Det tar några dygn innan jag har varvat ner och fått ut Stockholm ur kroppen. Hur mycket jag än turistar i mitt eget tempo, så kryper sig ändå den där hetsen in i mitt omlopp. Det är så mycket att se, så mycket att göra och att bry sig om i den där staden.
Här hemma är ljuden av ett annat, och mycket kärt slag, närmast hörs de humlor och bin som kalasar bland rosorna och den nyutslagna spireans långa gräddvita vippor. Den älskade koltrasten, rödstjärten, trädgårdssångaren, kärrsångaren, ärtsångaren och svarthättan flöjtar från solskuggans glitter inne bland trädkronorna alldeles intill, och på litet längre håll hörs lövsångaren, grönsångaren och duvan. Allra längst bort i mitt hörselregister hurrar en gök.
Sommaren är här. Det är obestridligt, ovedersägligt, oomkullrunkeligt, absolut säkert och sant. Varje år vid den här tiden känns det extra angeläget att påminna mig om att tiden flyter på, även om (och kanske särskilt för att) nuet känns som en outslitlig evighet. Jag vill bromsa, trycka på stoppknappen. Lägger mig sent, som för att sakta ner, spelar samma visa om igen. Påminner mig om förra sommarens ökenlika torka och medföljande umbäranden och tänker att det ändå är fantastiskt att flödet finns, och att jag kan känna, se, höra och förnimma det. Här inne i trädgården känns den cykliska och sol-månbundna tiden i sin återkommande och tröstande, eteriskt sköna skepnad, den som är av ett annat slag än den tekniskt mätbara, armbandsberoende, och som ger mig stöd för livet jag lever, emellanåt.
Bo Hansson - Solen (parallellt eller 90 grader)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar