frihetstiden

Jan Weenix, 1716

Under en gammal tall ligger det en ekorre. Jag böjer mig ner och ser då blodet som gnistrar rubinrött i frosten, den mörkt röda levern kontrasterar mot den mjuka och rostfärgade pälsen. Färgerna är mustiga, som på ett stilleben av Oudry, eller Weenix, men konsten placerar in djurkropparna i en världsordning som utgår från människokroppen och undviker skickligt slaktens blodiga kontrovers. Röda bär symboliserar det spillda blodet och det flådda köttet framställs putsat och smakfullt, redo för grytan. Bilden jag har framför mig nu saknar all form av sådan tillrättalagd tematik, jag ser endast den ordning som utgår från naturen själv, och den är minst lika anslående. Den lilla kroppen är prydligt halverad, inget söl syns runtom och det ser ut som om döden har kommit fort.

Jag tänker att i takt med att naturskogarna krymper blir kampen för överlevnad påtaglig hos de djur som vi delar omgivningarna med. Avverkning sker skamlöst och utan hänsyn till vare sig häckning eller biotopskydd, och eftersom markerna är tämligen små här omkring tycks djungelns lag lyda. Grannarna enas bara när det är dags för avverkning; snabbt ska det gå, och billigt, rationellt. Djupa fåror i leran efter skogsmaskinerna får ytvattnet att byta riktning, grusade vändplatser är livlösa för en lång tid innan rallarros och mer invasiva arter orkar bryta genom skalet. Det är som om människans ansträngningar bara gick ut på en sak, och varje gång hon ringar in ett område går detta etnocentriska mantra igen. Listor av utrotningshotade varelser blir en manual och ett frikort, det är sedan länge.

Ett stycke längre upp på skogsvägen syns djupa avtryck av en fullvuxen älg i den frysta leran, avståndet till nästa steg är stort. Uppe i trädtopparna sitter det en ekorre, den håller mig under stadig bevakning. När jag passerar sitter den blick stilla och sen tar den ett vigt skutt och fortsätter vidare mot den gamla tallen.

The The - The Whisperers