Hennes söndag är här. Efter en vanlig frukost på havregrynsgröt klär hon på sig sina vanliga kläder, hänger kikaren om halsen och går ut på sin vanliga promenad. Solen skiner och de första talgoxarna sjunger igen, hon tycker faktiskt att kråkorna låter gladare än vanligt och tänker att det nog hänger samman. Inga stora åtbörder, inget svulstigt eller märkligt händer på promenaden men den är ändå förtrollad på något vis. Blänket från bäcken, nötväckorna som letar mat på ekarna, flocken med stjärtmesar, och så talgoxarna, allt så normalt att hon kanske inte skulle lägga märke till det om hon hade letat efter något särskilt.
Det fanns en tid när hon sökte efter något, hon hade lagt mycket tid på sökandet i sina dar. Så kom det en annan tid, så som det vanligtvis gör när man söker efter saker och det går upp för en att man inte letar på rätt plats. Hon såg sig omkring, överallt och på allting som fanns där uppe på kullen, och märkte hur det ändrade karaktär och att något inombords öppnade upp. En liten glänta, undanskymd och så obetydlig att bara älgkon visste dess värde. De såg på varandra en stund, hon på den högbenta grå bakom busksnåret och kon mot den lilla tvåbenta blå, så avlägsnade de sig, älgen tyst på älgars vis och hon på sitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar