Rakel Spektakel

så hette min första vikarie, det var i grundskolan och vi förstod snart att ta tillfället i akt för att ena oss som klass och gå emot denna oönskade nya bekantskap. Ordet vikarie har sedan dess haft en skev klang, något som skulle sättas upp mot och testas. Nu är jag själv i sitsen, pilutta mej!

Idag har jag haft två morgonpigga 7:or och en eftermiddagstrött 9:a som nu får sina avgångsbetyg i bild i julklapp, de kommer att ha hemkunskap nästa termin så jag förstår att deras motivation är noll. Men präktigheten hos en taggad fröken Rakel Spektakel tog över och åtminstone några (bättre än inga) niondeklassare ansträngde sin motivation, om inte till bristningsgränsen, så åtminstone till ett visst resultat. Men ska inte slita sina gråa hår i onödan, en sak jag har intalat mig är att försöka göra arbetet med glädje. Är jag inte glad, så blir inte eleverna det heller, är jag omotiverad blir de det med och jag vill verkligen inte sabba den lilla skaparglädje de har kvar sedan sist de fick skapa utan betygskrav eller fasta stenciluppgifter. När jag tänker på vad det nyaste betygssystemet kan ha gjort med skaparglöden blir jag lätt desillusionerad... tvånget att bevisa resultat genom presenterbart material kan ha mördat mången glad entusiasm i sin linda. Främjande av skaparglädje står faktiskt i läroplanen, men den går inte att lära ut som matematik eller grammatik. Kvalitativ kunskap kräver tid och tanke, och hos mina klasser verkar det vara mängden papper som avgör en elevs betyg, inte arbetsprocessen eller den personliga utvecklingen eller glädjen. Och med tanke på att mina klasser nu är inne på sin fjärde Rakel är det inte konstigt att dokumenteringen av elevernas utveckling har fått stå efter...  för som lärare är det säkert lättare att hålla sig till hårda dokument än till något så eteriskt som glädje. Men jag vet att de finns, lärarna som litar på sina kunskapsomdömen och som vågar se på läroplanen som en rekommendation. För allt är förstås en tolkningsfråga, eller hermeneutik som vi humanister plägar säga.

Ja, det blev en liten utvikning och jag kan ha fel, så rätta mig gärna. Var var jag nu, trött i huvudet.
Det var alltså eftermiddag och jag hade fått en knapp femminuterspaus mellan dubbellektionen före, som jag ägnade åt att städa undan efter klassen innan. Inget fikakaffe hanns sålunda med, nota bene, något som ni ickelärare genast kan slå ur hågen. Alla lärare dricker inte kaffe hela tiden och en del av dem måste betala för sin fix. I mitt lärarrum står en massiv automat som brygger acceptabelt kaffe till 3 SEK, man kan välja mellan svart till något som kallas wiener melange men den sortens excesser gör mig bara rådvill. Varmvattnet är gratis.

Nå, dagen var inte alldeles fel för den hade börjat oerhört lyckat så utgångsläget var svårslaget. Morgonpassets sjuor hyllade uppgiften (en del med stående ovationer...) och några kinder glödde av entusiasm då de insåg att de faktiskt kunde teckna, och sådant gör ett vikariehjärta litet blödigt. Eller till och med väldigt mycket så, för inget slår en väckt epifani! Nu återstår bara att återskapa  ögonblicket...

Att arbeta med höger hjärnhalva är väldigt stimulerade. Du tränar hjärnan att tänka utan logik, något som faktiskt är mycket svårare än vi kan tro. Vi tror oss veta hur bilder ska se ut och lägger därför till konturer och detaljer som egentligen inte finns där. Resultatet blir därför ofta en bild som begränsar dig genom ytterkonturer och en massa tidskrävande detaljtjafs - och de allra flesta av oss har då redan gett upp hoppet. Det är för svårt. Genom att vända upp och ned på motivet framträder plötsligt ett spel av skuggor och ljus, mellanrum och former istället. Magi! Tanken med uppgiften var att ge eleverna stimulans och en kick, något jag kan dra nytta av inför nästa termin... ren egoism alltså.

Jag lät eleverna börja med att ta en "selfie" med sina mobilkameror och berättade samtidigt om olika porträttperspektiv, här utvecklade jag sådant jag visste de hade lärt sig tidigare och la även till en historisk kontext. Beroende på hur man väljer att placera kameran ger du betraktaren en bild av dig som antingen är jämställd, över- eller underordnad - Eleven fick lära sig se sig själv i andras ögon, något ingen hade funderat på tidigare. Det valda perspektivet kunde de leka med och förstärka på teckningen, och tanken på bilden ur ett maktperspektiv var såklart något jag hoppas att de tar med sig i framtiden, eller inför nästa självbild. Min lilla revolution har startat.