Ljuvliga sommar. Man stiger upp när man vaknar, planerar saker som inte behöver fullföljas, besöker vänner som bjuder på middagar och kaffe, simmar ensam i kalla bad och bastar sedan ihop med de blåfrusna barn som inte heller bryr sig om vattentemperaturen. Ibland badar jag i ljumma gölar, och så dricker jag mycket kaffe, jag har en del kaffande att ta igen. Tidspunkten då jag stiger upp eller lägger mig spelar inte någon roll, armbandsuret har legat där jag lade det i onsdags efter avslutad tjänst.
Jag har sagt upp mig i förtid och har nu två månaders ledighet att spendera på precis allt jag vill. Tack vare nattregnen slipper jag vattna mitt lilla trädgårdsland och kan se på hur gräsöarna växer sig manshöga och på de olika axen som svepande vajar för vinden. Och när jag har tröttnat på att läsa, titta, lukta och lyssna på min närhet tar jag bilen och far iväg.
Mittskånes inland är ett stort hål i mitt medvetande, det tänker jag råda bot på. Via gamla, och ibland dåligt märkta småvägar, hittar man litet udda ställen som oftast ingen annan än bosättarna hittar till. Västerstads gamla bortglömda kyrkogård, med bevarade gravstenar sedan 1600-talet och en kyrkoruin, vars absid är från sent 1100-tal, är en sådan udda plats. Kyrkan är alltså lika gammal som Lunds domkyrka, och ett stenhuggarmärke styrker att delar av hyttan i Lund även varit verksam precis här, på en plats där det idag betar får. På en gammal mossig skylt vid den hänglåsförsedda grinden ute mot vägen går det att läsa litet om kyrkan, men du måste vara nyfiken för att hitta hit.
På bageriet i Önneköp serverar sonen till de båda ägarna den godaste Tom Ka Gai jag vet. Här, i närheten av Önneköp, kan man också gå på kannibalmuseum om man känner för det, eller tala paraguyansk samtid med den driftiga handlarn som har sett till att ge invånarna tillgång till systembolag, post och närbutik. Hon håller på att bygga upp ett kooperativ som ska stå pall för eventuella konkurrenssituationer, och den dag ICA bestämmer sig för att etablera sig här hoppas hon att människorna är kloka nog att inse vad det är de verkligen behöver. Scenariot är känt.
Av en viss anledning är det just i Skånes mittersta inland som solar från hela världen samverkar för att ge landsbygden det den behöver. Anledningen är nog så enkel som att det krävs en utomstående som med frisk blick ser och stillar behoven. För visst är det dessa ideellt, godhetsdrivna individer som är de riktiga Sverige- och landsbygdsälskarna? En annan, lika viktig anledning kan vara att anonymiteten och småskaligheten är något man vill värna, så träd med försiktighet. Balansen mellan anonymitet och behovsstyrd verksamhet för att kunna föda en liten befolkning är hårfin... nätverk såsom vägar, fungerande internet, och kunnigt och strävsamt folk med genuint servicetänk är A och O.
När jag tänker på att jag under åtminstone ett helt år framöver ska få ägna mig åt detta hemliga land i min närhet, känns det som om alla goda gudar ler mot mig. Jag har det bra, jag.
Vad jag läser? Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark, såklart.
Hög standard - Peps blodsband
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar