camera obscura

Odilon Redon

 Medvetandet har sedan renässansen betraktats som en mänsklig egenskap, men denna exkluderande kunskapskategori börjar sakta att luckras upp med frågor som: Vad är medvetande, och: vem skall sättas till doms över vilka sinnen som avgör vad ett medvetande är? De flesta idag känner väl till att medvetandet inte bara är präglat av det som vi däggdjur kan förnimma genom syn, hörsel, känsel och smak, utan vi vet även att omvärlden faktiskt uppfattas högst individuellt. Ingen vet exakt vad "grått" är.

Genom forskning om kärlväxternas sinnligheter har vi sedan en tid förstått att växter har känsel. Nu börjar vi även förstå att kärlväxter i jakt på ljus och näring även har en spatial uppfattningsförmåga. Om vi tar ett träd som exempel, så måste bladbärande grenar öka åt solsidan, rötterna ökar dit källan är, och stammen parerar detta genom att vrida sig i takt med omvärldsförändringarna. Allt detta sker på cellnivå och bestäms av synfunktionen; något som populärt brukar kallar för urögat och har utvecklats litet olika. Bland kärlväxterna är urögat som en hålkamera, bland fåglar och insekter har den med tiden förstärkts med en flexibel superlins som kan göra grått till en färgexplosion genom att uppfatta UV-ljus. Synförmågans evolution har gått parallellt med jordens, och kan ses som ett sätt att skatta och värdesätta den plats som organismen har råkat landa på. 

- Går det att överleva här? Vad krävs av mig för att bli långvarig? Denna tvåvägskommunikation förutsätter ett självmedvetande; en intellektuell intelligens med förmågan att se sig själv utifrån och som del i en värdefull kedja av sammanhang. Det som blott kallas medvetande kräver ingen större insikt om de yttre sammanhangen, alltså ingen intelligens utöver vad som krävs för att tillfredsställa det inre jaget. Den sortens medvetande förväxlas ibland med ett embryonalt stadium, ett stadium som förbluffande nog faktiskt förfäktas av några s.k. tänkande människor.

En fisk känner dofter genom sina känsliga membran, och likt havsfåglarna kalkylerar den avståndet till dofternas ursprung, vetskapen är lagrat i minnet, liksom vilken hastighet som krävs för att kunna parera omvärlden. Mörkerlevande organismer kan se med ljudvågor och känselspröt och jättebläckfiskar har utvecklat ett ultrasensitivt seende och en hjärnkapacitet där idérikedom och problemlösningsförmåga överstiger många tvåbenta individers kapacitet. Möjligen för att nå fram på ett så energieffektivt sätt som möjligt, men säkert är att artens överlevnad hänger på individen. Om växter kan se och tolka bilder genom sina cellväggar, är det då så konstigt att de även kan skåda under jord och kommunicera sina behov och önskemål tillsammans med andra intelligenta arter, som svampar, lavar och maskar. Deras genomsläppliga membransystem fungerar som en jättelik moderkaka med uppgiften att nära och fostra kollektivt liv.

Vi är som art något mycket viktigt på spåren när vi ställer frågor om våra förmågor. Det är ytterst intelligent att inse att vi har begränsningar, och därför är det mycket korkat att tro att det vi skapar av vår (bristfälliga) avbild skulle kunna göra världen till en bättre plats. Intresset för ökade kunskaper om oss som art i en allt mer krävande omvärld skulle urholkas, och ensidigheten sakta utplåna vår existens. Men, vem vet, det var kanske väntat. 

Jag läser Empusion av Olga Tokarczuk

 

Fossillobbyisterna skålar medan aktivister fängslas - Filippa Ronqvist, Flamman