Det är svalt och fuktigt sedan några dagar och då märker min kropp av det genom att bli tung och känna smärtor i nacken. Rättare sagt, min hjärna märker av detta och vill att jag tar det lugnt. Eller rättare sagt, en del av mig vill ha det lugnt, den andra vill tvärtom. Under skallbenet pågår det ett ständigt krig mellan det behagliga och det krävande och det är hjärnbalkens uppgift att balansera dessa helt skilda viljor. Tänk om den där hjärnbalken inte funnits, det vore som ett klassrum utan lärare. Ja, analogierna går att sträcka ut och förminska efter behag. Vad jag inte kan kringgå är hur världen uppfattas genom den egna kroppen, att den känns, tänks och föreställer sig med hjälp av mina sinnen. I boken jag nu läser gör Ian McGilchrist med utgångspunkt av hjärnans två halvor en kulturell tidsresa. Slutsatserna enar sig med mina; vi befinner oss i en tid där den ena halvan ligger tungt i vågskålen och det är både min erfarenhet som har bekräftat det, liksom mina studier.
Världen är en konstruktion. Utan mina sinnen hade jag inte kunnat bekräfta den, så lät oss Descartes förstå att enbart det som inträffar i tanken måste vara rätt. Med tankens hjälp skulle han förändra sin egen tradition, som han menade var roten till allt som blivit fel, för hans uppgift som filosof var att avslöja världen som en fungerande och välsmord helhet. Denna mekanistiska världsbild öppnade upp för en autistisk världsbild, där tanken blivit en flipperkula som studsar runt i ett spegelrum. Allt vi ser och möter är välkänt och vi blir bättre och bättre på att mäta och bedöma, på så vis uppstår ett självgenererande kaos av självgodhet där inget nytt tillåts eftersom det kan kullkasta hela bygget. I denna värld av självtillräcklighet trängs sakta men säkert allt det vi inte visste, det vi från början hade tänkt oss vilja veta, bort. Detta kategoriserande av detaljkunskap har gjort oss till duktiga byråkrater i samhällen med funktionell infrastruktur, och allt vi möter mäts enligt funktionens rationella lagar.
Eller är det verkligen så? Jag har alltid hävdat, att i en repressiv miljö krävs det en vild fantasi för att överleva. Jag tänker för att jag kan, inte för att det är den enda möjligheten att kontrollera min omvärld. Lusten till att leva, gnistan som Descartes menade kom från tallkottkörteln, lever i varje cell i min kropp. Från den andra halvan av mig hörs ett kvitter och en sång, den är färgerna och dofterna och känslan under mina fingertoppar, den lever och lär och låter sig kuvas för att den inte kan något annat, för att den inte vet var gränserna går. Denna vackra sida av mig behöver sin motstående hälft, för att kunna lära sig leva och för att göra det bra krävs en igenkännande mekanism, men som inte behåller erfarenheten som sin egendom utan som gärna delar med sig för att själv kunna växa.
Vi bör se världen som metaforer, dels för att det inte går att beskriva den på något annat sätt eftersom allt vi vet är förankrat i vår kropp och dess omgivning. Ord är stiliserade ljud, och utan dess inre bilder skulle inget verkligt gå att förmedla. Instinkten är lika verklig och sann den, kom ihåg det, och känn rytmen.
Too Much Thinking - Keef Hartley Band
The Dansette, Hartley Jam For Bread - Keef Hartley Band
Comment te dire adieu - Françoise Hardy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar