För Melankoliker till Förströelse

Olga Tokarczuk

Att vakna av morgonljus och starta dagen med ett par kapitel ur en bra bok, och läsa tills det blir för kallt om armarna som sticker fram ur täcket, sedan tassa ut i strumplästen och göra en brasa, fixa frukost och sakta höra hur huset vaknar till liv, och hela tiden ha de där nya tankarna med sig från boken är en fantastisk sak. Böcker kan bli likt de där vännerna man saknar, eller egentligen aldrig har haft. Man ställer ofta höga krav på sin omvärld utan att riktigt orka att ge tillbaka i samma omfång. Jag försöker att lära mig, eller åtminstone få en inblick i hur vänskap kan se ut i litteraturens värld. Om vänskapen där blir för schablonisk och svårrelaterad kan man ju alltid byta bok, men hos författare av Olga Tokarczuk's kaliber blir man knappast uttråkad.

Vi pratar litet om det där vid frukostbordet, tösen och jag; om att tillhöra något större än det man kan ta med sig och om tryggheten som gemenskap och sammanhang ger. Och när dörren öppnas och hennes pappa kliver in, gör vi kaffe, och samtalen glider in på sådant som vi har gemensamt, eller kunde ha gemensamt, såsom musik, smak, små upplevelser; bra ting. Nu har de som utgör min familj rest vidare och jag sitter kvar i stugvärmen. Båda katterna vilar på fåtöljen, med sina små nosar djupt inborrade i de mjuka magarna.

Att leva ensam är en tvåeggad klinga. Att ha och inte. Alla längtar efter sammanhang som bygger på gemenskap genom delade minnen. I Jakobsböckerna, som jag läser nu, beskrivs mänsklig kontakt och nätverkande som den livslust som gör oss humana, och att det är först när mänskliga fel och brister accepteras som hon blir komplett. Omänsklighet, däremot, uppstår när en kropp utesluts från andra kroppars gemenskap, och hon misstar perfektionism för visdom. Det är när humorn och självdistansen försvinner som terrorn och självföraktet tar vid. Resandefolk och nomader vet sedan generationer av nedärvd erfarenhet att det är det vi bär i kroppen som räknas vid livets slut, och att minnen och lärdom är det enda av verkligt värde som vi någonsin kan äga.

Under frukosten kommer vi in på vetenskap och metodikens brister. T samlar på vattenprover som skall analyseras och jämföras när kommande termin startar. Hon tycker att det är svårt, eftersom hon måste veta vad hon letar efter redan innan hon ställer frågorna. Just detta är vetenskapens styrka, och brist. Vi ringar in ett specifikt område och specialiserar processen genom uteslutningar, men genom att ställa riktade frågor riskerar vi att utesluta de svar vi egentligen behöver. Samma problematik uppstår inom de flesta människoskapta tankebanor, vi människor tenderar att cirkulera kring sådant vi redan känner till, och fördjupar oss därför ofta i onödiga ting.

Gemensamma minnen byggs på allteftersom vi möts, och på så vis uppstår även de sagor och berättelser som har lyckats transcendera genom tid och rum. Genom att medvetet välja vem som får ingå i skapelseberättelserna blir minnet sålunda mänsklighetens starkaste vapen. Ett alltför hårt uteslutande kan dock måla in det egna samfundet i ett hörn, på så vis har också många religioner dött ut. De trosföreställningar som har en tillåtande, accepterande, och rentav felande gudomlighet är bärkraftigast. Tankefigurer är skörast när de vilar på dogmer, för vem kan älska perfektion?
Starkast är acceptansen - eller som den kallas på kristendomska: kärleken.

"Mellan hjärtat och tungan döljer sig en avgrund, sade han. Kom ihåg det. Det gäller att inte blotta sina tankar, särskilt om du haft oturen att födas till kvinna. Tänk så att de tänker att du inte tänker. Förled dem med ditt sätt att vara. Så måste vi alla göra, i synnerhet kvinnor. Talmudisterna känner till kvinnans styrka men är rädda för den, därför sticker de hål i öronen på småflickor för att försvaga dem. Men inte vi. Vi gör inte sådant, för vi är själva kvinnor. Vi gömmer oss. Vi spelar dumma, låtsas vara någon annan, som vi inte är. Väl hemma rycker vi loss masken från ansiktet. Tigandet tynger oss, stoltheten vi går och bär på.

Och nu när Jenta ligger nedbäddad upp till halsen i vedboden i Korolówka vet hon att hon har lurat alla."

Utdrag ur kapitlet Jentas berättelse i Jakobsböckerna, av Olga Tokarczuk

Sufjan Stevens - Barcarola (You Must Be A Christmas Tree)