Efter två stadiga whisky kommer jag nog att somna. Noga med att folk ska förstå att jag inte är försupen, eller rättare sagt, asrädd för att framställa mig själv som nidbilden av en nucka i övre medelåldern på dekis, poängterar jag att det är två glas. Små. I veckan. Jag är så smärtsamt självmedveten att jag antar en lätt aggressiv försvarsposition och utgår från att omvärlden ser på kvinnor-som-jag-själv med dubbla måttstockar. För som jag ser det, är skillnaden mellan män och kvinnor kantad av fördomsfullt hybridreligiösa åsikter, en slug slags misogynitet som gör att jag måste akta mig, ständigt hålla garden uppe. Män kan minsann visa upp sig och sina sunkiga tröjor bakom trettiofem ölglas på en bar utan att bli kallade försupna, de framstår som skojfriskt busgulliga, och om någon skulle reagera på den nedlegat skrynkliga skjortan eller de mörka dragen dagen därpå, är det enbart igenkännande. Skulle jag så mycket som råka sluddra på orden, glömma något, eller stava fel i ett socialt inlägg (!!!) är himmeln sedan länge nedfallen och stjärnorna slocknade: "Vi visste det", tecknen fanns där.
Misstag som sker med din utbrända hjärna märker du inte förrän dagen därpå. Utbrändhet och utmattningssymptom är ett vanligt och välkänt sjukdomsfenomen främst hos kvinnor, och då är det med avvaktande och skeptisk kännarblick hon blir bedömd. Av alkade män och kvinnor med "erfarenhet". Vi arbetar dubbla skift, utan betalt. Ändå går jag rättframt fram och förkunnar min sjukdomsdiagnos, min svaghet. Det är som om jag måste utmana mig själv och fördomarna. Oftast, i alla fall. För nuförtiden orkar jag oftast inte berätta. Varför utsätta sig för dumma, faktaimmunskeptiska granskningar, de där ögonen som säger att Det som inte syns, det finns inte. Som påstår att svaghet är ett personligt val - Varför valde du att bli utbränd, kunde du inte bara sluta med det? Tänk dig frisk, ta det lugnt och var som folk. Tagga ner litet, ändra inställning. Har du testat yoga?
Efter en tung arbetsvecka har det varit vernissage idag och folk har halkat in från modden. Rättare sagt, Vällde in efter julens ledighetstristess. På jobbet har köket en ny kock sedan igår, som har rest hit från Västmanland bara för att arbeta över helgen. Den ordinarie är sjuk på obestämd framtid, så nu är det bara jag kvar i staben. Som lök på laxen har chefen beslutat sig för att han och frillan ska förlusta sig i Stockholm nästa vecka, och då ska jag ta hand om allt. Rubbet alltså - på egen hand. Detta fick jag mig serverat för två dagar sedan. Kök, café, städ och disk, bädda rent och städa efter kvällens övernattande vernissagegäster - ovanpå ansvaret för mitt eget arbete med konsthallen förstås och så utställningstexten som ska vara klar till utskicket jag ska göra veckan därpå. Torpet och katterna kommer inte att bli glada av att få stå utkylda när nästa köldknäpp kommer, inte sömnen heller. Chefen tyckte (på fullt allvar) att jag skulle sätta på ett extra element under tiden jag är borta, han betalar mig ju en lön. Sant! Så sa han. Kom mig inte för att svara på enfalden, nu kokar jag inombords, men kanske två (små) whiskypinnar hjälper? Normalt ska vi vara fem personer på plats under vardagarna, två i köket, en i caféet och två i konsthallen, men det har inte hänt under min arbetstid. Den där Frillan, eller särbon som lever lyxliv som pensionär utbrast högt över ett glas vitt vin och framför alla som var närvarande, att jag kunde väl värma soppa åt kunderna, det gick fort. Nej, sa jag då. Storögt såg hon på mig, och när jag i köket deklarerade den gamla vanliga litanian om min utbrändhet blev hon förnärmad. Varför hade jag inte sagt något till henne förut? Visste chefen om det? Chefen vet ju mycket väl, och han bryr sig inte.
Kan man vara för snäll?
Nej, jag vill inte tro det. Snart har brasan värmt upp stugan, mig själv och katterna så pass att jag kan gå och lägga mig. Om några dagar är det vardag igen, men innan dess ska jag ha försöka att ha det riktigt tråkigt. Vilken outsäglig lyx det är, att få ha det så trist att hjärnan tystnar och kroppen slappnar av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar