Det ekar tomt sedan mamma gick bort, plötsligt saknas riktning, och enkelheten. Det logiska i att sitta och hålla handen under en hel dag, det begripliga i att se någon sakta dö i sjukdom, i att slippa fatta beslut och att bara göra någon glad, allt dog i samma stund som mamma. Döden lämnar oss inte.
Vi fick tre veckor, dagar att visa vår ömhet och kärlek, sorg och förlåtelse på. Mitt i smärtan fann vi kärlek och tröst. Nu tar annat vid, döden tar en annan riktning. Känslor byts mot rationalitet. Ekonomi, entreprenörer och tjänstemän. Det känns ovärdigt och problemtungt. Jag hinner inte tänka klart, sörja ut, läka. Livet ställs på vänt.
Söker svar. Hos trädlärkan, vårlökarna, vännerna, grannarna, och i konsten. Arbetet. Hemma sågar, städar, tvättar, diskar och bakar jag tills utmattningen kommer som en befrielse och suddar ut drömmarna. Jag vet att döden är en del av livet, det är naturligt och fint, det får oss att mäta vår livstid och se vår skröplighet. Men allt det andra, jag kan inte tycka att det är fint.
Några timmar senare, och jag har kunnat ta mig ut och möta våren. Fått distans till mig själv. Naturen gör så, den får mig att se allt annat, all den rikedom som jag har inpå, och hur lycklig som kan få möta en ny vår. När döden kommer naturligt, när det finns en rimlig förklaring, då finns det tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar