banal nationalism

Otto Dix, Die Skatspieler, 1920

 Bland filmer som bör ses på bio är Zone of Interest av Jonathan Glazer absolut en. Du som har läst om filmen har nog förstått det chockartade greppet att få följa med i förövarens vardagsliv. Jag ger dig all heder om du har tänkt se den på bio, eftersom dialogen och skådespelarnas prestationer kräver din fulla uppmärksamhet - för de är verkligen enastående, särskilt Sandra Hüllers gestaltande av Hedwig Höss som en präktig, bondsk nazisthustru med ett kroppsspråk som lyckas personifiera rasideologin. Uttrycket Den Banala Ondskan gjorde Hannah Arendt känd hos allmänheten, det ligger som en grundton genom filmens hela bildvärld, men då betydelsen kunde kännas alltför uppenbar och därför vara lätt att svepa bort krävs Mica Levis geniala filmmusik. Efter de första och sista minuterna när publiken sitter på helspänn i fullständigt mörker och tystnad, kommer en bisarr ljudstrof med inslag av skärande dissonanta toner som fysiskt kryper in under skinnet på dig. Och under filmens idylliska trädgårdsscener, när barn och vuxna vadar runt i ett soldränkt trädgårdsland och diskuterar vardagsnonsens och firar födelsedagskalas, hörs skott, skrik och misshandel från andra sidan av den grå muren. Det är en fysisk film och tidvis mår man illa, men även den känslan återspeglas när Rudolf Höss klöks i slutscenen, dock är det inte av vämjelse inför det han gör, utan av överansträngning; på Auschwitz Birkenau avrättades under hans überrationella regim över 1,1 M män, kvinnor och barn. Det finns ingen pardon, ingen ursäkt eller utväg för någon som har överlevt den vetskapen.

Någon har skrivit om det ironiska draget i Martin Amis bok, att det inte gick hem hos den tyska publiken. Möjligen är det mitt eget ursprung som spökar eftersom jag har svårt att se någon humor i filmen - men det kan förstås även bero på hur filmmanuset är tolkat. Ironi är svårt att ta in och gestalta, även om jag i efterhand kan se det groteska i de folkligt förankrade, makabra överdrifterna och dissonanserna, så är det ett faktum idag att många väljer att tro på konspirationsteorierna. Möjligen för att skalan är så ofantlig, möjligen för att det är svårt att ta in skammen. Hur som haver, filmen är en viktig del i vår samtidshistoria och jag uppskattar särskilt mycket hur det normala, vardagliga och allmänna kan få oss att fundera kring var gränsen kring delaktighet går. Det är stora frågor, viktiga spörsmål som nog tyvärr inte kommer att ses av den som behöver se. En pedagogisk film är det definitivt, och som kommer att gå till historien som en klassiker.

 

Förövrigt anser jag att Rysslands nemesis är hennes politiker och att hon kommer att implodera - om bara ingen föder björnen.