kulturapproprierande kulturtant

Jag ville bara vara inkluderande och bära något som är äkta för mig – men EBU verkar tycka att min etnicitet är kontroversiell. Det säger ingenting om mig, men allting om dem.

Eric Saade under Eurovision, Malmö 2024

När hon var tonåring fick hon en keffiyeh av sin morfar. En svart och vit med vackra tofsar, att bära under jackan eller drapera sig med under heta sommardagar. Morfar gjorde inga stora gester kring gåvan, hon fick på egen hand utforska hur det kändes i dess laddning, för tyget gjorde något med henne och med omvärlden. Än idag går hon forskande tillväga kring identitet, vad det innebär på ett personligt plan och även samhälleligt. Ibland gör hon omvägar likt katten kring het gröt, ibland är hon mer direkt. Hon kunde t.ex. till en början medvetet använda sig av kläder för att slippa få, eller omvänt, attrahera omvärldens ögon. Men med tiden kom hon bäst att trivas som kameleont.

Hennes morfar var en stor man, det förstod hon redan som mycket liten. Han lärde henne dyka som ettåring och matade henne med jordgubbar för att bli kvitt barnallergierna. Ständigt påläst och nyfiken på det senaste gjorde han det till sin livsuppgift att visa henne en värld utan rädsla. Under sommarloven tillsammans kunde de sitta och diskutera allt möjligt, det fanns inget mänskligt som inte intresserade honom och han tog alla hennes frågor på största allvar. Det var lustfyllt att samtala, han ville förstå hur hon fungerade och matade hennes frågor med frön från biblioteksbordet, och i gengäld gav hon honom inblick i hur det var att vara ung och leva i ett annat land. När hon kom in i tonåren var det nog inte utan sorg som han noterade hur hon förändrades mentalt, men han fortsatte att mata henne med sådant som kunde fördjupa hennes nya frågor och få hennes ganska stagnerade syn att växa. För hennes skull skulle han prenumerera på glammiga modetidningar och tog hem det senaste numret av Playboy från grannen, hon fick samtidigt en prenumeration på Readers Digest och alla dessa olika tidningar skulle sedan ständigt ligga framme att betraktas, ifrågasättas och sedan diskuteras. Inget var för högt, inget för lågt och under det glättiga åttiotalet var det mesta för att uttrycka sig kort; ganska mycket, lågt.

Hennes morfar var en stor man eftersom han hade lärt sig att leva utan mentala bojor. För att kunna förstå det stora däri behövde hon ingen erfarenhet av krigsfångenskap i Sibirien, hon behövde inte bli skjuten och lagd i egenhändigt grävd massgrav eller återvända till fots efter fem år för att se vännerna och bekantskapen minimerad, hon behövde inte ens tillhöra en ideologi eller kyrka. Det enda som krävdes av henne var att bli den personen som uppmärksamt lyssnar på andras erfarenheter och tar dem på allvar. Någon som, liksom hennes morfar, tycker att varje berättelse är lika intressant som människan bakom, och som tycker att content är det livsinnehåll som inte går att sälja. Det sant mänskliga bestod i, det förstod hon snart, att kunna känna hur det är att vara av skinn och ben, för att sedan se rakt igenom påklistrade varumärkeskataloger och logotyper. Att vara människa var att känna igen sig själv där man minst förväntade sig det, och att trivas i underläge där man slipper charaderna. Vem har sagt att det ska var smalspårigt eller enkelt att leva?

Det går nästan inte en dag utan att hon funderar på vad hennes morfar skulle tänka om nutiden, förmodligen skulle han hitta något intresseväckande att säga om detaljfokuseringen och de skulle enas om att alla former av människor är av godo, (även om det inte alltid gick att förstå sig på dem) och så skulle de nog båda (hon med till slut) tycka att nutidens teknik och ekonomifixering är ämnen som är lika intressanta att studera som att diskutera. Mångfald i motsats till enfald, musik där du blir tystad. Och hon har ofta tänkt att om det inte vore för att morfadern hade stått upp för sin inre röst och sagt emot sina överordnade (varit "ohörsam" och därmed krigsplacerats i Sibirien), då hade han förmodligen inte överlevt kriget, trots allt han gick igenom. För hon var ganska säker på att skammen över att ha dödat en like, och högfärden över att vara maktfullkomlig var de mest förgörande krafterna av alla. Där som övertygelsen är starkast, där är tvivlet också störst, så tänkte hon.

Witch - Chifundo