart är veckan slut. Nio utvecklingssamtal, tio nya elever, nya uppgifter för två årskurser och arbete veckans alla dagar kändes plötsligt lättare efter en jazzafton med god middag på vår bästa lokala sylta.

När vi kom hem stod tre trötta snickare och väntade på att få sova i säng med madrass. Vännerna gör ett klassiskt fiskbensparkettgolv åt en kund med fastighet i Mölle och har sovit på golv på luftmadrass under tre nätter, efter lika många dagar, snickrandes på huk. Vad är inte goda vänner till för? Fram med sängar och handdukar bara.

I morse pratades om allt möjligt över kaffet och nu är jag stärkt med nya tankar inför veckans sista dag. Två dubbelpass, ett utvecklingssamtal till och sen tar jag helg! bannemej.

måndag 23 mars 2015

Nässelsoppa


idag tänkte jag bjuda mig på en vårsoppa full med spårämnen, magnesium, järn (och grus om man inte är jättenoga med rensningen). Jag börjar med att hänga upp tvätten och tar sedan på mig ett par tunna gummerade handskar och går ut i trädgården med min vän Margrethe, en orange skål som jag köpt på NK i Stockholm.

Det finns många fördelar med att plocka nässlor såhär tidigt, en är att du verkligen får de spädaste skotten, en annan är att du ser till att reducera nässlorna till sommaren.



Se till att plocka skålen full, minst 1,5 L bör du ha för att det ska löna sig och tänk på att rensa bort de hårda stjälkarna redan när du plockar, så slipper du så mycket efterarbete. Nu slänger du upp skörden på en ren handduk och plockar ren skotten från sådant du inte vill ha i soppan.


Upprepa proceduren med handduken några gånger, du kommer att märka att det lönar sig. Har du tur så blåser det en liten vind som hjälper dig att rensa bort torrt gräs och mossa. 

Nu går du in och repeterar handdukstricket innan du sköljer skotten i flera vatten, så att allt utom nässlorna försvinner. Du vill inte få grus i tänderna. Därefter kokar du upp ett par liter vatten i en kastrull och förväller nässlorna ca 8 minuter eller tills de känns mjuka. Häll sedan av vattnet och mixa eller hacka bladen noga. 


Smält 1 msk smör i en stor soppkastrull, vispa i ca 1,5 msk mjöl och rör ordentligt tills det blir en jämn smet, späd nu med ca 7 dl god och varm hönsbuljong. Nu kör du i med det gröna och låter allt sjuda i ytterligare 8 minuter. Under tiden kokar du ägg som är ett måste till! Mina småhönor har inte börjat värpa än, så det fick bli ägg från butiken idag. 


Sådärja, nu är det bara att njuta. Gott, nyttigt och billigt!



söndag 22 mars 2015

Rumpelstilzchen

som så ofta när jag är ute på mina promenader och kommer hem igen är de goda idéerna som bortblåsta. Det behövs bara småsaker för att jag ska bli distraherad och min hjärna klarar inte den minsta påfrestning längre. Jag har försökt att förlåta mig, jag har tröstat mig med att jag snart skall se en ljusning på tillvaron men den har inte kommit än, vad jag kan se. Det som hände mig i augusti förra året, var precis det som inte fick lov att ske egentligen. Jag bearbetade ett utmattningssyndrom som jag hade sedan tidigare och det var därför jag hade bosatt mig här ute i tystnaden i skogen; för att kunna vila hjärnan helt enkelt. Under övergreppet i augusti utsattes jag för en sådan mental press att hjärnan valde att stänga av och det är det jag nu måste bearbeta igen. På egen hand. Min närmaste familj har ingen förståelse och jag kan inte klandra dem, hur ska man någonsin förstå en annan människas trauman om man inte själv har upplevt det?

Det som händer med mig är att hjärnan blockerar ut intryck så fort den måste ta in mer än den orkar med. Just nu är det ett intryck i taget, inte så mycket alltså. Med intryck menar jag även allmänt, sådant som ljud, ljus, doft, känsel, ja allt som pockar på min uppmärksamhet. Min hjärna saknar helt förmåga att sovra och tar in allt, därför stänger den helt sonika av sig bland, som för att säga att nej, nu räcker det, nu stänger vi butiken för dagen. 

Kortminnet är idag närmast försvunnet, koncentrationen är ytterst svag och jag har lätt för att bli ledsen, särskilt om jag blir störd. Någonstans läste jag att en person som har råkat ut för ett utmattningssyndrom är totalt dränerad, både fysiskt och psykiskt, och det kan jag skriva under på.

När jag skriver är det i första hand för att träna hjärnan att fungera normalt igen och jag vet att resultatet inte är bra, men det är inte grejen. Nu gäller det att få igång de transmittorer som fortfarande fungerar och jag hoppas att hjärnan finner på nya genvägar och kopplingar, som inte blir alldeles tokfel. Att skriva är oerhört svårt idag, bara att finna ord kan ibland ta mig flera minuter och jag kämpar hårt för att kunna ge en sammanhängande historia. Allt är oerhört utmattande men jag ser det som mentalt träningspass.

Jag är ändå i grund och botten en optimist och hoppas att jag en dag skall finna en form och stil som passar mig och min nya hjärna. För jag vet nu att jag aldrig mer kommer att kunna bli mitt gamla jag igen, inte sedan det som skedde natten mellan den 1 och 2 augusti förra året. Bitter? ja, det är klart att jag är bitter. Jag är både ledsen, sårad, bitter och nere mesta tiden och även om jag vet att det inte hjälper mig i nuläget så känns det ändå som en tröst att få känna något och vara ärlig i det. För ärlig, det är jag. I mitt liv finns inte plats för något annat, varför hymla?



Under promenaden idag flög ett par änder över mig. Märkligt nog förnam jag av det intrycket plötsligt ett minne från när jag var två, max tre år gammal, då vi bodde i en liten stuga i skogen utanför Örkelljunga. Den lilla bruna pepparkaksstugan med vita fönsterluckor är idag inklämd i ett bostadsområde från i huvudsak sjuttiotalet, men på den tiden hade vi storskogen alldeles inpå knuten och jag minns att vi matade rådjur om morgnarna och pappa lärde mig smyga på fåglarna. Det känns som om bilderna från min älskade bilderbok från Disney om Snövit tillhör mina egna minnen, fast när mamma läste sagor var det på tyska. Jag är uppvuxen med bröderna Grimm, Max und Moritz och Der Stuwwelpeter, riktigt rysliga saker. Det är framförallt en saga som jag minns som väldigt otäck, nämligen sagan om Rumpelstilzchen.

Ach wie gut, daß niemand weiß, daß ich Rumpelstilzchen heiß...

Sagan handlar om en liten ful gubbe som bor och gömmer sig i en brunn i skogen. Gubben lever på att utnyttja andra människors svagheter, framförallt barns tragiska minnen, som han använder i utpressningssyfte. Rumpelstizchens styrka är hans anonymitet, för kännedom om hans egentliga identitet räcker för att bryta avtalet. Gubben som är så säker på sin egen förträfflighet och intelligens, sjunger en ramsa om natten då han dansar över en öppen eld:  Ach wie gut, daß niemand weiß, daß ich Rumpelstilzchen heiß... och prinsen som kommer förbi, noterar namnet och resten kan du nog räkna ut. Sensmoralen är att ärlighet varar längst och den lärdomen sitter som en smäck.



tillfälligt uppbrott

jag avskyr orättvisor, därför ser jag civil olydnad som en dygd.
Att värdesätta liv, må det vara ditt, mitt, någons, hans, hennes eller hens, är den språngbräda som alla mina värderingar och analyser utgår från och jag blir uppriktigt sagt förvånad och bestört när människor tycker annorlunda. Men jag respekterar deras tankar och försöker förstå hur de resonerar.

Idag läser jag om förgiftade pilgrimsfalkar och undrar hur många som tycker det är legitimt att utrota av ekonomiska skäl. För så måste det väl vara? om man ser pilgrimsfalken som en farlig fiende måste det bero på att den ses som inkräktare på den enda sfär som lagen inte förmår sig angripa. Lag och rätt grundar sig a priori på ägandet, det har den gjort sedan den instiftades under upplysningstiden, och är något jag redan har skrivit om i förhållande till konsten. Och vem äger en fri själ? se på tiggarna, likt pilgrimsfalkarna står de också utanför lag och ordning eftersom ingen gör anspråk på deras liv utanför deras eget lands gränser. Ingen här behöver romernas naturtillgångar, de anses inte nyttiga. I rationalitetens och utilitarismens tecken, amen.



Idag har media ett starkare grepp över oss än någonsin, vi fullständigt drunknar i påståenden som vi förväntas ta ställning till. Snabba svar krävs av oss, ofta definierade i form av braskande bilder och gulliga katter - allt är tillåtet när det krävs respons, åtminstone när det gäller konsumtion av en ägd produkt. Ja/nej. Rätt/fel. Upp/ner. Hit/dit. Även om vi idag har större möjlighet att göra jämförande analyser av t.ex. det politiska läget än vid tiden före digitaliseringen av tidskrifterna, så tycker jag att det verkar som om de flesta har blivit snävare i sin personliga definition. Ja/nej. Rätt/fel. Upp/ner. Hit/dit... Det är som om blockpartierna hade fått starkare ställning nu, när de ideologiskt egentligen står varandra närmare än någonsin. Det är som om ideologierna och religionerna vore det sista halmstrået att greppa tag i när världen skakar i sina grundvalar. Försvann ungdomens mod med en  fetare plånbok och lyxigare utlandsresor? Förväxlar vuxenvärlden ökad trygghet med strikta gränser?
Ständigt dessa frågor som kräver svar.

Civil olydnad behövs, för balansens skull. Det är vad Lars Vilks ägnat hela sin konstnärskarriär åt, även om hans metoder kan synas brutala idag. I hans värld går tanken över handlandet. Frågan är hur vi ser på ämnet om hundra år.

Jag håller för en gångs skull med DN, Rawls och Habermas; "det måste finnas en acceptans mot dessa grupper; deras engagemang måste tas tillvara. Vi får inte förväxla demokratins fiender med dess kritiker."  


lördag 21 mars 2015

tillfälligt avbrott

Skeptisk
Fanatikern är skeptikerns raka motpol enligt Wikipedia. Letar jag upp skepticism på samma site kan jag på engelska läsa en lång utläggning med en uppdelning av definitionen i fråga om religiös, vetenskaplig samt filosofisk skepticism; i den svenska motsvarigheten har de tre definitionerna reducerats till två rader vardera, med hänvisande länk till varje. Genom länkningen och separationen förstår den som inte orkar läsa engelska att skepticism är något svårbegripligt och farligt och som ej bör beblandas. Skepticism, liksom fanatism underförstås som något vi bör ta i med tång.

Om jag drog logiken på alldeles för stora växlar här, kunde jag se en tendens till allmänt bristande förtroende på grund av den allmänna inställningen, att ett ord alltid är grund för polemik, inte förståelse. Och vem vågar ens djupgranska saker idag, om granskningen per se kunde stämpla dig som terrorist?  Men sådana växlar drar jag naturligtivs inte. Storebror finns inte. (OBS! Skämt)

Källkritik är något en del av våra barn får lära sig i skolan idag, säger min erfarenhet. När jag undervisade mina egna sjuor i bildämnet reklam, och antog att de på SO hade fått prata om medias inverkan och påverkan, blev jag varse vilken nivå en stor del av de svenska grundskoleeleverna står på just nu.

Jag googlar ånyo. Ordet källkritik; på andra raden finner jag skolverkets länk till gymnasieskolan. Vad händer med den som väljer att arbeta direkt efter grundskolan då, om de inte har testat och förstått skillnaden mellan information och reklam, eller ord som propaganda eller målgrupp? vad tjänar vi på att inte lära ut kritik, vill vi ha kälkborgare som sväljer en order utan att fråga samvetet först, eller kanske väljer ett parti byggt på lögner? som står utan moral, eller misstänkliggör ordet, isåfall är vi inne på rätt taktik.

Marianne Lindberg de Geer sätter knivspetsen på den överjästa bullen genom att besvara Natalia Kazmierskas fråga "Vad är meningen om kärleken inte finns" idag, genom svaret; solidaritet med medmänniskan. Fast om vi inte begriper vad solidaritet betyder, hur ska vi då någonsin förstå?

Fanatism skrämmer mig mer än något annat. Att ge allt, hänsynslöst uträknat, utan urskillning eller nyanser, utan backspegel och självkritik; är inte det den värsta mänskliga egenskapen, så säg?
Har ord som förlåt förlorat sin innebörd?
Bear rescues Crow from drowning


Mars Red Sky - The Light Beyond



torsdag 19 mars 2015

t.o. som i torsdag

jag lever långsamt
här sitter jag nu, utomhus och dricker te. Jag har tagit med mig boken ut och funderar på att läsa en stund innan det blir dags för kvällens göranden. Jag är glad att jag tog en ledig dag, den behövdes nu när en står mitt i allt som skall tänkas på. Mitt liv består av anpassningar, jag är glad att jag har min vrå att dra mig tillbaka till. Det händer ibland att jag klandrar mig för att inte vara så socialt aktiv och levnadsglad som jag kanske borde, men så tänker jag åter igen på livssituationen och låter mig få vila i tanken på att jag i mitt liv, just nu, behöver en Time Out. Så om jag inte är så jovialisk alltid så förstår och förlåter jag mig själv. Vem ska annars göra det?

Här ute hörs fåglarna och insekterna arbeta. Just nu en ihärdig steglits alldeles intill mig, från skogen hörs den melankoliske koltrasten, över mig diskuterar två ekande korpar något, bofinken drillar så grant inne från skogspartiet och så kungsfågelns ljusa röst från granrusket. Utöver blåmesar, gulsparvar, talgoxar såklart och mina fina tranor som häckar alldeles i närheten och så en hel del småfåglar som jag inte klarar av att identifiera. Duvorna har hittat en ny plats att häcka på, deras grantopp knäcktes under förra höststormen och nu har jag fått en ljus glänta där blodboken och kastanjen kan få ta plats istället. Duvpurr gör mig alltid litet glad, det känns skönt att de också är anpassningsbara. Nu kör en bil förbi, den saktar in litet för att välja grusvägen som går förbi mitt garage och dammet som drivs upp lägger sig snart. Jag hoppas det går fort, för tvätten som jag hängde ut nyss, skull. Folk har så bråttom.

Inne är det rent och prydligt, jag har lagt undan lådan med stickade sockar, vantar och halsdukar, tillsammans med elementet, uppe på vinden. Där uppe får de vila tills det blir dags igen, hoppas att det dröjer. Jag är klar med planeringen inför fredagen och ser fram emot helg. Hade det inte varit för ett rött kuvert så hade jag egentligen kunnat vara ganska nöjd med livet just nu. Jag får helt enkelt förtränga det faktum att jag aldrig någonsin kommer över existensminimum. Sådana som oss borde myndigheterna erbjuda en cyankapsel åtminstone. Litet ärligt menad humor skulle inte skada.

Men. Solen skiner, det är varmt ute och boken väntar. Jag läser långsamt, i samma takt som livet.




tisdag 17 mars 2015

kopplingar

Henri Cartier Bresson
jag hade inte tänkt skriva något idag, jag var alldeles för trött och höll på att somna vid ratten. Ska kolla upp det där. Nå, när jag kommit hem och ätit litet middag började jag leta bilder, litet sporadiskt sådär som jag brukar göra när jag är ledig. Fann åtskilliga inspirerande verk, de flesta jag väljer drar åt surrealismen. Surrealism gillar jag. Ja, så hittade jag till en av mina favoritbloggare, en fotograf som ofta tipsar om bra foton, så även idag.

David Allan Harvey

David Allan Harvey. En ny bekantskap för mig. Jag vet inte varför, eller jo... jag vet varför jag väljer ut bilder. När en bild får mig att dra kopplingar och sätter igång hjärnans minnesbank händer något speciellt med mig, det är som att bli förälskad. Tusen små kemiska substanser rusar till i hjärnan och jag blir lycklig som ett litet barn på julafton. Nörderier, jag vet. Visst är det underbart med en hjärna som vet vad den vill ha. För just nu gör jag vad som helst, utom planerar för utvecklingssamtal.

Henri Cartier Bresson



måndag 16 mars 2015

en måndag i mars

Leucojum vernum
idag sken äntligen solen och jag har varit utomhus hela dagen, matat hjärnan med trädsus och fågelsång, plockat med hallonkvistar och rensat bland rosorna och fyllt på stenhögen med torrt gräs och mossa. Snart har jag en väldränerad kulle för framtida plantering. Doftande rankor av schersmin, klematis och kaprifol, pimpinellros och akleja... lika vackert som det låter.

Nära två timmars läsning i solen. Jo, du läste rätt. Min gamla blå torsbykavaj och den gröna arbetsjackan från växthuset höll mig varm, trots att vinden friskade i rätt ordentligt emellanåt. På termometern i köket läser jag 12°, i morse hade vi 1°.

Vila i frid Andy Fraser

söndag 15 mars 2015

krishantering

Ola Åstrand, 1994
jag känner och är stolt över det. Så började jag ett anförande för längesedan och nu är jag där igen. Känner efter, målar upp scenarion, jämför fram- och baksidor, vad som hade kunna ske och inte. Livet är en berg och dalbana - ett annat anförande från tidigare inlägg, truismer men sanna sådana.

Att kunna skriva av sig fungerar som en kanal, förhoppningen är att den skapar förståelse, både för en själv och för omgivningen. Skrivandet av personliga texter är vanligare idag än någonsin förut, bloggandet är 2000-talets kanske viktigaste etnologiska företeelse, kanske ännu viktigare på ett personligt plan, men hur mycket ska vi orka matas med innan vi blir totalt likgiltiga? Skriver vi till en vägg, undrar jag, och gör en liten jämförelse med bildkonsten.

Just nu pågår en konstutställning på Ystad konsthall, kallad "varning för känsliga människor". Den innehåller verk av konstnärer som använder sin personliga skärseld när de skapar. Ola Åstrand heter en av konstnärerna, honom lärde jag känna under tiden han mådde sämst och han är en av de hudlösa konstnärer som frikostigt delar av sig av sitt liv. Ola vill få oss att känna efter, fundera kring vad som är viktigt, få oss att inse att vi alla sitter i samma båt, har samma behov, skiter och pissar och våndas och är små, mycket små ibland. Just därför är det viktigt att synliggöra oss i konsten. Konst är politik, den berör det mänskliga och talar om, river och sliter där det känns mest. Ola tycker att livet handlar om så mycket mer än quick fixes, vi håller på att trubbas av genom medicineringen mot livets toppar och dalar. Utan dem ser vi inte glädjen längre. Känslor tillhör livet. Jag håller med.


Piss Christ av Andres Serrano
Andres Serrano heter stjärnfotografen som just nu visas på fotografiska i Stockholm. Serrano beskrivs oftast som provokatör, trots att det är hans personliga liv och föreställningsvärld han delger oss. Även om det var längesedan fotot sågs som dokumentärt tar människor illa vid sig och Serrano har mordhotats åtskilliga gånger på grund av sitt konstnärskap.

Människor tar sig på alldeles för stort allvar, trots att vi är uppbyggda på samma vis och avger samma sorts kroppsvätskor när vi är rädda, ledsna eller ansträngda. Visserligen kan vårt yttre ge sken av olikhet, men är inte hela kroppen lika mänsklig, är det inte på likheterna vi borde fokusera istället för på olikheterna? Var är värdigheten, undrar hans kritiker. Värdigheten sitter i vårt inre, inte på skalet, svarar Serrano. Jag håller med.

En del av oss använder en svart duk när vi målar upp livet, själv har jag sedan pappas död 1977 vetat att livet är skört och måste tas om hand. Jag har försökt, jag försöker än. Min egen generation har kunnat göra vad vi önskat, vi har kunnat plugga, välja arbete, boende, varit gränslösa, riskerat livet med bungyjump. Världen har stått tillgänglig på ett sätt som tidigare generationer inte har haft möjlighet till, absolut inte i samma omfattning. Min generation har haft stora möjligheter tack vare tekniska uppfinningar, och ändå tycker jag att jag kan skönja ett allt svalare intresse för det mänskliga hos stora delar av oss. Det är som om viljan till förståelse tycks saknas, tynar bort. Är vi mätta på andras mående, eller handlar det bara om via vilka kanaler vi väljer att delge oss?

I jämförelsen mellan bild och text kan jag tydligt se skillnaden i reaktioner. Kan du?

Nä, nu går jag ut och bygger färdigt golvet till ateljén. Det var alldeles för längesedan jag målade, det är hög tid. Den som inte passar sig får kanske bli varse mina alster i framtiden.

Ollie (fölsedagsgrisen) Halsall - Steppin' Out




lördag 14 mars 2015

period

en smygtitt genom häcken
vaknade kl halv åtta med en tung huvudvärk, en sådan som säkert skulle kunna beskrivas som betongkeps om man är van vid sådant, själv är jag bortskämd och brukar inte få ont i huvudet så det är väl därför jag noterade småsaken. Kanske värken gjorde att starten kändes tung, alldeles säkert var det gråvädret, men jag har ett tranpar och en ganska tafflig koltrast här utanför som sjunger så gott de förmår och lyssnar jag noga blir det ändå en ganska juste dag. Idag tänkte jag ta hand om mig, börja ändra på en del vanor och försöka lyssna på musik, läsa, testa sådant jag vet jag mår bra av. Lördagar kan jag göra sådant, fastän hittills har jag varit ganska dålig på att ta tillvara på det.

Först tänder jag brasan och ser till att den börjar värma upp huset, under tiden kan jag krypa ner med boken och öppnar dörren in till stumpan så att hennes norrläge blir uppvärmt. Det har varit litet sådär med läsningen på sista tiden, jag har skyllt på ögonen, och tröttheten har ibland varit så övermannande att jag inte har orkat ta till mig text, därför har det blivit en hel del film istället, men nu är det dags igen. En är kulturperiodare.

Just idag fick boken sitt efterlängtade genombrott, Oates är sådan, hon tar god tid på sig för att bygga upp ett persongalleri och stämningen som sedan följer med mig under resan brukar vara mogen runt 200 sidor... men plötsligt brister fördämningen och det är nu hon visar oss hela sin genialitet och underbara galenskap genom sin gränslösa fantasi och hantverksskicklighet. Nu är jag fast i hennes gothklor och älskar det. Som vi vet tar böcker slut och jag har möjligheten att lägga den ifrån mig när jag vill, om jag vill, och det bästa av allt; jag har en fortsättning, för av en händelse så beställde jag några böcker under förra månaden som passar väldigt väl in i Oates stämning och tematik, därför behöver jag inte få separationsångest och ångestfyllda kval som brukar följa med avslutet av en god bok.



Skriver gör jag som vanligt alltid när jag vill det minst, det är mitt sätt att motarbeta skuggor. Och vad den där koltrasten anbelangar, så är det naturligtvis dubbeltrasten som har kommit hem igen. Han kom ungefär vid samma tid förra året och spelade då i ensamt maj:t under en vecka, tills koltrastarna började invadera. Beklagar detta, dubbeltrasten, du ska få en skål med extra fågelfrön för misstaget!

Dubbeltrast - Turdus viscivorus


torsdag 12 mars 2015

ettermedia

gerillaskylt i Vasaparken
jag hade kunnat skriva om så mycket som hänt under veckan, t.ex. gnälla om det svenska rättsväsendet och den jurisdiktion som ligger till grund för så många märkliga och uppenbart felaktiga domar i övergreppsfall, nu senast en trettonåring på rymmen, eller den nya sporten att skjuta djur för poäng, men jag slutar där, orkar inte kommentera. Säger bara fy för den lede.

Vi matas med så mycket elände i media hela tiden och jag undrar om det inte är dags att lägga ner garden, sovra ordentligt. Jag började med att lägga ner mobiltelefonen och den har jag inte saknat en sekund. Möjligen kameran. Jo, den saknar jag väldigt mycket, särskilt nu när min gamla trotjänare tycks sjunga på sista versen och har fått både fläckar på spegeln och är svår att ladda upp... Men det finns så mycket värre ting, inte sant? och så mycket bättre med! För visst är det kul med internationellt erkännade av vår utrikesminister? Sverige går i bräschen för humanitära egenskaper igen. Stolt.

Som väl är finns alltid musik att tillgå när det mesta verkar hopplöst.

Kvartetten som sprängde

söndag 8 mars 2015

självcensur

en fantastisk vårdag är snart till ända, tänk vad litet sol kan göra för orken och humöret. Igår, t.ex. fick jag stålsätta mig för att inte somna på gående fot. Tankarna var lika deppiga som vädret och den enda trösten var just den. Men så som långa promenader ändå gör med mig, lyckades jag ändå lyfta mig så pass att jag noterade att flockarna med tofsvipor och sånglärkorna samt tranparet var ute, och det kändes skönt att slippa känna sig ensam. Låter det melodramatiskt? det är det. Tankar börjar dra åt det hållet, det är nytt för månaden.

Idag, däremot, vaknade jag utsövd redan kl 8 och har på relativt kort tid lyckats göra sådant som tagit mig en vecka att utföra, hittills denna vår. Åtminstone känns det så. T och jag tog en cykeltur i solen till Röstånga för att handla ingredienser som saknades till kvällens gulasch, sedan drack vi kaffe på söderläget och så krattade jag gången genom skogen ren från löv och kvistar, tog upp resterade rötter från söderlägets rabatt och beslutade mig för att gräva upp några syrenskott och plantera där, men under arbetet under buskarna och med den tunga grepen tog plötsligt orken slut och jag kom då på att det var dags att börja med middagen, så då gick jag in och började med den. Ja, så hade tvätten blivit klar och hängdes upp - ute såklart! och därefter blev det dags att diska litet, så nu funderar jag på att gå ut till grepen och ge mig i kast med syrenerna igen, innan solen går ner. För en vet ju aldrig hur vädret blir imorron. Grytan puttrar och är färdig lagom tills jag är det med och sen kommer jag ta mig en välbehövd dusch. Puh!

Idag skrev Ann Heberlein något på sin wall som hon sedan plockade bort. Det handlade om att vara ensamstående och inte kunna tycka synd om sig, om att vara tvungen att stålsätta sig och utföra, oavsett hur trött eller sjuk en är. Jag gillade inlägget och trivdes med att så läsa något så hudlöst från en kvinna i offentligheten. Nu är inlägget borta. Jag tänker då inte censurera mig själv, möjligen redigera, men inte tysta mig själv. Det är andra så bra på redan.

lördag 7 mars 2015

Hurra!

6 mars 1946
men utöver allt elände så är jag begåvad med att fira födelsedag ihop med världens vackraste människa. Det finns ingen bättre tröst än ett innerligt gitarrsolo av David Gilmour.

Livet går vidare, grattis till oss.

Pink Floyd - Comfortably Numb

Enuma Elish

Tiamat dödas av Marduk
läser litet om västasiatisk religion och mytologi och förfasas. Inbakad i skapelsemyten blir en kvinnokropp grymt stympad och skändad av Babyons grundare, kungsguden Marduk, som styckar upp urmodern Tiamats gravida kropp i två delar. Hennes ena halva formar himlen och salivet regnmolnen, medan den andra halvan formar jorden och brösten bergen; ur hennes ögons tårar skapas Eufrat och Tigris, och de första människorna beordras gräva bevattningskanaler i hennes kropp för att säkra mänsklighetens fortbestånd. På liknande vis, genom alla religioner, ska vi bli övertygande om värdet i monoteism. Enmansvälde.

I morgon är det internationella kvinnodagen, något som av somliga avvisas som överflödigt, av andra ses dagen som en ouppnåelig dröm. I Indien - "världens största demokrati" - kan kvinnor bli utsatta för grova sexuella övergrepp om de är ute efter middagstid, och när kvinnor blivit skändade anklagas de, fryses ut, och tar slutligen sina liv eftersom skammen är för stor, om de inte redan har dött under våldtäkten. Poliserna vägrar ta anmälningar. Dokumentären Indiens Dotter har förbjudits i Indien.

Siffrorna är skrämmande. Världen över skändas, våldtas, styckas, förnedras och misshandlas kvinnor på grund av sitt kön och deras försvarare är oftast män. Parallellen till den akkadiska skapelsemyten är slående men inte ens Nimrods stadsmurar står pall för Isis härjningar. Namnet Isis som en gång inneburit sundhet, äktenskaplig kärlek och visdom, i formen av en bevingad kvinna, har annekterats av sin raka motsats.

Isis till vänster i värdeperspektiv. Osiris till höger.

Ash Ra Tempel - Amboss

torsdag 5 mars 2015

marskatt

Dagny Zachrisson
jag tänker inte gnälla, det är lika för oss alla nu i mars, när reserverna är slut och ljuset gäckar oss och visar på alla skavanker som vintern har orsakat. Mycket Snart ska jag tänka på den utlovade helgens värmebölja och jag ser fram emot att sitta på söderläget, i solen, med en kopp kaffe eller en öl, men först ska jag planera inför skolveckan och städa ur hemmaveckans damm, hämta in ved, fixa middag, handla, skjutsa, hämta, orka undervisa och upprätthålla svaga rutiner, och, och, och men klagar gör jag inte!

Där ute går livet vidare, det gäller att hänga med. Eller låta bli.
Svänga på svansen och visa sin vackraste del.
Kura ihop och njuta av stunden. Drömma om en sommaräng.

För snart är ljuset tillbaka och driften att skapa, plantera, så, gräva, plocka in blommor och duka upp frukost på gräset får vänta en liten, liten stund till. Det är som att vara kissnödig; alltid värst precis när en står framför dörren.

Kevin Ayers and Ollie Halsall - May I?

söndag 1 mars 2015

klosterlilja

scen ur Tarkovskys "Rublev"
första mars och snöglopp.
Jag sover länge, tar en långsam frukost medan brasan värmer upp och radion pratar på i bakgrunden. Hittar en länk till alla Tarkovskys filmer och tittar på "Andrei Rublev", "Yttersta Domen" på svenska, en märklig översättning. Genom ögonen på tidernas mest kände ikonmålare skildras det medeltida och feodala Ryssland. Underförstådda paralleller till samtiden. Filmen förbjöds i Sovjet då den kom ut 1966 och visades där först flera år senare, i censurerat skick, såklart. Naturligtvis prisbelönades den i Europa och än idag väcker den nyfikenhet.

De vackra bilderna etsar sig i minnet, svartvitt är vackert, så mycket själfullare än bjärta kulörer. Filmen har underbara, långa tagningar, varje bild är genomtänkt, utsökt, och varje rollkaraktär arkaisk, på klassiskt Tarkovskyvis och precis som det ska vara. Metafysik, historia, konst och kultur, farligt och intellektuellt, vackert och stilistiskt.



När stumpan kommit hem tog vi på oss regnkläderna och gick ut på promenad. Stämningen från filmen följde med under regnskyarna, vi gick i tystnad. Regndroppsljudet varierade, ibland hördes tunga dropp från de höga bokkronorna, ner i lövklädd mark, ibland mer dämpat ner i mossan och ängsmarken där bäckens porl överröstade. De flesta småfåglarna var stilla, ute på fälten vilade grågässen i stora flockar och korpen spred stämning. Grönfinkens gnissel. Hemma hörs nu tranorna varje dag!

Jag kom inte till ödetorpet för att plocka upp klosterliljelökar idag heller, men det tar jag kanske i morgon. Ser fram emot en helvit skogsglänta om några år, alldeles vid bäckens krök, där det är fuktigt och skuggigt och där mitt lilla bestånd av ramslök trivs.

här ska mina klosterliljor få bo


Little Dragon - Twice
The Barr Brothers - Half Crazy