Original

ollonår

träffade på vildsvin under långpromenaden idag, för första gången i mitt liv. Helt ensam mitt ute i ingenstans, två stora bestar. Jag tänkte att de kunde få vittring av min rädsla, eller höra mitt hjärta bulta och plötsligt anfalla i min riktning. Ett tag funderade jag på att hoppa i sjön intill men svinen tycktes, efter att ha funderat på riktning, ha bestämt sig för att skjuta iväg åt olika håll. Likt två bullriga kanonkulor, rakt igenom buskage och nyodlingar, knakade  det länge och väl innan lugnet lägrade sig igen och jag kunde fortsätta åt mitt håll. Rädslan var ömsesidig, den yttrade sig bara på olika vis. Massor tankar hann tänkas, 1800-talet har aldrig känts närmare.

Funderar på mycket nu, då jag kom hem hade jag nära på glömt bort incidenten i skogen. Hemma väntade en god middag på rester (jag är expert på att tillaga rester), med både förrätt och ostbricka och därefter tittade jag på ett inslag på K-special som jag hade sparat sedan fredags, om Mark Landis, en konstförfalskare vars halva liv gått ut på att lura museikotteriet i flera delstater i USA. Väldigt kul, särskilt om man känner till världen där inne, all prestige och viktighet som plötsligt imploderar. Det är humor!

Jag har sällan tråkigt, åtminstone inte då jag är ensam. Fick en förklaring på varför och är nöjd med den, det är alltid kul att låtsas vara ett original. Mark Landis är det, dock ett verkligt.