Det är redan november. Regnet som har strilat hela dagen är ändå bättre än ickeväder. Jag gillar regn, och nu, när taket blivit tillfälligt lagat med en nödplåt, behöver jag inte oroa mig för huset längre. Att behöva vänta länge på hjälp är en trist sak med att äga hus på landet.
Det blev en tur till Traneröds mosse idag, eftersom det är kongenialt väder för både november, regn och mitt humör. På myrmarkerna känns det som om mina nervtrådar hittar hem, det är något med luften, dofterna, lugnet och den där känslan av tidlöst allvar, som tilltalar mig. Till och med de där irriterande granarna stannar i växten och blir som svarta och förkrympta repliker av sitt storvulna ego. Mossan som täcker marken är väldig, mjuk och skrämmande på samma gång. Det är som om jag återvänder till en tid före allt, där hud och hår existerar sida vid sida om mossa och vatten. Sinnligt och varsamt, jämlikt och ödmjukt. På samma gång mystiskt och fridfullt.
Under min tyngd hörs gasbubblorna spricka, över mig en hackspetts nervösa vingslag och så kungsfågeln från tallarna. Annars är det tyst som i graven.
Under skogspromenaden ser jag ting jag aldrig riktigt sett förut. Det är naturformer: förvridna, krossade, vittrade och upplösta, som i dimman ter sig mer levande än flertalet människor jag känner. Stenen gör inga utvärderingar av hopplösa projekt, den gamla boken gnäller inte för en förlorad gren och stubben skvallrar inte missunnsamt över sin högvuxna granne.
Tänk om människosläktet ändå gav skogen rättigheter snart, så att det kunde lära sig att leva varsamt och förstå att tid inte läker alla sår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar