söndag 4 augusti 2019

Gröntankar


 Imorgon kan man säga att den egentliga semestern är över och då tar ledigheten vid, något jag hade tänkt råda bot på genom att fortsätta göra ungefär som hittills. Jag har idkat ordning på torpet i lättare tempo än övriga år, om man inte räknar med de första två åren här, förstås. När jag bläddrar tillbaka till den tiden tycks det mig som om jag var en lugnare och mer samlad person då, men jag vet också att det är svårt att läsa in sådant som försiggick mellan raderna. Jag oroade mig då också, fast för andra saker.




Livet på landet. Jag har lyckats med en del, och misslyckats med en annan del, men sådant är livet vart man än vänder sig. Fördelarna med att bo litet offside är bl.a. att kunna betrakta saker och ting från sidan, litet som en fluga på väggen. Nackdelen är att man oftast får lov att köra bil för att kunna ha något att jämföra med och det är dyrt, men fungerar än så länge.

Jag sneglar litet förskrämd åt ungarna i A-traktorer här omkring. Bakrutedekalernas comic sans deklarerar att där framme sitter det någon som struntade i protesterna och istället överlät det åt dekalfirman. Uppgivenheten. Fattigungarna har alltid fightats där det känns som mest i deras vuxennerv: plånboken och rädslan för utanförskapet. Idag är det miljön som ska få sig en känga. Miljö och Eko är dyrt, och dyrt är dåligt - ungefär så låter det nog hemma hos A-traktorgänget medan knäppet från ölburkarna ackompanjerar storbildsflimret. Det är tragiskt, men oundvikligt.



Jag hade önskat mig en aktivare miljörörelse, särskilt här på landet, som fångade upp ungarna tidigt och höll kvar dem när de behöver mest guidning. Litet som ett alternativ till lumpen, som alltid har förstått potentialen i att hämta ungarna när andra släpper dem. Jag spånar. Kanske ersätta det tidiga 1900-talets potatisledighet och slåtterveckan med medhjälp vid skogs- och lantbruk? Sätta in ungdomar där för att hålla kontakten med jorden och kretsloppet. Eller i djurhållningen, för att vidmakthålla en etisk djurhållning, där vikten av närkontakt med djuren betonas. Eller varför inte fånga upp ungarnas kunskapspotential och ge dem tillgång till och utveckla mer miljövänliga alternativ, som i Dalsland? Här lär sig ungarna i samråd med den lokala fordonsindustrin att konvertera sina A-traktormotorer till elmotorer. Vinsterna vore enorma, och vi kunde få se en levande landsbygd igen.
Ett samarbete mellan privat och offentlig sektor behöver inte rimma illa med miljön. Statligt ägda företag är inte alltid lösningen, se bara på hur illa statliga Sveaskog sköter sin miljöcertifierade skog. Ofta är det de små, lokala företagarna som sköter sig bäst och som vill mest för miljön - men i händerna på svenska lagar som kräver förtätning och ekonomi är det inte lätt att göra sig hörd. Små skogsägare sugs upp av stora föreningar, som låter juridiken och ekonomins piskor vina. Bort med mångfald, in med enfald. Det går att råda bot på allt som människan skapat, bl.a genom att fler människor kommer in och hjälper till med sina kroppar. Inget får ett kulturvärde att stiga högre än närkontakt.

Vad som helst som får ungdomarna att känna delaktighet och samhörighet med närmiljön vore en god idé för framtiden - istället för att politisera och ekonomisera allt in absurdum som det görs idag. Miljö och ekologi handlar om allas framtid, och utan landet stannar Sverige, så enkelt är det. Jag förstår hur illa det rimmar med dagens politiska beslut ovanifrån, men om viljan till förändring finns... och ju fler röster som känner att de räknas, dess större chans till verklig förändring.
Och vad vore Sverige utan ideell naturvård...?


Catapilla - Embryonic Fusion

1 kommentar:

  1. Där framme sitter det någon som struntade i protesterna o i stället överlät det åt dekalfirman

    Ming Wan Lee delvis for president !!
    lars

    SvaraRadera