 |
| en nästan-södergranare |
I min närhet: En retlig större hackspett som kallar frenetiskt och ett koltrastpar har ockuperat taket på en holk, två skogssnäppor flyger över tomten och från monsterboken ropar en rödstjärt. Så långt är allt som vanligt, denna lidelsens söndag i maj då fler förälskade par gifter sig än andra dagar på året. Jag sitter på söderläget och lyssnar på koltrasten som börjar stämma upp inför kvällsserenaden, magen är mätt och jag dricker av det utmärkta vita vinet som blev över från besöket igår. Så långt är allt härligt. Vore det inte för att jag för mindre än en timma sedan släpat på ett cykelskrälle, och därmed blivit en svettig måltavla för årets gigantiska myggor (dessa lidelsefulla bestar som kan förgöra även den bästa av stämningar), och för att jag, från min sköna och lagom bolstrade utefåtölj kan se det där fula cykelliket ligga utfläkt i gräset likt ett dinosaurieskelett från åttiotalet, ja då vore verkligen allt superhärligt. För visst självklart inträffade punkteringen exakt på den punkt där man är som längst från hemmet om man önskar ta en skön cykeltur på Söderåsen. Kvärkaskogen. Hej alla nylagda sylvassa vägstenar! Jag lyckades ändå ta mig ner för serpentinvägen från kopparhatten och även vidare ett stycke, ledsagad av ett slaskande och avslöjande däckljud, innan bakbromsen satte stopp. Vid det laget hade slangen krupit ut och virat sig som en svart, utsvulten orm runt navet. Jag tackade min lyckliga stjärna för att ingen såg att det var jag som lämnade plogfåran i den annars så jämna grusvägen hela vägen hem...
Huset är ute till förvisning på mäklarens sida nu. Två månaders slit har gjort sitt, jag är skitnöjd med insatsen. Det är ändå inte utan att man funderar kring detta med syskon, för det visar sig oftare än man tror att det är en i skaran som gör jobbet och en annan som kammar hem. Och kvinnor får som bekant inte orda över sina bedrifter, för då kan det lukta skryt. Det finns rätt mycket som liknar samhället i stort att jämföra med i det lilla, men just idag är jag nöjd med att jag fick färdigt huset och tog hem cykeln. Och så har jag ett helt glas lyxigt vin från Pfalz kvar. Så skål för mig.
För övrigt skulle det vara spännande att veta vilka hållhakar SD har på de övriga Tidövännerna, särskilt statsministern som vare sig har ryggrad eller pondus nog att ställa antidemokraterna mot väggen. Någon, jag säger inte vem, har begravt en trojansk hund i Tidöparken.
Taylor Swift - The Tortured Poets Department
Jag läser Descartes dotter, av Magnus Florin och så har jag faktiskt läst om Mrs Dalloway, som jag tycker så mycket om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar