Eklekticism

det är svårt att leva. Den tanken har legat och malt i huvudet sedan en tid och jag har haft svårt att gnida bort den, det beror kanske på kalheten som tränger sig på, nu när löven är borta och jag kan se ut på vägen från skrivbordet inne i Teklas rum. Bilarnas strålkastare lyser nu obarmhärtigt in från två håll och den ombonade känslan som häcken ger under lövtid är bortblåst. Breven jag har transkriberat har lämnat en tomhet bakom sig, jag jämför och upptäcker hur lika vi är som människor, avsett allt.

Just nu ligger jag med laptopen i knät inne i rummet med kaminen och lyssnar på klassiskt på spotify. Jag tänkte fortsätta med boken, men ställtiderna är långa och för att kunna ge en trovärdig beskrivning av min 1800-talskonstnär behöver jag vara i rätt stämning. Jag läser böcker och lyssnar på musik, miljön är tillräckligt bra.

den gamla judiska kyrkogården i Prag

Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco är nog den tradigaste jag har läst av honom hittills, eller så har min smak ändrats radikalt... jag har bara kommit halvvägs, kämpar mig igenom ett onödigt komplicerat sätt att beskriva den italienska och främst den Piemontesiska nationskampen. Dessutom är berättarjaget en av de mest otrevliga figurer jag har mött- en ultraantisemit, vilket jag visste, för jag lockades av tanken att pröva mina fördomar, samt av plotten. Dock finner jag de antisemitiska fördomarna överdrivna, klichéerna grova och de rasistiska fördomarna så ofattbara att det blir svårt att göra en trovärdig jämförelse med det som hände under 1900-talet och idag... dessutom är jag rädd att bokens (eventuella) välvilja är lätt att avfärda just därför. Det som en gång kanske varit tänkt att bli ett pekfinger i ögat på fördomarna kan även ge dem en skjuts. Ingen tror väl idag att judar bjuder på osyrat bröd, bakat av kvarlevor från kristna barnmartyrer, eller att en jude tre gånger dagligen måste fördöma en kristen eller tvingas kasta ner honom från ett stup vid ett eventuellt möte?

Gustave Courbet, L'Origine du Monde 1866.
En gång hängde den hos Jacques Lacan.

Jag har svårt för det sena 1800-talet, på de flesta plan, och det är därför jag en gång ville fördjupa mig i varför. Den andra hälften av 1800-talet utnämner sig självbelåtet som stående på toppen av historien, därför, med all rätt att låna, omforma och smeta över den del av historien som inte passar. Ingenjörerna är vårt nya prästerskap, allt går att förklara och förklaringen görs från ett håll. Det är nu de stora fängelserna byggs, ingenjörer skapar demoniska krigsmaskiner och utvecklar dynamit, en könlös drottning Victoria utnämner sig till kejsarinna över Indien medan kvinnan beskrivs naturalistiskt i litteraturen som sexualdemon eller vän tant. Allt är gigantiskt stort, magalomanin breder ut sig. Musiken excellerar, de överdådigt stora orkesterdikena rasar samman under tyngden av mässingen, i det burgna hemmets matsalar dignar överflödet. Aldrig förr har så mycket skrytobjekt tillverkats, aldrig förr har så många ingredienser använts i matlagningen. Balzac frossar nästan ihjäl sig på hustruns arv och spekulerar bort sin mors. Nationer byggs med mandom, mod och morske män, vindlande, trånga medeltidsgränder blir marschvänliga Boulevarder. Det är mannens tidsålder.

Auguste Rodin, Iris 1890/91

 Om jag skall kunna tillföra historien något nytt måste jag se saken inifrån, men även utifrån, som kvinna. Det är genom konsten och de personliga breven jag kan få en alternativ bild av Den Stora Historien. Jag läser genom rader, spekulerar kring synvinklar, uteslutningar, tänker mig in i skuggornas situation. Kvinnornas villkor dikterades av fördomar, precis som idag och med hjälp av gamla argument vidmakthålls bilden av henne som oförmögen till samtal annat än gräl och svartsjuka. Vetenskap används i kampen mot det uppenbara, när det kommer till kön tillåts inte kompromisser, vi tycks vara fast i en evig polarisering. Biologism, Rasism, Antisemitism, Sexism och Nationalism är några av 1800-talets bidrag till dagens samhällsklimat och jag vill väldigt gärna bidra med ett litet pyspunkehål i den uppblåsta ballongen.

Bara en liten tanke till: Antonin Dvořák komponerar 1870 den heroiska Operan Alfred, men inte förrän i september i år uppförs den i sitt originallibretto på tyska. Varför nu...

Antonin Dvořák - Slavonic Dances, Op 46

Carl Sagan beskrev livet på vår lilla blå planet en gång i tiden. Här kommer den igen, på svenska.