Favorit

självporträtt av
en ung man i kunskapsmörker

Veden är inplockad, stugan städad och mail till förra vikarien avklarade, så har förmiddagen gått av stapeln och jag kan sätta mig ner med min första kopp kaffe. Brasan sprakar och där ute någonstans lurpassar katten på småfåglarna som för året har fått ett eget smörgåsbord med lyxiga vildfågelfrö. Lantmännen i Ljungbyhed förser oss med fågelmaten, även till vaktlarna som fortfarande lägger ägg. I morse möttes jag av ett radband vackert spräckliga ägg, lagda alldeles precis innanför dörren till den gamla lekstugan som har fått bli deras tillfälliga respit. Min plan är att försöka bygga till stugan till våren, så att de kan få ännu mer solljus och en fin rastgård där de kan få vara i skydd av katter, rävar, ormvråkar och andra rovdjur. Under björkarna och den knotiga boken finns det gott om plats och där tänker jag hänga upp en randig hängmatta till sommaren.

Mina närmaste tankar går ändå främst till skolan och till de ungar jag har fått möta. Det är en salig blandning av förmågor och behov, och jag har redan skaffat mig tre favoriter... jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den känslan, men antar att det är svårt att avhålla sig. Kanske det är lika bra att erkänna och genom favoriseranadet visa att det är OK att gilla varandra, precis lika mycket som det är att inte göra det. Livet ser ut så, vi får se till att acceptera varandra ändå men måste för den skull inte gilla varandra lika mycket.

Förra fredagen gick jag bredvid den vikarie jag nu ersätter, och medan hon enskilt gick igenom betygen gick jag runt i klassrummet och bekantade mig med eleverna. Vi pratade om proportioner, disposition, färglära, komposition och annat ämnesspecifikt och jag förstod i vilken grad de använde sina grundkunskaper, och att väldigt många verkade hämmade av olika saker. Generellt var det flickorna som stördes av att deras mål var orimliga, att det blev "fult" och att "de inte kunde". Killarna tycktes mer vara störda av varandra, de flesta är drillade i lagarbete (skolan har en fotbollsprofil) och har kanske svårt att se sig själv utanför gruppen.

Camo-Beuys av Warhol

Längst bak, med jackan på, satt en kille och såg uttråkad ut. Det var tomt på bordet framför honom så jag gick fram och frågade om han var färdig med alla uppgifter inför betygssättningen. Då fick jag veta att detta var hans första lektion med klassen, att han inte förstod svenska men att engelska gick bra. Vi började prata, jag ställde litet frågor och han berättade att han spelade piano, gillade Mozart men inte hade kunnat spela sitt instrument sedan han hade kommit till Sverige. Jag visade honom konstboken som låg intill och stannade av en slump vid bilden på Josef Beuys av Andy Warhol. Jag sa nog något om popkonstens besatthet av kändisskapet, om gränsbrytningar och vad som anses vara fin konst, om Beuys konstnärskap utifrån sina krigsupplevelser och om camomönstret. Korta meningar, inget svårbegripligt men jag såg på honom att han visste, jag förstod att han faktiskt var van vid att titta på bilder på ett sätt som går utanför planschverk och banala illustrationer. Han fick välja teknik och jag lämnade över boken åt honom att fortsätta bläddra i för inspiration - klassen hade tidigare ägnat tre lektioner åt konstpastischer så jag ville ge honom en chans att prova på. Mot slutet av lektionen vinkade han åt mig och visade upp sin teckning. Han hade valt en av konsthistoriens finaste självporträtt... en enkel stol målad av Vincent van Gogh 1888, och jag förstod då att kommande termin blir spännande.

En sjundeklassare som förstår att disponera tid, kunskap och teknik och på kort tid klarar av att skapa en färdig bild, förtjänar stor uppskattning, det är inte någon självklarhet. Inte alla barn har fått chansen att lära sig ta ansvar för sin tid, eller blivit uppskattade för att de tar egna initiativ. Många elever är kuvade, både direkt och indirekt, för genom att curla kan du som vuxen skada ett barns initiativförmåga lika mycket som om du ständigt bannar det.

en självmedveten Zorn i vargskinnspäls

Under denna veckan mötte jag ytterligare en tystlåten elev som också visade sig vara en riktig djuping. Han hade valt att göra ett vänskapsporträtt av klasskompisen istället för en selfie och teckningen är något jag kommer att bära med mig i tankarna framöver. Genom att studera elevernas arbetsmetoder lär jag mig massor om individerna och hur jag måste gå tillväga för att lära ut. Slutresultatet måste inte alltid vara det enda som räknas, en förmåga kan lika gärna visa sig i förmågan att disponera tiden och materialet och det är en sak jag vill lära min elever, bland andra; processtänkande, dispositioner, att kritiskt granska och att korrigera utan att vara nedlåtande och så arbetsro, att tillåta sig vara i sig själv för en stund. Jag vill lära dem att släppa prestationsångesten och att argumentera för sin idé. Jag vill få dem att förstå att genom att se sig själv ser man andra och att konstbetraktelser och tolkningar övar din empatiska förmåga, eftersom du måste sätta din in i någon annans tankevärld. I samma klass går en rätt stökig kille som inte heller ville göra en selfie utan ägnade större delen av lektionen åt att försöka fnula på vad han kunde göra. Slutligen valde han ett befintligt idolporträtt av ett fotbollsproffs med ett väldigt karaktäristiskt utseende (Rio Ferdinand har ett grymt drag runt munnen som gör sig bra i svartvitt).

Jag var stolt över att kunna presentera flera bilder mot slutet av dubbelpasset som visade både processen, dispositionen, argumentationen och i flera fall helt färdiga resultat. Och kanske det viktigaste av allt: att ett bra resultat inte nödvändigtvis innebär perfektion.

En studie i ödmjukhet

Interstellar Overdrive - Music For the Trees