Magiskt tänkande

Domarring vid Hästäng

 Människan är den jordiska livsform som i större grad än andra har utvecklat ett metodiskt och problemlösande sinne. Förmågan att lära sig känna igen och undvika faror delar människan med åtskilliga andra djur och växter, och många arter har utvecklat speciella beteenden genom att antingen skrämmas, luras eller genom att sända ut ljud eller doftspår i den nära omgivningen - mimicry-tekniker används även positivt för att sprida artens specifika anlag vidare.
Men enbart människan har kännedom om sin framtida död, och därför lägger hon mycket av sin energi på att planera, strukturera, demonisera och mytologisera sig själv i den miljö hon ser som sin egen.

Urvalet av erfarenheter som har blivit avgörande för människoartens levnad och framtid har utvecklats i generationer med hjälp av abstrakta teckensystem. Tecken fullkomligt genomsyrar och genomlyser människans alla dagliga göromål, från vaggan till graven.

Fast rotad i sin tro på tecknens helande och läkande krafter har hon sänt en metallplakett ut i rymden med en abstrakt bild av henne i två dimensioner. Bilden skall delge andra livsformer hennes existens och är synlig för alla andra med ögonpar, och möjlig att tolka för alla med liknande hjärna, lemmar och utskott som hon själv. Hon visar att hon förmår abstrahera liv på en bricka av metall (vars ursprung kommer från en annan himlakropp än hennes egen). Tanken är inte dum om man lever och delar vissa fysiska erfarenheter, och kan läsa mellan raderna.

Att ge samband och se strukturer i omgivningens alla händelser och skeenden är en mänsklig egenskap som hon abstraherar tillsammans med sin miljö och den kultur hon har skapat. Rädd för att inte se skogen för bara träd - för det blir lätt missförstånd när begreppsvärldar är underförstådda - har hon på senare tid gjort det till sin viktigaste uppgift att undvika allt som är förknippat med sin skapade motsats. Dualismen är hennes kraftfullaste vapen och hon går till angrepp mot allt som tycks hota hennes särarts existens, i stort som i smått.
Stackars rädda varelse.

Tanken på att säkra sin art medelst kommunikation är djupt inlemmad i hennes teorier. Människans hela tillvaro och djupaste tillit går till abstraktionerna, och under tilldyrkan kallar hon dem för symboler, tecken, alfabet, hieroglyfer och siffror. Ja, i så hög grad litar hon på dessa påhittiga påfund, att hon i skuggan av dem verkar glömma bort att leva sin korta, utmätta tid.

Om alla sinnesintryck och instinkter som gör henne mänsklig har reducerats till siffror och bokstäver, hur ska hennes sanning se ut för framtidens uttolkare? Att i så hög grad ägna sin tickande tidsrymd åt att hänge sig åt att försöka ge en objektiv bild åt framtiden, måste ändå kallas hängiven dedikation. Det är faktiskt rörande.

En dag kommer även lämningen efter detta uppfinningsrika liv betraktas av en förbipasserande livsform, som i lika mån undrar över sin existens, och precis som skaparen tycker att jämförande akter borde vara det kitt som för dem samman.
Kanske.

Ultimate Confusion - Jethro Tull
Georg Friedrich Händel - Ombra Mai Fu (Xerxes)