Det är midnatt efter julafton och jag samlar ihop mig själv och tankarna litet. Det blev en fin jul, trots allt.
T:s faster, A hittades djupt medvetslös i sin lägenhet i Oslo för ca10 dagar sedan. Vi tror att hon hade kollapsat av ett krampanfall - ett otyg som går i släkten - och slagit i huvudet illa.
Vi vet inte exakt hur länge hon hade legat där, på golvet, vid den öppna balkongdörren i den nedkylda lägenheten. När P ringde och orosanmälde, och räddningstjänsten slutligen tog sig in genom det öppna balkongdörren, hade det gått 5 dagar sedan man senast hade hört av henne. Vid det laget var A så nedkyld och uttorkad att vi var en hårsmån från att förlora henne.
Men vi hade tur. Tack vare att hennes kropp var så gravt nedkyld (28° C) hade hon inte tagit skada i den omfattning som man annars kunde befara. Efter två dagar noterade sjukhuspersonalen ögonrörelser, och på så vis fick vi konstaterat att A faktiskt, mot alla odds, höll på att vakna ur koman. När man skulle starta uppvaknandet för fyra dagar sedan var njurarna för svaga, och hon hade fått lunginflammation och feber av sviterna efter sondmatningen, så därför avvaktade man tills hostan lagt sig tillräckligt och hon var tillräckligt stark.
Det var en av hennes gamla kollegor från hemorten i Karlskrona, och som hon inte hade träffat sedan den tiden, som vårdade henne vid intensiven, och jag vet att kollegorna från dialysen i Oslo såg till att hon hade det så bra det bara gick, vid uppvaket. Genom deras omsorger blev undret möjligt.
Den 19 december skrev A plötsligt ett meddelande på FB och gratulerade P på födelsedagen, och då fick även jag meddela mig med henne en liten stund. Den känslan, oerhörd. Och idag har hon fått en timmes permission från sjukhuset och kunde fira litet jul ihop med sin son, T kusin. Hon har redan fått äta fast föda (nåja lompe och pinnekött, men ändå), och P kunde äntligen få prata med sin syster i telefon medan T och jag satt framför honom på golvet och lyssnade, andaktsfullt.
Bästa julklappen en människa kan få.
Var rädda om er. Livet är skört, men så länge det finns liv, finns det hopp
T:s faster, A hittades djupt medvetslös i sin lägenhet i Oslo för ca10 dagar sedan. Vi tror att hon hade kollapsat av ett krampanfall - ett otyg som går i släkten - och slagit i huvudet illa.
Vi vet inte exakt hur länge hon hade legat där, på golvet, vid den öppna balkongdörren i den nedkylda lägenheten. När P ringde och orosanmälde, och räddningstjänsten slutligen tog sig in genom det öppna balkongdörren, hade det gått 5 dagar sedan man senast hade hört av henne. Vid det laget var A så nedkyld och uttorkad att vi var en hårsmån från att förlora henne.
Men vi hade tur. Tack vare att hennes kropp var så gravt nedkyld (28° C) hade hon inte tagit skada i den omfattning som man annars kunde befara. Efter två dagar noterade sjukhuspersonalen ögonrörelser, och på så vis fick vi konstaterat att A faktiskt, mot alla odds, höll på att vakna ur koman. När man skulle starta uppvaknandet för fyra dagar sedan var njurarna för svaga, och hon hade fått lunginflammation och feber av sviterna efter sondmatningen, så därför avvaktade man tills hostan lagt sig tillräckligt och hon var tillräckligt stark.
Det var en av hennes gamla kollegor från hemorten i Karlskrona, och som hon inte hade träffat sedan den tiden, som vårdade henne vid intensiven, och jag vet att kollegorna från dialysen i Oslo såg till att hon hade det så bra det bara gick, vid uppvaket. Genom deras omsorger blev undret möjligt.
Den 19 december skrev A plötsligt ett meddelande på FB och gratulerade P på födelsedagen, och då fick även jag meddela mig med henne en liten stund. Den känslan, oerhörd. Och idag har hon fått en timmes permission från sjukhuset och kunde fira litet jul ihop med sin son, T kusin. Hon har redan fått äta fast föda (nåja lompe och pinnekött, men ändå), och P kunde äntligen få prata med sin syster i telefon medan T och jag satt framför honom på golvet och lyssnade, andaktsfullt.
Bästa julklappen en människa kan få.
Var rädda om er. Livet är skört, men så länge det finns liv, finns det hopp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar