Vi är i sköna maj. Efter kvällsvarden går hon västerut, där som de sista solstrålarna sveper över kullar med blommande hägg och slån. Vid det danska ödetorpet låter två enkelbeckasiner höra en kuslig melodi, för att stjärtpennorna ska vibrera måste deras kroppar störta mot hagen i dödsförakt, och när två tranor och en spillkråka signalerar, vet en vandrare att snart infaller den tid då en annan värld än den kända regerar. Det är en sång från en tid utan vare sig visare eller oro, och till för den som vill vägledas av stjärnor, måne och evig visdom. Så rundar hon ödetorpets rasade stallänga och passerar de två rustade sommarhusen som vilar i ett mjukt kvällsljus. Sedan den gamla granskogen togs bort har läget ändrats för de helgfirare som bor här ibland, förvisso är de nu utan höstens delikata blomkålssvamp men det är ljusare för rådjuren och kanske till och med en förlupen älg. Alldeles bakom den trelängade gården högst uppe på kullen har jägarna sitt unkna kyffe, och strax där bakom ligger drickgölen nere i sänkan, förmodligen vilar den gömd för lystna blickar, svart som natten. Här inne i kärret häckade tranor innan skogsmaskinerna tog över, och för att slippa se på kalhyggen väljer hon att ta den ljusaste vägen förbi gårdarna ikväll. Det stämmer bättre med sinnesläget. Den lilla grusade vägen knastrar under stövlarna och snart klafsar de över ett källdrog där det växer asp och al och björkarna växer sig knotiga och svarta. Ute vid brynet tigger häggens täta klasar av de sista solstrålarna och som tack sprider de vårens underbaraste dofter till alla nattflyn och till glädje för en och annan ensam vandrare. På den andra sidan av en liten fuktig äng, uppe från Hennys gamla gård hörs svalorna, hon ser hur de sveper runt henne i sänkan och gläds, det är med ett lättat vemod som hon tar in sången. Sedan Henny flyttade ut har hussvalorna återtagit kampen om borätten och från uthusen där hönorna och veden bodde förut kan nu nattens knytt åter få ro.
Över beteshagarna där korna förr lärde sig att runda stenarna för den fetaste grästuvan, dessa uråldriga runda stenar som kommit ur underjorden och varje år växer sig allt högre, låter morkullan sin skymningssång. Den passerar på sitt vinglande vis i solnedgångens motljus, knarrande och knispande är den skapt för att överrösta granskogens envetet bistra sus. När solen sakta går till ro bakom trädgränsen bäddas de stammade gamla slånbärsbuskarna på stengärdena om under ett honungsgult täcke av täta blomskyar. Doften är glad och trösterik och följer med över gärdena och ytterligare ett kalldrog och lämnar först när hon står mitt på hagen med bara himlen över huvudet. Cirka tio minuter därpå för den som inte har bråttom, kanske mindre om man är kaffesugen, är hon åter tillbaka där hon kom ifrån. Innan natten sluter sig och tröttheten övermannar efter gårdagens vedhämtning och den gångna veckans städarbete tar hon in madrasserna och den blågröna linneduken från morföräldrarnas krog. Så grunnas det medan allt hon vet sakta sluter sig i ett dunkelt töcken av vänliga skuggor och röster.
Jag har läst Den sjunde dagen, av Stefan Einhorn och läser nu 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld, av Elif Shafak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar