drog mig ordentligt i håret idag och körde till Wanås med tösen, det gjorde jag rätt i. Veckans behållning var att få gå alldeles ensamma i ödeparken, bland bollar med pyspunka och stängda skjul. I Yoko Onos önsketräd hängde det fullt med nu gulnade lappar, en del hade fallit till marken likt höstlöv, och i skogen hördes ännu Marianne Lindberg de Geers kusliga ljudinstallation, med barnröster som ekar mellan stammarna.
Mamma... mamma? MAMMA! pappa...
vi var inte beredda och höll om varandra hårt då en röst plötsligt hördes alldeles bredvid. Vi skrattade litet nervöst och gick vidare för att testa oss, var skulle nästa röst höras? Kramades, klättrade i träd, klängde på skulpturer, kramade om dem, pratade med en del.
I ödeparken blir objekten levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar