Anarkroni

 När boken man just läst ut har gett alla svar på alla frågor som detta bloggande har ägnat sig åt, ja då kan man ju faktiskt vända blad och göra annat. Egentligen är bloggande en ganska trist sak, särskilt som de flesta i branschen ägnar sig åt publikfrieri och ivrigt räknande och sorterande av både inlägg och läsare. Låter jag bitter? Det är möjligt, men å andra sidan kunde jag också välja att sälja mig och mina inlägg och göra mig en hacka på dumheterna när jag ändå håller på. 

Nåja, svaret på gåtan jag fick genom att läsa en tjock bok skriven av en psykolog med ett särintresse för hjärnan och kognition var att vi bär på en kluvenhet som sitter inbyggd i hjärnan. Denna kluvenhet har skapat världen vi bebor och förvanskar - men det finns en poäng med att ena två olikheter. För vore det inte för att de två hjärnhalvorna har två diametrala synsätt så skulle vi inte kunna göra verkstad av drömmarna eller skapa kaos av ordning (och omvänt). Där den ena sidan är detaljfokuserad och tycker om ordning och reda, lagar och regler, gillar den andra helhet, att upptäcka nya ting, och att uppleva kroppen i sin naturliga omgivning. Den ena halvan är optimistisk, självsäker och vet att han alltid har rätt (riktigt arrogant om du frågar mig), medan den andra sidan är lätt pessimistiskt lagd, älskar det implicita, osäkra, flytande och intuitiva och bryr sig inte ett dyft om vad som är högt eller lågt. Ena sidan gillar tävlingar och är sig själv nog medan den andra är undflyende och låter ofta den andra dra det längsta strået och få sista ordet eftersom det där med tävlingar är helt obegripligt. 

När världen blir till sker det genom att ena hjärnhalvan tar in allt det upplevda som den sedan skickar över till kontoret på andra sidan. Där lär den sig sig att duktigt sortera, kategorisera och reducera alltsamman och jämför det uppsplittrade materialet med tidigare erfarenheter, men den kan dock inte själv komma på något nytt eftersom allt den vet hänger på sin andra hälfts förmågor. Sedan, när allt är arrangerat och ordnat, sänds det i bearbetat skick tillbaka till grannen igen för att dubbelcheckas med omvärlden och för en jämförelse med verkligheten så att inget har blivit förvanskat. Så fungerar en bra hjärna. Men sörru, sorry to say, ofta hänger något upp sig på vägen. Den där arrogante arrangören till vänsterhemisfär tycker sig nämligen vara fullt kapabel att klara biffen själv. I rationalitetens och snabbhetens tecken kan den sluta att sända tillbaka till sin andra hälft, och det är här som saker och ting blir riktigt tråkigt fyrkantiga. Man måste tyvärr säga som så, att när detta sker allt oftare då framstår det logiskt betecknande och perfekt arrangerade plötsligt som mer verkligt än det verkliga kaos som pågår runt omkring. Vi slutar helt enkelt att göra jämförelser med naturen och litar mer på tekniken och det rätlinjiga och förutsägbara som vänster hjärnhalva så duktigt arrangerat. Voilà.

Alla våra fantastiska färdigheter som finns för att förstå vår omvärld har då plötsligt reducerats till fragment. Plötsligt har världen blivit en spegelbild av den där förstockade och omnipotenta (sic!) hjärnhalvans ego och vi som individer har alltså gått från att vara delaktiga medlemmar i en fantastisk omvärld, till att bli expertisens duktiga fackidioter. Vi har helt enkelt lämnat ifrån oss möjligheten att bli överlevare till att vara självmordspiloter. Det är nämligen som så, att när den egna kroppen ses som smutsig, otillräcklig, svag och viljelös - om man jämför med den maskin eller stereotyp som den rationella hjärnhalvan har skapat - då uppstår alla möjliga sorters psykiska sjukdomar. Känslan av förlust eller alienation (för att låna ett bra men materialistiskt begrepp) uppstår, när allt vi gör bara är avbilder av ett perfekt något (för det finns väl inget riktigt nyhetsvärde i att skapa spindelvävsliknande textilier eller robotar som liknar hundar, eller konst som promptats genom en dator). Vad är då meningen med alltsamman, vari finns djupet?

Ja, och så kom vi till det det där med empati, ömhet och romantik som ju tillhör den högra halvans domäner. För hur skall detta få plats i en fullt ut rationell värld, annat än som garnityr på kommersens sliskiga tårta? Nä, bort med allt som heter känslor bara, in med kalkyler och säkerställda data så kommer nog allt att bli billigt och bra. 

I jämförelse mellan västvärlden och österlandet har det visat sig att det finns kulturella skillnader som går att härleda till hjärnans utveckling. Väst har en mycket högre grad av bias till den vänstra (rationella och kvantitativa) hjärnhalvans fördel, medan man i öst ännu har en god balans mellan de två sidorna. Det är dock en tidsfråga innan även den högra halvan blir anfäktad där också, och den gamla synen på en förandligad natur också blir en handelsvara, precis som vi har vant oss vid i väst.

Japp. Så var det med den saken. 

 

Ludwig van Beethoven - Stråkkvartett nr 8 e-Moll, Op 59:2. (molto adagio)