jag har varit ute och kört igen, lämnade av nycklarna och skrev på avskedet på jobbet - som väl är slapp jag träffa "chefen" - och kramade om mina kära gamla arbetskamrater. Det borde kanske ha känts mer vemodigt än det gjorde men jag måste faktiskt säga att jag kände mig viktlös. Lättad från skuld, från en oro för att kanske ha svikit mina kollegor eftersom jag inte har varit delaktig i det som de nu går igenom. Det är fullständigt kaotiskt där. Vi gav varandra fina ord på vägen och jag fick även bekräftat ett och annat som jag redan vid ett tidigt stadium i våras hade misstänkt, men att skriva om sådant skulle tangera förtal så det struntar jag i. Under en tvåtimmarslunch med min gode vän som ligger i skilsmässa har vi pratat om allt möjligt, planerat en resa och sporrat varandra genom att bara vara bästisar, som vanligt. Vänskap, inget mer. Det klickar inte, helt enkelt och det är det vi båda tycker är så skönt med oss.
Här hemma har jag pustat ut, det är ändå en liten pärs det där att ta itu med gamla känslor. Eldat, tittat på två gamla avsnitt av Babel som jag har missat. Jag känner mig hemma i den miljön, i litteratursoffan, med samtalande människor. Inte behöver jag verkligheten, när Babel finns? Jag kan bli förälskad utan risk att bli bränd eller reta mig utan att riskera att känna mig elak, t.o.m. känna igen mig hos genierna ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar